Subscribe

Archive | Religion/teologi

Edward Bloms och Mats Ryds ”sista måltid” – alla rätterna och alla dryckerna!

Podden ”Edward Bloms smörgåsbord” ägnade Episod 44 åt ett  samtal om vilka delikatesser med tillhörande Mats Ryd och Edward skulle vilja ha serverade under en ”sista måltid”.

Det hela var svar på ett lyssnarbrev från Martin Elf, som kort och gott löd: ”En fråga: vad skulle ni vilja ha serverat som er absolut sista måltid? Vill gärna höra dryck till detta också.”

Här kan ni avlyssna poddavsnittet: https://play.acast.com/s/edwardblom/44.edwardblomssistamaltid

Här kan ni se det i videoversion: https://www.youtube.com/watch?v=CmHzanfwBM8

Här kan ni läsa den intervju Aftonbladet gjorde med Edward apropå samtalet: https://www.aftonbladet.se/tv/a/284113/edward-bloms-sista-maltid-en-20-rattersmiddag

Här är information om det avsnitt av P1:s Meny med ”sista måltiden”-tema som Edward gjorde sommaren 2010: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=950&artikel=3851995

Här är Edwards lista på mat och dryck för en ”sista måltid”, det vill säga en sammanställning av det som fantiseras fram i poddsamtalet:

    • Rysk kaviar, Kalix löjrom och årgångschampagne, t.ex. en gammal Bollinger.

    • Åltallrik: rundrökt ål med den där bakade ägg-grädd-blandningen som brukade serveras på Grands julbord när de ännu hade ål; hamlad ål och luad ål. Jever pilsener och en malörtssnaps.

    • Danskt smörrebröd med en hög av gravlax av yppersta kvalitet och några löskokta ägg av vilda tofsvipor. Rochefort 10 och en sexa OP.

    • Gåsleverterrin (tillagad på ytterst låg värme) med Château d’Yquem

    • Vit tysk sparris med Hollandaisesås, några skivor schwarzwaldskinka och någon halvtorr högpredikats Riesling från Rheingau eller Franken. t.ex. Juliusspital Würzbuger Stein eller något från Kloster Eberbach.

    • Liten skaldjursplatå med mycket majonnäs. Något riktigt bra franskt vitt vin.

    • Champagnesorbet

    • Någon liten soppa – kanske en gräddig soppa på rostad blomkål, eller en fransk löksoppa– lite för mättande… Med halvtorr sherry.

    • Krämig äggröra med tryffel (som på restaurangen Aubergine). Något bra italienskt rödvin.

    • En av mormors kroppkakor (uppstekta med fläsk och lök) med Günterstaler Spätburgunder Weissherbst.

    • Blaue Forelle med smörsås. Torrt högpredikatsriesling från Kaiserstuhul i Baden med sin kraftiga mineralton.

    • Miniwallenbergare med gräddsås och lingon. Carnegie Porter.

    • En smaktallrik av stekt bröst av gås, anka och pekinganka, med varmt kinesiskt risvin.

    • Liten portion burgundisk gryta med en riktigt bra bourgogne.

    • Grillad entrecote av några sorters toppklassigt kött typ det man brukar få på Restaurangen AG: finska mjökkossor, galiciska kossor, kobebiff. Med vitlökssmör, bea, guacamole. Gammal Chateau Margaux.

    • Schweizisk ostfondue med en flaska oekad Chasselas.

    • Madeirapudding med ett riktigt gammalt sött portvin.

    • Chokladmousse, mörk och gräddig med en långlagrad madeira.

    • Ostbricka (Rochefort, Stilton, Västerbotten, Appenzeller, whiskycheddar, ett par kittostar, brie, ett par getostar och en galicisk ädelost jag en gång åt i Santiago som 20-åring men glömt namnet på). Med ett urval Moselviner som nostalgitripp: Auselse, Beerenauslese, Trockenbeerenauslese, Eiswein – från olika år och platser. Särskilt från Friedrich Wilhelms Gymnasium och Staatliche Weindomäne. Flera riktigt gamla och bärnstensfärgade.

    • Espresso, rikligt med högprocentiga spritiga chokladtryfflar av allra högsta kvalitet, punsch, calvados och en mörk, ganska stor men nikotinsvag cigarr.

    • En flaska Borjomi mineralvatten.

Och här är Mats Ryds önskelista för en möjligen mer modest ”sista måltid”:

Ostron Belon från svenska västkusten med rosévinäger. Krug Rosé



Beluga-kaviar på briochestavar stekta i åländskt smör
. Purity Vodka 
 


Havskräftor från Fjällbacka som klyvs och kolgrillas hastigt. 
2008 Chablis Domaine François Raveneau
; 2008 Chablis René & Vincent Dauvissat 



Ostron Rockefeller à la AG
 2002. DRC Grand Cru Montrachet

• Stekt ekologisk (ej tvångsmatad) gåslever på gåsfettsstekt brioche
. 1989 Chateau D’Yquem


Kobebiff med grillad benmärg, stekt kalvbräss och karamelliserad lök täckt av vit albatryffel
. 1996 Giacomo Conterno Barolo

• Klassisk rådjurssadel med kantarellsås, hasselbackspotatis, perigordtryffel samt konjaksmarinerade rönnbär. 

1947 Chateau Cheval Blanc, 
1951 Penfolds Grange, 
1990 DRC Romanee-Conti Grand Cru
, 1990 Celestine Henri Bonneu, Châteauneuf-du-Pape

Baba au Rhum, 
50-årig Appleton Estate Rum

Chokladtryffel. 
Enkel espresso & Tesseron Extreme Grande Fine Champagne Cognac


Cigarrer: Padron 45 Family Reserve Maduro & Cohiba Behike 56

Kalvinism och katolicism är vitt skilda begrepp

ska%cc%88rmavbild-2016-11-21-kl-12-28-06I min gamla, mångåriga blogg ”Gunillas dagbok” (som ursprungligen startades i New York 2005) skrev jag ofta mediekritiska inlägg. På grund av tidsbrist lägger jag sällan upp särskilt många sådana numera, men ibland får jag ett litet ryck.

Denna gång är rycket inspirerat av ett färskt Facebookinlägg av journalisten Andreas Henriksson om hur våra kolleger förletts att skriva om ”påvens ungdomsvän Carlos” –  tydligen en förvanskning av denne Carlos själv – och hur det i vissa fall lett till självprövning och avpublicering, men i andra fall inte. ”… jag som är luttrad av att svenska medier inte erkänner andra fel än felaktigt stavade namn och fel titel ser detta som ett stort litet steg i det tysta för DN”, kommenterar Henriksson avpubliceringen.

Detta inlägg handlar inte om en falsk och svårkollad story, utan om ett faktafel som i mångas ögon kanske bara är snäppet värre än ”felaktigt stavade namn” – men som är nog så irriterande.

Häromdagen (fredagen den 18 november 2016) visades filmklassikern Breaking the Waves av Lars von Trier i SVT2. Om den filmen finns mycket att säga, och mycket av filmens innehåll är öppet för tolkningar – vilket fick mig att nyfiket finkamma nätet i jakt på recensioner och texter från tiden det begav sig, det vill säga omkring 1996 då filmen hade premiär och åren därpå.

Bland mycket annat hittade jag denna recension från 23 augusti 1996 (årtalet står inte på sajten, men jag utgår från att det var då den publicerades): http://wwwc.aftonbladet.se/puls/film/9634.html Början av texten visas som skärmdump här i inlägget. Tyvärr innehåller den ett grovt faktafel, som Aftonbladet borde rätta i arkivet/på nätet – nämligen i meningen [min fetstilsmarkering]:
”En historia om kärlek, sex och religion, som utspelas på 1970-talet, i ett litet skotskt samhälle starkt präglat av den katolska kyrkan.”

Men hela poängen med filmen är ju att både huvudpersonen Bess och samhället hon lever i snarare präglas av den stränga religionstolkningen i sin församling, som enligt exempelvis Wikipedia ska föreställa en del av ”Free Scottish Presbyterian Calvinist church”, en frikyrka som grundades 1893 och som har haft ett av sina starkaste fästen i skotska Högländerna.

Kalvinism, alltså; i detta fall en rätt extrem variant av protestantism. Alltså inte alls katolska kyrkan.

Detta är förstås helt centralt i filmen; tänk till exempel på den starka symboliken med kyrkklockorna i början och i slutet. Skulle inte tro att det finns katolska församlingar som plockar bort sina klockringningar … eller inte tillåter alkoholkonsumtion, för den delen (apropå en annan av filmens starka poänger, nämligen under bröllopsfesten där en vän till brudgummen dricker öl medan brudens morfar betraktar honom ogillande och dricker något som ser ut som skulle kunna vara äppelmust).

Nej, det är uppenbart för åskådaren att kyrkan det handlar om i filmen inte är den katolska. Tyvärr är det vanligt med missuppfattningar gällande trossamfund i svensk press, och katolska kyrkan är gissningsvis ett av de mest drabbade. Hur det kunnat bli så fel i recensionen, och att det inte har rättats på 20 år (jag kan knappast vara den första som reagerat) är en gåta. Därmed inte sagt att Bess inte skulle ha kunnat bli utstött även ur ett strängt katolskt samhälle …

Men visst måste tidningar se till att rätta även gamla faktafel, när de är av betydelse  (finns det förresten betydelselösa faktafel?) … Svenska medier är dock tyvärr enligt min – och Andreas Henrikssons – erfarenhet ganska dåliga på att bry sig om att göra sådana rättelser. Något de måste ompröva, nu när gamla texter har längre liv än någonsin genom digitala arkiv. Jag skrev i fredags en kommentar om detta hos Aftonbladet, varav detta inlägg är en bearbetning, och hoppas att de så småningom reagerar (det har till dags dato inte kommit något svar på kommentaren).

För övrigt är Lars von Trier själv katolsk konvertit. Han har poängterat att han i Breaking the Waves inte varit ute efter att kritisera någon särskild religion, bara de uttryck religionsutövning kan ta sig (som hos äldstebröderna i församlingen i filmen):

”My intention was never to criticize any particular faith, like the one in this Scottish setting. That doesn’t interest me at all. It’s too easy, and it’s not something I want to get involved in. Cultivating a point of view that’s easily accessible and generalized, it’s like fishing in shallow water.”

som han säger i en intervju med filmkritikern Stig Björkman.

Till mångfaldens försvar

Man kan ha åsikter om den nya arbetsmarknadsministern och om hon är lämplig eller olämplig som minister. Men det senaste dygnets debatt har blottat mycket otrevliga tendenser i det svenska samhället. Det som ställs på sin spets är frågan om religions- och åsiktsfrihet.

Är det möjligt för en livetsordare att sitta i regeringen? För en abortmotståndare?

Bara det att en person varit medlem av samfundet Livets Ord framhålls av åtskilliga röster som diskvalificerande nog för att ingå i en regering. Min spiritualitet ligger långt från Livets Ords och jag ogillar den framgångsteologi som rörelsen förespråkade under sin första tid, liksom jag känner mig främmande för den amerikanska tv-kyrko-stil som de (åtminstone för 20 år sedan) hade drag av. Inom trosrörelsen i stort (Livets Ord och systerförsamlingar) har det begåtts övertramp av flera slag genom åren. Men vi talar inte om ett extremistiskt parti på höger- eller vänsterkanten. De är inga våldsverkare eller rasister, utan en mängd personer med skilda åsikter och politisk hemvist som ber, firar gudstjänster och skänker pengar till välgörenhet. Om en livetsordare anses för extrem för att få vara med i en regering, hur ska det då gå med personer från andra kulturer? Även en moderat muslims världsbild skiljer sig mer från den svenska Svenssonmallen än en medlems av Livets Ord. Och så gör en stor del av våra invandrares, oavsett religion.

Fram till 1952 kunde enligt lagen en katolskt kristen inte bli minister i en svensk regering. Sedan dess har vi haft religionsfrihet. (Med förre miljöministern Andreas Carlgren hade vi faktiskt en minister som var katolik.) Men även om vi nu har religionsfrihet på papperet så känns det som om vi går mot en informell reglering av vilka religioner som tillåts i regeringen. Vad är då allt tal om mångfald och att regeringen måste representera alla grupper i samhället egentligen värt?

Går vi vidare till frågan om åsiktsfrihet är denna betydligt svårare. Vi röstar på partier med vissa åsikter och det är självklart att vi förväntar oss att dess företrädare inte ska ha några åsikter, som bjärt skiljer sig mot partiets ståndpunkter. Samtidigt har vi 9 miljoner medborgare, men bara sju partier i riksdagen. En mångfald av åsikter bland de folkvalda är således fullständigt självklar, även om de enas om vilken politik partiet i fråga ska driva.

Frågan om abort är inte enbart en politisk fråga. I grunden är det en fråga om ontologi d.v.s. läran om varat och sakers beskaffenhet. När uppkommer mänskligt liv? Det är uppenbart att barnet inte kan vara ett kroppsorgan precis innan det föds och en människa precis efter. Alltså blir det som finns i livmodern en människa någon gång mellan befruktelsen och veckorna innan födseln. Svensk lag säger att det är problematiskt efter 18:e veckan, men tillåter abort i särskilda fall senare. Jag vet inte hur sent, men knappast fram till slutet av graviditeten, då alla är eniga om att det är ett barn. Och olika läkare bedömer säkert olika i frågan.

En fråga av denna typ är inte som ja eller nej till allmän rösträtt. Det måste vara upp till var och en att fundera över, att använda så väl förnuft som tanke och komma fram till en egen hållning. Blir det en människa vid ett speciellt tillfälle, eller sker det successivt? Vad är liv? Vad har vi rätt att göra och inte göra?

Naturligtvis finns de som valt att bli abortmotståndare bara för att de vill förtrycka kvinnor, är bakåtsträvare, blint följer en religiös ledare utan att tänka efter själva, etc. – men jag är övertygad om att majoriteten faktiskt blir det för att de kommer fram till att cellen blir människa vid en annan tidpunkt än den svenska lagstiftningen säger. Vilket knappast är konstigt, eftersom lagen i sig är flytande och en kompromiss mellan många olika åsikter. Och är man övertygad om att något är ett barn, en människa, så måste man naturligtvis förespråka att det bästa sker även den individen.

En person som går in i en regering måste arbeta för det grundläggande program som partiet gått till val på och som partistämma och partiledningen beslutat. Men etiska uppfattningar som inte huvudsakligen berör det personen arbetar med, måste få finnas. På samma sätt måste vi få bort partipiskorna så att riksdagsmän åtminstone kan få lägga ner sina röster och inte tvingas rösta mot sin samvete. Ingen av oss kan med full säkerhet veta vad som är rätt, men om alla tänker, känner, funderar, inhämtar kunskap och agerar utifrån sitt eget samvete så kommer vi få en både rikare och bättre värld.

I frågor som är väldigt komplexa är det en nödvändighet med människor som utifrån olika perspektiv nått olika ståndpunkter. Respekterar man varandra, tillåter mångfald och har en dialog där man ständigt är öppen för att den andre faktiskt kan ha rätt på vissa punkter så ökar också möjligheten att till slut nå insikt och forma samhället på bästa sätt. I ett enhetssamhälle, där endast en åsikt får gälla samtidigt, avstår man istället att ta till vara på större delen av mänsklighetens kapacitet, hur god vilja politikerna än egentligen har. Och en värld där människor tvingar bryta mot sitt samvete blir korrumperad.

Edward Blom

Länkar från vigseln

 

Återkommen från bröllopsresan som gick till Gunillas famliljs sommarstuga på norra Öland och till min familjs fäbodstuga i Dalarna, via Torna Hällestad i Skåne (känt för sitt nygrundade bryggeri, sina midsommartraditioner och att en av Jan-Öjvinds döttrar föder upp blodhundar där) för att kunna fira midsommar med goda vänner, hör jag då äntligen av mig igen här på bloggen. Som utlovat kommer jag lägga upp massa bilder från vigseln, men i väntan på det kommer här två Youtube-klipp ifrån den, samt annonsen i SvD.

Sammanfattningsvis kan jag i alla fall säga om så väl vigseln som veckorna efter: Det har varit överjordiskt fantastiskt!

 

I dag gifter jag mig!

I dag klockan 15:00 gifter jag mig i Storkyrkan. Skall bli fantastiskt!

Hade aldrig kunnat ana hur mycket arbete det var att organisera ett bröllop (om man följer devisen ”allting gott och alldeles för mycket” som vi gjort även för detta.), men det skall bli härligt nu när arbetet är över och vi bara får glädja oss.

Nästa gång jag skriver är jag på bröllopsresa någonstans i Sverige. Naturligtvis kommer ni få se massa bilder.

Sex dagar kvar som ungkarl

Ja, då återstår bara sex dagar, börjar kännas minst sagt pirrigt. I vardagsrummet håller vår chefsdesigner Bradley på att sy stora draperier och snickra en vapensköld, vännerna Melin gör skyltar och backar snacks, Gunilla är på Skansen med min syster och ser en massa bröllop för att hämta inspiration, själv leter jag förtvivlat efter en bok av en fader Champlin ur vilken vi skall hämta en förbön – men boken är och förblir försvunnen.

I går avlade jag generalbikt; det innebär att man som katolik kan välja att bikta om allt dåligt man gjort under hela sitt liv, även om man biktat det förr och redan fått avlösning för det. En generalbikt är lämpligt inför stora livsavgörande ögonblick, som när man skall gifta sig. Kan rekommendera alla att ta en helg och helt ägna sig åt att ställa samman sitt syndaregister, förfärligt känsla att se allt man ställt till med under ett liv, men väldigt nyttigt. Och det hela slutar ändå i en glad förvåning över att livet tack vare Guds nåd ändå blivit så bra och  inte slutat i total katastrof …

Svensexan har jag inte alls hunnit skriva om helller, fast jag hade tänkt det, men det kommer ett par bilder här nere. Bl.a. tvingade de mig för första gången på nästan 30 år att bära jeans!

Skall gifta mig!

Ja, jag vet att jag inte har skrivit på veckor, men just nu är det bara en sak som tar all tid, kraft och tanke: Det stora bröllopet!

Efter nästan ett halvt liv som ungkarl har det nu alltså gått så långt: fredagen den 17 juni är det dags, då vandrar Gunilla och jag uppför altargången i Storkyrkan i Gamla Stan.

Det kommer bli så fantastiskt allting – fast nu är det totalt kaos. Vi måste ordna tomma juicepaket, krydda brudsnapsen, få över värjorna från Tyskland, välja blommor, göra karta över var alla i brudföljet skall stå under vigseln (och följet är stort), sammanträda med fotograferna, förbereda oss andligt för det stora sakramentet och vårt kommande gemensamma liv, göra upp det sista kring liturgin, engagera ministranter, lösa hur barnvagnarna skall kunna komma med på båten, ordna bostad åt tillresta utlandsgäster, köpa tyg till draperingen av matsalen, få hjälp med bröllopskonfekten, ordna hindersprövning, layouta trycksaker och åtgärda säkert tusen andra små problem som alla kräver sin lösning …

Så räkna inte med några blogginlägg de närmsta veckorna – fast kom gärna och vinka åt oss på vår stora dag! Och jag lovar: förr eller senare kommer det massa bilder från bröllopet.

Stressig dag

Stressig dag: Expressen skall komma och göra hemma hos-reportage nästa vecka, så jag måste hinna röja hela lägenheten. Som tur är ordnar min utmärkta städfirma själva städningen på måndag så det slipper jag.

Nu snart iväg till mina föräldrar på middag ute på Ekerö dock, så jag hinner med det årliga beundrandet av körsbärsträden.

Mer hinns inte skrivas i dag, istället får det bli en länk till min systers blogg med en bild på när hon träffade Salige Johannes Paulus II.

Långfredag: fasta och likörblandning (recept längs ned)

Stilla veckan fortskrider: i går var jag på en väldigt fin skärtorsdagsmässa där den gängse fottvagningen (där prästen tvättar 12 församlingsmedlemmars fötter) var ersatt med att samtliga närvarande istället tvättade varandras händer. Kanske inte lika ödmjukande för prästerna (fast har man valt att arbeta i Harlem är man nog redan ödmjuk så det räcker), men desto mer för oss andra som också fick följa Kristi förebild och tjäna varandra. Och sådana små tecken kan behövas om man är fåfäng och högmodig som t.ex. undertecknad … Rekommenderade långfredagsblogginlägg här (fin dikt) och här (fin musk) !

Börjar så smått känna igen och bli igenkänd i församlingen här. Inte så stor, utan kvarterskyrkan brukar vara halvfylld på söndagarna. Alla utom tre-fyra av de fasta mässbesökarna är afroamerikaner, ganska blandade åldrar; även om äldre damer, som alltid, dominerar en aning. Prästerna (en ung och en runt de 70-75) är vita amerikaner, jesuiter. Stämningen är innerligt, man håller varandra i hand under Fader vår, alla hälsar på varandra vid fridshälsningen etc. och gospelmusik präglar liturgin, med kör och handklappningar – om än långt i från så vilt och svängigt som man sett från gospelgudstjänster på tv, utan en trivsam nivå.

I dag är det långfredag, så det borde vara en dag helt präglad av stillhet, fasta och religion. De två senare får jag nog till, men stillheten blir lite svår eftersom vi skall fira påsk i morgon med gäster och måste städa och laga påskgodis i dag. Gunilla tyckte det var lite överdrivet att köpa 48 ägg när vi bara skulle ha två gäster, men det kommer gå åt. Och köpa påskpynt och påskägg. Dessutom måste jag köpa en vigselring (lär vara mycket bättre priser här än i Sverige, och jag åker hem om en vecka och det kan ta lite tid från beställningen.)

I går kväll gjorde jag i ordning ägglikören, recept nedan.

 Edwards påskiga ägglikör

Vispa 14 äggulor med socker eller aningen socker och resten sockerersättning (t.ex. stevia).

Blanda i rom eller cognac, ev. även lite punsch, tills det är lite flytande (ca 1 – 1,5 dl)

Sjud i vattenbad tills det tjocknar, men akta så det inte skär sig

Vispa i lite mer sprit, typ 1 dl vodka eller mild rom/cognac.

Tillsätt ev. lite vanlilj, ev. ½ dl kokt vispgrädde.

Smaka av så att sötma och styrka är bra. Den skall dock kännas lite väl spritig i detta läge. Och konsistensen är trög, men hällbar.

Tappa på en flaska och ställ kallt över natten. Efter en dags lagring skall den inte smaka lika spritig utan mer äggig.

Njut på påskafton, gärna serverade ur halva kinderägg 🙂

Inte helt stilla Stilla vecka

Nu är det Stilla veckan (fastans kulmen) och jag borde inte tänka på lukulliska läckerheter utan mer på andliga ting, och jag var faktiskt och biktade i förmiddags i S:t Aloiysius (jesuitkyrkan som ligger ett par kvarter bort) – men så ringde några vänner som var på väg upp till Harlem och så blev det i alla fall middag ute …

Vi hade först tänkt Marcus Samuelssons Red Rooster, men där var det så fullt med folk (hippa Harlembor, någon sorts dignitärer som kom med livvakter och plåtades  av paparazzis – samt en rejäl dos svenska affärsmän och au pair-flickor) att vi inte fick bord. Så det blev den utmärkta fransmannen bredvid istället: Fransk löksoppa,  Monkfish (vet ej vad det är men smakade kattfisk – utmärkt) och mörk chokladmousse. Fantastiskt gott alltsamman. Ett uppfriskande (nåja) glas iste istället för vin fick bli min lilla uppoffring – även de mest förtappade gör sina små försök …

Annars blir det som sagt mest religiöst nu. I söndags var palmsöndagen och här fick man riktiga palmer och inte bara lingonris som hemma i Sverige; en vänlig gammal dam flätade dem till små kors som hon sedan gav till mig och andra bänkgrannar. I tisdags var det oljevigningsmässa som jag tyvärr missade, i morgon skärtorsdagens långa kvällsmässa med fottvagning – sedan långfredag med procession och gudstjänst med korshyllning, varefter fastan tar slut och påsken inleds med årets längsta och roligaste mässa: midnattsmässan. Det lutar åt att vi går på den spanskspråkiga, även om jag inte förstår spanska så vet jag ju vad som sägs eftersom den är sig lik år efter år.

Önskar alla några dagar av eftertänksamhet och sedan en fantastiskt glad och välsmakande påsk!