Denna krönika publicerades ursprungligen i tidskriften Signum, #8 år 2015.
Nyligen [2015] åtalades fem personer i Vatikanen för att ha förmedlat respektive publicerat uppgifter om oegentligheter. Hos mig alstrar detta faktiskt en positiv tanke.
Som född svensk och katolik har jag alltid upplevt en splittring i etniciteten. Jag tillhör varken de invandrade katolikerna som har ett hemland där ”den riktiga kyrkan” lever, eller konvertiterna, som har katolsk tro men svensk identitet. Ibland är det nästan för mig som för vår judiska väninna som talar om ”svenskar” i betydelsen ”icke-judar”. Jag är ju ”främmande trosbekännare” och tillhör en ”invandrarkyrka” – även om min katolske anfader kom till Stockholm när staden ännu inte nått 60 000 invånare … Liksom Heidenstam har jag älskat mitt land för att det är mitt, drömt mig tillbaka i dess historia i hopp om att finna något bättre – men allt för ofta tvingats konstatera att:
Det är ett öde, att mitt hemland hatar
vad jag har kärt och älskar vad jag ratar.
Som ung hade jag en patriotisk period, men Gustav Adolf-bakelserna satte sig i halsen när jag tänkte på hans folkmord – och jag kunde knappast hänga upp min nationsflagga bredvid kors och helgon som mina polska vänner. Sverige är ändå landet som halshögg konvertiter, där mina förfäder riskerade utvisning då de smög sig till ambassader för att gå i mässan, där katoliker så sent som 1950 inte fick bli läkare, lärare eller statsråd.
Kanske är det min kluvenhet till Sverige som gör att jag inte bara, som brukligt, älskar Moder Kyrkan – utan alltid hyst en hängivenhet inför Vatikanstaten. Trots att Kyrkostaten kanske var ett misstag och Vatikanstaten bildades genom avtal med Mussolini, klappar mitt hjärta stolt och fosterländskt var gång jag ser den gul-vita flaggan. Om Vatikanen vore större skulle den vara mitt Israel dit jag kunde fly när jag inte längre orkade. Aldrig har jag tvekat om var min lojalitet skulle ligga om de kom i konflikt; Sverige har haft allt att lära av Kyrkan, men intet att erbjuda.
Fast Kyrkan är ju inte bara det rena utflödet av Den Helige Ande utan samtidigt ett termitangripet kråkslott som sedan årtusenden byggts ut, lappats och lagats av stundom rätt fumliga hantverkare. Jag tror att ett av de största problemen idag är Kyrkans sekretess- och slutenhetskultur. Utan nedtystningsaktioner hade pedofilövergreppen förblivit ohyggligheter begångna av individer, men inte anfrätt Kyrkan i sin helhet. Skandaler, maktkamper och förskingringar (från Kurian ner till små fromma föreningar) har ständigt gynnats av neddragna gardiner.
Det finns en förståelig rädsla att folk ska tappa tron om det sipprar ut något negativt. Men varje krishanterare vet att en skandal man själv avslöjar inte är närmelsevis så illa som den som göms men ändå blir känd. Det bästa är att ens försyndelser hängs ut i ljuset; där spricker de som troll. Journalistiken är livsnödvändig för en rättstats överlevnad, och kloka organisationer inser nyttan av transpararens.
Och så min positiva tanke: Här har faktiskt Sverige något att erbjuda. En svensk tjänsteman som läckt uppgifter till pressen hade inte riskerat fängelse. Tvärtom hade det varit förbjudet att efterforska vem som använt sin meddelarfrihet. Det är besynnerligt, men underbart, att offentlighetsprincipen kunnat växa till i vår stelfrusna mylla – och det är min tro att det är just denna klenod Kyrkan för tillfället skulle behöva. Byggd med oss syndare som timmer kommer det alltid uppstå röta. Med offentlighetsprincip och meddelarfrihet, öppenhet och transparens, skulle rötan sällan hinna spridas. Så om Sverige har myriader att lära av Kyrkan har även hon en sak att lära av Sverige. Och det räcker för att jag även ska kunna se på mitt nordiska hemland med en gnutta stolthet.
Edward Blom
Senaste kommentarerna