Denna krönika skrev Edward för några år sedan, men dess budskap är tyvärr fortfarande aktuellt.
Jag drömmer mig tillbaka till den ljuva tid när Kungliga Vetenskapsakademien hade monopol på almanackor.
Nyligen inföll fastlagsveckan då man historiskt åt de hetväggar, eller semlor, som folk numera sätter i sig under flera månader – men även ”ål i kål”, blodpannkakor, rensoppa, fläsk och kroppkakor. I katolska områden som södra Tyskland, Louisiana eller Brasilien firas fastlagen ännu med stora karnevaler. De länder som inte går så långt äter i alla fall speciella bakverk, oftast kakor friterade i animaliskt fett, då allt animaliskt var förbjudet under fastan.
Fastlagen kulminerar med fettisdagen. Dagen efter är det askonsdag som är fastans första dag – och då katoliker än idag beger sig till kyrkan för att få ett kors av aska tecknat i pannan som tecken på botgöring och påminnelse om vår dödlighet.
Mitt under fastan infaller midfastosöndagen, som förr var en liten minifestdag för att man skulle orka fortsätta fasta och lite grand få ta ut påskens glädje i förskott. Sedan kommer palmsöndag, följd av stilla veckan med dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag och så påskafton. Men redan före fastans början inföll vårdagjämningen, en dag som varit oerhört viktig i de flesta kulturer och även styr när påsken infaller.
Tills för några år sedan fick nästan alla svenskar ständiga påminnelser om allt detta. En nästintill daglig lektion i vår historia. Och det inte bara om de religiösa dagarna som så starkt påverkade våra förfäders liv, utan även om folkliga dagar styrda av lantbruket och årstidens växlingar med rötter i bondepraktika och runstav, och om nationellt viktiga dagar.
Nyligen, och i tysthet, har allt detta gått förlorat.
Sedan smartmobilerna slagit igenom på bred front har allt fler gått över till elektroniska kalendrar. Utmönstrade är därmed inte bara forna tiders pappersalmanackor utan med dem kunskapen om när det är Mickelsmäss, menlösa barns dag, vintersolstånd, Valborgsmässoafton, FN-dagen, Mårten gås, Gustav Adolfsdagen, flaggdagar och åtskilligt annat.
Själv använder jag, som många, Googles kalender. I den kan man förvisso (med vissa svårigheter) ställa in så att svenska helgdagar sätts ut, men av de ovannämnda dagarna är endast två helgdagar. Övriga, som är självskrivna i papperkalendrarna, finns inte med i de elektroniska – inte ens påskafton! Borta är även namnsdagarna, som (även om de genomgick en tanklös revision på 1990-talet) ändå leder sina rötter tillbaka till medeltiden.
Kontakten med vår historia, förståelsen för vad vi kommer från, är viktig. Det är också nödvändigt att ha märkesdagar att hänga upp tillvaron kring: att komplettera den linjära tidsuppfattningen med en cyklisk. Kulturkonservatisten inom mig drömmer sig tillbaka till den ljuva tid när Kungliga Vetenskapsakademien hade svenskt privilegium (monopol) på almanackor – något som faktiskt varade ända till 1972. Även om min inre frihetsivrare värjer sig mot tanken att släpa någon inför skranket för att ha tryckt illegala kalendrar.
Men en lag borde inte behövas. Det skulle ta kalenderjättarna ett par timmar att få in de svenska märkesdagarna som standard i sina svenskspråkiga versioner. Och de skulle göra det, om det upplevdes som en konkurrensfördel. Det tragiska är att våra traditioner tydligen inte betyder mer för oss än att de kan falla bort utan att vi ens lägger märke till det. Kanske har vi haft almanacksprivilegium och andra paternalistiska lagar så länge att vi hämmats fullständigt i vår initiativförmåga?
Låt oss ändra på detta! Kräv märkesdagarna åter. Om kalenderjättarna vägrar kan vi ju alltid ge privilegiet tillbaka till Vetenskapsakademien. Om inte annat tror jag Google och Microsoft skulle bli mäkta förvånade.
Denna krönika publicerades första gången i magasinet Fokus i mars 2016.
Senaste kommentarerna