I flera år har vi kallat vårt hus för ”Postmästarhuset”, men det gör vi knappt längre. En bit ner i detta inlägg förklarar jag varför.

Vi bor i Stuvsta i Huddinge, i ett hus som byggdes 1923 då detta villa- och egnahemssamhälle växte upp på gammal jordbruksmark.
Läget nära stambanan och den snabba tågresan in till Stockholm var bra argument för tomtexploatörerna, som 1908 hade köpt upp marken från familjen Lagerbielke på Älvsjö säteri.
Här kan ni läsa om 1910-talets ambitioner att skapa en burgen stadsdel – ja, kanske rentav en köping – i Stuvsta: https://huddinge150.wordpress.com/2013/06/13/egen-hard-guld-vard
Denna underbara reklamfilm visar hur man 1928 försökte locka trångbodda stockholmare till Stuvsta, som då snarast var en del av egnahemsrörelsen: https://youtu.be/uyBPtBGD6FU

En av de familjer som nappade på planerna var Johannes (1880–1969) och Gunhild Enger (född Erlandsson, 18XX–1966), som köpte en rejäl tomt på Stuvstavägen och lät arkitekten Victor Bodin rita en villa. (Faktum är att de även köpte tomten mot Fotbollsvägen.)
Victor Bodin (1860–1937) var en produktiv arkitekt med lång karriär; bland annat ritade han Stockholms första ”skyskrapare” på Norrmalm anno 1900 och ett av Sveriges första radhusområden (i Enskede) 1908–09. Läs gärna om Bodins alla verk här: https://kulturnav.org/9e23e0fc-c6e2-436d-aa0d-f1d7c1a7da86
Högst sannolikt fick Johannes Enger kontakt med Victor Bodin på jobbet, eftersom den förra var hög tjänsteman inom postverket (mer om detta nedan) och den senare på 1910-talet var postens chefsarkitekt.
Hur uppdraget löd vet vi inte. Men resultatet blev en vacker nationalromantisk byggnad, där inspirationen från Bodins tid med att rita villor i New England i USA ett par decennier tidigare är tydlig.

Familjen bodde kvar till Johannes Engers död 1969. Huset har än idag sin planlösning från 1923 intakt, och uppmärksammades av en bebyggelseantikvarisk inventering som gjordes av Huddinge kommun i Stuvsta–Segerminne 1980. Då blev villan, vid sidan av stationshuset i Stuvsta, klassat som kulturhistoriskt synnerligen intressant.

Vi flyttade in 2018, och har de senaste åren kartlagt såväl familjemedlemmarnas som husets historia, och samtliga ägare efter Engers så gott vi kunnat. Att Victor Bodin var villans arkitekt – vilket vi inte visste innan – var en intressant upptäckt, som också lett till en massa för oss ny kunskap (vilket jag skrivit om i olika sammanhang, exempelvis i Huddinge hembydsförbunds medlemstidskrift, och hoppas få skriva mer om en vacker dag).

Men just detta inlägg ska främst handla om husets namn.

Vårt hus har av Stuvstaborna tidvis kallats för ”Postmästarhuset”, och namnet lyftes fram i Huddinge kommuns dåvarande historieblogg Backspegeln i samband med att vi köpte det. Därför har vi använt namnet i olika sammanhang (även i medieintervjuer) vilket gjort att det fått spridning. Det var som ”Postmästarhuset” villan presenterades av mäklaren, och jag har fått bekräftat via lokala Facebook-grupper att namnet förekommit och använts. Så har det säkert varit!

Men!

När jag sökte i tidningsarkiven – främst Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter – upptäckte jag snart att Johannes Enger aldrig var postmästare, vilket innebär ”chef för ett lokalt postkontor”,. Under Stuvstatiden av sitt liv var han först postdirektör, sedermera byråchef vid Generalpoststyrelsen och (från 1936) postsparbankschef, det vill säga chef över Postgirot och Postsparbanken.

Enger kom själv från relativt enkla omständigheter – en liten gård utanför Eslöv i Skåne – och arbetade sig upp genom postverket. Han inledde sin tjänst som ”postbetjänt” (postvaktmästare) i Karlskrona redan som tonåring, samtidigt som han studerade – till studentexamen och senare en jur kand. Exakt hur han träffade sin Gunhild vet jag inte, men hon var grosshandlardotter och kom från Karlskrona. Postdirektör var alltså Johannes Engers titel från 1917, då han blev chef för Stockholmsposten.

Hans karriär blev så remarkabel att Svenska Dagbladet rentav skrev en artikel om den när han fyllde 50 år den 8 augusti anno 1930 (eftersom jag inte lyckas lägga spalterna i bredd får ni skrålla neråt):

Så titeln är, som jag tolkar det, en gammal missuppfattning. Folk här i Stuvsta visste väl att herr Enger var ”något fint inom posten”. Typ postmästare.

Eller snarare hade varit något fint inom posten, för under en stor del av sitt liv som Stuvstabo var han ju pensionerad (tjänsten som chef för postsparbanken och postgirot hade Johannes Enger 1936–45 – och det var ju förmodligen så att han gick i pension 1945, vilket är det år han fyllde 65). Kanske var det på 1950-talet huset fick sitt smeknamn? Åtminstone har en Stuvstabo berättat att hon har minnen av att det kallades ”Postmästarhuset” på den tiden.

Men det skulle ha varit minst sagt konstigt att vi med våra nyvunna insikter om att det blivit lite fel med titeln plötsligt skulle börja kalla vårt hus för ”Postdirektörsvillan” eller ”Postsparbankschefshuset” eller något sådant … och ”Postmästarhuset” uppfattade vi ändå som inarbetat. Så vi fortsatte använda benämningen i olika sammanhang. Men vi avstod från att beställa en namnskylt (vilket är lite tråkigt, för vi älskar när hus har namn!).

I somras, närmare bestämt i juli 2023, träffade vi Inger Holmér i hennes hem i Småland. Hon är dotter till Elin Eriksson, en kvinna från Sorunda som från 1930-talet jobbade som husa hos familjen Enger och senare var hushållerska här i huset i flera decennier. Inger växte själv upp på Yrkesvägen här i Stuvsta, där familjen Gustafsson bodde sedan Elin gift sig med Erik Gustafsson, och följde ofta sin mamma till jobbet.
”Hannes skulle rotera i sin grav, om han visste att det kallas ’Postmästarhuset’!” sade Inger – som har otroligt många personliga minnen från huset och dess invånare – mycket bestämt.
Det vill vi ju verkligen inte att han ska behöva göra …! Och inte Gunhild heller. (Vi besökte för övrigt parets gravsten på Solna kyrkogård 2018, men det var i sista minuten för året därpå var den borttagen.)
Så nu har vi slutat använda den termen helt och hållet. Vårt hus har med andra ord inget särskilt namn, även om det såklart är naturligt om andra här i Stuvsta fortsätter kalla det ”Postmästarhuset”.

Om någon Stuvstabo eller kanske någon anhörig till familjerna Enger/Erlandsson eller Eriksson/Gustafsson eller någon annan som läser detta har kompletterande information får ni naturligtvis gärna kontakta mig (gunilla@kinn.se)!

av Gunilla Kinn Blom

P S 1 Talar man om ”ett postmästarhus” i största allmänhet, vilket jag sett i något journalistmanus, låter det kanske också som om det var en tjänstebostad, och det var det ju inte – utan en högst privat villa.

P S 2 ”Engerska villan” vore kanske en möjlighet, men ändå lite självsvåldigt (särskilt som paret Enger tydligen gärna höll en låg profil).
Johannes bror Yngve hamnade för övrigt i Åmål, där han så småningom blev ägare till ett hus som kallas ”Engersgården”: https://www.amal.se/fakta-om-amal/berattelsen-om-amal/gamla-staden/engersgarden
Mäklaren Adam Smith på Historiska Hem, som är snudd på specialiserad på att sälja objekt ritade av Victor Bodin, åtminstone i Enskede, har föreslagit ”Engerso” som namn på vårt hus. Det är oerhört vackert och ett riktigt bra förslag! Men, återigen lite självsvåldigt ..?!

P S 3 När jag studerade på arkitektlinjen vid KTH 1992/93 hade vi förstaårselever som projekt att rita en villa, på Lidingö. Den villan skulle heta ”Villa Bodin”, eftersom vår tänkta beställare var en av lärarna på kursen, Anders Bodin (om jag minns rätt, mina gamla kurskamrater eller lärare får gärna rätta mig om jag har fel!). Mitt projekt blev en tegelvilla med svängda murar; någonstans här i pappershögarna finns ritningarna kvar …

Jag kom nyligen att tänka på detta gamla elevprojekt, sedan jag först tänkt att det vore en fin hyllning till den idag tämligen okände Victor Bodin att låta en av hans skapelser – vårt hus – bära hans namn. Nu är det förvisso så att villor brukar få namn av sina beställare och boende, inte av sina arkitekter … och ”Villa Bodin” är alltså redan tingat i min personliga historia.

P S 4 ”Villa Gunhild” är en annan variant jag är förtjust i, men Gunhild Enger var – enligt ovan nämnda Inger Holmér – en ytterst diskret och smakfull person, som aldrig skulle ha velat skylta så med sitt namn offentligt. Så det ska jag inte införa, så här i efterhand, annat än kanske högst inofficiellt i mina tankar … 🙂