Subscribe

Archive | Betraktelser

Poddepisod 70: Preppa med stil och välj prisvärda viner

Här är den sjuttionde episoden av Edward Bloms eminenta smörgåsbordspodd:

https://play.acast.com/s/edwardblom/5b804b80-a5d8-4124-9933-72d4e7558214

Klicka på länken ovan, och sedan på pilen mitt på bilden som dyker upp, så kan ni lyssna på knappt en timmes spirituellt samtal om mat, dryck och kulturhistoria! Läs gärna mer om innehållet nedan.

 

När man festar, festar man, och när man fastar, fastar man … Nu är det fasta, och därmed alkoholfritt i poddglasen – närmare bestämt den jästa drycken kombucha, med rötter i Manchuriet. Vilket får Edward att tänka på sin vän Martin, som i tonåren lät ett av sina två armbandsur visa manchurisk tid (enligt mottot ”allt är image”).

Denna episod tillägnas till stor del lyssnarnas frågor, delvis som ett tack för att inspelningskostnaderna finansierats av lyssnarna (via https://www.patreon.com/join/edwardblom). Men först berättar Edward om vad han gjort av sina egenodlade, nyskördade jordärtskockor och hur man lagar till dem på bästa sätt – och vad han tycker om den nyrenoverade, nyligen återöppnade Östermalmshallen i Stockholm.

Vi får även veta att den klassiska restaurangen Gondolen visst håller öppet, trots att Slussenombyggnaden fått många att tro motsatsen, vilket får Mats och Edward att dra en lättnadens suck.

Så är det dags för den första lyssnarfrågan, som handlar om hur man kan ”preppa med stil”. Det visar sig att de båda gastronomerna har otaliga tips på hur man kan hitta konserver fyllda med delikatesser, åtminstone om man sneglar på spanska märken som Ortiz och franska som La Belle-Iloise. Konfiterad anka, snigelsoppa, ghee, grönsaksspett och popcorn hör till de godsaker som rekommenderas till förråden!

Den andra lyssnarfrågan handlar om sockerbetor och den tredje om hur man hittar prisvärda viner. Inte minst på den senare frågan visar det sig att både Edward och Mats har väldigt många goda råd, och av bara farten kommer de även in på hur man som värd bäst agerar när ens gäster tar med en vinflaska till kalaset (och så drar Edward, apropå en självcensurerad Göteborgsvits från Mats sida, en anekdot om vad en klasskamrat en gång gjorde med ett kilo bagerijäst).

P S Skriv gärna till redaktionen: podden@edwardblom.se

Edwardkrönika: Ett land behöver alla sorters företag

Denna krönika av Edward Blom publicerades ursprungligen i tidningen Företagshistoria.

Kan ett företag stå stilla?

Häromdagen var jag på middag hos goda vänner. Värden Matts berättade att han skrivit en artikel till ett kommande nummer av Företagshistoria, om en liten glasstillverkare som funnits länge men aldrig expanderat. Vi började tala om olika företag som valt att göra sin grej år efter år, utan större expansion, som om världen stod stilla.

Jag minns en kickoff för minst tio år sedan, då en kollega som läst mycket managementlitteratur med emfas hävdade att ”en verksamhet som inte växer går under!”. Ett påstående jag sedan dess funderat över under mitt arbete med näringslivets historia. Stämmer det verkligen?

Uppenbart är:

1. Mycket få företag har grundats med stort aktiekapital från början. Det finns enstaka sådana, men de allra flesta världsföretag startades som mycket små rörelser.

2. De allra flesta företag som grundats har med tiden upphört. Det gäller såväl expansiva som stagnerande. De flesta företagare har antagligen inte ens haft för avsikt att företaget ska överleva deras egen pensionering.

3. En betydligt mindre del av alla företag som grundats har istället köpts upp av något annat företag.

4. En försvinnande liten del av alla grundade företag har vuxit och blivit storföretag.

Vi vet att när en bransch är ung fylls den av en uppsjö små företag, som sedan under ett sekels gång slår sig samman tills det endast återstår några få bjässar. Bryggerier och försäkringsbolag är typexempel på branscher som på detta sätt konsoliderats. Här gäller: växa och sluka, eller gå under. Men, inom t.ex. restaurangbranschen har alla försök att bilda stora kedjor misslyckats, förutom inom segmentet snabbmat. Det finns åtskilliga hundraåriga restauranger som inte växer, utan förblir en ensam enhet i samma lokaler. Och även inom andra branscher finns det förvånansvärt många familjeföretag som tuffar på, utan att synbart bry sig om att lägga världen under sig.

Mitt favoritexempel är Fröbergs i Finspång, grundat 1879. Med Fröbergs uppstod den svenska postorderbranschen – och de var inte bara först. Det var ur Fröbergs hela branschen skapades! Den unge J.P. Åhlén lärde sig allt som anställd på Fröbergs. Men medan ”kopian” Åhlén & Holm först blev ett gigantiskt postorderföretag och med tiden kom att bygga varuhus över hela Sverige, och medan nya postorderfirmor stod upp som svampar ur jorden, så nådde Fröbergs sin höjdpunkt en bit in på 1900-talet, fick problem under kriget, varefter man gick tillbaks till sin kärnverksamhet: stämplar och visitkort – och har förblivit vid sin läst sedan dess. Idag med ungefär lika många anställda som på 1890-talet.

För en entreprenör är nog ett sådant förnöjt företag en styggelse, men jag finner det charmigt. Precis som ett gott samhälle behöver alla sorters människor tror jag ett land behöver alla sorters företag.

Poddepisod 64: Oxveckor med den mytomspunna absinten

https://play.acast.com/s/edwardblom/b7fc1d9e-0f4b-4117-85e4-8ac5a5380959

64. Oxveckor med den mytomspunna absinten

Dags för den stora, av så många poddlyssnare efterlängtade, absintspecialavsnittet! Edward Blom och Mats Ryd avhandlar denna gång allt som är värt att veta om den mytomspunna, gröna drycken och dess kulturhistoria (samt såklart deras egna absintminnen) utifrån den samling absintflaskor som råkar finnas hemma hos Edward.

Vidare visar det sig att Edward är lite sugen på en framtida karriär à la Rupert Nyblom, det vill säga att uppträda som punschdrickande ”student” på marknader eller kanske någon freak show – och Mats bidrar, så här i de kanske ännu obrutna nyårslöftenas era, med en gymbetraktelse där såväl ”Nakenfisen” som ”Flippflopp-mannen” figurerar.

Medan väggarna i Edwards kök blir allt mer giftpaddsgrönt avhandlas en lyssnarfråga om favoritställen i Göteborg, varav ett visst ölsjapp där Edward och hans vänner en gång blev tagna för artillerister.

Maila gärna poddredaktionen! Adressen är: podden@edwardblom.se

Edwardkrönika: Sverige behöver kvastar!

Här slår Edward Blom ett slag för en idé som är verklighet i Tyskland: små, informella matställen i hemmiljö på landsbygden!

Idén dryftades av Edward även vid ett centerpartistiskt seminarium i Almedalen sommaren 2018, och lyftes därefter av ledarskribenten Jenny Sonesson i Göteborgsposten: https://www.gp.se/ledare/sonesson-l%C3%A5t-edward-bloms-dr%C3%B6m-bli-verklighet-1.6932338

När jag var student i tyska Freiburg hoppade vi ofta in ett par bilar och åkte ut på landet. Runtomkring i det vackra Baden ligger Tysklands bästa värdshus, men dit åkte vi bara om vi blev bjudna, annars blev det en Strauße.

Där satt vi inklämda vid rustika trämöbler i överdekorerade skänksalar, njöt regionala specialiteter och kallt lantvin till mycket låga priser. Vanligtvis blev vi ompysslade av en värdinna iklädd folkdräkt, pratsam och med en dialekt som inte ens mina tyska vänner helt kunde dechiffrera.

Straußen – eller Besenwirtschaft, som är det officiella ordet – är små matserveringar som inte behöver uppfylla vanliga regler. En vinodlarfamilj kan ställa fram ett par bord, förbereda några lokala specialiteter (som kallskuret, fläskgryta eller Flammkuchen) och hänga ut en kvast (Strauße) utanför dörren. För detta krävs varken tillstånd, teknisk specialutrustning eller nitiska livsmedelsinspektörer. Rättigheten går tillbaka till Karl den stores tid; verksamheten måste vara begränsad till sammanlagt fyra månader per år och man får högst ha 40 sittplatser – även om det vanligtvis är betydligt färre. Systemet finns under olika namn över hela den vinodlande delen av Tyskland, Österrike och Schweiz.

Något som ständigt slår mig som gastronom är att Matsverige har ett grundläggande problem, som trots en stark foodietrend, internationella kockmedaljer, statliga satsningar och en växande småskalig matproduktion gör att vi ändå ligger långt efter kontinenten. Det är den svenska lagstiftningen – anpassad för gigantiska matindustrier, storkök och jätterestauranger – som med sin allsmäktiga utformning ligger som en decimetertjock hormoslyrindränkt filt över alla små kulinariska verksamheter.

Från norr till söder kväver denna dödsfilt allt gott och vackert: Församlingar som enbart serverar kyrkkaffe på söndagarna måste ändå investera i svindyr fettavskiljare. Korvkiosker tillåts inte laga potatismos av potatis utan bara av pulver. Förskolor förbjuds att ha barnen med i köket fast det ingår i pedagogiken. En del förskolor får inte ens laga egen mat, för att de inte har ett speciellt rotfruktsrum! Scouter anmäls när de säljer hembakade bullar. På fäbodar och minimejerier tvingas ägaren duscha varje gång han går från djuren till ystandet och kärnandet – kanske 25 gånger om dagen. Vintillverkare tillåts inte använda redskap av trä. Restauranger får varken krydda sitt eget brännvin eller lufttorka skinka.

Lagarna är inte anpassade efter storleken på verksamheten. Även om man bara vill driva en sommarservering med några bord i sitt vardagsrum är det samma krav på hyperfläktar, fettavskiljare, kassaregister och livsmedelsutbildning som för gigantiska kantiner. Och skyll inte på EU, så här ser det inte ut i övriga Europa! Fast det kan ju vara som med höstens »glöggförbud« att Livsmedelsverket missuppfattat EU-reglerna …

Vad Sverige behöver är en total reform av matlagstiftningen. Ett nytt system där lagen anpassas efter verksamhetens omfattning. Varför inte börja med restaurangerna? Kopiera det tyska systemet med Straußen – fast förstås utan krav på vinodling. Jag drömmer om att resa på svenska landsbygden och se kvastar hänga ut från bondgårdar och villor. Bara att kliva in i någons trädgård, lada eller gillestuga och trakteras porterstek på egenskjuten älg, våfflor eller mormors kroppkakor … Kanske till och med ett glas kallt, hembryggt äppelvin? Fast så långt kan man nog aldrig få den grå filten att rullas tillbaka.

Denna krönika publicerades första gången i magasinet Fokus i januari 2017.

Poddepisod 44: Edward Bloms sista måltid

Ljummen Trocadero är drycken för dagen. Så kontrasten kunde inte vara större, när Mats Ryd och Edward Blom vällustigt dagdrömmer om vad de skulle vilja äta och dricka under sin allra sista måltid i livet.
Det är nämligen ingen hejd på vilka lukulliska läckerheter de fantiserar om! Kaviar, tofsvipeägg, nykoagulerade havskräftor, skaldjursplatåer, grillat kött, chokladmousse och mycket mycket annat, och drycker av yppersta klass därtill. De föreställer sig rentav vissa inslag av gastronomisk experimentlusta när de ligger på sitt yttersta. De respektive livsavslutande måltider de fantiserar ihop tillsammans skulle garanterat göra att de dör lyckliga (även om Edward påminner om att man ju även har en näst sista måltid att tänka på, för att inte tala om vad som skulle kunna hända ifall de skulle hamna i gourmeternas himmelrike).
Eftersom en lyssnare har efterlyst resonemang om alkoholens roll i deckarlitteraturen bjuds alla lyssnare in att bidra med tips – liksom all respons och alla önskemål kan dessa tips mailas till: podden@edwardblom.se.
Episodens etikettfråga kretsar kring hur man ska göra med middagsgäster som eventuellt behöver övernatta, om middagsvärden bor så att det blir knepigt med kommunikationerna hem – och Edward avslutar med att läsa ”Näktergalen” av Erik Johan Stagnelius (1793–1823).
Detta avsnitt av Edward Bloms smörgåsbord går även att beskåda på YouTube: [länk kommer]
Låten som Mats Ryd avslöjar att hans sista måltid ska ackompanjeras av är ”Midnight in Moscow” med Village Stompers:
De ultimata menyerna i sin helhet finns här: http://www.edwardblom.se/2019/05/04/gastronomernas-sista-maltid

Edwardkrönika: Upp till kamp för dymmelonsdagen!

Denna krönika skrev Edward för några år sedan, men dess budskap är tyvärr fortfarande aktuellt.

Jag drömmer mig tillbaka till den ljuva tid när Kungliga Vetenskapsakademien hade monopol på almanackor.

Nyligen inföll fastlagsveckan då man historiskt åt de hetväggar, eller semlor, som folk numera sätter i sig under flera månader – men även ”ål i kål”, blodpannkakor, rensoppa, fläsk och kroppkakor. I katolska områden som södra Tyskland, Louisiana eller Brasilien firas fastlagen ännu med stora karnevaler. De länder som inte går så långt äter i alla fall speciella bakverk, oftast kakor friterade i animaliskt fett, då allt animaliskt var förbjudet under fastan.

Fastlagen kulminerar med fettisdagen. Dagen efter är det askonsdag som är fastans första dag ­– och då katoliker än idag beger sig till kyrkan för att få ett kors av aska tecknat i pannan som tecken på botgöring och påminnelse om vår dödlighet.

Mitt under fastan infaller midfastosöndagen, som förr var en liten minifestdag för att man skulle orka fortsätta fasta och lite grand få ta ut påskens glädje i förskott. Sedan kommer palmsöndag, följd av stilla veckan med dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag och så påskafton. Men redan före fastans början inföll vårdagjämningen, en dag som varit oerhört viktig i de flesta kulturer och även styr när påsken infaller.

Tills för några år sedan fick nästan alla svenskar ständiga påminnelser om allt detta. En nästintill daglig lektion i vår historia. Och det inte bara om de religiösa dagarna som så starkt påverkade våra förfäders liv, utan även om folkliga dagar styrda av lantbruket och årstidens växlingar med rötter i bondepraktika och runstav, och om nationellt viktiga dagar.

Nyligen, och i tysthet, har allt detta gått förlorat.

Sedan smartmobilerna slagit igenom på bred front har allt fler gått över till elektroniska kalendrar. Utmönstrade är därmed inte bara forna tiders pappersalmanackor utan med dem kunskapen om när det är Mickelsmäss, menlösa barns dag, vintersolstånd, Valborgsmässoafton, FN-dagen, Mårten gås, Gustav Adolfsdagen, flaggdagar och åtskilligt annat.

Själv använder jag, som många, Googles kalender. I den kan man förvisso (med vissa svårigheter) ställa in så att  svenska helgdagar sätts ut, men av de ovannämnda dagarna är endast två helgdagar. Övriga, som är självskrivna i papperkalendrarna, finns inte med i de elektroniska – inte ens påskafton! Borta är även namnsdagarna, som (även om de genomgick en tanklös revision på 1990-talet) ändå leder sina rötter tillbaka till medeltiden.

Kontakten med vår historia, förståelsen för vad vi kommer från, är viktig. Det är också nödvändigt att ha märkesdagar att hänga upp tillvaron kring: att komplettera den linjära tidsuppfattningen med en cyklisk. Kulturkonservatisten inom mig drömmer sig tillbaka till den ljuva tid när Kungliga Vetenskapsakademien hade svenskt privilegium (monopol) på almanackor – något som faktiskt varade ända till 1972. Även om min inre frihetsivrare värjer sig mot tanken att släpa någon inför skranket för att ha tryckt illegala kalendrar.

Men en lag borde inte behövas. Det skulle ta kalenderjättarna ett par timmar att få in de svenska märkesdagarna som standard i sina svenskspråkiga versioner. Och de skulle göra det, om det upplevdes som en konkurrensfördel. Det tragiska är att våra traditioner tydligen inte betyder mer för oss än att de kan falla bort utan att vi ens lägger märke till det. Kanske har vi haft almanacksprivilegium och andra paternalistiska lagar så länge att vi hämmats fullständigt i vår initiativförmåga?

Låt oss ändra på detta! Kräv märkesdagarna åter. Om kalenderjättarna vägrar kan vi ju alltid ge privilegiet tillbaka till Vetenskapsakademien. Om inte annat tror jag Google och Microsoft skulle bli mäkta förvånade.

Denna krönika publicerades första gången i magasinet Fokus i mars 2016.

 

Poddepisod 20:2: Dubbelpanerade spindlar – eller varför Edward inte vill ha en nakenhund

Här kan ni avnjuta den andra delen av episod 20 av ”Edward Bloms smörgåsbord”! (Klicka på den lilla svarta pilen på bilden.)

Här nedan kan du läsa om vad denna episod handlar om:

Höstmörkret sänker sig över landet, och eftersom temat är ”jakt” bjuder Mats Ryd på ett tämligen dyrt Riojavin – vilket för in Edward Blom på ämnet budgetviner (och om hur drycker som en gång varit inne snart blir hånade, och vice versa). 

De båda gastronomerna resonerar om sin kluvenhet kring jagande och dödande, och Edward för fram tesen att varje person som äter kött för att inte hyckla själv måste ha slaktat ett djur eller åtminstone varit med och jagat djur någon gång. Han berättar även om hur han själv ber en tacksägelsebön när han dödar en fisk eller fäller en tall – och om när han var med om en andjakt och en Hubertusritt. Rävar, älgkalvar och (dubbelpanerade) spindlar är några av de djur som nämns i sammanhanget, och vidare slår både Mats och Edward flera slag för servering på uppläggsfat istället för tallriksservering. Flera lyssnarfrågor besvaras, bland annat om huruvida man kan ta med sig en plunta att dricka snaps ur på företagets julbord.

Poddepisod 19:2: Stofilen mitt i trendfåran

Den andra delen av episod 19 av podden ”Edward Bloms smörgåsbord” finns att lyssna till här! (Klicka på den svarta pilen på bilden, så startar ljudet.)

Här nedan kan du läsa om vad denna episod handlar om:

I den andra delen av den nittonde episoden inleder gastronomerna Edward Blom och Mats Ryd med att tala om syrade delikatesser, som picklad svamp och hur man kan göra en pytt-i-panna godare med lite kimchi.

Edward konstaterar att han som gammal stofil ändå påfallande ofta lyckas hamna rätt i trendfåran, som när han efter att i åratal känt sig ensam om att göra bryggkaffe plötsligt upptäckte hur anemiska hipstrar i Williamsburg i New York serverade drip coffee. Mats å sin sida talar om hur han vill ha två koppar espresso som ”en käftsmäll” till sina 18-rättersmenyer.

Som av en händelse kommer de sedan in på öl: Edward berättar vilka ölsorter man bör och inte bör dricka när man exempelvis klippt gräset, medan Mats avslöjar att han faktiskt gillar så kallad fulöl.

Därifrån är steget inte långt till snaps och brännvin, men där får Edward naturligtvis inte göra någon reklam för sin egen högtidssnaps utan talar sig varm för andra sorter – exempelvis sådan som hjälper mot gikt. Han kommer även in på skillnaden mellan ’kräftkalas’ och ’kräftskiva’.

Inte helt oväntat kommer de sedan in på att tala om den glada folkfesten i München som de båda älskar att frekventera: Oktoberfesten. Där det ju inte bara dricks en massa öl, utan även äts kringlor, obazda, saltgurka och rättika – för att man ska kunna dricka mer öl.

I podden meddelar Edward att så långt lagret räcker går det fint att helt gratis få prova de kaffekapslar han varit med om att ta fram. (Adressen för erbjudandet är www.minespresso.com)

Poddepisod 16: Rosévin och villaträdgårdar

Här kan ni lyssna till den 16:e episoden av ”Edward Bloms smörgåsbord”! Klicka på den lilla svarta pilen på bilden, så startar ljudet.

Och här kan ni läsa vad episoden handlar om denna gång:

I det sextonde smörgårdsbordsavsnittet dricker Edward Blom och Mats Ryd rosévin och mumsar på mandlar. Edward är förvisso allergisk mot de sistnämnda och får mest nöja sig med att sukta efter dem, vilket får Mats att till sist efterlysa en mandelfysiolog. De diskuterar huruvida rosévinet är på väg ut eller ej, och jämför med andra somriga trenddrycker såsom Aperol Spritz och Campari Soda.

Många anekdoter blir det förstås! Mats drar seglarminnen från Medelhavet och matminnen från San Sebastián, där han en gång rentav fick acne av för hög konsumtion av anklever. Edward berättar om den dramatiska tillvaron som nybliven villaägare i förorten, där han brottas med kompostlådor och pysslar med pallkragar. Vi får veta varför det är bra att ha en bergsingenjör som granne, och hur horror vacui – ’skräcken för tomrummet’ – kan appliceras på villalivet. Edward förklarar att han inte är särskilt road av att rensa ogräs i rabatterna – eller ”plocka kvickrot ur nejlikborst”, som han uttrycker det – men däremot vill att det ska kännas som att gå omkring i en visthusbod när man rör sig i hans trädgård. Han funderar på vilket helgon man ska be till om man behöver hjälp med att montera gräsklippare, och härmar de fåglar han hört på tomten.

Mats berättar om sina veteransbilsäventyr, och vi får veta vilka som är de två lyckligaste dagarna i en veteranbilsägares liv (gissa!).

Eftersom en av lyssnarfrågorna handlar om calvados sjunger Edward en Lars Demianvisa – och så letar sig calvadosen in även i ett ganska komplicerat studentminne. Dessutom får vi stifta bekantskap med den litterära figuren och privatdetektiven Eduardo, som till skillnad från Edward brukar dricka slottsvinet Château d’Yquem.

Poddepisod 15: Schnitzel, schnitzel, schnitzel, denna underbara schnitzel

Episod 15 av podden ”Edward Bloms smörgåsbord” finns att lyssna till här! (Klicka på den svarta pilen på bilden, så startar ljudet.)

Här nedan kan du läsa om vad denna episod handlar om:

I det femtonde ”Edward Bloms smörgåsbord” har de båda gastronomerna Edward Blom och Mats Ryd hamnat i den stimmiga barmiljön på Stockholmskrogen Bar Central, som faktiskt också utgör själva poddens vagga.

Över en kullrig sejdel pilsner njuter de av varsin wienerschnitzel, med allsköns tillbehör såsom smetana, honung och sardell- och kaprissmör. Äntligen är det dags att ägna ett helt avsnitt av podden åt denna underbara maträtt, som brukar vara gigantisk även i barnversioner!

Edward berättar om wienerschnitzelns och wienerschnitzelgarnityrets historia, men även om pilsnern och dess ursprung i det tysktjeckiska Plzen – och som av en händelse kommer de även in på begreppet ”pilsnerfilmer” (och diskuterar bland annat huruvida filmskådespelaren och sångaren Edward Persson har åldrats med värdighet eller ej).

Naturligtvis slår de fast att wienerschnitzel ska lagas av tunt kalvkött, paneras i mjuka brödsmulor och stekas – eller friteras – i smör och inget annat, och Edward förklarar varför han blir ”så otroligt ledsen” när kristidsprodukten margarin hamnar i hans väg.

Dessutom avslöjar Edward hur han är som bilförare och drar en glad anekdot från Plzen som bland annat involverar en trenchcoat.

Episodens sponsor MatHem publicerar Edwards mödosamt framtagna recept på wienerschnitzel här (finns även i kokboken ”Kokkonst för livsnjutare” av Edward Blom och Gunilla Kinn Blom):

https://www.mathem.se/recept/akta-wienerschnitzel-av-edward-blom-o-gunilla-kinn-blom