Subscribe

Archive | Betraktelser

Edwardkrönika: Sverige behöver kvastar!

Här slår Edward Blom ett slag för en idé som är verklighet i Tyskland: små, informella matställen i hemmiljö på landsbygden!

Idén dryftades av Edward även vid ett centerpartistiskt seminarium i Almedalen sommaren 2018, och lyftes därefter av ledarskribenten Jenny Sonesson i Göteborgsposten: https://www.gp.se/ledare/sonesson-l%C3%A5t-edward-bloms-dr%C3%B6m-bli-verklighet-1.6932338

När jag var student i tyska Freiburg hoppade vi ofta in ett par bilar och åkte ut på landet. Runtomkring i det vackra Baden ligger Tysklands bästa värdshus, men dit åkte vi bara om vi blev bjudna, annars blev det en Strauße.

Där satt vi inklämda vid rustika trämöbler i överdekorerade skänksalar, njöt regionala specialiteter och kallt lantvin till mycket låga priser. Vanligtvis blev vi ompysslade av en värdinna iklädd folkdräkt, pratsam och med en dialekt som inte ens mina tyska vänner helt kunde dechiffrera.

Straußen – eller Besenwirtschaft, som är det officiella ordet – är små matserveringar som inte behöver uppfylla vanliga regler. En vinodlarfamilj kan ställa fram ett par bord, förbereda några lokala specialiteter (som kallskuret, fläskgryta eller Flammkuchen) och hänga ut en kvast (Strauße) utanför dörren. För detta krävs varken tillstånd, teknisk specialutrustning eller nitiska livsmedelsinspektörer. Rättigheten går tillbaka till Karl den stores tid; verksamheten måste vara begränsad till sammanlagt fyra månader per år och man får högst ha 40 sittplatser – även om det vanligtvis är betydligt färre. Systemet finns under olika namn över hela den vinodlande delen av Tyskland, Österrike och Schweiz.

Något som ständigt slår mig som gastronom är att Matsverige har ett grundläggande problem, som trots en stark foodietrend, internationella kockmedaljer, statliga satsningar och en växande småskalig matproduktion gör att vi ändå ligger långt efter kontinenten. Det är den svenska lagstiftningen – anpassad för gigantiska matindustrier, storkök och jätterestauranger – som med sin allsmäktiga utformning ligger som en decimetertjock hormoslyrindränkt filt över alla små kulinariska verksamheter.

Från norr till söder kväver denna dödsfilt allt gott och vackert: Församlingar som enbart serverar kyrkkaffe på söndagarna måste ändå investera i svindyr fettavskiljare. Korvkiosker tillåts inte laga potatismos av potatis utan bara av pulver. Förskolor förbjuds att ha barnen med i köket fast det ingår i pedagogiken. En del förskolor får inte ens laga egen mat, för att de inte har ett speciellt rotfruktsrum! Scouter anmäls när de säljer hembakade bullar. På fäbodar och minimejerier tvingas ägaren duscha varje gång han går från djuren till ystandet och kärnandet – kanske 25 gånger om dagen. Vintillverkare tillåts inte använda redskap av trä. Restauranger får varken krydda sitt eget brännvin eller lufttorka skinka.

Lagarna är inte anpassade efter storleken på verksamheten. Även om man bara vill driva en sommarservering med några bord i sitt vardagsrum är det samma krav på hyperfläktar, fettavskiljare, kassaregister och livsmedelsutbildning som för gigantiska kantiner. Och skyll inte på EU, så här ser det inte ut i övriga Europa! Fast det kan ju vara som med höstens »glöggförbud« att Livsmedelsverket missuppfattat EU-reglerna …

Vad Sverige behöver är en total reform av matlagstiftningen. Ett nytt system där lagen anpassas efter verksamhetens omfattning. Varför inte börja med restaurangerna? Kopiera det tyska systemet med Straußen – fast förstås utan krav på vinodling. Jag drömmer om att resa på svenska landsbygden och se kvastar hänga ut från bondgårdar och villor. Bara att kliva in i någons trädgård, lada eller gillestuga och trakteras porterstek på egenskjuten älg, våfflor eller mormors kroppkakor … Kanske till och med ett glas kallt, hembryggt äppelvin? Fast så långt kan man nog aldrig få den grå filten att rullas tillbaka.

Denna krönika publicerades första gången i magasinet Fokus i januari 2017.

Poddepisod 44: Edward Bloms sista måltid

Ljummen Trocadero är drycken för dagen. Så kontrasten kunde inte vara större, när Mats Ryd och Edward Blom vällustigt dagdrömmer om vad de skulle vilja äta och dricka under sin allra sista måltid i livet.
Det är nämligen ingen hejd på vilka lukulliska läckerheter de fantiserar om! Kaviar, tofsvipeägg, nykoagulerade havskräftor, skaldjursplatåer, grillat kött, chokladmousse och mycket mycket annat, och drycker av yppersta klass därtill. De föreställer sig rentav vissa inslag av gastronomisk experimentlusta när de ligger på sitt yttersta. De respektive livsavslutande måltider de fantiserar ihop tillsammans skulle garanterat göra att de dör lyckliga (även om Edward påminner om att man ju även har en näst sista måltid att tänka på, för att inte tala om vad som skulle kunna hända ifall de skulle hamna i gourmeternas himmelrike).
Eftersom en lyssnare har efterlyst resonemang om alkoholens roll i deckarlitteraturen bjuds alla lyssnare in att bidra med tips – liksom all respons och alla önskemål kan dessa tips mailas till: podden@edwardblom.se.
Episodens etikettfråga kretsar kring hur man ska göra med middagsgäster som eventuellt behöver övernatta, om middagsvärden bor så att det blir knepigt med kommunikationerna hem – och Edward avslutar med att läsa ”Näktergalen” av Erik Johan Stagnelius (1793–1823).
Detta avsnitt av Edward Bloms smörgåsbord går även att beskåda på YouTube: [länk kommer]
Låten som Mats Ryd avslöjar att hans sista måltid ska ackompanjeras av är ”Midnight in Moscow” med Village Stompers:
De ultimata menyerna i sin helhet finns här: http://www.edwardblom.se/2019/05/04/gastronomernas-sista-maltid

Edwardkrönika: Upp till kamp för dymmelonsdagen!

Denna krönika skrev Edward för några år sedan, men dess budskap är tyvärr fortfarande aktuellt.

Jag drömmer mig tillbaka till den ljuva tid när Kungliga Vetenskapsakademien hade monopol på almanackor.

Nyligen inföll fastlagsveckan då man historiskt åt de hetväggar, eller semlor, som folk numera sätter i sig under flera månader – men även ”ål i kål”, blodpannkakor, rensoppa, fläsk och kroppkakor. I katolska områden som södra Tyskland, Louisiana eller Brasilien firas fastlagen ännu med stora karnevaler. De länder som inte går så långt äter i alla fall speciella bakverk, oftast kakor friterade i animaliskt fett, då allt animaliskt var förbjudet under fastan.

Fastlagen kulminerar med fettisdagen. Dagen efter är det askonsdag som är fastans första dag ­– och då katoliker än idag beger sig till kyrkan för att få ett kors av aska tecknat i pannan som tecken på botgöring och påminnelse om vår dödlighet.

Mitt under fastan infaller midfastosöndagen, som förr var en liten minifestdag för att man skulle orka fortsätta fasta och lite grand få ta ut påskens glädje i förskott. Sedan kommer palmsöndag, följd av stilla veckan med dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag och så påskafton. Men redan före fastans början inföll vårdagjämningen, en dag som varit oerhört viktig i de flesta kulturer och även styr när påsken infaller.

Tills för några år sedan fick nästan alla svenskar ständiga påminnelser om allt detta. En nästintill daglig lektion i vår historia. Och det inte bara om de religiösa dagarna som så starkt påverkade våra förfäders liv, utan även om folkliga dagar styrda av lantbruket och årstidens växlingar med rötter i bondepraktika och runstav, och om nationellt viktiga dagar.

Nyligen, och i tysthet, har allt detta gått förlorat.

Sedan smartmobilerna slagit igenom på bred front har allt fler gått över till elektroniska kalendrar. Utmönstrade är därmed inte bara forna tiders pappersalmanackor utan med dem kunskapen om när det är Mickelsmäss, menlösa barns dag, vintersolstånd, Valborgsmässoafton, FN-dagen, Mårten gås, Gustav Adolfsdagen, flaggdagar och åtskilligt annat.

Själv använder jag, som många, Googles kalender. I den kan man förvisso (med vissa svårigheter) ställa in så att  svenska helgdagar sätts ut, men av de ovannämnda dagarna är endast två helgdagar. Övriga, som är självskrivna i papperkalendrarna, finns inte med i de elektroniska – inte ens påskafton! Borta är även namnsdagarna, som (även om de genomgick en tanklös revision på 1990-talet) ändå leder sina rötter tillbaka till medeltiden.

Kontakten med vår historia, förståelsen för vad vi kommer från, är viktig. Det är också nödvändigt att ha märkesdagar att hänga upp tillvaron kring: att komplettera den linjära tidsuppfattningen med en cyklisk. Kulturkonservatisten inom mig drömmer sig tillbaka till den ljuva tid när Kungliga Vetenskapsakademien hade svenskt privilegium (monopol) på almanackor – något som faktiskt varade ända till 1972. Även om min inre frihetsivrare värjer sig mot tanken att släpa någon inför skranket för att ha tryckt illegala kalendrar.

Men en lag borde inte behövas. Det skulle ta kalenderjättarna ett par timmar att få in de svenska märkesdagarna som standard i sina svenskspråkiga versioner. Och de skulle göra det, om det upplevdes som en konkurrensfördel. Det tragiska är att våra traditioner tydligen inte betyder mer för oss än att de kan falla bort utan att vi ens lägger märke till det. Kanske har vi haft almanacksprivilegium och andra paternalistiska lagar så länge att vi hämmats fullständigt i vår initiativförmåga?

Låt oss ändra på detta! Kräv märkesdagarna åter. Om kalenderjättarna vägrar kan vi ju alltid ge privilegiet tillbaka till Vetenskapsakademien. Om inte annat tror jag Google och Microsoft skulle bli mäkta förvånade.

Denna krönika publicerades första gången i magasinet Fokus i mars 2016.

 

Poddepisod 20:2: Dubbelpanerade spindlar – eller varför Edward inte vill ha en nakenhund

Här kan ni avnjuta den andra delen av episod 20 av ”Edward Bloms smörgåsbord”! (Klicka på den lilla svarta pilen på bilden.)

Här nedan kan du läsa om vad denna episod handlar om:

Höstmörkret sänker sig över landet, och eftersom temat är ”jakt” bjuder Mats Ryd på ett tämligen dyrt Riojavin – vilket för in Edward Blom på ämnet budgetviner (och om hur drycker som en gång varit inne snart blir hånade, och vice versa). 

De båda gastronomerna resonerar om sin kluvenhet kring jagande och dödande, och Edward för fram tesen att varje person som äter kött för att inte hyckla själv måste ha slaktat ett djur eller åtminstone varit med och jagat djur någon gång. Han berättar även om hur han själv ber en tacksägelsebön när han dödar en fisk eller fäller en tall – och om när han var med om en andjakt och en Hubertusritt. Rävar, älgkalvar och (dubbelpanerade) spindlar är några av de djur som nämns i sammanhanget, och vidare slår både Mats och Edward flera slag för servering på uppläggsfat istället för tallriksservering. Flera lyssnarfrågor besvaras, bland annat om huruvida man kan ta med sig en plunta att dricka snaps ur på företagets julbord.

Poddepisod 19:2: Stofilen mitt i trendfåran

Den andra delen av episod 19 av podden ”Edward Bloms smörgåsbord” finns att lyssna till här! (Klicka på den svarta pilen på bilden, så startar ljudet.)

Här nedan kan du läsa om vad denna episod handlar om:

I den andra delen av den nittonde episoden inleder gastronomerna Edward Blom och Mats Ryd med att tala om syrade delikatesser, som picklad svamp och hur man kan göra en pytt-i-panna godare med lite kimchi.

Edward konstaterar att han som gammal stofil ändå påfallande ofta lyckas hamna rätt i trendfåran, som när han efter att i åratal känt sig ensam om att göra bryggkaffe plötsligt upptäckte hur anemiska hipstrar i Williamsburg i New York serverade drip coffee. Mats å sin sida talar om hur han vill ha två koppar espresso som ”en käftsmäll” till sina 18-rättersmenyer.

Som av en händelse kommer de sedan in på öl: Edward berättar vilka ölsorter man bör och inte bör dricka när man exempelvis klippt gräset, medan Mats avslöjar att han faktiskt gillar så kallad fulöl.

Därifrån är steget inte långt till snaps och brännvin, men där får Edward naturligtvis inte göra någon reklam för sin egen högtidssnaps utan talar sig varm för andra sorter – exempelvis sådan som hjälper mot gikt. Han kommer även in på skillnaden mellan ’kräftkalas’ och ’kräftskiva’.

Inte helt oväntat kommer de sedan in på att tala om den glada folkfesten i München som de båda älskar att frekventera: Oktoberfesten. Där det ju inte bara dricks en massa öl, utan även äts kringlor, obazda, saltgurka och rättika – för att man ska kunna dricka mer öl.

I podden meddelar Edward att så långt lagret räcker går det fint att helt gratis få prova de kaffekapslar han varit med om att ta fram. (Adressen för erbjudandet är www.minespresso.com)

Poddepisod 16: Rosévin och villaträdgårdar

Här kan ni lyssna till den 16:e episoden av ”Edward Bloms smörgåsbord”! Klicka på den lilla svarta pilen på bilden, så startar ljudet.

Och här kan ni läsa vad episoden handlar om denna gång:

I det sextonde smörgårdsbordsavsnittet dricker Edward Blom och Mats Ryd rosévin och mumsar på mandlar. Edward är förvisso allergisk mot de sistnämnda och får mest nöja sig med att sukta efter dem, vilket får Mats att till sist efterlysa en mandelfysiolog. De diskuterar huruvida rosévinet är på väg ut eller ej, och jämför med andra somriga trenddrycker såsom Aperol Spritz och Campari Soda.

Många anekdoter blir det förstås! Mats drar seglarminnen från Medelhavet och matminnen från San Sebastián, där han en gång rentav fick acne av för hög konsumtion av anklever. Edward berättar om den dramatiska tillvaron som nybliven villaägare i förorten, där han brottas med kompostlådor och pysslar med pallkragar. Vi får veta varför det är bra att ha en bergsingenjör som granne, och hur horror vacui – ’skräcken för tomrummet’ – kan appliceras på villalivet. Edward förklarar att han inte är särskilt road av att rensa ogräs i rabatterna – eller ”plocka kvickrot ur nejlikborst”, som han uttrycker det – men däremot vill att det ska kännas som att gå omkring i en visthusbod när man rör sig i hans trädgård. Han funderar på vilket helgon man ska be till om man behöver hjälp med att montera gräsklippare, och härmar de fåglar han hört på tomten.

Mats berättar om sina veteransbilsäventyr, och vi får veta vilka som är de två lyckligaste dagarna i en veteranbilsägares liv (gissa!).

Eftersom en av lyssnarfrågorna handlar om calvados sjunger Edward en Lars Demianvisa – och så letar sig calvadosen in även i ett ganska komplicerat studentminne. Dessutom får vi stifta bekantskap med den litterära figuren och privatdetektiven Eduardo, som till skillnad från Edward brukar dricka slottsvinet Château d’Yquem.

Poddepisod 15: Schnitzel, schnitzel, schnitzel, denna underbara schnitzel

Episod 15 av podden ”Edward Bloms smörgåsbord” finns att lyssna till här! (Klicka på den svarta pilen på bilden, så startar ljudet.)

Här nedan kan du läsa om vad denna episod handlar om:

I det femtonde ”Edward Bloms smörgåsbord” har de båda gastronomerna Edward Blom och Mats Ryd hamnat i den stimmiga barmiljön på Stockholmskrogen Bar Central, som faktiskt också utgör själva poddens vagga.

Över en kullrig sejdel pilsner njuter de av varsin wienerschnitzel, med allsköns tillbehör såsom smetana, honung och sardell- och kaprissmör. Äntligen är det dags att ägna ett helt avsnitt av podden åt denna underbara maträtt, som brukar vara gigantisk även i barnversioner!

Edward berättar om wienerschnitzelns och wienerschnitzelgarnityrets historia, men även om pilsnern och dess ursprung i det tysktjeckiska Plzen – och som av en händelse kommer de även in på begreppet ”pilsnerfilmer” (och diskuterar bland annat huruvida filmskådespelaren och sångaren Edward Persson har åldrats med värdighet eller ej).

Naturligtvis slår de fast att wienerschnitzel ska lagas av tunt kalvkött, paneras i mjuka brödsmulor och stekas – eller friteras – i smör och inget annat, och Edward förklarar varför han blir ”så otroligt ledsen” när kristidsprodukten margarin hamnar i hans väg.

Dessutom avslöjar Edward hur han är som bilförare och drar en glad anekdot från Plzen som bland annat involverar en trenchcoat.

Episodens sponsor MatHem publicerar Edwards mödosamt framtagna recept på wienerschnitzel här (finns även i kokboken ”Kokkonst för livsnjutare” av Edward Blom och Gunilla Kinn Blom):

https://www.mathem.se/recept/akta-wienerschnitzel-av-edward-blom-o-gunilla-kinn-blom

Coola, kompetenta, fixiga, intressanta och änglalika kvinnor

Edward har som sagt fått mängder av fantastiska och fantastiskt positiva reaktioner på sitt Sommar-program, från såväl proffstyckare som okända; vänner och bekanta; massor av glada tillrop på sta’n och på nätet – men också en del märkliga reaktioner.

Recensioner kan man egentligen inte recensera, bara påpeka rena felaktigheter – men nog blir det märkligt ibland, och man undrar i några fall ifall recensenten lyssnat på samma program som en själv.

Konstigt har det blivit i Aftonbladets Sommar-recension. Det är en sak att skribenten Hanna Olsson ansåg att det blev lite väl många studentminnen; det tyckte faktiskt jag också… Men hur hon använder sin slutkläm till denna ”brasklapp” (sic!) övergår mitt förstånd:
”Att 2016 beskriva alla kvinnor som änglalika flickor eller mödrar rekommenderas inte.”

Verkligen? Låt oss gå igenom hur Edward beskriver ”alla kvinnor” i programmet:

1. ”Min mor är en riktig hönsmamma. Jag fick inte gå över ”stora vägen” förrän jag började fjärde klass. Inte åka in till stan själv förrän jag börjat gymnasiet. När jag varit på villafester ute på Ekerö, eller inne i stan och tagit några öl på Kloster Pub, var mamma alltid vaken  – oavsett hur sent det var.”

Min kommentar: OK, Edwards mamma beskrivs inte bara som en moder utan rentav som en hönsmamma.

(– – –)

2. Jag överöstes av kärlek av mina underbara föräldrar, och av min nästintill änglalika storasyster som alltid lät mig vara med och leka med henne och hennes vänner. – Om någon protesterade så ville hon inte längre umgås med dem.

Min kommentar: Ja, här har vi den änglalika flickan (men hon, det vill säga min svägerska Anna, är också den enda såvitt jag kan se).

(– – –)

3. När Fetzenreich stängde hamnade vi ofta på någon bar eller hemma hos Ester som var den enda med en egen centralt belägen lägenhet. Själv hyrde jag rum av en gammal överborgmästarinna och fick inte ha nattgäster.

Min kommentar: Varken Esther eller den gamla överborgmästarinnan verkar särskilt änglalika eller moderliga, utan båda mer som … lägenhetsinnehavare.

(– – –)

4. Det sista halvåret tog jag in morgontidningen varje gång vid hemkommandet, och den gamla överborgarmästarinnan som då redan var vaken ojade sig halvt chockerad, halvt road över den vilde studenten.
Min kommentar: Nu är överborgmästarinnan vaken, chockerad och road – men fortfarande varken änglalik eller moderlig.

(– – –)

5. Sista gången var när min finske vän kommit krypande ut från mitt rum en förmiddag efter att otillåtet ha övernattat på mitt golv, med en gammal getfäll över kroppen. Den gamle överborgmästarinnan som var skumögd hade börjat skrika ”Ein Hund, Ein hund”, varvid min kamrat svarade ”voff, voff” – och reste sig upp. Att hon inte fick en hjärtattack var ett under.

Min kommentar: Nu är hon skumögd och hundrädd också.

(– – –)

6. Även om jag inte pluggade mycket läste jag konstant. Några kvarter från mig låg ett utmärkt antikvariat. Jag lärde mig snart tyda frakturstil. Först fick jag ringa mormor och över telefonen försöka förklara hur krumelurerna såg ut. Och fick svar att det var ett ”s”, och det var också ett ”s”, och det var faktiskt också ett ”s”. Jag köpte massvis av böcker och satt nere vid Mosel, i parker och i vinstugor och läste in hela den tyska kanon av romaner och poesi.

Min kommentar: Edwards mormor är väl per definition en moder, men hon beskrivs snarast som bildad och språkkunnig.

(– – –)

7. Mycket var spontant. En morgon efter en av alla de otaliga festerna bestämde jag och en flicka att helt sonika åka över till Nancy och äta franska croissanter och café au lait till frukost.
En annan gång tog jag med en tyska till DDR för att växla Ostmark som jag investerat i. När jag väl hittat en frukthandlare som kunde växla blev det mitt livs bästa investering.

Min kommentar: Här är två studentskor, som inte heller verkar särskilt änglalika (och inte heller mödrar).

(– – –)

8. Det blev ett givande år med grundkurs i litteraturvetenskap. Vi läste tusentals sidor varje vecka och sedan träffades vi före seminarierna och diskuterade de lästa böckerna i fasta grupper. Det blev oerhört intressanta samtal med de tre intelligenta och genomtrevliga unga kvinnor som ingick i min diskussionsgrupp.

Min kommentar: ”Intelligenta”, ”genomtrevliga” och ”unga” är som ni ser epiteten här.

(– – –)

9. Jag kom snart in i ett trevligt gäng av främst nordiska utlandsstudenter – särskilt en skånska blev en vän för livet.

Min kommentar: Inte heller Edwards skånska väninna (hej Ulrika!) beskrivs som som ”änglalik”, snarast indirekt som ”trevlig” liksom de andra studenterna – och vänfast.

(– – –)

10. Min syster hade ordnat ett tillfälligt andrahandskontrakt: en 16 kvadratmeters lya på Tegnérgatan. Norrmalmssidan mitt emot Tre Backar.

Min kommentar: Jo, här återkommer den änglalika systern förvisso, med en änglalik handling (det medges): att fixa en lägenhet! Men det skulle förstås också kunna tolkas som att hon har goda kontakter eller är bra på att fixa saker.

(– – –)

11. Här träffade jag två flickor som än idag är nära vänner och vi hade extremt roligt de där månaderna. Sålde böcker i varandras namn, sålde med fåniga röster, jäklades med varandra under samtalen, skrattade hysteriskt.
Flickorna lyckades dessutom sälja böcker under tiden – det gjorde inte jag.

Min kommentar: Jaha, dessa flickor (hej Anna och Cecilia!) är väl snarast fulla av upptåg och skickliga på att sälja än de är … änglalika.

(– – –)

12. Jag led av en obesvarad förälskelse sedan ett par år och fortsatte hoppas fast flickan inte besvarade mina känslor utan bara ville ha mig som vän – som alla andra …
Jag var sedan tonåren förläst på Goethes „Den Unge Werthers lidanden” och tusentals dikter om trånande, platonisk, hövisk kärlek på avstånd.
Nu läste jag Petrarcas dikter till Laura, som gjorde allting ännu värre.

Min kommentar: Här får man tyvärr inte riktigt veta huruvida Edwards obesvarade kärlek var särskilt änglalik eller ej (men moder var hon i alla fall inte).

(– – –)

13. Husläkaren diagnostiserar „Panikångest“. Hon är förvånad över att vare sig Cityakuten eller sjukhuset förstått det. Allt var ju klassiska symptom.

Min kommentar: Här är en kvinna som beskrivs som en skicklig och kompetent yrkesperson/läkare. Inte heller här framgår att hon är änglalik eller moder.

(– – –)

14. En meddomare i programmet, Lisa Förare Winbladh, fixade in mig på Årets kock-banketten. Där hon vid champagnebuffén presenterade mig för en viss Gunilla Kinn.

Min kommentar: Ytterligare en kvinna som dels är yrkesperson (domare i ett TV-program) dels har kontakter och förmåga att fixa. Men änglalik? Själv skulle hon gapskratta om hon skulle ha beskrivits så!

(– – –)

15. Vi fann genast varandra och stod kvar när alla andra redan satt sig, då upptäckte att vi var placerade bredvid varandra.
Vi samtalade intensivt hela kvällen – och jag blev mycket imponerad av denna coola, mycket kvinnliga, vittberesta utrikeskorrespondent.

Gunilla och jag hann träffas ett par gånger de närmaste veckorna men sedan åkte hon tillbaks till New York där hon bodde.

Min kommentar: Cool, mycket kvinnlig och vittberest – det är jag, det! 🙂 Inte heller jag beskrivs som särskilt änglalik…

(– – –)

16. Under våren fick jag mitt livs första riktiga flickvän. Det var en mycket sympatisk ung kvinna – även om det snart visade sig att vi inte alls var gjorda för varandra ….
Trots att det var hon som lämnade mig efter ett par månader, gjorde förhållandet underverk för mitt självförtroende, och jag är övertygad om att jag aldrig senare hade blivit tillsammans med Gunilla om jag inte haft denna relation strax innan.

Min kommentar: Och här är en ung dam som beskrivs som ”mycket sympatisk”. Men det är inte en synonym till ”änglalik”. Och inte heller till ”moder”.

(– – –)

17. Gud tyckte det var dags för ännu ett under, lille Melchior fanns plötsligt till inne i Gunillas mage.

Min kommentar: OK, detta antar jag får räknas som att jag indirekt beskrevs som ”moder” (men inte mer än att Edward också indirekt beskrev sig själv som fader).

 

Döm själva! Men jag skulle råda Aftonbladets Hanna Olsson att a) köpa en ordbok och lära sig innebörden av ordet ”brasklapp” (som hon ju använt helt felaktigt vad gäller hennes rekommendation om kvinnobeskrivningarna) och b) lyssna på programmet en gång till och fundera över om hennes slutklämsrekommendation är korrekt eller missvisande.

Mer om Edwards Sommar-program

9b434f85-4a2d-423f-9939-7c19dff5430dTack för alla fina kommentarer om och reaktioner på Edwards Sommar!

Ni som eventuellt missat det, eller skulle vilja höra det igen, kan lyssna via Sveriges Radios hemsida:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751822?programid=2071

Som ni märkt/kommer att märka handlar Edwards Sommar-program i mycket liten utsträckning om mat och matlagning. Han skulle gärna göra ett så kallat Vinter-program med just ett sådant tema – så rösta gärna fram honom här (leta fram ”Blom, Edward” i listan): http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=6452527

Ros (och något lite ris) har strömmat in via sociala medier och alla slags traditionella medier. Så snart vi hinner, när det nu är, kommer vi att lägga upp några länkar till recensioner här på bloggen.

Edward har även fått en del lyssnarbrev. Här är ett utdrag ur ett av de längre:

”Eftersom många ungdomar känner till Dig, skulle Du vinna många gratispoäng genom att vara mer nyanserad inför alkoholens nackdelar.”

Och här är Edwards svar till denna lyssnare:

”Programmet var på intet sätt tänkt att vara ett propagerande för alkohol, jag ville bara berätta om mitt livs lyckligaste och värsta ögonblick. När man analyserar och ser i backspegeln så är det förvisso uppenbart att alkoholen funnits med i alla mina lyckligaste ögonblick – och det är väl därför mänskligheten har nyttjat alkohol i årtusenden: för att det på många personer ger en positiv effekt. Det är mitt livs historia. Att alkohol också har massa dåliga sidor har många berättat om, men det hade ingenting som har med min ungdomstid att göra utan skulle varit en helt annan historia.

Hade Sveriges Radio från början sagt till så skulle jag naturligtvis kunnat lägga in någon liten aspekt om olycksrisk, att en god vän haft problem med spriten etc. Nu hörde de av sig dagen innan och ville klippa ner (antagligen efter kritik utifrån), vilket var grunden att jag reagerade och att det började valsa runt i pressen. Jag tror inte folk reagerat på att det var så mycket tal om öl och vin om det inte blivit denna censurdiskussion innan.

Ett Sommarprogram ska vara en persons berättelse. Tidigare har sommarpratare t.o.m. tillåtits uppmana till revolution. Jag tror det vore extremt illa för vår demokrati om radio och press vore stängd för en åsikt som säkert halva folket delar, att alkohol gör många människor glada och har mer fördelar än nackdelar. Varför inte låta mitt sommarprat istället leda till debatt? Ju mer vi diskuterar frågor ju mer belysta blir dem. Kanske är det så att vissa personer blir lyckliga av alkohol, vissa olyckliga – det kan vara bra för ungdomar att känna till.

Folk hör av sig varje dag och har idéer på vilket sätt jag ska vara en förebild för ungdomar. Alla anser att vara en förebild för ungdomen är att propagera för deras åsikter. Jag är väl medveten om att jag som känd person kan ha viss påverkan på unga människor. Jag väljer därför att följa mitt eget samvete och mina egna ideal. Kan fler unga få uppleva mina fantastiska studentår som verkligen inte bara var ett superi utan där alkohol ingick som en liten del av kamratskap, traditioner, kultur, bildade diskussioner och eleganta måltider så är jag lycklig.”

Politiska snapsvisor

Anders Borg höjde ju alkoholskatten tre gånger och kom med det otroligt dumma uttalandet att han inte kände till någon person som drack för lite alkohol. Jo tack, jag kunde ge honom en lång lista bara bland personer jag känner. Vid en av höjningarna skrev jag en häcklande snapsvisa, där jag bl.a. rimmade ”Borg” på ”sorg”.

Men nu är det nya tider, majoriteter och finansministrar – fast alkoholskatten höjer de lika mycket, de … Och sätter sig t.o.m. i knät på IOGT-NTO – så ett par dagar före nyår författade jag en ny häcklande snapsvisa. Tillägnad den gamle smugglarkungen Algot Niska (som för övrigt inte bara smugglade sprit, utan även gjorde en stor insats för flyktingar).

Niskavisan – skriven med anledningen av den stundande alkoholskattehöjningen

Melodi: Arbetets söner. Text: Edward Blom
 
Nu tystnar sången
decemberbetongen
majoriteten i riksdagen fått.
IOGT:na
och Magdalena
stryper nu kranen för stuga och slott.
Men se en stretande
lastbilschaufför
GPS-letande
hitåt ju kör!
Oket med påskriften ”tig och försaka”
länge oss nedtryckt i mörker och böl.
Rospiggar raska, kom nu tillbaka!
Kom Algot Niska med brännvin och öl!
Skål!

 

Gott nytt år förresten!

Edward