Subscribe

Archive | Politik

Edwardkrönika: Sverige behöver kvastar!

Här slår Edward Blom ett slag för en idé som är verklighet i Tyskland: små, informella matställen i hemmiljö på landsbygden!

Idén dryftades av Edward även vid ett centerpartistiskt seminarium i Almedalen sommaren 2018, och lyftes därefter av ledarskribenten Jenny Sonesson i Göteborgsposten: https://www.gp.se/ledare/sonesson-l%C3%A5t-edward-bloms-dr%C3%B6m-bli-verklighet-1.6932338

När jag var student i tyska Freiburg hoppade vi ofta in ett par bilar och åkte ut på landet. Runtomkring i det vackra Baden ligger Tysklands bästa värdshus, men dit åkte vi bara om vi blev bjudna, annars blev det en Strauße.

Där satt vi inklämda vid rustika trämöbler i överdekorerade skänksalar, njöt regionala specialiteter och kallt lantvin till mycket låga priser. Vanligtvis blev vi ompysslade av en värdinna iklädd folkdräkt, pratsam och med en dialekt som inte ens mina tyska vänner helt kunde dechiffrera.

Straußen – eller Besenwirtschaft, som är det officiella ordet – är små matserveringar som inte behöver uppfylla vanliga regler. En vinodlarfamilj kan ställa fram ett par bord, förbereda några lokala specialiteter (som kallskuret, fläskgryta eller Flammkuchen) och hänga ut en kvast (Strauße) utanför dörren. För detta krävs varken tillstånd, teknisk specialutrustning eller nitiska livsmedelsinspektörer. Rättigheten går tillbaka till Karl den stores tid; verksamheten måste vara begränsad till sammanlagt fyra månader per år och man får högst ha 40 sittplatser – även om det vanligtvis är betydligt färre. Systemet finns under olika namn över hela den vinodlande delen av Tyskland, Österrike och Schweiz.

Något som ständigt slår mig som gastronom är att Matsverige har ett grundläggande problem, som trots en stark foodietrend, internationella kockmedaljer, statliga satsningar och en växande småskalig matproduktion gör att vi ändå ligger långt efter kontinenten. Det är den svenska lagstiftningen – anpassad för gigantiska matindustrier, storkök och jätterestauranger – som med sin allsmäktiga utformning ligger som en decimetertjock hormoslyrindränkt filt över alla små kulinariska verksamheter.

Från norr till söder kväver denna dödsfilt allt gott och vackert: Församlingar som enbart serverar kyrkkaffe på söndagarna måste ändå investera i svindyr fettavskiljare. Korvkiosker tillåts inte laga potatismos av potatis utan bara av pulver. Förskolor förbjuds att ha barnen med i köket fast det ingår i pedagogiken. En del förskolor får inte ens laga egen mat, för att de inte har ett speciellt rotfruktsrum! Scouter anmäls när de säljer hembakade bullar. På fäbodar och minimejerier tvingas ägaren duscha varje gång han går från djuren till ystandet och kärnandet – kanske 25 gånger om dagen. Vintillverkare tillåts inte använda redskap av trä. Restauranger får varken krydda sitt eget brännvin eller lufttorka skinka.

Lagarna är inte anpassade efter storleken på verksamheten. Även om man bara vill driva en sommarservering med några bord i sitt vardagsrum är det samma krav på hyperfläktar, fettavskiljare, kassaregister och livsmedelsutbildning som för gigantiska kantiner. Och skyll inte på EU, så här ser det inte ut i övriga Europa! Fast det kan ju vara som med höstens »glöggförbud« att Livsmedelsverket missuppfattat EU-reglerna …

Vad Sverige behöver är en total reform av matlagstiftningen. Ett nytt system där lagen anpassas efter verksamhetens omfattning. Varför inte börja med restaurangerna? Kopiera det tyska systemet med Straußen – fast förstås utan krav på vinodling. Jag drömmer om att resa på svenska landsbygden och se kvastar hänga ut från bondgårdar och villor. Bara att kliva in i någons trädgård, lada eller gillestuga och trakteras porterstek på egenskjuten älg, våfflor eller mormors kroppkakor … Kanske till och med ett glas kallt, hembryggt äppelvin? Fast så långt kan man nog aldrig få den grå filten att rullas tillbaka.

Denna krönika publicerades första gången i magasinet Fokus i januari 2017.

Poddepisod 39: Paus i alkoholromantiken

Denna gång är podden även filmatiserad! Kolla här: https://youtu.be/gbNp4Xyye-0

Innehåll: Nu har fastan inletts, och därmed blir det paus i alkoholromantiserandet i ”Edward Bloms smörgåsbord” ända fram till påsk. Eller, kanske det dyker upp lite alkoholromantik här och var i denna episod, förresten – men det är i alla fall betydligt mindre än vanligt.

Edward Blom och Mats Ryd har denna gång spanskt mineralvatten i glasen. Mats avslöjar att han håller på att göra egen ginger beer, och förutom ginger ale och root beer råkar han komma in på smurfarnas favoritväxt: sarsaparill! Edward drar den svenska nykterhetsrörelsens kulturhistoria, och Mats berättar om när han var på svartklubb i något obestämt land vid Gulfen.

Vi får veta vad fläskkorv, lakritspipor och elefantöl kan ha gemensamt, och Edward slår hål på myten om att EU:s glöggförbud är en myt. Plötsligt kommer de in på ämnet ”tårtor”, och av bara farten så smått på slaveriets framväxt och kopplingen till sockrets under 1800-talet framväxande popularitet.

”Tänk att leva före vispgräddens tid!” suckar Mats, som även hotar Edward med att passa på att ta med sig en Château d’Yquem-flaska till någon av de närmaste poddinspelningarna.

Lyssnarna bidrar med att skicka roliga exempel på skådegrönsaker och annat tallriksgarnityr som är värre än ärtskott, och avslutningsvis kommer flera annorlunda tips på hur man kan tillaga kyckling.

P S Mineralvattnet som dricks i denna podd heter: Vichy Catalan.

Poddepisod 17: Skål i sake

Episod 17 av podden ”Edward Bloms smörgåsbord” finns att lyssna till här! (Klicka på den svarta pilen på bilden, så startar ljudet.)

Här nedan kan du läsa om vad denna episod handlar om:

I detta det sjuttonde avsnittet av ”Edward Bloms smörgåsbord” avnjuter Mats och Edward japansk sake, diskuterar det tyska bruket med dubbeldoktorer – och skålar för Mark- och miljödomstolens beslut att sätta stopp för planerna på att riva de kulturhistoriskt viktiga 1800-talsbyggnaderna på Blasieholmen i Stockholm.

Edward avslöjar sensationella familjenyheter, vilket i sin tur får Mats att avslöja sin fascination för namn.

Sedan berättar de båda gastronomerna om sina erfarenheter av Sveriges enda Michelin-trestjärniga restaurang, det vill säga Frantzén i Stockholm. Är maten som serveras där ”duttig, futtig och fjantig” (vilket Edward ofta befarar när han råkar hamna på krogar i kulinarisk frontlinje)? Nej, snarare serverades han ”kanapéer såsom de görs i himlen” hos Frantzén, där besöket var något av ett allkonstverk och Mats fick stifta bekantskap med en ”Instagramlåda” av högklassiga råvaror.

Veckans lyssnarfrågor handlar om så speciella ämnen som granskottsbrännvin och surdegsbröd, vilket får Mats och Edward att av bara farten avhandla brännvinskryddning i största allmänhet och Socialstyrelsens samt Brödinstitutets uppmaningar om att man bör äta 6–8 skivor bröd i synnerhet. ”Svenska folket älskar att bli hunsade!” konstaterar Edward apropå myndighetsrekommendationer, och han och Mats lovar att fortsätta poddens alkoholromantiska inriktning.

Avslutningsvis uppmanas lyssnarna att skänka en slant till den internationella, katolska bistånds- och välgörenhetsorganisationen Caritas, gärna med ett bidrag märkt ”Edward Blom”. Bankgironumret är 900-4789 (och det går även bra att swisha till: 9004789)!

Medierna i P1 sprider själva myter

Det hördes slammer från frukostbrickan och prassel från paket. Några av årets bästa minuter, när man väntar på att familjen ska komma in sjungande och gratulera på födelsedagen. Tyvärr gjorde jag misstaget att under tiden göra en sökning på mobilen, och plötsligt ersattes födelsedagsmyset med hjärtklappning och en klump i magen. Jag skulle tydligen komma att tecknas som mytbildare i P1:s Medierna, apropå att förbudet mot att kalla glögg ”glögg” inte stämmer enligt EU.

I programbeskrivningen likställdes myten om mördarclowner, och olika myter om EU-förbud vilka medvetet spritts av en engelsk EU-motståndare, med historien om EU och glöggen. Jag, som är en stark anhängare av Europatanken sedan tonåren, framhävdes således som en mytbildare som gick en engelsk EU-hatares ärenden.

Fastän detta avsnitt av Medierna handlade om myter får man dock säga att programmet gör sitt bästa för att själv skapa myter.

Infiltrerade brittisk EU-hatare Livsmedelsverket?
I programmet inleder Medierna med att säga att ”glöggförbudet var en myt”, att nyheten ”självklart” inte stämde, och tar flera exempel på hur jag ändå spridit detta – och använt övertoner (vilket är en dödssynd i mångas ögon).

Av senare delen av reportaget framgår det dock att glöggförbudet inte alls var en myt. Livsmedelsverket hade förbjudit användandet av begreppen ”vinglögg” och ”starkvinsglögg” med hänvisning till EU-regler, och Systembolaget hade därför de facto tvingat företag att ändra sina etiketter.

Att det skulle vara den brittiske EU-hataren som låg bakom svenska Livsmedelsverkets agerande tror jag knappast Medierna menar. Ändå klumpar Medierna ihop detta fall med andra, som sägs ha byggt på avsiktlig desinformation och ryktesspridning av politiska syften. Men i detta fall har svenska myndigheter faktiskt ändrat reglerna — då är det knappast en myt.

Att sedan lyfta fram att ”Edward Blom förespråkat EU-utträde” är precis samma usla användande av källor som Medierna kritiserar andra för. Jag skrev en tweet i upprörd, men uppenbart skämtsam, ton: ”Nä nu djävlar är det krig! Vi har gjort glögg på sädessnaps & rödvin i 500 år. Dra tillbaks eller swexit!!!!”. Jag kan upplysa Medierna att jag inte heller menade att vi bokstavligen skulle ta de sista resterna av vårt lilla försvar och anfalla övriga Europa. Det hela var naturligtvis en omskrivning, på ett begränsat utrymme, för att jag såg oerhört allvarligt på förbudet och att det är just denna typ av regler som skadar EU:s anseende och har bidragit till dagens kris. En tweet måste formuleras snärtigt och roligt om den ska få spridning, men hade Medierna gått igenom de tre intervjuer jag gjorde för Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Sveriges Radio P4 Extra kunde de ha märkt att jag där inte sa att vi skulle lämna EU bara för glöggen, även om jag betonade vilket oerhört övergrepp det verkade handla om.

Kan EU inte skriva eller Livsmedelsverket inte läsa?
Det stora misstaget hade alltså skett av svenska myndigheter, som i ett år hållit på med dessa regeländringar p.g.a. en misstolkning av EU:s regler. Det är skandalen som borde tas upp! Enligt SvD:s uppföljningsartikel har jurister på såväl Livsmedelsverket och Systembolaget som Altia (som saluför glöggen Blossa) kommit fram till samma, felaktiga, tolkning. Men om detta har det inte talats mycket.

Här uppkommer många frågor: Beror det på att EU medvetet formulerar sig dubbeltydigt i hopp om att få igenom förbud i flera länder, men sedan ändå kunna friskriva sig ifall det uppkommer debatt? Uppenbarligen har EU inte brytt sig ett dyft att under detta år informera Livsmedelsverket och Systembolaget om att de har feltolkat reglerna. Eller skriver EU dubbeltydigt för att franska vinlobbyn ska tro att de fått igenom sin vilja fast de inte har det? Eller är de bara oförmögna att formulera läsbar text? Eller är det svenska myndigheter som är extremt inkompetenta och inte klarar av att förstå EU:s texter? Uppenbart har dialogen mellan EU och Sverige misslyckats kapitalt i detta fall.

SvD:s misstag
Tyvärr bidrog min favorittidning Svenska Dagbladet starkt till den uppkomma situationen, då de skrev att man inte skulle få sälja vin med ej vinbaserad sprit som ”glögg”, fast det som Livsmedelsverket gått ut med var att man inte fick sälja ”vinglögg” och ”starkvinsglögg” under dessa namn. Såväl vinglögg som starkvinsglögg är moderna, larviga produktbeteckningar uppfunna av Systembolaget, och inget någon skulle lägga två tweeter i kors för att försvara.

”Glögg”, däremot, är ett historiskt namn på en historisk dryck innehållande vin, kryddor och sprit, och som kulturhistorisk dryck oerhört värd att försvara. I SvD:s ursprungliga artikel skrivs ömsom ”vinglögg” och ”spritglögg” men ömsom bara ”glögg”, och i rubriken har man naturligtvis valt den kortare varianten.

Demokratisk debatt vs mytbildning
Det talas extremt mycket om faran med mytbildning och twitterstormar numera. Samtidigt har vi aldrig haft en så levande demokratisk debatt som vi fått tack vare de sociala medierna. Vanliga medborgare kan sitta hemma och skriva ner sina tankar och därigenom påverka hela befolkningen. Politiker, tjänstemän och lobbyister utmanas numera ständigt av privatpersoner. Detta är i grunden något mycket positivt, även om baksidan är att myter och felaktigheter kan spridas.

I vår jakt mot mytbildningar får vi inte ställa absurda krav på dem som twittrar. Att inte slentrianmässigt retweeta vidare något utan att kolla länken till artikeln eller fundera på om det låter rimligt kan man absolut kräva. Men en privatperson som undertecknad måste kunna lita på svenska dagstidningar och svenska myndigheter som källor.

En vanlig människa som skriver tweets när den väntar på bussen kan inte behöva ägna sin obetalda fritid åt att ringa och stämma av med EU-kommissionen eller läsa juridiska handlingar och dokument på franska och engelska. Ställer vi sådana krav upphör hela debatten och överlåts till politiker, tjänstemän och lobbyister. Man måste kunna läsa en artikel i vår mest seriösa dagstidning och sedan utgå från den. Likaledes måste man kunna utgå från beslut svenska myndigheter har fattat utifrån sina tolkningar av EU:s regler. Det är inte rimligt att en privatperson obetalt ska göra mer research än en stor nyhetsredaktion eller en gigantisk myndighet. Att kräva det är samma sak som att kväsa all debatt och kräva att medborgarna håller tyst.

Min roll i demokratin
Mitt specialområde är att veta hur svensk mat och dryck sett ut i århundraden, och mitt ansvar därför att försvara dessa kulturhistoriska rätter och drycker med alla tillgängliga metoder när jag läser i tidningen att deras benämning ska förbjudas. Det är min lilla, men viktiga, roll i demokratin som välkänd privatperson med många följare. Att kolla källorna (stämma av med svenska myndigheter) är den avlönade tidningsredaktionens uppgift, och att tolka originaldokumenten är de avlönade svenska myndighetsjuristernas uppgift. EU:s uppgift är att lära sig skriva, så att deras medlemsländers främsta jurister förstår vad de menar.

EU-kommissionens talesperson kläckte ett bisarrt uttalande i Mediernas inslag. Det gick i princip ut på att om man hör en politiker eller tjänsteman vilja göra något som verkar helt galet ”som att förbjuda glögg med sprit i”, då kan man också räkna med att det bara är en myt. Jag kan inte tänka mig ett värre samhälle än om medborgarna skulle börja följa denna uppmaning. Då är det betydligt bättre för demokratin att folket ibland gör en fjäder till en höna – för varje twitterstorm gör makten lite ödmjukare.

Edward Blom

gastronom och kulturhistoriker

Sommar, farligt vin och censur

AV EDWARD BLOM

Eftersom det i flera medier förekommit ett antal felaktiga uppgifter kring min ”Sommar-affär” och jag blivit anklagad för att komma med falska anklagelser om censur, varit småaktigt kränkt, inte förstå redaktörens roll (exempelvis i dagens Dagens Nyheter) etc. känner jag mig nödgad att förtydliga det hela. Slutligen skulle jag även önska föra debatten in på dess kärnfråga: alkoholparagrafen i det statliga sändningstillståndet.

 

Jag motsätter mig inte redaktionella ingrepp
Alla texter behöver en utomstående som går igenom dem med friska ögon och stor rödpenna. Så skedde naturligtvis även med mitt Sommar-manus. Jag är inte så högmodig att jag tror att det var perfekt av sig självt. Min producent (vari det även ingår att vara manusredaktör) Karsten Thurfjell återsände det med många förslag på både kortningar och tillägg, och en del andra redigeringar, som jag naturligtvis tog till mig. Det blev några vändor fram och tillbaka, tills vi båda var nöjda.

 

Jag har inte felaktigt anklagat SR för censur
Manuset levererades först till producenten den 4 april och skickades i sin slutform till övriga redaktionen i maj. Programmet spelades in den 15 juni.

På eftermiddagen den 20 juli, mindre än ett dygn innan programmet ska sändas, har jag semester och befinner mig på en släktträff. Då ringer programchef Bibi Rödöö som är högsta ansvarig för Sommar-programmen och vill klippa bort en del saker i mitt program. Det handlar om enstaka ord och meningar för att ändra betydelsen. Anledningen, säger hon, är att programmet är för positivt till alkoholrus och därför strider mot Sveriges Radios sändningstillstånd.

Ännu medan vi pratar twittrar jag: ”Och nu dagen innan mitt Sommar ringde SR och ville censurera det inspelade programmet . Vi försöker hitta en kompromiss. #sommarip1 ”.

Nyhetsbyrån TT skrev sedan att Edward Blom ”anklagar” SR för censur. Jag såg det inte som ett anklagande, utan som en beskrivning av vad de ville göra. Att klippa bort enstaka ord här och där i ett färdigt program för att ändra andemeningen kan absolut beskrivas med ordet ”censur”. Slår man upp ”censur” i Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) framgår att det inte alls är förbehållet diktaturers statscensur eller olaglig censur – ett exempel talar till och med om en festskriftskommitté som idkar censur på texterna. Även ickeofficiella ordböcker såsom Wikipedia förklarar ordet på ett liknande sätt.

Jag anklagade således inte Sveriges Radio för otillåten censur. Däremot var det språkligt helt adekvat att beskriva bortklippande av enstaka ord för att ändra andemeningen med verbet ”censurera”. Att ordet juridiskt har en snävare innebörd, liksom möjligen inom journalisters fackspråk, innebär inte att jag inte får använda det i en mer allmän bemärkelse. Det är således inte OK att beskylla mig för falska anklagelser, som gjorts i Dagens Nyheter och flera andra medier.

 

Misstänker kritik utifrån?
Personligen tror jag faktiskt inte att programchefen hade varit så sent ute att hon lyssnade på mitt program först dagen före sändning. Det tar 45 minuter utan musik och hade funnits inspelat i över en månad. Manus, som hade gått ännu snabbare att ögna igenom, hade alltså funnits tillgängligt sedan i våras. Att det förekom en hel del tal om alkohol i programmet hade även diskuterats av redaktionen och jag hade minskat ner det – men då trodde jag det var av stilistiska anledningar. Det var ju även rätt uppenbart att mitt program skulle beröra alkohol i positiva ordalag, så om hon varit nervös kring detta borde hon ju i så fall ha prioriterat att lyssna på just mitt program där det fanns en stor riskfaktor.

Sommar-programmet skickas ut till journalister som ska recensera dagen innan. Det skulle inte alls förvåna mig om det var kritik utifrån (läs: nykterhetsrörelsen) som då inkom, som gav någon SR-chef kalla fötter. För det talar att det skulle räcka med att visa att de agerat genom att ta bort några saker eller lägga till något. Vid mitt besök på Radiohuset framkom även att frågan engagerade högre chefer än Sommars programchef. Detta är naturligtvis inte konstigt, då Sveriges Radio faktiskt har ett sändningstillstånd där det är förbjudet att tala gott om vin. Om så är fallet är det dock väldigt synd om Bibi Rödöö som fick ta på sig hela skulden och be om ursäkt för att hon lyssnade så sent på programmet.

 

Varför jag blev yr
Att jag även twittrade att jag mådde dåligt och blev yr, som feltolkats på flera håll, berodde på att jag fick en panikkänning av samtalet. Jag hade äntligen gått på semester efter en tuff vår och försommar, när jag både varit pappaledig och ändå haft massa jobb på kvällarna. Jag är något av en perfektionist som aldrig någonsin gjort en ändring i en text, bok, tv-program eller annan produktion i sista stund dagen innan. Börjar man ändra någonstans uppstår genast nya fel och allting blir galet. Att få ord bortklippta här och där i ett genomarbetat, färdiginspelat program där jag talar om mina innersta känslor och starkaste personliga upplevelser, utan att ha möjlighet att tänka efter eller lyssna på slutversionen, kändes fruktansvärt.

Samtalet från Rödöö innebar dessutom ett starkt känslomässigt tryck. Alla på redaktionen älskade ju mitt program, sade hon, vi hade det ju så trevligt tillsammans – varför inte bara låta dem ta bort de där orden och hålla tyst om allt, så att alla vi inblandade kunde fortsätta att ha ett så fint förhållande?! Det var en fruktansvärt jobbig situation. Jag såg framför mig hur jag riskerade att programmet, som jag lagt så mycket tid och kärlek på, nu inte skulle sändas alls för att jag sa nej, men å andra sidan ville jag inte gå med på att låta någon gå lös med en sax i det, i detta sena skede. Jag var även oerhört chockad över att det fanns en så hemsk regel i sändningstillståndet.

 

Vad som skulle klippas bort
Följande tre stycken ville Sveriges Radio göra ingrepp i. Det som står struket var det de ville klippa bort.

„Jag var vildast, barnsligast och galnast. Alkohol fungerade på mig som ett extremt uppåttjack. Jag var euforisk, lycksalig, flygande.”

”Liksom med Trier-vännerna innebar mötena med solipsisterna en sanslös blandning av druckna, euforiska upptåg och djupa, seriösa samtal.”

”Kneipen var fylld av 1800-talsromantik, uppsluppen studentikositet, ordensliknande ritualer, spontan elokvens, sångarglädje och kraftigt berusande under ordnade, utdragna former. Knappast ett sätt att umgås som passar alla … ”.

Det sista stycket hade naturligtvis låtit helt idiotiskt om man skulle ha klippt bort ”… och kraftigt berusande…”, men i samtliga tre fall hade innebörden av mina upplevelser ändrats.

 

Tillägget om alkoholens biverkningar
Vi fick ju dock till en kompromiss, där jag istället fick avbryta min semester och åka in till Radiohuset för att spela in ett tillägg om alkoholens negativa sidor:

”Och här måste jag även inflika att jag i detta program berättat om allt härligt alkoholen lett till i mitt liv. Naturligtvis har den även lett till många dumheter och saker jag ångrar. Drick med måtta och var rädda om er – särskilt om ni är unga!”

Jag kan stå för de raderna också, även om jag fann det oerhört fånigt att behöva lägga till dem.
Sveriges Radio sade i intervjuer att detta var en del som tidigare funnits i manus och fallit bort på vägen. Så var inte riktigt fallet. Jag hade haft en formulering om alkoholens negativa sidor – men det riktigt lustiga är att den hade min producent bett mig ta bort! Direkt efter texten om att alkohol gjorde mig euforisk (se ovan) hade jag från början tänkt att säga följande:

”Ibland gick det över styr, som när jag drack mig så berusad att jag somnade i ett parkeringshus, åt upp Esthers krukväxt, när jag föll ner på ett järnvägsspår, stal ölsejdlar från en krog till alla flickor i tyskklassen. Eller när min engelske vän klättrade upp på statyn över S:t Petrus och blev tagen av polisen. Tur att jag inte kunde klättra.”

 

Statligt åsiktsförbud – vad diskussionen borde handla om
Alla jag träffade på Sommar-redaktionen har varit fantastiskt trevliga. Det har varit underbart att få spela in ett Sommar! Jag är inte sur på någon i efterhand. Att jag skriver denna text är bara för att klargöra allt – när historien nu fortsätter att valsa runt i pressen, och jag och Bert Karlsson dessutom klumpas samman fast det är olika saker vi varit med om.

Det intressanta och viktiga som kommit fram av den här historien, och som vi bör fortsätta att diskutera, är dock regleringarna i statens sändningstillstånd. I detta beskrivs att programledare i Sveriges Radio inte får göra reklam för egna eller andras varumärken, fara med osanning eller förtala någon – men inte heller uttrycka åsikten att många människor blir glada och lyckliga av det rus som uppkommer av alkoholhaltiga drycker. Här har vi en åsikt som jag är övertygad om att delas av halva den svenska befolkningen, som alltså uttryckligen är förbjuden att uttrycka i Sveriges Radio – och jag antar även Sveriges Television.

Detta strider fullständigt mot en oberoende radio och tv i en demokratisk stat, och är något som ansvariga politiker omgående borde arbeta med att få bort.

Edward Blom

gastronom och kulturhistoriker

P S Lyssna gärna på mitt Sommar-program här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751822?programid=2071

Läs gärna även: http://www.edwardblom.se/2016/07/25/mer-om-edwards-sommar-program

Edward Blom på plats i Almedalen 2016

Här är Edwards schema under årets Almedalsvecka i Visby:

 

Tisdagen den 5 juli 2016, 12–13

Edward Blom är dagens ”folkhälsoprofil” och intervjuas på scen av Carolin Dahlman, om snus och andra njutningars ställning i förbudssamhället.

Plats: ”Folkhälsohörnan”, uteserveringen på Clarion Visby Hotell vid Donners Plats

Arrangör: Svenska Snustillverkarföreningen

Mer information: http://snusforumet.se/folkhalsohornan-tisdag-5-juli

 

Inbjudan_Almedalen2016_Semper2Tisdagen den 5 juli 2016, klockan 16–16.45

Edward Blom deltar i en paneldebatt om barnmat, där deltagarna diskuterar vad som är bra mat för små barn, om mat som statusmarkör eller mått på bra föräldraskap och om fördelarna/nackdelarna med hemlagad barnmat respektive industritillverkad mat på burk.

(En annan panel diskuterar också barnmat, med något andra infallsvinklar, klockan 15.15–16.)

Plats: Skafferiet, S:t Hans café, S:t Hansgatan 2 i Visby

Arrangör: Semper

Mer information: http://www.mynewsdesk.com/se/semper/news/semper-i-almedalen-vaerldens-svaaraste-uppdrag-2016-foeraeldraskapet-171101

 

Fredagen den 8 juli 2016, klockan 11

Edward Blom är gäst hos ledarredaktionens Tove Lifvendahl, under programpunkten ”Elvakaffet”.

Plats: SvD:s tält i Visby hamn

Arrangör: Svenska Dagbladet

 

Programmet ovan uppdateras såklart, ifall ytterligare programpunkter tillkommer! Dessutom kan vi tänkas dyka upp på allehanda mingel och andra evenemang.

Edward skrev för övrigt en artikel i Expressen 2013 om att rosévinskulturen är ute, vilken han även diskuterade på tidningens scen med Niklas Svensson samma år: http://www.expressen.se/tv/nyheter/politik/edward-blom-rose-ar-ute I samtalet behandlas även mat- och dryckeskulturen i Almedalen i stort, och vi tänker förstås undersöka hur det är ställt med den i år. Förra årets i vårt tycke bäst mat serverades för övrigt på ”Kinadagen”, och Svenskt Kött brukar ha fantastiska munsbitar på sina tillställningar i Visby.

Politiska snapsvisor

Anders Borg höjde ju alkoholskatten tre gånger och kom med det otroligt dumma uttalandet att han inte kände till någon person som drack för lite alkohol. Jo tack, jag kunde ge honom en lång lista bara bland personer jag känner. Vid en av höjningarna skrev jag en häcklande snapsvisa, där jag bl.a. rimmade ”Borg” på ”sorg”.

Men nu är det nya tider, majoriteter och finansministrar – fast alkoholskatten höjer de lika mycket, de … Och sätter sig t.o.m. i knät på IOGT-NTO – så ett par dagar före nyår författade jag en ny häcklande snapsvisa. Tillägnad den gamle smugglarkungen Algot Niska (som för övrigt inte bara smugglade sprit, utan även gjorde en stor insats för flyktingar).

Niskavisan – skriven med anledningen av den stundande alkoholskattehöjningen

Melodi: Arbetets söner. Text: Edward Blom
 
Nu tystnar sången
decemberbetongen
majoriteten i riksdagen fått.
IOGT:na
och Magdalena
stryper nu kranen för stuga och slott.
Men se en stretande
lastbilschaufför
GPS-letande
hitåt ju kör!
Oket med påskriften ”tig och försaka”
länge oss nedtryckt i mörker och böl.
Rospiggar raska, kom nu tillbaka!
Kom Algot Niska med brännvin och öl!
Skål!

 

Gott nytt år förresten!

Edward

 

 

Till mångfaldens försvar

Man kan ha åsikter om den nya arbetsmarknadsministern och om hon är lämplig eller olämplig som minister. Men det senaste dygnets debatt har blottat mycket otrevliga tendenser i det svenska samhället. Det som ställs på sin spets är frågan om religions- och åsiktsfrihet.

Är det möjligt för en livetsordare att sitta i regeringen? För en abortmotståndare?

Bara det att en person varit medlem av samfundet Livets Ord framhålls av åtskilliga röster som diskvalificerande nog för att ingå i en regering. Min spiritualitet ligger långt från Livets Ords och jag ogillar den framgångsteologi som rörelsen förespråkade under sin första tid, liksom jag känner mig främmande för den amerikanska tv-kyrko-stil som de (åtminstone för 20 år sedan) hade drag av. Inom trosrörelsen i stort (Livets Ord och systerförsamlingar) har det begåtts övertramp av flera slag genom åren. Men vi talar inte om ett extremistiskt parti på höger- eller vänsterkanten. De är inga våldsverkare eller rasister, utan en mängd personer med skilda åsikter och politisk hemvist som ber, firar gudstjänster och skänker pengar till välgörenhet. Om en livetsordare anses för extrem för att få vara med i en regering, hur ska det då gå med personer från andra kulturer? Även en moderat muslims världsbild skiljer sig mer från den svenska Svenssonmallen än en medlems av Livets Ord. Och så gör en stor del av våra invandrares, oavsett religion.

Fram till 1952 kunde enligt lagen en katolskt kristen inte bli minister i en svensk regering. Sedan dess har vi haft religionsfrihet. (Med förre miljöministern Andreas Carlgren hade vi faktiskt en minister som var katolik.) Men även om vi nu har religionsfrihet på papperet så känns det som om vi går mot en informell reglering av vilka religioner som tillåts i regeringen. Vad är då allt tal om mångfald och att regeringen måste representera alla grupper i samhället egentligen värt?

Går vi vidare till frågan om åsiktsfrihet är denna betydligt svårare. Vi röstar på partier med vissa åsikter och det är självklart att vi förväntar oss att dess företrädare inte ska ha några åsikter, som bjärt skiljer sig mot partiets ståndpunkter. Samtidigt har vi 9 miljoner medborgare, men bara sju partier i riksdagen. En mångfald av åsikter bland de folkvalda är således fullständigt självklar, även om de enas om vilken politik partiet i fråga ska driva.

Frågan om abort är inte enbart en politisk fråga. I grunden är det en fråga om ontologi d.v.s. läran om varat och sakers beskaffenhet. När uppkommer mänskligt liv? Det är uppenbart att barnet inte kan vara ett kroppsorgan precis innan det föds och en människa precis efter. Alltså blir det som finns i livmodern en människa någon gång mellan befruktelsen och veckorna innan födseln. Svensk lag säger att det är problematiskt efter 18:e veckan, men tillåter abort i särskilda fall senare. Jag vet inte hur sent, men knappast fram till slutet av graviditeten, då alla är eniga om att det är ett barn. Och olika läkare bedömer säkert olika i frågan.

En fråga av denna typ är inte som ja eller nej till allmän rösträtt. Det måste vara upp till var och en att fundera över, att använda så väl förnuft som tanke och komma fram till en egen hållning. Blir det en människa vid ett speciellt tillfälle, eller sker det successivt? Vad är liv? Vad har vi rätt att göra och inte göra?

Naturligtvis finns de som valt att bli abortmotståndare bara för att de vill förtrycka kvinnor, är bakåtsträvare, blint följer en religiös ledare utan att tänka efter själva, etc. – men jag är övertygad om att majoriteten faktiskt blir det för att de kommer fram till att cellen blir människa vid en annan tidpunkt än den svenska lagstiftningen säger. Vilket knappast är konstigt, eftersom lagen i sig är flytande och en kompromiss mellan många olika åsikter. Och är man övertygad om att något är ett barn, en människa, så måste man naturligtvis förespråka att det bästa sker även den individen.

En person som går in i en regering måste arbeta för det grundläggande program som partiet gått till val på och som partistämma och partiledningen beslutat. Men etiska uppfattningar som inte huvudsakligen berör det personen arbetar med, måste få finnas. På samma sätt måste vi få bort partipiskorna så att riksdagsmän åtminstone kan få lägga ner sina röster och inte tvingas rösta mot sin samvete. Ingen av oss kan med full säkerhet veta vad som är rätt, men om alla tänker, känner, funderar, inhämtar kunskap och agerar utifrån sitt eget samvete så kommer vi få en både rikare och bättre värld.

I frågor som är väldigt komplexa är det en nödvändighet med människor som utifrån olika perspektiv nått olika ståndpunkter. Respekterar man varandra, tillåter mångfald och har en dialog där man ständigt är öppen för att den andre faktiskt kan ha rätt på vissa punkter så ökar också möjligheten att till slut nå insikt och forma samhället på bästa sätt. I ett enhetssamhälle, där endast en åsikt får gälla samtidigt, avstår man istället att ta till vara på större delen av mänsklighetens kapacitet, hur god vilja politikerna än egentligen har. Och en värld där människor tvingar bryta mot sitt samvete blir korrumperad.

Edward Blom

Min bild i Expressen

Varför har då denna bild (skärmdump av gårdagens Expressen) legat på min blogg senaste knappa dygnet. Min kära hustru lade upp den i går kväll (am. tid), men skrev ingen kommentar. Och anledningen är att jag debuterat som dagstidningsfotograf !

 Nä, det är knappast bilderna på Reinfeldt och Bildt som jag står bakom, utan den lilla bilden på reportern och fotografen själva därunder. Jag fick nämligen följa med Gunilla bakom avspärrningarna vid FN-huset och vara med när stats-, utrikes- och biståndsministrarna intervjuades – vilket skedde på trottoaren. Plötsligt behövde Expressens utsända en bylinebild och jag råkade stå bredvid och kände fotografen så därför blev det jag som fick knäppa den. Så kan det gå …

Champagne med otrevlig bismak

I går förmiddags bjöds jag in att vara med i Kanal 5:s Breaking News med Filip och Fredrik. Jag skulle provsmaka en champagne från 1937 och ge mitt utlåtande hette det. Först några timmar innan jag skulle dit upptäckte jag på deras hemsida, vems champagne det rörde sig om. Det visade sig vara Hitlers champagne – Den lilla detaljen hade de råkat glömma att nämna, liksom att den hade rykte om sig att vara cyanidförgiftad.  Jag kände mig grundlurad och bokade av, men lät mig ändå övertalas att i alla fall komma med på villkor att jag slapp smaka sörjan – trots allt vill man ju inte få rykta om sig att vara en som ställer in, för då är man tyvärr slut i tv- världen.

Det eventuella giftet var väl en sak. De hade tydligen haft en nål nere och sugit upp lite som kollats på ett labb i Linköping för de vanligaste gifterna – även om nazisterna hade tillgång till flera ovanliga också … Jag tyckte mest synd om Stig-Björns lilla dotter som var med i studion; har svårt att tänka mig att hon inte oroade sig – fast hon kanske är lika tuff som sin far.

Problemet med denna typ av jippon är dock att det både underblåser fixeringen vid Hitler och nazitopparna och samtidigt trivialiserar deras brott mot mänskligheten. Det finns en sjuklig kult kring nazismen som bara växer. Historiemagasinen kan knappt sälja ett nummer utan att Hitler, Göring eller någon av deras närmaste pryder omslaget, böcker om andra världskriget säljer orimligt mycket jämfört med andra historieskildringar, och många är de personer som har total koll på varenda liten detalj i nazisternas u-båtar eller maskingevär. En kollega till mig sa häromdagen när hon satt och höll i ett nummer av Allt om historia, att ”det enda som återstår är att de börjar göra Hitler som kramdjur”

Mest sjuk är ändå den relikdyrkan som verkar ske. Runt om på auktionsverk och webbhandelssidor bjuder samlare över varandra föra att köpa nazistföremål. Häromveckan råkade jag av misstag komma in på en fransk auktionssida som sålde en av Herman Görings uniformer. Historiskt är det naturligtvis mycket intressant att veta att han hade samma schweiziska kostymskräddare som Stalin, och att han lät starta en egen riddarorden (Känns det igen?) för att få bära egendesignade uniformer av andra färger och utseenden än övriga nazisters. Att ett museum bevarar några av dem kan jag förstå. Det är viktigt att inse att demokratin inte störtas av några övermänniskor, utan ofta av rena pajasar som en Kadaffi, Göring eller Mussolini. Men att samlare slåss med miljonbelopp för att få denna ”fantastiska, ovanliga, raritet, vilken mycket sällan kommer ut till försäljning!” som auktionskatalogen beskrev den som är vämjeligt.

Människan har alltid sparat på minnen och föremål från helgon och goda vishetslärare, men det är så genomperverst att samla reliker från världshistoriens ondaste människor.

Champagnen som hittades i Hitlers bunker vid krigsslutet borde antingen ha druckits upp av soldaterna som intog den, eller om man befarade förgiftning, hällts ut. Att auktionera ut den och köpa in den för stora pengar och sedan dricka den offentligt i tv spär bara på nazi-relikernas laddning. Och naturligtvis hakade Expressen på och lät löpsedeln fyllas med ”Filip och Fredrik dricker Hitlers champagne”.  Själv smakade jag den inte, både för att jag var ärligt rädd för att bli förgiftad, men också för att det kändes oerhört obehagligt at dricka en flaska som faktiskt nazitopparna kunde ha strukit sina blodiga fingrar över, nästan som att skåla med djävulen själv.  Och, ja jag förstår absolut de tittare som tycker jag själv var omoralisk som deltog i spektaklet – även om man kanske inte behöver gå så långt som den personen på Flashback som skrev att han hoppades att jag skulle dö av förgiftning.

Miljoner och åter miljoner människor dödades p.g.a. nazismen. Låt oss visa dem respekt genom att inte trivialisera nazismen och andra världskriget, men framförallt låta bli att beundrande samla på deras föremål som om de vore reliker av stora män. Det finns inget stort i att vara ond, det är bara patetiskt. Låt diktatorernas prylar och uniformer multna och försvinna. Deras champagne har i alla fall en bitter eftersmak – vare sig den innehåller cyanid eller inte.