Subscribe

Archive | Edwards egna artiklar

Poddepisod 56: Berlinöl och Berlinmurens fall

Lyssna på podden här! (Klicka på länken, sedan på den lilla svarta pilen mitt i bilden.)

56. Berlinöl och Berlinmurens fall

Nyanländ från ett boksigneringsevenemang i Karlskoga och med endast en tonfisksallad i magen dimper Edward Blom ned framför poddmikrofonen, där Mats Ryd bjuder berlinska burköl och glatt berättar att podden nu fått över en miljon lyssningar!Vi lyssnare uppdateras på läget för poddens älghjärna – som just nu ligger i Edwards frys, varifrån glass och kryddgrönt trängts ut till förmån för den gigantiska älgskallen från ett jaktlag i Katrineholmstrakten. (Uppföljning utlovas i en januaripodd.)Mats demonstrerar en skapelse av hans privata parfymör, och Edward avslöjar vad en Edward Blom-parfym borde innehålla.

Sedan handlar det, apropå helgens 30-årsminnesdag, till stor del om Berlinmurens uppgång och fall: Edward berättar Berlinmurens kulturhistoria, eller vad man ska kalla det, och även om när han som storögd 19-åring och korrespondent-wannabe begav sig till Berlin i november 1989, när det verkade och blev uppenbart att muren skulle falla.

I ett lyssnarbrev röjs ”det värsta etikettbrott” Edward någonsin har hört talas om – detaljerna ska inte avslöjas här, men det handlar i alla fall om en så kallad doggy bag i Washington – och ämnet ”flaskstorlekar” avhandlas också.

Här är blogginlägget Edward nämner under samtalet:

http://www.edwardblom.se/2019/10/09/rapport-fran-berlinmurens-fall-november-1989

Edwards Fars dags-tips:

https://www.dukadebordet.com/se/sv/mkd-4634_Edwardsglas

https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=yes&search_word=edward+blom

https://www.adlibris.com/se/sok?filter=author%3AEdward%20Blom

 

Maila gärna redaktionen: podden@edwardblom.se

 

I denna episod avnjöts dessa ölsorter, med Systembolagets artikelnummer inom parentes:

• Stone (88742) Go To India Pale Ale

• Stone White Ghost (1597) Berliner Weisse

Edward Blom på bokmässan i Göteborg 2019

Boken ”I full blom” handlar om allt som Edward vill berätta om, smått som stort: om att bli far, om rakning, om njutningsmedel av olika slag, om att vara en ung stofil, om dödsskräck och om allehanda anekdoter ur hans händelserika liv. (Nej, den är inte mer än bitvis särskilt ”gladlynt”, även om Andres Lokko fått för sig det i denna ehum … satiriska text.)

Hör Edward berätta mer på Bokmässan i Göteborg denna vecka! Nedan finns programmet, som vi uppdaterar vartefter. Boken finns från och med denna vecka i allehanda boklådor.

Torsdagen den 26 september

17.00–17.45 B08:40 Edward är en av flera paneldeltagare i ”Fråga Kulturradion”, om mat och måltidskultur, under ledning av Karsten Thurfjell. Läs mer här: https://bokmassan.se/programs/fraga-kulturradion-mat-och-maltidskultur

OBS! Programmet kommer senare att sändas i Sveriges Radio P1, antingen den 18 oktober eller 1 november

 

Fredagen den 27 september
• 15.30-16.00  B02:02  Signering i Bonnierförlagens monter.
• [TID OCH PLATS SÄTTS UT HÄR INOM KORT] Vår egen signering, någonstans inom mässområdet eller Gothia Towers!  Ingen bokförsäljning, utan vi signerar böcker ni fått skaffa på andra håll. (Möjligen tar vi med några exemplar av  vår bebis- och barnmatsbok ”Mums för matgladisar och minigourmeter”; pris 200:-/styck.)
• 18.00-18.20 F01:64   Café Skrivas scen; våning 2 i F-hallen. ”Att använda sig av det personliga”. Samtal (med Ebba Östberg, förlagschef). Bokförsäljning och signering efteråt.

 

Lördagen den 28 september
• 11.00-11.20 Food court scenen, vid Mat-& livstilsscenen.  Intervju, med efterföljande bokförsäljning och signering.
• 12.30-12.45   B02:02  Intervju på Bonnierförlagens Monterscen Astrakan. Bokförsäljning och signering efteråt.
• 14.40-15.00 F01:39 Gunilla Brodrej från Expressens kulturredaktion intervjuar Edward. Bokförsäljning och signering efteråt.
• 16.00-16.20  Seminarielokal J2 Edward på scenen! Bokförsäljning och signering efteråt.
• 17.20-17.40  Biblioteks- & berättarscenen. Framträdande, med efterföljande bokförsäljning och signering.

Edwardkrönika: Sverige behöver kvastar!

Här slår Edward Blom ett slag för en idé som är verklighet i Tyskland: små, informella matställen i hemmiljö på landsbygden!

Idén dryftades av Edward även vid ett centerpartistiskt seminarium i Almedalen sommaren 2018, och lyftes därefter av ledarskribenten Jenny Sonesson i Göteborgsposten: https://www.gp.se/ledare/sonesson-l%C3%A5t-edward-bloms-dr%C3%B6m-bli-verklighet-1.6932338

När jag var student i tyska Freiburg hoppade vi ofta in ett par bilar och åkte ut på landet. Runtomkring i det vackra Baden ligger Tysklands bästa värdshus, men dit åkte vi bara om vi blev bjudna, annars blev det en Strauße.

Där satt vi inklämda vid rustika trämöbler i överdekorerade skänksalar, njöt regionala specialiteter och kallt lantvin till mycket låga priser. Vanligtvis blev vi ompysslade av en värdinna iklädd folkdräkt, pratsam och med en dialekt som inte ens mina tyska vänner helt kunde dechiffrera.

Straußen – eller Besenwirtschaft, som är det officiella ordet – är små matserveringar som inte behöver uppfylla vanliga regler. En vinodlarfamilj kan ställa fram ett par bord, förbereda några lokala specialiteter (som kallskuret, fläskgryta eller Flammkuchen) och hänga ut en kvast (Strauße) utanför dörren. För detta krävs varken tillstånd, teknisk specialutrustning eller nitiska livsmedelsinspektörer. Rättigheten går tillbaka till Karl den stores tid; verksamheten måste vara begränsad till sammanlagt fyra månader per år och man får högst ha 40 sittplatser – även om det vanligtvis är betydligt färre. Systemet finns under olika namn över hela den vinodlande delen av Tyskland, Österrike och Schweiz.

Något som ständigt slår mig som gastronom är att Matsverige har ett grundläggande problem, som trots en stark foodietrend, internationella kockmedaljer, statliga satsningar och en växande småskalig matproduktion gör att vi ändå ligger långt efter kontinenten. Det är den svenska lagstiftningen – anpassad för gigantiska matindustrier, storkök och jätterestauranger – som med sin allsmäktiga utformning ligger som en decimetertjock hormoslyrindränkt filt över alla små kulinariska verksamheter.

Från norr till söder kväver denna dödsfilt allt gott och vackert: Församlingar som enbart serverar kyrkkaffe på söndagarna måste ändå investera i svindyr fettavskiljare. Korvkiosker tillåts inte laga potatismos av potatis utan bara av pulver. Förskolor förbjuds att ha barnen med i köket fast det ingår i pedagogiken. En del förskolor får inte ens laga egen mat, för att de inte har ett speciellt rotfruktsrum! Scouter anmäls när de säljer hembakade bullar. På fäbodar och minimejerier tvingas ägaren duscha varje gång han går från djuren till ystandet och kärnandet – kanske 25 gånger om dagen. Vintillverkare tillåts inte använda redskap av trä. Restauranger får varken krydda sitt eget brännvin eller lufttorka skinka.

Lagarna är inte anpassade efter storleken på verksamheten. Även om man bara vill driva en sommarservering med några bord i sitt vardagsrum är det samma krav på hyperfläktar, fettavskiljare, kassaregister och livsmedelsutbildning som för gigantiska kantiner. Och skyll inte på EU, så här ser det inte ut i övriga Europa! Fast det kan ju vara som med höstens »glöggförbud« att Livsmedelsverket missuppfattat EU-reglerna …

Vad Sverige behöver är en total reform av matlagstiftningen. Ett nytt system där lagen anpassas efter verksamhetens omfattning. Varför inte börja med restaurangerna? Kopiera det tyska systemet med Straußen – fast förstås utan krav på vinodling. Jag drömmer om att resa på svenska landsbygden och se kvastar hänga ut från bondgårdar och villor. Bara att kliva in i någons trädgård, lada eller gillestuga och trakteras porterstek på egenskjuten älg, våfflor eller mormors kroppkakor … Kanske till och med ett glas kallt, hembryggt äppelvin? Fast så långt kan man nog aldrig få den grå filten att rullas tillbaka.

Denna krönika publicerades första gången i magasinet Fokus i januari 2017.

Edwardkrönika: Upp till kamp för dymmelonsdagen!

Denna krönika skrev Edward för några år sedan, men dess budskap är tyvärr fortfarande aktuellt.

Jag drömmer mig tillbaka till den ljuva tid när Kungliga Vetenskapsakademien hade monopol på almanackor.

Nyligen inföll fastlagsveckan då man historiskt åt de hetväggar, eller semlor, som folk numera sätter i sig under flera månader – men även ”ål i kål”, blodpannkakor, rensoppa, fläsk och kroppkakor. I katolska områden som södra Tyskland, Louisiana eller Brasilien firas fastlagen ännu med stora karnevaler. De länder som inte går så långt äter i alla fall speciella bakverk, oftast kakor friterade i animaliskt fett, då allt animaliskt var förbjudet under fastan.

Fastlagen kulminerar med fettisdagen. Dagen efter är det askonsdag som är fastans första dag ­– och då katoliker än idag beger sig till kyrkan för att få ett kors av aska tecknat i pannan som tecken på botgöring och påminnelse om vår dödlighet.

Mitt under fastan infaller midfastosöndagen, som förr var en liten minifestdag för att man skulle orka fortsätta fasta och lite grand få ta ut påskens glädje i förskott. Sedan kommer palmsöndag, följd av stilla veckan med dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag och så påskafton. Men redan före fastans början inföll vårdagjämningen, en dag som varit oerhört viktig i de flesta kulturer och även styr när påsken infaller.

Tills för några år sedan fick nästan alla svenskar ständiga påminnelser om allt detta. En nästintill daglig lektion i vår historia. Och det inte bara om de religiösa dagarna som så starkt påverkade våra förfäders liv, utan även om folkliga dagar styrda av lantbruket och årstidens växlingar med rötter i bondepraktika och runstav, och om nationellt viktiga dagar.

Nyligen, och i tysthet, har allt detta gått förlorat.

Sedan smartmobilerna slagit igenom på bred front har allt fler gått över till elektroniska kalendrar. Utmönstrade är därmed inte bara forna tiders pappersalmanackor utan med dem kunskapen om när det är Mickelsmäss, menlösa barns dag, vintersolstånd, Valborgsmässoafton, FN-dagen, Mårten gås, Gustav Adolfsdagen, flaggdagar och åtskilligt annat.

Själv använder jag, som många, Googles kalender. I den kan man förvisso (med vissa svårigheter) ställa in så att  svenska helgdagar sätts ut, men av de ovannämnda dagarna är endast två helgdagar. Övriga, som är självskrivna i papperkalendrarna, finns inte med i de elektroniska – inte ens påskafton! Borta är även namnsdagarna, som (även om de genomgick en tanklös revision på 1990-talet) ändå leder sina rötter tillbaka till medeltiden.

Kontakten med vår historia, förståelsen för vad vi kommer från, är viktig. Det är också nödvändigt att ha märkesdagar att hänga upp tillvaron kring: att komplettera den linjära tidsuppfattningen med en cyklisk. Kulturkonservatisten inom mig drömmer sig tillbaka till den ljuva tid när Kungliga Vetenskapsakademien hade svenskt privilegium (monopol) på almanackor – något som faktiskt varade ända till 1972. Även om min inre frihetsivrare värjer sig mot tanken att släpa någon inför skranket för att ha tryckt illegala kalendrar.

Men en lag borde inte behövas. Det skulle ta kalenderjättarna ett par timmar att få in de svenska märkesdagarna som standard i sina svenskspråkiga versioner. Och de skulle göra det, om det upplevdes som en konkurrensfördel. Det tragiska är att våra traditioner tydligen inte betyder mer för oss än att de kan falla bort utan att vi ens lägger märke till det. Kanske har vi haft almanacksprivilegium och andra paternalistiska lagar så länge att vi hämmats fullständigt i vår initiativförmåga?

Låt oss ändra på detta! Kräv märkesdagarna åter. Om kalenderjättarna vägrar kan vi ju alltid ge privilegiet tillbaka till Vetenskapsakademien. Om inte annat tror jag Google och Microsoft skulle bli mäkta förvånade.

Denna krönika publicerades första gången i magasinet Fokus i mars 2016.

 

Sommar, farligt vin och censur

AV EDWARD BLOM

Eftersom det i flera medier förekommit ett antal felaktiga uppgifter kring min ”Sommar-affär” och jag blivit anklagad för att komma med falska anklagelser om censur, varit småaktigt kränkt, inte förstå redaktörens roll (exempelvis i dagens Dagens Nyheter) etc. känner jag mig nödgad att förtydliga det hela. Slutligen skulle jag även önska föra debatten in på dess kärnfråga: alkoholparagrafen i det statliga sändningstillståndet.

 

Jag motsätter mig inte redaktionella ingrepp
Alla texter behöver en utomstående som går igenom dem med friska ögon och stor rödpenna. Så skedde naturligtvis även med mitt Sommar-manus. Jag är inte så högmodig att jag tror att det var perfekt av sig självt. Min producent (vari det även ingår att vara manusredaktör) Karsten Thurfjell återsände det med många förslag på både kortningar och tillägg, och en del andra redigeringar, som jag naturligtvis tog till mig. Det blev några vändor fram och tillbaka, tills vi båda var nöjda.

 

Jag har inte felaktigt anklagat SR för censur
Manuset levererades först till producenten den 4 april och skickades i sin slutform till övriga redaktionen i maj. Programmet spelades in den 15 juni.

På eftermiddagen den 20 juli, mindre än ett dygn innan programmet ska sändas, har jag semester och befinner mig på en släktträff. Då ringer programchef Bibi Rödöö som är högsta ansvarig för Sommar-programmen och vill klippa bort en del saker i mitt program. Det handlar om enstaka ord och meningar för att ändra betydelsen. Anledningen, säger hon, är att programmet är för positivt till alkoholrus och därför strider mot Sveriges Radios sändningstillstånd.

Ännu medan vi pratar twittrar jag: ”Och nu dagen innan mitt Sommar ringde SR och ville censurera det inspelade programmet . Vi försöker hitta en kompromiss. #sommarip1 ”.

Nyhetsbyrån TT skrev sedan att Edward Blom ”anklagar” SR för censur. Jag såg det inte som ett anklagande, utan som en beskrivning av vad de ville göra. Att klippa bort enstaka ord här och där i ett färdigt program för att ändra andemeningen kan absolut beskrivas med ordet ”censur”. Slår man upp ”censur” i Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) framgår att det inte alls är förbehållet diktaturers statscensur eller olaglig censur – ett exempel talar till och med om en festskriftskommitté som idkar censur på texterna. Även ickeofficiella ordböcker såsom Wikipedia förklarar ordet på ett liknande sätt.

Jag anklagade således inte Sveriges Radio för otillåten censur. Däremot var det språkligt helt adekvat att beskriva bortklippande av enstaka ord för att ändra andemeningen med verbet ”censurera”. Att ordet juridiskt har en snävare innebörd, liksom möjligen inom journalisters fackspråk, innebär inte att jag inte får använda det i en mer allmän bemärkelse. Det är således inte OK att beskylla mig för falska anklagelser, som gjorts i Dagens Nyheter och flera andra medier.

 

Misstänker kritik utifrån?
Personligen tror jag faktiskt inte att programchefen hade varit så sent ute att hon lyssnade på mitt program först dagen före sändning. Det tar 45 minuter utan musik och hade funnits inspelat i över en månad. Manus, som hade gått ännu snabbare att ögna igenom, hade alltså funnits tillgängligt sedan i våras. Att det förekom en hel del tal om alkohol i programmet hade även diskuterats av redaktionen och jag hade minskat ner det – men då trodde jag det var av stilistiska anledningar. Det var ju även rätt uppenbart att mitt program skulle beröra alkohol i positiva ordalag, så om hon varit nervös kring detta borde hon ju i så fall ha prioriterat att lyssna på just mitt program där det fanns en stor riskfaktor.

Sommar-programmet skickas ut till journalister som ska recensera dagen innan. Det skulle inte alls förvåna mig om det var kritik utifrån (läs: nykterhetsrörelsen) som då inkom, som gav någon SR-chef kalla fötter. För det talar att det skulle räcka med att visa att de agerat genom att ta bort några saker eller lägga till något. Vid mitt besök på Radiohuset framkom även att frågan engagerade högre chefer än Sommars programchef. Detta är naturligtvis inte konstigt, då Sveriges Radio faktiskt har ett sändningstillstånd där det är förbjudet att tala gott om vin. Om så är fallet är det dock väldigt synd om Bibi Rödöö som fick ta på sig hela skulden och be om ursäkt för att hon lyssnade så sent på programmet.

 

Varför jag blev yr
Att jag även twittrade att jag mådde dåligt och blev yr, som feltolkats på flera håll, berodde på att jag fick en panikkänning av samtalet. Jag hade äntligen gått på semester efter en tuff vår och försommar, när jag både varit pappaledig och ändå haft massa jobb på kvällarna. Jag är något av en perfektionist som aldrig någonsin gjort en ändring i en text, bok, tv-program eller annan produktion i sista stund dagen innan. Börjar man ändra någonstans uppstår genast nya fel och allting blir galet. Att få ord bortklippta här och där i ett genomarbetat, färdiginspelat program där jag talar om mina innersta känslor och starkaste personliga upplevelser, utan att ha möjlighet att tänka efter eller lyssna på slutversionen, kändes fruktansvärt.

Samtalet från Rödöö innebar dessutom ett starkt känslomässigt tryck. Alla på redaktionen älskade ju mitt program, sade hon, vi hade det ju så trevligt tillsammans – varför inte bara låta dem ta bort de där orden och hålla tyst om allt, så att alla vi inblandade kunde fortsätta att ha ett så fint förhållande?! Det var en fruktansvärt jobbig situation. Jag såg framför mig hur jag riskerade att programmet, som jag lagt så mycket tid och kärlek på, nu inte skulle sändas alls för att jag sa nej, men å andra sidan ville jag inte gå med på att låta någon gå lös med en sax i det, i detta sena skede. Jag var även oerhört chockad över att det fanns en så hemsk regel i sändningstillståndet.

 

Vad som skulle klippas bort
Följande tre stycken ville Sveriges Radio göra ingrepp i. Det som står struket var det de ville klippa bort.

„Jag var vildast, barnsligast och galnast. Alkohol fungerade på mig som ett extremt uppåttjack. Jag var euforisk, lycksalig, flygande.”

”Liksom med Trier-vännerna innebar mötena med solipsisterna en sanslös blandning av druckna, euforiska upptåg och djupa, seriösa samtal.”

”Kneipen var fylld av 1800-talsromantik, uppsluppen studentikositet, ordensliknande ritualer, spontan elokvens, sångarglädje och kraftigt berusande under ordnade, utdragna former. Knappast ett sätt att umgås som passar alla … ”.

Det sista stycket hade naturligtvis låtit helt idiotiskt om man skulle ha klippt bort ”… och kraftigt berusande…”, men i samtliga tre fall hade innebörden av mina upplevelser ändrats.

 

Tillägget om alkoholens biverkningar
Vi fick ju dock till en kompromiss, där jag istället fick avbryta min semester och åka in till Radiohuset för att spela in ett tillägg om alkoholens negativa sidor:

”Och här måste jag även inflika att jag i detta program berättat om allt härligt alkoholen lett till i mitt liv. Naturligtvis har den även lett till många dumheter och saker jag ångrar. Drick med måtta och var rädda om er – särskilt om ni är unga!”

Jag kan stå för de raderna också, även om jag fann det oerhört fånigt att behöva lägga till dem.
Sveriges Radio sade i intervjuer att detta var en del som tidigare funnits i manus och fallit bort på vägen. Så var inte riktigt fallet. Jag hade haft en formulering om alkoholens negativa sidor – men det riktigt lustiga är att den hade min producent bett mig ta bort! Direkt efter texten om att alkohol gjorde mig euforisk (se ovan) hade jag från början tänkt att säga följande:

”Ibland gick det över styr, som när jag drack mig så berusad att jag somnade i ett parkeringshus, åt upp Esthers krukväxt, när jag föll ner på ett järnvägsspår, stal ölsejdlar från en krog till alla flickor i tyskklassen. Eller när min engelske vän klättrade upp på statyn över S:t Petrus och blev tagen av polisen. Tur att jag inte kunde klättra.”

 

Statligt åsiktsförbud – vad diskussionen borde handla om
Alla jag träffade på Sommar-redaktionen har varit fantastiskt trevliga. Det har varit underbart att få spela in ett Sommar! Jag är inte sur på någon i efterhand. Att jag skriver denna text är bara för att klargöra allt – när historien nu fortsätter att valsa runt i pressen, och jag och Bert Karlsson dessutom klumpas samman fast det är olika saker vi varit med om.

Det intressanta och viktiga som kommit fram av den här historien, och som vi bör fortsätta att diskutera, är dock regleringarna i statens sändningstillstånd. I detta beskrivs att programledare i Sveriges Radio inte får göra reklam för egna eller andras varumärken, fara med osanning eller förtala någon – men inte heller uttrycka åsikten att många människor blir glada och lyckliga av det rus som uppkommer av alkoholhaltiga drycker. Här har vi en åsikt som jag är övertygad om att delas av halva den svenska befolkningen, som alltså uttryckligen är förbjuden att uttrycka i Sveriges Radio – och jag antar även Sveriges Television.

Detta strider fullständigt mot en oberoende radio och tv i en demokratisk stat, och är något som ansvariga politiker omgående borde arbeta med att få bort.

Edward Blom

gastronom och kulturhistoriker

P S Lyssna gärna på mitt Sommar-program här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751822?programid=2071

Läs gärna även: http://www.edwardblom.se/2016/07/25/mer-om-edwards-sommar-program

Riv inte 1800-talets tullhus på Blasieholmen!

Detta är Edwards synpunkter apropå ”Nobel Center”. Idag (22 april 2015) är sista dagen för Stockholms stads så kallade samråd. För mer information om hur man skickar synpunkter till staden, se här: http://bygg.stockholm.se/-/Nyheter/Nobel-Center-/samrad

B_2ZOVlUIAAmgpe

Blasieholmen sett från Strandvägskajen. Foto: Edward Blom

Synpunkter, samråd  Dp 2013-00460

Härmed avlägger jag mina synpunkter under samrådet inför den avsedda rivningen av Tullhuset och magasinen samt byggandet av ett ”Nobel Center” på Blasieholmen (Dp 2013-00460).

Det är med stor sorg jag har tagit del av förslaget om rivningarna på Blasieholmen. Både som vanlig medborgare och som arkivarie/kulturhistoriker finner jag förslaget fruktansvärt.

Tullhuset från 1876 är en arkitektonisk pärla med harmoniska former och intressanta detaljer. Att riva ett så vackert och intressant hus från 1800-talet är i sig något som aldrig borde få förekomma – särskilt som så många hus från den tiden redan gått förlorade, under de stora rivningarna på 1900-talet. Detta kunde förvisso lösas med att huset flyttas – ifall det är tekniskt möjligt (jämför Klocktornet, Norra station, som skulle flyttas men som revs i alla fall).

Som historiskt kulturminne är helhetsmiljön mycket skyddsvärd, som också många experter och remissinstanser påpekat.
I Sverige har vi tyvärr sett pejorativt på 1800-talet som epok. Detta eftersom man alltid ser ner på den epok som närmast föregår den egna, och under 1900-talets mitt var således 1800-talets slut en symbol för det gamla, omoderna, fattiga, smaklösa etc.
När vi i dag nått en bra bit in på ännu ett århundrade är det tid att se på 1800-talet med friska ögon som det århundrade då det moderna Sverige, och en stor del av det vi uppfattar som gott i vårt samhälle, uppstod.

Det var under 1800-talet Sverige fick näringsfrihet. Nog hade vi haft en del bruk, lite handel, jordbruk innan – men ett näringsliv i dagens bemärkelse uppstod först på 1800-talet. Det är då vi blev en exportnation, en snillenation, det var då Sverige blev rikt.

Denna rikedom användes även till bygget av ett nytt samhälle. Under 1800-talet uppkommer arbetarrörelsen, liksom folkrörelserna; den liberala rörelsen blir stark och grunden till de flesta av dagens partier läggs. Det moderna Sverige börjar byggas med minskad dödlighet, allmän skolplikt, avlopp, välfärd, tekniska högskolor etc. Under 1800-talet fördjupas och utvecklas Sveriges demokrati och en debatt och ideologisk diskussion pågår som senare leder fram till besluten om allmän rösträtt följande århundrade. Det Tegnér sade om 1700-talet och kulturlivet kan vi kort sagt även säga om näringslivet och samhället, fast då gällande 1800-talet: ”var stodo vi, om de ej varit till?”

Centrum i 1800-talets starka ekonomiska tillväxt och politiska samhällsbygge låg i huvudstaden. Stockholm var länge Sveriges viktigaste hamn för såväl utrikes som inrikes handel. Här tronade ännu Skeppsbroadeln, här restes bankpalatsen och här rullade pengarna. Tullhuset utgör en av skärningspunkterna mellan näringsliv och det offentliga. All världens varor som strömmade in i Stockholm skulle tullas och pengar skulle tas in från näringslivet till politikernas samhälleliga projekt.

Det bevarade Tullhuset och magasinen där varorna förvarades utgör tillsammans en fantastisk kulturmiljö, som vittnar om tiden innan Göteborg tagit över som vår stora hamnstad. Byggnaderna utgör ett monument över handelns historia, det svenska näringslivets ”Gründerzeit” (när de flesta av dagens exportföretag föddes), men är även ett monument över hur det offentliga tog in tull och skatter som användes för att bygga upp välfärdssamhället.

Nobelpriset är något fantastiskt ensartat som vi i Sverige ska vara enormt stolta över. Nobelkommittén måste behandlas med silkesvantar eftersom det är oerhört viktigt att prisceremonin, museet etc. blir kvar i Stockholm. Personligen finner jag dessutom det förslag av David Chipperfield som framförts på Nobel Center rent arkitektoniskt vackert. Men allt detta får inte göra oss blinda och skövla en ovärderlig miljö vi aldrig kan få tillbaka!

Tullhuset och magasinen och hela platsen borde rustas upp. Den är otroligt eftersatt och förfallen, vilket också är grunden till att rivningstankarna ens kommit upp. Magasinen skulle kunna fyllas med gallerier, fiskmarknad eller fiskrestauranger. Tullhuset med museiverksamhet eller (som tidigare) kommersiell verksamhet. Området skulle kunna bli fantastiskt.

Samtidigt ska Nobelcentret naturligtvis erbjudas en annan plats. Jag är inte man att finna ut den rätta platsen: säger jag Skeppsholmen så förstörs grönområden, säger jag ängen bredvid Junibacken så finns det säkert något argument mot det. Personligen skulle jag finna Nobelparken vid Djurgårdsbrunnsviken mest historiskt korrekt (den fick ju sitt namn eftersom ett nobelcentrum skulle ha byggts där). Vinterviken, Albano, Hagastaden, Hjorthagen, Tegelbacken och Liljeholmen har framförts av andra.

Efter 1960- och 1970-talens fruktansvärda rivningsraseri andades de flesta ut och trodde att denna hemska period var över. De senaste 5–10 åren har vi dock sett en tendens till återupptaget rivande av gamla 1800- och tidigt 1900-talsbyggnader i Stockholm (och övriga Sverige). Rivs Tullhuset trots att alla kulturinstanser uttalat sig mot det är det som att dra korken ur flaskan, eller snarare locket av Pandoras box. Må Blasieholmen inte bli startskottet för ett nytt rivningsraseri, utan ett nytt Münchenbryggeriet eller Kungsträdgårdens almlund! Låt oss bygga nytt på tomma platser – men behålla befintlig historisk bebyggelse, för att även i framtiden kunna läsa vår historia i stadslandskapet.
 
Edward Blom

Kulturhistoriker och arkivarie; hedersmedlem i Centrum för Näringslivshistoria

Edward: ”K-märk husmanskosten!”

Husmanskonst, Edward visar hur man lagar kroppkakor 3 färg ”Kalops är inte bara kalops, utan ett viktigt njutningsmedel och en del av vår kulturhistoria. (–––) Låt oss laga mer husmanskost, tala mer husmanskost, beställa mer husmanskost!”

Lapskojs, inkokt lax, fläsklägg,  stekt salt sill och kroppkakor – i sommarnumret (3/2014) av det motornostalgiska magasinet Riksettan slog Edward ett slag för den klassiska husmanskosten, och förklarade varför rätter som dessa borde k-märkas. Texten finns ej på nätet, så försök få tag på den fina papperstidningen – som är full av härlig läsning.

Se även Edwards kokbok ”Allting gott och alldeles för mycket” där han delar med sig av sina familjerecept på exempelvis kroppkakor (se bilden, av Eva Hildén Smith), inkokt lax och brunsås.

Tack vare texten har vi fått en del tips om platser runtom i Sverige där husmanskostens fana ännu hålls högt, t ex Mäster Gudmunds källare i Jönköping vars krögare Nonno Helgesson skriver:

”Hej Edward! Sitter och läser din artikel i Riksettan och blir hungrig! Driver Jönköpings äldsta restaurang (84 år nonstop i drift) och vi serverar i princip allt du skriver om… Blir lite stolt när jag inser att vi är en av dessa som vill föra arvet vidare!”

Linköpingsbon Kenth Skoglund skriver:

”Läste precis din artikel i Riks1ttan om förfallet med avseende på husmanskost. Kan glädja dej med att detta förfall inte alldeles drabbat oss, enär de två motellen i vår stad Linköping fortfarande tillhandahåller denna vardagsglädje. Jag kan rekommendera, om så tillfälle gives, en omväg via Sjögestad längs gamla Riksettan. Motellet där har farit varsamt fram med såväl menyer som interiör. Kort och gott, ett bra lunchställe. Även det gamla motellet, Filbyter, på andra sidan staden, serverar vällagad husmanskost. Även det ligger vid gamla Riksettan. Det är i sanning glädjande att höra att du håller husmanskostfanan högt och propagerar för dess bevarande.”

Själva slår vi gärna ett slag för Östra stations restaurang här i Stockholm, där vi ofta och gärna äter husmanskost. Skriv gärna i kommentarfältet om du känner till fler ställen som gör sitt bästa för att bevara husmanskostarvet och som du vill rekommendera!

Gunilla Kinn Blom

Bloggat och skrivit

Har just skrivit ett blogginlägg på min jobblogg, gå gärna in där och läs!

Ev. har jag en debattartikel i dagens Aftonbladet, eller också så har den redan varit någon tidigare dag. Har sett på nätet att några har läst den, men länken till Aftonbladets artikelsida funkar inte. Återkommer när jag vet mer besked, men här kan ni se en bild på artikeln i alla fall.