Subscribe

Archive | Arkiv och historia

Edward Bloms rapport från Berlinmurens fall 1989

Min rapportering från murens fall november 1989

När muren föll bodde jag i Trier (så långt västerut man kan komma i Tyskland) men gav mig så fort jag kunde iväg till Berlin för att få uppleva detta under på plats. Under resans gång antecknade jag vad jag var med om, och så snart jag kommit hem skrev jag denna långa reseberättelse.

Jag har även bearbetade versioner av denna text från senare år, med bättre språkbehandling och betydligt mer fakta om DDR, gränsdragningar och tysk politik som jag läst in mig på genom åren. Men här återger jag istället exakt den text jag skrev för snart 30 år sedan, utan några som helst förändringar (förutom smärre korrigeringar av skrivfel). Jag tycker den vinner på sin ungdomliga fräschör, och att den är skriven just när det hände utan några efterhandskonstruktioner och därför blir ett intressant tidsvittne.

Jag närde då vissa drömmar om att bli utrikeskorrespondent och hoppades få denna text publicerad någonstans, men det fick jag naturligtvis inte. Föga hade jag då anat att jag nu, 30 år senare, skulle kunna publicera den på något som kallades ”min hemsida” …

/Edward Blom

 

FYRA DAGAR I BERLIN

– mycket sig likt, mycket sig olikt

Det var i två dagars tid jag genom massmedierna hade följt händelseförloppet i DDR och Berlin när jag denna lördag den 11 november sysslolös och ohågsen samt trött på småstadskänslan planlöst vandrade omkring. Vid niotiden sökte jag mig ner till Mosel. Fullmånen spred sitt förförande ljus över sandstensbergen, skogarnas sista blad, de nu bruna vinodlingarna och reflekterade sitt ljus i Mosels vågor. I detta ögonblick beslöt jag mig att för några dagar bege mig till Berlin, staden som jag i nästan fem år önskat återse.

Jag småsprang upp till Trier Hauptbahnhof, telefonerade till mina föräldrar och hörde mig för hos stationsmästaren om tågtiderna. Hans råd, vilket jag inte borde ha följt, var att ta ett tåg som redan stod inne, till Saarbrücken, därifrån till Mannheim, Frankfurt am Main och så Berlin. Det lät inte som ett särskilt lovande reseupplägg, men jag hade inte tid att tveka, så en kort stund senare satt jag med en mycket dåligt förberedd packning på tåg i sydlig riktning.

Konduktören på tåget kunde inte lösa en biljett till Berlin utan gav mig en till Frankfurt (till ett pris av 62 DM). Tyvärr hade jag glömt studentbeviset hemma. Natten blev mycket lång. Inte bara byte utan omkring en timmes väntan i vardera Saarbrücken, Mannheim och Darmstadt.

Det är tidig morgon, söndagen den 12, när jag når Frankfurt. Allt utom en Imbiß är stängt. Eftersom jag fryser beställer jag en mugg Glühwein och dricker den tillsammans med en skara bestående av panka Übersiedler (”omflyttare”, utvandrare från DDR till BRD) och alkoholiserade lodisar som avsmakar dagens första alkoholintag. Biljettförsäljningen öppnar först klockan sex så jag tar en promenad i omgivningarna. Naturligtvis är affärerna stängda. Jag skymtar en människa på McDonald’s och tror först det är öppet men finner att det bara är en färgad städerska skurandes golvet. En trött gatflicka ropar något åt mig som jag inte uppfattar men förstår innebörden av – jag skakar på huvudet och mumlar ett artigt ”danke”.

Klockan sex löser jag en tur och retur Frankfurt-Berlin samt ser ett tåg från Saarbrücken rulla in. Från Trier till Saarbrücken går det ständigt tåg så jag hade således i denna stund kunnat vara 3 timmars sömn rikare, om jag ägt en tidtabell och inte bara litat på stationsmästaren.

Resan från Frankfurt till Berlin går förhållandevis snabbt. Vid lunchtid besöker jag restaurangvagnen och äter där en oxsvanssoppa med Brötchen samt dricker en kanna kaffe. Jag upptäcker när jag fått notan att priset är i M (Ostmark) alternativt DM: Hade jag bara hunnit växla i Trier skulle jag ha fått min lunch för en tiondel av priset. Med viss bitterhet betalar jag efter att först ha övervägt om jag skall försöka växla ett par tior med en bordsgranne. (Det slår mig senare att servitören troligen ändå inte skulle ha tillåtit östmark från en utlänning.)

Jag tycker mycket om att åka långa sträckor med tåg. Flyg går visserligen snabbare men jag väljer ändå att åka tåg. Det finns människors som tror att tågresor likt en färd med flyg eller buss bara är ett sätt att ta sig från en punkt till en annan – men en tågresa är mer. Att åka tåg är alltid en viss upplevelse – ett visst äventyr. Från tåg skymmer aldrig molnen utsikten – man ser hur landskapet sakta förändrar sig, hur husen tätnar för att slutligen bli en förstad och så en stad för att sedan åter avta. Man känner att man reser och ens person blir en resande person och man känner sig därför alltid i form för äventyr när man anländer till sitt mål.

Den största fördelen med tåg är ändå att man alltid möter människor. Speciellt på tåg som går långa sträckor – över gränser – råder en särskild atmosfär. Man kommunicerar alltid med sina medpassagerare – även om kommunikationen kan ske på oerhört olika sätt. Jag minns resor då jag oavbrutet suttit och tittat på en person som oavbrutet tittat tillbaka på mig i timmar utan att för den skull någon av oss brytt oss om att säga något. Andra gånger börjar man samtala i samma ögonblick personen kommer in i kupén. Jag har fört de mest skilda samtal på tåg och blivit bjuden på de mest skilda sorters mat och jag har framför allt mött de mest skilda personligheter. En förutsättning för att uppnå den sanna tågstämningen är dock att man reser i kupé. En steril storvagn på ett modernt intercitytåg skiljer sig inte mycket från ett flygplan och personligheterna finner man alltid i kupéerna.

Även under denna resa mötte jag några människor. Det var inte några särskilt ovanliga livsöden, var inga händelser som jag skulle minnas i en allmän nedteckning om möten på tåg, men det var möten med människor med personer – och sådana möten är aldrig ointressanta.

Den första jag mötte var en man i 60-årsåldern. När han hörde mitt resmål blev han mycket energisk och började ge mig goda råd. Jag nämnde något om att jag var osäker hur jag skulle få natthärbärge. ”Fråga taxiförarna”, sa han. ”De vet alltid besked”. (Ett råd som säkerligen var gott, men som jag skulle komma att förlora ytterligare en natts sömn på.) Om det inte fanns några lediga rum så var det absolut inget problem. ”I Berlin, där har kneipena öppet hela nätterna.” Hans ögon lyste. ”Det är inte bara nu det är så, så har det alltid varit.” Jag såg på honom att han av egen erfarenhet visste det men att erfarenheten var vunnen för ett antal år sedan. Femton minuter senare gick han av. Han ropade ett glatt ”Viel Glück!” och jag kände mig plötsligt väldigt lycklig att jag givit mig iväg.

Nästa person jag mötte under resan var en ”Übersiedler”. Han började så fort han satt sig att berätta att han var från DDR, och var inom tre bloss inne på öst-väst-politik. Han hade kommit för några veckor sedan då det inte varit så lätt som nu, men han hade kommit över legalt, var han mycket noga med att påpeka.

Denna man på ungefär 30 år var ett typexempel på en person som tror att väster om gränsen ligger det förlovade landet. Han hade lämnat allt bakom sig. Här hade han bara 120 DM och inget arbete. Från västtyska staten hade han fått en tillfällig bostad i Saarlandet, men nu skulle han till München. Han hade en fem år gammal adress från en avlägsen ”bekant” där. Det var allt. Ingen annan kontakt och ingen högskoleutbildning. Denna man var dock fullt övertygad om att han inom ett par dagar skulle ha ett högt avlönat arbete som stuntman (!) inom Münchens filmindustri.

En smal, berusad, mycket sliten man i medelåldern kom in i vår kupé medan vi samtalade. Hans ansikte var ärrat. Han hade förlorat sin väska och sina pengar. ”Men det gjorde inget”, sa han. Han bar en stickad pullover med ett fotbollslags namn på. Han nämnde något om att det var hans lag. Om Übersiedlern var en typisk optimist var denna man hans totala motsats. Hans sätt att tala var som om han inom ett par timmar redan skulle vara begraven (och jag skulle inte vara förvånad om han när jag nu skriver detta verkligen är det). Hela hans uppsyn var en persons, vars liv saknar mening, gemenskap och hopp. Även om Übersiedlern behövde tas ned på jorden så var vad denna pessimist försökte göra, att ta ned honom långt i underjorden. ”Du klarar inte en dag i München. Allt kostar mycket mer än här. 120 DM går åt på en timme.” Übersiedlern svarade att han inte drack alkohol och inte behövde äta. ”Jag klarar mig på cola”. ”En cola kostar 5 DM. Åk tillbaka, det är i alla fall något bättre”, svarade pessimisten. Übersiedlern blev knappast övertygad men frågade mig ändå (när pessimisten gått av) om en cola verkligen kunde kosta 5 DM i en livsmedelsaffär.

På Berlin-tåget satt mitt emot mig en äldre dam. Hon hade sin man och en väninna i sällskap. Hon var uppväxt i Berlin och redan när vi började närma oss Potsdam pekade hon då och då ut genom fönstret och berättade något för sina vänner. ”Där brukade vi ro …”, uppfattade jag bland annat och ett oansenligt betonghus vid ett skogsbryn hade tydligen haft någon betydelsefull administrativ uppgift strax efter kriget.

Jag är ganska trött när tåget slutligen, på söndag eftermiddag, rullar in på Bahnhof Zoo – Eller Bahnhof Zoologischer Garten som Västberlins huvudstation egentligen heter. Redan när jag kommer ned från perrongen övergår dock tröttheten i nyfikenhet. Överallt finns det människor. Jag tror knappt jag sett en sådan människosamling förut. Ute på gatan kan man knappt skymta en gatsten p g a alla täckande fötter.

Jag vandrar i riktning mot Gedächtniskirche. Utanför porrbiograferna är köerna bestående av unga östtyskar lika långa som utanför de banker som delar ut, den av västtyska staten bekostade, välkomstpenningen (Begrußungsgeld). (Ofta när man talar med en västtysk och kommer in på hur hög siffran Übersiedler och turister är, så får man höra kommentaren: ”och ta sedan detta gånger 100 DM”.)

Efter att ha rådfrågat en polis som försöker hålla ordning på den kaotiska trafiken beger jag mig till turistinformationen i Europacentrets bottenvåning – en ung, charmfull berlinska hjälper mig att få ett hotellrum för 50 DM. Det är egentligen ett dubbelrum, men jag behöver bara betala enkeltaxa. Tyvärr är det bara ledigt för en natt. Hotellet ligger på Meineke Straße, så jag behöver bara gå ett par kvarter. På vägen dit passerar jag Europas största väggtidning, men jag hinner inte stanna kvar och läsa – skymtar dock en välkomsttext till grannarna från öst.

Den unga hotellreceptionisten är söt men mycket otjänstvillig. Hon sitter och pratar med en väninna och blir mycket störd, när jag avbryter henne. Att jag i väntan på hennes betjäning hinner stoppa i mig två karameller från skålen vid disken verkar även det irritera henne. Hissen är gammal och otrygg. Den går bara till femte våningen så sista får jag gå. Rummet är mycket trevligt och har både TV och telefon.

Jag fräschar upp mig lite efter resan och försöker via ett par goda vänners vänner få tag på någonstans att sova för följande nätter, men det visar sig inte fungera. Jag ger mig åter ut i gatuvimlet (i min mun finns en, vid nyckelinlämningen instoppad, tangerinfärgad apelsinkaramell). Nu upptäcker jag att de mest centrala delarna kring Gedächtniskirche och Ku’damm är avstängda för biltrafik. Gatorna är ändå till bredden fyllda – av fotgängare. Affärerna har hunnit stänga. Jag hade trott att restauranger och Kneipen skulle vara fyllda av festande, skålande östtyskar men där tog jag fel. DDR-turisterna vill tydligen inte slösa bort sina få DM på att äta och dricka till ett mångdubbelt pris mot hemma – egentligen ganska självklart. Jag själv avstår också från restaurang och köper istället en utsökt Berlinboulette och en mugg Glühwein i ett stånd.

Plötsligt upptäcker jag ett stort demonstrationståg som vandrar längs Ku’damm. Jag går dit och finner till min förvåning att det är östtyskar som demonstrerar för SED (Östtysklands kommunistiska och enda parti) och mot väst. ”Allt är inte guld som glimmar”, står det på ett plakat.

Jag vandrar vidare. Ljuset från färggranna reklamskyltar blänker i asfalten. Längs trottoarerna står försäljare och saluför allt från batteridrivna leksaksbilar till billiga, glittrande smycken i plast och diverse tvivelaktiga metaller. Utanför sexklubbarna har köerna växt sig allt starkare. ”Allt är inte guld som glimmar”, tänker jag. Ett budskap som är oerhört sant – speciellt när det gäller Berlin. Västberlin är överdrivet kapitalistiskt, för amerikaniserat (i ordets negativa bemärkelse) och väldigt penning- och materiellt fixerat. Väst är inget Utopia. Allt är inte bättre i väst än i öst, men ändå själva faktumet att SED tillåts demonstrera kan tjäna som en symbol för det som finns i väst – friheten. Frihet innebär en hög risk men även en oerhörd möjlighet och i väst finns frihet. Frihet att resa eller utvandra, frihet att säga och skriva vad man vill, frihet att läsa vad man vill och även friheten att som lön för sitt arbete kunna köpa de saker man vill ha, tycker jag kan anses som en rättighet. ”Allt är inte guld som glimmar”. Det är sant, det är mycket sant – men det är också sant att bland de glimrande kornen några faktiskt är av guld.

Jag följer folkströmmen några kvarter och upptäcker att jag befinner mig vid KADEWE (Kaufhaus des Westens = Västs varuhus). Den magnifika byggnaden reser sig likt ett tempel mot himlen. Ett tempel – en symbol – tillägnad kapitalismen och penningen men även tillägnad valfriheten. En symbol med överdrivet grova drag likt en teatermask – och likt en sådan ej egentligen till för att ses på nära håll utan främst till för att ses på avstånd, från öster.

På kvällen går jag på ”Big Eden”, ett diskotek som är mycket stolt över alla kända gäster det haft under sin historia. Dess främsta trofé är ett foto på Paul McCartney (decennier gammalt), en aning berusad, sittande med en stor öl framför sig – detta kort finns det kopior på överallt, bl a i en broschyr, som bara innehåller namn och foton på kändisar som varit här – patetiskt?

Jag försöker som vanligt få en Sidecar, vilken är min favoritcocktail, men naturligtvis lyckas det inte. Det jag får är i alla fall något bättre än jag hade väntat och det piggar upp mig en aning.

Diskoteket är fyllt till bredden. Entréavgiften till diskotek anser tydligen de unga östberlinarna vara väl utnyttjade DM. Östberlinarna verkar vara i majoritet. Efter att förgäves ha kastat några blickar efter ett ledigt bord kommer ett par flickor fram och frågar om jag inte vill sätta mig vid deras. De är i ett sällskap från öst, men den ena flickan flyttade till väst för en månad sedan och ångrar det inte. För de flesta i sällskapet är det den första kvällen någonsin i väst. När jag frågar vad de tycker om väst får jag ett mycket intelligent svar: ”Jag vet inte, jag har ju bara varit här en kväll”. Efter någon halvtimmes pratande går flickorna och ett par till ur sällskapet till dansgolvet. På ett discogolv tillåts visserligen allting, men med flickor jag just lärt känna har jag ingen vidare lust att visa hur dåligt jag dansar, så jag stannar kvar vid bordet. Pojkvännen till en av de två flickorna stannar också kvar och vi kommer snabbt in på öst-väst-politik.

Han är fullkomligt för en återförening – något som en oerhört stark majoritet av berlinarna tycks vara. När jag frågar vad han anser om gränsen mot Polen och de gamla förlorade områdena så säger han: ”Gränserna utom Tyskland kan vara kvar, men de inom Tyskland måste rivas.” Han tillägger dock att alla de tyskar som bor i det som idag är andra länder måste få leva människovärdigt vilket de inte får göra idag. (Jag tycker mig märka en viss bitterhet.) Det östtyska paret går tidigt – han måste för arbetet stiga upp klockan fem nästa morgon. Vi gör upp om att ses i öst två dagar senare. Den sedan en månad hitkomna flickan håller på och dansar med en fransman och min sömn föregående natt har varit obefintlig, så jag gör sällskap ut med de två östtyskarna. Jag hinner stoppa i mig tre karameller, innan jag får nyckeln av den otjänstvilliga och nu även ganska trötta receptionisten.

Jag vaknar någon gång vid nio-, tio- tiden, upp till måndagen den trettonde. När jag går ut i korridoren upptäcker jag att tavlan som hänger till höger om min dörr är ett färgtryck av Regalskeppet Wasa prytt med svenska fanor och kungavapen. I hörnet står med liten text namnet på en reklamfirma i Lund. På något sätt har den kommit hit till ett Berlinerhotells sjätte våning – jag visslar svenska flaggans sång genom korridoren till frukostrummet. Frukosten är bra och jag äter rikligt; sedan packar jag ihop mina saker och checkar ut samt stoppar slutligen in skålens sista karamell i munnen, men finner till min förtret att flickan ej längre är i tjänst.

Jag lyckas efter några minuters förvirring orientera mig till ”Byrån för besök och reseangelägenheter” (DDR:s). Den ligger i ett hus med ingång ifrån gården och för att komma till gården går man igenom en port vid Jebensstraße. Bredvid porten ligger en mycket liten, typiskt berlinsk Eck-Kneipe. Hade jag haft tid skulle jag ta en Schultheisser och insupa atmosfären, men det får vara. Vid byrån är det mycket trångt men ändå ingen kö till den lucka dit jag ska. (Jag har ingen aning om vad alla andra väntar på.) Jag får det besked som jag förmodade, att för ett längre DDR-visum krävs bevis på att man redan har natthärbärge (i öst) av något slag. ”Du kan alltid åka över med turistvisum och försöka hitta ett hotellrum och sedan söka ett visum”, sa mannen. När jag frågar om tullbestämmelserna för bl a skivor har han dock inget svar, trots att just denna byrå, enligt något informationspapper, skulle vara den instans som skulle kunna upplysa mig om detta.

Jag tar S-bahn (pendeltåg) från Zoo till Friedrichstraße. Kön för inresande är ganska lång, så det blev en viss väntan. Jag träffar ett dansk-svenskt par i kön; vi byter några ord. Visumet kostar 5 DM förutom den obligatoriska växlingen 1 mot 1 av 25 DM (d v s i realiteten en sammanlagd avgift på 27,5 DM). För en svensk har inte mycket förändrats när det gäller att ta sig över gränsen. Enda skillnaden är att tjänstemännen för tillfället har dåligt med tid p g a den livliga trafiken över gränsen, så det görs väl en aning färre kontroller.

Känner först inte igen mig vid Friedrichstraße, så jag frågar en man om vägen till Alexanderplatz. Han visar sig vara på väg åt samma håll och guidar mig längs vägen. Inte en byggnad passerar vi utan att han nämner något om den. (Ett av många exempel på berlinarnas otroliga vänlighet.) Alexanderplatz är sig mycket likt, vid dagtid alltid grått. Själva torget är egentligen för stort, jag känner mig vilsekommen och undrar var Berlin egentligen ligger.

Jag köper en klassisk-LP, trots att den med 1:1 kursen inte var mycket billigare än hemma. Det förundrar mig alltid över att DDR:s skivor håller så hög inspelningskvalitet – de flesta är faktiskt digitalinspelade. Jag åker ned till Hauptbahnhof (Ostbahnhof som man säger i väst) och väntar i nästan en timme i deponeringskön. Blir så äntligen av med min stora väska. Skivan går däremot ej ned i den, så skivan, block, kamera och ett par småsaker bär jag vidare på i den bruna papperspåse jag fått vid varuhuset och som redan börjat gå sönder.    .

En olikhet mot förr är att ingen kommer och frågar om jag vill växla. Det är ganska självklart att när det går att utan risk växla på bankerna i väst, varför då ta risken och växla illegalt i öst, för att sedan illegalt föra ut det till väst, där man vill handla för det.

Det tar lite tid att hitta ett lunchställe, eftersom en del restauranger är stängda till följd av att så många är i väst. Framför allt diskotek och liknande nöjesställen får ta hårt stryk nu när dörren till Västberlins nattliv står öppen. Jag hittar dock ett ställe som har olika crèpes som specialitet och avnjuter en crèpe med fläskköttsstuvning och tomatsås samt en pilsner (även DDR har lyckats hålla den tyska bryggerikonsten uppe. )

I ett par timmar försöker jag sedan få tag på ett hotellrum, men det visar sig vara svårt. Jag lyckas ej heller ringa via telefonautomaterna, trots att en ung dam givit mig ett 20-pfennigmynt som behövs i automaterna. Jag kan således inte ringa hotellen och orkar inte gå runt till alla hotell, så jag beslutar mig för att åka tillbaks till väst och sova där, men först bege mig tillbaks till Hbf och hämta väskan. På S-bahn frågar en östberlinare om jag inte vill ha en plastpåse – min bruna papperspåse är mycket, mycket trasig. Jag upptäcker att ingen mer än jag tycks använda dessa så typiska öststatspåsar; alla andra har plastpåsar, de flesta med västtyskt tryck på. ”Nu ser du inte lika fattig ut”, säger en annan man och dunkar mig i ryggen efter att jag lagt över mina saker i plastpåsen. Det är ju skönt att jag inte ser ut som en rik västerlänning men att en sliten påse får mig att se fattig ut får mig att hoppas på höjt studiestöd, så att jag kan köpa en ny rock.

Via hotellförmedlingen får jag åter ett rum. Rummet är mycket litet och upptas till 2/3 av sängen. På ett kort från hotellet står det att alla rum har telefon – ha, ha, här finns inte ens en radio. För att komma till mitt rum behöver jag gå genom flera korridorer, en farstu och ett par små trappor – således ett typiskt hotell-pensionat ständigt utbyggt genom uppköp av andra lägenheter.

Ku’damms numrering är mycket annorlunda man börjar att räkna från ena sidan 1, 2, 3, 4 etc. När man nått slutet av gatan så fortsätter numreringen på andra sidan. Detta gör att högsta och lägsta numret ligger mitt emot varandra vid gatans början och de två mellersta mittemot varandra vid gatans slut. Jag har trott att jag befann mig på udda sidan och har sökt mitt 185 tills en mycket lång stund nu befinner jag mig ända borta vid Hallensee. XXX Jag har trott att jag befann mig på den udda sidan och har sökt mitt 185 en mycket lång stund, tills jag nu befinner mig ända borta vid Hallensee.

På kvällen strövar jag runt staden. Slinker in på Eden en kort stund, men eftersom det är måndag är det inte särskilt mycket människor där, funderar på att gå på en Kneipe men går istället till sängs.

På tisdagen vaknar jag ganska tidigt. Äter frukost – någorlunda sådan – tar U-bahn till Tempelhofer Ufer och går därifrån i riktning mot Checkpoint Charlie. För att kunna ringa försöker jag växla en 5-DM-sedel i en Imbiß genom att köpa en kopp kaffe, men mannen framför mig betalar också med en 50 DM-sedel så växeln tar slut vid Imbissen. Den vänlige berlinaren framför mig betalar då även mitt kaffe. Jag går därifrån visserligen utan växel men med en gratis fika och en positiv människosyn.

Köper BZ och ringer mina föräldrar hemma i Sverige samt min kusin i London som också svärmar för Berlin. Jag dricker ett glas nypressad apelsinjuice och läser tidningen på ett litet kafé. På västsidan av Charlie kryllar det av människor som just gått över och står och väntar i bankkön på välkomstpengarna, eller tar sig en morronfika till specialpris. Det är många affärer, biografer, diskotek m.m. som skyltar med extrapris för DDR-medborgare mot uppvisande av personbevis och nästan alla affärer tar dessutom emot betalning i östmark (till officiell bankkurs, ungefär 1:10).

På andra sidan gläds jag åt att för första gången kunna fotografera Charlie från östsidan – en förändring även för oss svenskar. Nära Charlie, på östsidan, ligger en stor livsmedelsaffär. Jag går in där och tittar runt bland varorna – livsmedel och mat är en hobby för mig och det roar mig därför att se skillnaderna från land till land. Jag förvånas av att det finns ett så stort utbud av livsmedel. Det verkade inte råda någon som helst brist på: fläskkött, korv, rotfrukter, grönsakskonserver, pudding- och kakmixar, bröd, mejeriprodukter, läsk och öl. Mineralvatten har jag dock hört att handlarna gör så liten vinst på att de vägrar att sälja till dem som inte är diabetiker, ”de andra kan ju dricka öl och läsk” – bra för tänder och figur? Det enda som verkar vara lite torftigt av är färska grönsaker och frukt. DDR skiljer sig verkligen från andra östländer, när det gäller utbud av varor och livsmedel och man kan förstå att DDR-medborgarna är rädda för att t ex polacker åker över och månadshandlar livsmedel till de egentligen för låga priserna.

Jag ber flickan i köttdisken att få ta några foton i affären – det borde jag inte ha gjort. I fyrtio minuter får jag vänta och med flera olika personer (som visserligen alla var trevliga) måste jag tala, innan slutligen en kostymklädd man kommer och ger mig tillåtelse, såvida fotona bara används i privat syfte och jag inte gör något dumt med dem. (Fotona är fullständigt privata, men att beskriva miljöer med ord kan ingen neka mig till.) Detta är ett exempel på att byråkratin fortfarande lever i DDR och det är självklart att en förening mellan tysk byråkrati (som även Västtyskland är fyllt av) och östbyråkrati måste bli en abnorm byråkrati. Efter att ha fått mitt tillstånd tar jag så ett tiotal foton samt köper en burk leverpastej och några kryddor.

Jag promenerar sakta mot centrum med tevetornet som riktmärke, tar några foton och stöter så på Spree – den flyter framåt som alltid förr under denna stads förändelsedigra historia. Jag nynnar lite på en berlinsk folksång. Jag kommer inte ihåg texten i sin helhet, men jag minns att på ett ställe rimmas miljö på Spree (värre än nödrim).

Vandrar runt lite i kvarteren kring Spree. Går in på en restaurang och äter Mittagessen: friterad Camembert och till varmrätt en riktigt god kötträtt. – Som en östberlinare jag träffade under dessa dagar sa: ”Har man bara pengar så finns allt i Östberlin – allt.” Det är sant, utbudet i väst går för västvaluta att få i öst. Det som Axel Springers förlag försöker göra gällande – att DDR-medborgarna aldrig smakat en banan eller cola är absurt. Jag dricker en pilsner till köttet – den snobbigt svartklädde kyparen anser nog att jag bör beställa vin.

Jag strövar åter kring Alexanderplatz. Går in i Östberlins (och DDR:s) största varuhus. Skor och kläder är mycket billiga, men kläderna håller knappast de moderna snitten. Billigt förresten för turister, för människor som har en hög lön i västvaluta. För östberlinarna är det mesta dyrt. Det är en skillnad som vi svenskar ofta glömmer, i vilket valutasvagt land vi än befinner oss.

Jag har ännu gott om tid innan jag skall möta de två östberlinarna jag träffade i söndags, så jag beslutar mig för att försöka uppleva det mer genuina Berlin och tar S-bahn till Schönhausser Allee. Jag vandrar omkring lite på måfå, tar en spårvagn ett par stationer, känner doften av kolrök.

Här kantas gatorna av vackra hus från tiden före kriget – tyvärr har underhållet varit minimalt. Det är billigare att bygga sextitalistiska betongkuber än att rusta upp de gamla husen. I Västberlin ser man sällan fasader täckta med kulhål. Här ser man sällan ett gammalt hus som inte är täckt med kulhål. Från flera hus har balkongerna någon gång försvunnit utan att man gjort något för att dölja det. Det är grått, det är förfallet, men jag trivs ändå i denna miljö. Inte för att jag uppskattar förfallet eller gråheten men på något sätt verkar tiden ha konserverats. Här är ännu Berlin vad det var före kriget – bara 50 år och ett krig mer slitet.

Jag tar en annan spårvagn till de kvarter där östtyska staten låtit bygga fyrkantiga betongvillor för all utländsk ambassadpersonal. Inuti är husen trevliga men utifrån ser de närmast ut som bunkrar. Med jämna mellanrum finns vaktkurer utsatta och i varje kur sitter en grönklädd säkerhetsvakt – här har inget förändrats på fem år. Vid en av ”bunkrarna” ser jag en urvattnad, söndersliten, svensk vimpel hänga i en flaggstång. Jag går ett par kvarter och kommer fram till en kyrka. Jag minns att det var en vacker kyrka och försöker gå in men tyvärr är porten låst. Jag hoppas att förändringarna i DDR även kommer att innebära att religiösa människor behandlas bättre. Om inte det sker så har de nu i alla fall möjligheten att utvandra – det borde sätta lite press på regimen, tycker jag.

Jag orkar inte gå längre men har ännu gott om tid, så jag hoppar på en spårvagn som verkar gå i rätt riktning. Jag hoppar av strax norr om station Friedrichstraße. Jag äter en jordgubbsparfait och dricker en kopp kaffe på ett litet café. Så vandrar jag gatan fram och korsar Spree. Bron är gammal och prydd med den kejserliga örnen och en del andra vapen. Det går vare sig att radera eller förtränga ett lands historia. Man kan inte ständigt blicka fram utan att veta vad man har bakom sig – något som jag tror tyskar framför allt i öst glömmer.

Jag känner inte för att gå mer, så jag tar U-bahn till Alexplatz. Stationerna och vagnarna är överfyllda av människor. Ett gäng journalister står bredvid mig i vagnen. Filmkameran är prydd med en norsk flagga. Även idag är jag den enda som bär mina saker i en brun, trasig papperspåse – jag antar att det är därför de filmar mig. Jag ser framför mig, mig själv i norsk TV med en speakerröst på norska sägandes – ”Ja, så här är vi vana att föreställa oss en östtysk, men …”

Efter några minuters väntan möter jag de båda berlinarna vid Weltzeituhr. De frågar om jag känner för att åka upp i TV-tornet och jag jakar naturligtvis. Tornet är mycket högt (näst högst i Europa) och jag undrar hur pass duktiga hissbyggare östtyskarna är men finner till min lättnad att hissen är tillverkad av ASEA. Flickan har aldrig tidigare varit uppe i tornet och känner sig en aning nervös. Efter en öronbucklande hissfärd och en lång väntan i restaurangen får vi så in våra hutlöst dyra glasskålar som vi tänker avsmaka medan vi beundrar utsikten.

Tyvärr visar sig grädden vara sur. Vi påpekar detta för den unga servitrisen tillhörande kooperativet som driver TV-tornets restaurang. ”Nej, den är inte sur, den är bara lite söt”, svarar hon och går. Vi försöker igen: ”Den är sur, smaka”. ”Nej, det är ni som tar fel”. Hon pekar på två personer vid bordet bredvid ”De tycker inte att den är sur”. Personerna vid bordet bredvid frågar henne varför hon tror de skrapat bort grädden. Servitrisen talar så med sin chef och kommer tillbaka med en lättad och glad min. ”Eftersom vi har bjudit på denna grädde hela dan kan den inte vara sur – min chef säger att det är sanningen”. Vi fick ingen ny glass och inte heller tillbaks pengarna, men vi fick ännu ett bevis på att öststatsbegreppet sanning ännu lever.

Vi åker ut till en stadsdel som utifrån sett ser ut ungefär som en vanlig 60-talsbyggd förort till Stockholm. I trappuppgången märker jag dock skillnader: telefonautomater, tapeter, tavlor – i Stockholm skulle de ha vandaliserats på en vecka.

Jag bjuds på pilsner och varma mackor. Vi ser den danska versionen av Jönssonligan på TV (naturligtvis dubbad) och diskuterar alla ämnen från politik och världsförhållanden till religion och senaste sommarsemestern. Denna familj har bestämt sig för att stanna kvar i DDR, men de hoppas på kraftiga reformer. Socialismen i sig verkar de ännu tro på – i alla fall de äldre – men SED kommer aldrig mer att kunna få förtroende.

När man har turistvisum måste man alltid lämna landet före 24:00, så jag tar en taxi till Charlie. Taxiföraren är gemytlig och undrar genast varifrån jag kommer. När jag säger att Berlin är en mycket vacker stad, så får jag ett svar, som jag fått tidigare under resan: ”Ja, nu när vi är tillsammans igen.” Det låter på honom som om det rörde sig om en splittrad familj som åter enats och förstått att de inte klarar sig utan varandra – och det kanske är just så det är även i fallet Berlin och Tyskland. Chauffören hade ännu inte varit över, eftersom han jobbat varje kväll sedan öppnandet, men han skulle inom närmsta veckan. Tidigare körde många taxis över till väst och körde för DM. Tyvärr har förarna nu fått skriva på ett papper att de avstår från att köra över med bilen till väst, så jag blir avsläppt vid Charlie.

Vid ingången till Charlie träffar jag två svenskar. De har tillbragt kvällen i Östberlin och funnit att alla ställen varit tomma till följd av att folk roar sig i väst. Det har dock inte hindrat dem från att dricka en del. De har en bil, men kan själva inte hitta dit de ska, så en av dem måste ta en taxi och den andra följa efter med bilen. För att tjäna några mark delar vi taxi. Platsen de söker är porrklubbskvarteren. Chauffören kan dålig engelska och svensken knappt någon tyska. Han påpekar hela tiden ”Inte flickor på gatan utan klubbar.” Vid Potsdammerstraße hoppar han ut, jag önskar honom lycka till och han önskar mig en trevlig tid i Berlin. ”Sköt om dig” hör jag honom ropa när taxin svänger ut för att fortsätta med mig till Ku’damm och mitt hotell.

Chauffören visar sig vara holländare men gift med en berlinare och sedan länge bosatt här. Han likt alla berlinare önskar en återförening. ”Jag sa för några år sedan att muren kommer att öppnas och det kommer att ske snabbt och nu har det ju skett. Återföreningen kommer också att bli av. Det finns ingen annan möjlighet och det bästa är om det går mycket snabbt – inga åratal av diskussioner, det bara förvärrar.” Han tipsar mig att Brandenburger Tor kommer att öppnas vid fyra; nu är klockan ett.

Jag sover en orolig sömn i 3 timmar, klär mig och går ut. Någon under denna resa påstod ju att taxiförarna alltid vet besked, så jag får hoppas det stämmer. Jag köper en cola i Imbißen i samma hus som hotellet – den lär ha Berlins bästa boulette – vinkar till mig en taxi och åker till Brandenburger Tor. Chauffören har ingen aning var man kan köpa en film till kameran vid denna tid. Ett oerhört massmediauppbåd har samlats vid Brandenburger Tor. TV-master och parabolantenner samt stora torn för kameramännen är uppmonterade.

Representanter för all världens TV-bolag väntar, liksom en samling övriga intresserade därtill hörande jag själv.

En tysk radiokille försöker febrilt hitta en privatperson att intervjua, men alla verkar vara här i tjänst (själv håller jag mig tyst, eftersom min tyska inte är tillräcklig för en intervju). En man bär med sig raketer, vilka han tänker tända på om muren öppnas. Flera har med sig sektflaskor. Jag träffar en f d östberlinare som i flera år varit bosatt i Kanada. Han säljer snapsar. Jag frågar om han har en filmrulle till salu och det har han – till ett billigt pris – återstår att se hur bilderna blir eftersom filmmärket var totalt okänt. Alla väntar och ingenting händer. På andra sidan marscherar trupper fram och tillbaka och på muren patrullerar några östtyska poliser. Ungefär när solen håller på att gå upp kommer ett gäng ungdomar med affischer som de försöker sätta upp på muren – det är dock mycket svårt. Till slut har de kletat klister på både bak- och framsida och då fastnar de. ”Välkommen till ön Berlin” står det och så en stor bild på en känd berlinerbyggnad på en ö. (Affischerna syns sedan tydligt på flera foton i tidningarna bl a på Die Welts utsida den 19/11.) Så kommer solen och med den morgonen och jag åker besviken hem till hotellet, sover ett par timmar, äter frukost, checkar ut, låser in mina saker vid Bhf Zoo och så har en ny dag börjat.

Jag beger mig till KADEWE. När man är i Berlin är man nästan tvungen att besöka det. Jag åker rulltrapporna upp till översta våningen. där jag minns att den trevliga livsmedelsavdelningen ligger. För 5 DM (dyrt) får jag ett glas Pilsner Urquell – så iskall som bara en svensk kan uppskatta den.

Med hjälp av U-bahn tar jag mig så till gränsövergången vid Prinzenstraße. Vid andra sidan ringlar sig en lång kö och på denna sidan står en hop människor som inte riktigt verkar veta vad de ska göra nu när de för första gången är i väst.

Jag tar en promenad längs muren. Det är en speciell känsla att vandra längs detta ondskefulla byggnadsverk och läsa allt som står skrivet på det. Efter en stunds vandring blir jag tvungen att vika av från muren ett tag, därför att Axel Springers förlagsområde sträcker sig ända fram till själva muren.

Efter ytterligare en stunds promenad är jag åter vid Charlie. Det är mycket folk här och en del från massmedia. En nickedocketyp står med muren som bakgrund och talar spanska med en silkeslen röst. medan ett TV-team står och filmar honom. Jag går upp på ”utkikstornet”. Där uppe hör jag hur några talar svenska. Det är ett gäng från en studenttidning i Lund som är här för att fota och skriva. De bjuder på Henrik Åkesson, för en utlandssvensk som mig en underbar känsla att dricka svensktillverkat vin. Jag blir även ombedd att ta ett foto av dem, men jag är rädd att skärpeinställningen blev miserabel.

Jag strosar vidare längs muren och är nu ej längre ensam. Åtskilliga människor vandrar åt ena eller andra hållet. Flera människor har liksom jag tagit en promenad längs muren. På flera ställen står folk med hammare och mejsel och slår upp hål i muren. Det som förundrar mig är att faktiskt ganska stora hål slagits upp. Massmediauppbådet är även här stort.

På ett ställe möter jag en amerikanska, som slår ut stora flisor ur muren för att sälja hemma i USA. (Enligt en tidning är murbitar som brevpressar mycket populära). På ett annat ställe står superchannels reporter och blir filmad, när hon med en spetsig hammare slår på muren. Många slår symboliskt, andra vill ha några flisor eller ett foto där de slår, men en del verkar även göra det systematiskt och kanske är det i dubbel mening enda sättet att riva muren att var och en slår bort sina stenar sin del av skulden.

Efter ytterligare en stunds promenad kommer jag till en plats med åtskilliga människor. Här finns toaletter, korvstånd, souvenirstånd m m och det visar sig vara en nyuppslagen gränsövergång. Även här strömmar DDR-medborgare in, medan massmedia filmar och fotograferar. Engelska armén bjuder på soppa. Jag frestas att ta en skål, men tänker att andra kanske bättre behöver den.

Jag går vidare. En ung man står och bänder vid en med ett rött x markerad gränsstolpe. Han verkar ha arbetat länge och flera åser honom. Ganska kort efter det att jag anlänt får han dock upp stolpen och med vilt raseri försöker han med hjälp av en stor sten slå sönder den. Stolpen visar sig dock vara av hård (svensk?) granit, så det tar ett tag innan den knäcks under hans kraftiga slag. Jag går vidare men den unge mannen fortsätter att i raseri och hat bearbeta gränsstolpen som han antagligen inte tänker lämna förrän graniten är pulvriserad.

Slutligen når jag åter Brandenburger Tor. Massmediauppbådet är lika massivt som under natten, men nu finns det även en stor mängd åskådare. Jag köper en korvsmörgås av den kanadensiska östberlinaren (som jag köpt filmen av natten innan) – han hade varit här hela natten. Nu har han dock fått konkurrens av ett par korvstånd, läsk- och godisförsäljare. Jag äter två varma korvar med senap och dricker ett glas varm körsbärssaft. Framme vid muren bollar två jonglörer med brinnande facklor. En hoppar upp på muren ett tag tills en trött DDR-vakt ber honom att gå ned. (Ett sätt att ingripa, naturligt om det varit en västpolis, men förvånansvärt för att vara från en östpolis. För ett halvår sedan hade mannen fått en varning tillskriken, följt av ett varningsskott.)

Jag ser flera försäljare och gatuunderhållare. En vänstergrupp går så fram till muren och viftar med fanor och skriker: ”Waffen für El Salvador” (Vapen till El Salvador). De menar att det är omoraliskt av Västtyskland att inte stödja vänstergerillan med vapen. Jag blir äcklad och börjar dra mig därifrån. Jag hör en engelsk reporter säga till en annan: ”Det är inte sansat här längre. Det här är CIRKUS.”

Stilla vandrar jag Straße des 17. Juni. På ett par skyltar är lappar uppsatta så att gatunamnet istället lyder 9. November. Det är kallt, det är höst och det är tid för mig att åter åka till det pittoreska, lilla Trier – så långt från östgränsen man inom Tyskland kan komma. Efter en lång promenad är jag så åter framme vid Gedächtniskirche. Jag äter Eisbein med Sauerkraut till middag, skriver några vykort, ser en film och hinner ta en Guinness på den irländska puben i Europacentrets undervåning.

På Bahnhof Zoo får jag köpa en ny biljett, eftersom jag nu inte ska åka via Frankfurt utan via Köln. Som tur är räcker inte mina pengar, så biljettförsäljaren berättar att det finns superbudgetpris. Till det räcker mina pengar. Tyskland har miljoner olika budgetpriser, som de aldrig talar om. (Jag upptäcker efteråt att jag betalt 120 DM mer för en resa Trier – Berlin tur och retur än jag hade behövt.)

Ett par vänliga berlinare bjuder mig på Schultheisser, när jag sitter och väntar på perrongen. Tåget rullar in och är redan fullt, så jag får ingen sittplats. Jag orkar inte stå upp i åtskilliga timmar, så jag lägger mig ned på korridorsgolvet, drar rocken över mig som täcke och tack vare min kraftiga sömnbrist känner jag, att jag trots att golvet är hårt och korridoren trång kommer att somna inom några minuter.

Det är med en skön känsla jag somnar in. Jag har varit med när det hänt, jag har sett SED demonstrera på Ku’damm, jag har väntat med all världens TV-stationer vid Brandenburger Tor, jag har slagit ett hammarslag i muren, jag har talat och diskuterat med åtskilliga människor. Jag har sett muren spricka. Jag har konstaterat att mycket var sig likt men ändå mycket sig olikt och när jag ligger där strax innan jag flyter in i drömmarnas rike, känner jag en känsla av hopp. Hopp för Berlin, för Tyskland, för Europa, för mänskligheten – absolut ingen säkerhet, men äntligen i alla fall hopp.

Edward Blom, november 1989

Edwardkrönika: Upp till kamp för dymmelonsdagen!

Denna krönika skrev Edward för några år sedan, men dess budskap är tyvärr fortfarande aktuellt.

Jag drömmer mig tillbaka till den ljuva tid när Kungliga Vetenskapsakademien hade monopol på almanackor.

Nyligen inföll fastlagsveckan då man historiskt åt de hetväggar, eller semlor, som folk numera sätter i sig under flera månader – men även ”ål i kål”, blodpannkakor, rensoppa, fläsk och kroppkakor. I katolska områden som södra Tyskland, Louisiana eller Brasilien firas fastlagen ännu med stora karnevaler. De länder som inte går så långt äter i alla fall speciella bakverk, oftast kakor friterade i animaliskt fett, då allt animaliskt var förbjudet under fastan.

Fastlagen kulminerar med fettisdagen. Dagen efter är det askonsdag som är fastans första dag ­– och då katoliker än idag beger sig till kyrkan för att få ett kors av aska tecknat i pannan som tecken på botgöring och påminnelse om vår dödlighet.

Mitt under fastan infaller midfastosöndagen, som förr var en liten minifestdag för att man skulle orka fortsätta fasta och lite grand få ta ut påskens glädje i förskott. Sedan kommer palmsöndag, följd av stilla veckan med dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag och så påskafton. Men redan före fastans början inföll vårdagjämningen, en dag som varit oerhört viktig i de flesta kulturer och även styr när påsken infaller.

Tills för några år sedan fick nästan alla svenskar ständiga påminnelser om allt detta. En nästintill daglig lektion i vår historia. Och det inte bara om de religiösa dagarna som så starkt påverkade våra förfäders liv, utan även om folkliga dagar styrda av lantbruket och årstidens växlingar med rötter i bondepraktika och runstav, och om nationellt viktiga dagar.

Nyligen, och i tysthet, har allt detta gått förlorat.

Sedan smartmobilerna slagit igenom på bred front har allt fler gått över till elektroniska kalendrar. Utmönstrade är därmed inte bara forna tiders pappersalmanackor utan med dem kunskapen om när det är Mickelsmäss, menlösa barns dag, vintersolstånd, Valborgsmässoafton, FN-dagen, Mårten gås, Gustav Adolfsdagen, flaggdagar och åtskilligt annat.

Själv använder jag, som många, Googles kalender. I den kan man förvisso (med vissa svårigheter) ställa in så att  svenska helgdagar sätts ut, men av de ovannämnda dagarna är endast två helgdagar. Övriga, som är självskrivna i papperkalendrarna, finns inte med i de elektroniska – inte ens påskafton! Borta är även namnsdagarna, som (även om de genomgick en tanklös revision på 1990-talet) ändå leder sina rötter tillbaka till medeltiden.

Kontakten med vår historia, förståelsen för vad vi kommer från, är viktig. Det är också nödvändigt att ha märkesdagar att hänga upp tillvaron kring: att komplettera den linjära tidsuppfattningen med en cyklisk. Kulturkonservatisten inom mig drömmer sig tillbaka till den ljuva tid när Kungliga Vetenskapsakademien hade svenskt privilegium (monopol) på almanackor – något som faktiskt varade ända till 1972. Även om min inre frihetsivrare värjer sig mot tanken att släpa någon inför skranket för att ha tryckt illegala kalendrar.

Men en lag borde inte behövas. Det skulle ta kalenderjättarna ett par timmar att få in de svenska märkesdagarna som standard i sina svenskspråkiga versioner. Och de skulle göra det, om det upplevdes som en konkurrensfördel. Det tragiska är att våra traditioner tydligen inte betyder mer för oss än att de kan falla bort utan att vi ens lägger märke till det. Kanske har vi haft almanacksprivilegium och andra paternalistiska lagar så länge att vi hämmats fullständigt i vår initiativförmåga?

Låt oss ändra på detta! Kräv märkesdagarna åter. Om kalenderjättarna vägrar kan vi ju alltid ge privilegiet tillbaka till Vetenskapsakademien. Om inte annat tror jag Google och Microsoft skulle bli mäkta förvånade.

Denna krönika publicerades första gången i magasinet Fokus i mars 2016.

 

Poddepisod 27: Allt du behöver veta om julbordet och dess historia

Nu när det lackar mot jul och julbordssäsongen dragit igång kan det vara bra att lära sig ett och annat om julmatens och juldryckernas historia! Edward Blom delar med sig av sina encyklopediska kunskaper, parat med en hel del åsikter, kring julbordens historik. Här är hans och Mats Ryds första julbordspodd för året: https://www.acast.com/edwardblom/27.alltdubehovervetaomjulbordetochdesshistoria (Klicka på den svarta pilen på bilden, så startar ljudet.)

Mer om vad denna episod handlar om:

27. Allt du behöver veta om julbordet och dess historia

Edward Blom är i sitt esse när han får tala om det han älskar kanske allra mest: julbordsmaten och dess långa historik. Det hela blir inte sämre, utan tvärtom fantastiskt mycket bättre, av att han gör det i den märkliga och underbara miljön i det gamla Riksarkivet från 1880-talet på Riddarholmen i Stockholm – ett hus där Edward, under sin tid som arkivarie, faktiskt rentav tjänstgjort som spöke.

I matsalen ”Riksarkivarien” docerar Edward om hur man bäst approcherar ett julbord, sekonderad av sin gastronomkompanjon Mats Ryd, med de klassiska sju serveringarna eller ”turerna”. Tillsammans fröjdas de av läckerheter som sill, lax och lutfisk, medan de diskuterar vad som är rätt och fel på julbordet, vad man ätit historiskt till julfirandet, varför julen är fel tid att äta vegetariskt, vad som skilt allmogens julbord från övreståndens och varför dessa skillnader försvann under 1800-talet.

Mats slår ett slag för den estniska rödbetssalladen ”rassolje”, och Edward är liberal nog att tillåta en klassisk midsommarrätt som lerpottasill på julbordet. Annars är de rörande överens om att mattraditioner är till för att följas, och att ingen ska behöva äta semla eller sparris i november – Mats kallar det ”mindfulness”, och Edward tycker att alla borde ha matkalendrar på väggen.

Episoden avslutas med en spänd förväntan på Riksarkivets grisfot, och julmatshistoriken fortsätter i Episod 28.

Lyssnarfrågor kan sändas till: podden@edwardblom.se

Bidra – om ni uppskattar podden – gärna till Edwards insamling till välgörande ändamål genom den internationella organisationen Caritas: bankgiro 900-4789 eller Swish 9004789. (Märk gärna bidraget ”Edward Blom”.) För information om var Caritas verkar och vad pengarna används till, se gärna www.caritas.se.

TÄVLING Efterlyses: Citat av Edward Blom

Tävling: Hitta bästa Edward Blom-citatet! Den som skickar in det bästa, mest slagfärdiga och roligaste citatet som vi själva ännu inte upptäckt vinner en (kok)bok.

Edward är som bekant inte bara kulturhistoriker, gastronom, kokboksförfattare, föredragshållare, dryckesprovningsledare och etermedieprogramledare. Han är även en citatmaskin av rang, med en sällsam förmåga att spontant kläcka ur sig one liners och sentenser – som lever vidare när folk upptäcker och plockar upp dem.

Så var det till exempel med ”Allting gott och alldeles för mycket”. Det var från början ett uttryck Edward spontant använde för att beskriva en räkmackas karaktär, i en reklamfilm för räksmörgåsar:

https://www.youtube.com/watch?v=iLRWjXjbd8w (”Det är majonnäääs, och det är rääääkor – det är allting gott och alldeles för mycket!” kommer cirka 5 minuter in i videon.)

Signaturen ”PelvisLeffe” insåg att han kunde göra något av detta rytmiska citat, vilket han gjorde med detta YouTubeklipp:

Citatet plockades från YouTube-videon upp av Edwards syster Anna Dunér i ett tal till Edwards på hans 40-årsdag, och när det senare blev aktuellt först att ha ett motto på hemsidan www.edwardblom.se och senare att döpa Edwards första kokbok kom undertecknad på att ”Allting gott och alldeles för mycket” skulle passa utmärkt även i de sammanhangen.

Uttrycket ”När man festar, festar man – och då festar man rejält” hade en liknande utveckling. Det var något Edward kläckte ur sig i en intervju om kokboken ”Kokkonst för livsnjutare”, med Malou von Sivers i programmet ”Malou Efter tio”:

Att citatet (vid 2:26 i klippet ovan) var rytmiskt uppfattade Uppsalastudenten Adam von Friesendorff, som under signaturen ”Tonsatt” gjorde detta klipp:

”När man festar, festar man” har spelats så mycket på Spotify att det har renderat Edward Blom och Adam von Friesendorff en platinaskiva!

Andra citat som Edward spontant kommit med har hamnat på studenters overallmärken, som tatueringar och i denna citatsamling: https://www.cafe.se/11-visdomsord-fran-edward-blom-som-gor-oss-varmare-i-hjartat

Vi skulle vilja dammsuga världen på fler Edward Blom-citat, för att samla ihop dem (vi får se vad vi sedan gör av samlingen)! Men det kan vara lätt att missa sådant han säger spontant eller i förbifarten. Därför skulle vi behöva hjälp av alla lyssnare – och kanske läsare – att hitta roliga citat.

Leta i Edwardintervjuer, i samtliga avsnitt av podden ”Edward Bloms smörgåsbord”, TV-framträdanden, radiosändningar÷, tweets eller varhelst Edward dykt och dyker upp, och skicka roliga citat som är värda mer uppmärksamhet och förlängd livstid till: gunilla@edwardblom.se

Skicka med själva citatet, och gärna även källa (alltså varifrån citatet är hämtat, och gärna tidshänvisning så att vi kan hitta det)! Gör detta före årets utgång, det vill säga senast den 31 december. Citaten kan vara yttrade av Edward precis närsomhelst, och de kan vara såväl skriftliga som muntliga.

Den som lyckas hitta och skickar oss det i vårt tycke bästa och mest slagfärdiga OCH tidigare ouppmärksammade citatet får en signerad kokbok med posten. Den enväldiga juryn, som består av mig och Edward, söker alltså främst citat som vi själva inte tidigare själva uppmärksammat eller blivit uppmärksammade på – så det är exempelvis ingen idé att ni skickar in de citat som Café redan listat (se länk ovan) eller dem vi exemplifierar med nedan. Vi hoppas med andra ord att ni lyckas hitta citat som vi själva inte ens tänkt på. 🙂 Kanske har de ännu inte ens yttrats?

/Gunilla Kinn Blom

 

Fler exempel på Edward-citat:

”Jag älskar fett, sprit och rejäla portioner.”

(i trailer för vår första kokbok)

 

”Som ung ska man dricka punsch, röka cigarrer, läsa poesi och lösa världens alla problem över på tok för mycket rödvin.”

(i intervjusvar till Aftonbladet, apropå en diskussion om gymnastik som gymnasieämne: https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/qn3mxg/edward-blom-gor-skolidrotten-frivillig)

 

”Egentligen är det inte så viktigt att ha roligt, men det är ju kul!”

(Rix MorronZoo, februari 2018 – exakt när vet vi inte riktigt)

 

”En liten bottenskyla att börja det hela med, sillsupen, och en liten bottenskyla att sluta det hela med, ostsupen – det är själva minimum, som jag tycker att till och med en helnykterist skulle kunna unna sig! ”

(Citatet kommer vid cirka 1:50 i denna film om julbordet på Ulriksdal: https://www.youtube.com/watch?v=vqwFglhNkXU) där man även kan skåda Edward lägga upp en syltlök på tallriken under devisen ”… och så lite grönsaker!”.)

 

”En rätt utan sås är som en människa utan själ.”

(i ”Allting gott och alldeles för mycket”)

 

 

Poddepisod 22: Vickning mitt på blanka eftermiddagen

Episod 22 av podden ”Edward Bloms smörgåsbord” finns att lyssna till här! (Klicka på den svarta pilen på bilden, så startar ljudet.)

Här nedan kan du läsa om vad denna episod handlar om:

Mats Ryd och Edward Blom fortsätter sina kulinariska och kulturhistoriska utsvävningar på Bobergs matsal på NK i Stockholm. Denna gång hinner de med både efterrätt/ost och vickning (japp, vickning mitt på blanka eftermiddagen – i form av Toast Skagen).

Edward berättar om sina äventyr på Oktoberfesten i München, och om när Lyckoslanten var på besök hemma hos honom, nyligen. De kommer in på såväl NK-varuhusets fascinerande historia som på läckerheter som Flamkuchen, pizzor, Haxe och kalkon – samt snaps, konjak och armagnac.

Mats imiterar Carl Jan Granqvist, såsom denne lät när han just ätit undermålig kebab – och Edward slår fast att alkohol och barn är lika naturliga beståndsdelar av alla högkulturer, även samtidigt.

Poddepisod 21: Lyxlånglunch i Bobergs matsal

Episod 21 av podden ”Edward Bloms smörgåsbord” finns att lyssna till här! (Klicka på den svarta pilen på bilden, så startar ljudet.)

Här nedan kan du läsa om vad denna episod handlar om:

Omgivna av arabesker, boaseringar och vindruvsklasreliefer njuter Edward Blom och Mats Ryd av underbara maträtter och drycker i Ferdinand Bobergs matsal på NK i Stockholm.

De tu befinner sig verkligen i sitt esse, när de lidelsefullt berättar såväl om den vackra inredningen från 1915 som om det de får på tallrikarna: Skagenröra, oxtartar, gräddstekt långarygg och (konjaks-, mejrams- och portvinskryddad) blodpudding. De konstaterar att Bobergs matsal är en av mycket få exklusiva restauranger i Stockholm som är öppen enbart för luncher, och Edward drar kort de långa affärslunchernas kulturhistoria – varpå Mats kommer in på uttrycket ”att ta en liten morfar”.

Gastronomerna tvistar om hur stor del av mänsklighetens lycka som utgörs av smör, sjunger gubbrörans lov och lyckas rentav komma in på ice cream soda medan de talar om vilken typ av restauranger som bäst skulle representera någon fas i deras respektive liv. De konstaterar att det mesta vinner på att man tillsätter någon form av animaliskt fett – som talg, ister eller ankflott – och särskilt barnmat och grönsaksrätter.

Edward förklarar även sin kärlek till Ferdinand Bobergs arkitektur, och sist men inte minst svarar de på en lyssnarfråga om svenskans (och estniskans) vackraste ord.

Poddepisod 18: Bakfickan

Episod 18 av podden ”Edward Bloms smörgåsbord” finns att lyssna till här! (Klicka på den svarta pilen på bilden, så startar ljudet.)

Här nedan kan du läsa om vad denna episod handlar om:

I det sista poddavsnittet före sommaren träffas Edward Blom och Mats Ryd på klassisk krogmark, nämligen ”Bakfickan” i Stockholm – inte bara Operakällarens och Operans informella matställesdel, utan även under långa tider något av Edwards vardagsrum. Eller matsal.

Här berättar Edward om hur han som yngling hängde på Bakfickan med sina vänner flera dagar i veckan, och hur de åt endast smör, ost och Finn Crisp för att kunna maximera sitt intag av vin – och hur skräckslagna de alla var när de trodde att lokalen skulle renoveras.

Mats och Edward tycker att de begår en kulturgärning genom att inta lunch på Bakfickan, och minns Tore Wretman och hans insatser för Stockholms restaurangliv över varsin Öjebytoast samt ekivoka pilgrimsmusslor respektive halstrad råbiff – samt porskryddad ”stenborgare”.

Mats drar osannolika anekdoter om hembränning, om när en champagnesugen Carl-Jan Granqvist hamnade i hans tvättstuga och om när de åt kondenserat nunneinnanlår. Edward å sin sida redogör för sina vedermödor med villalivet (häckbevattning och avloppsrensning) men avslöjar också sin 80-talsfaiblesse för Samantha Fox.

När de två gastronomerna kommer in på opera, och Mats berättar minnen från när han såg ”Aida” i New York, förklarar Edward varför han inte är wagnerian och vad han egentligen tycker om hårdrock. De lyckas även avhandla så vitt skilda ämnen som magnumflaskor och slukhål, och Edward delar med sig av sitt bästa tips för att resa kostnadsfritt om man exempelvis är pank student. Samt, med anledning av en lyssnarfråga, av sina rakrutiner!

Edward blir glad om så många som möjligt av poddens lyssnare tackar för inspelningen genom att skänka en slant till den internationella, katolska bistånds- och välgörenhetsorganisationen Caritas, gärna med ett bidrag märkt ”Edward Blom”. Bankgironumret är 900-4789 (och det går även bra att swisha till: 9004789)!

Edward Blom är kulturhistoriker, men inte historiker

Det händer att vi får tjata lite för att tidningsreportrar, TV-redaktioner och andra medier ska låta bli att felaktigt ge Edward titeln ”historiker”. Det händer faktiskt rentav att vi får skriva ganska många mail innan redaktionerna ger med sig (och istället för ”historiker” skriver ”kulturhistoriker”, ”näringslivshistoriker”, eller någon annan titel som passar i sammanhanget). Och det är vanligt att ordet ”historiker” dyker upp i ingresser, faktarutor och bildtexter som vi inte fått chansen att läsa och godkänna.

Tyvärr är det som bekant så att faktafel av det här slaget har en tendens att sprida sig och leva vidare på nätet, varifrån det plockas upp och förs vidare i ett evigt, ont kretslopp. Inte blir det bättre av att Google här och var presenterar Edward som ”historiker”, vilket vi inte ens vet hur vi ska försöka få bort.

Därav detta blogginlägg, genom vilket vi hoppas klargöra varför det är felaktigt med termen ”historiker”.

”Historiker” är en person som har  en forskarutbildning i universitetsämnet historia. Punkt! (Detta kan naturligtvis utvecklas på en rad sätt, och med ingående redogörelser för olika akademiska grader, titlar och tjänster. Men det räcker egentligen med den meningen.)

Edward har aldrig studerat ”historia” som ämne på universitetet, inte minsta lilla kurs vid någon historisk institution. (Däremot har han läst idéhistoria, litteraturvetenskap och en rad andra, ofta historierelaterade, ämnen inom humaniora.) Han har alltså inte några poäng i ämnet historia, än mindre vare sig grundexamen eller forskarutbildning.

Han har däremot i många år jobbat som näringslivshistoriker, som anställd på Centrum för Näringslivshistoria där han var chef för särskilda projekt. ”Näringslivshistoriker” var där en av hans tjänstetitlar.

Eftersom Edward till stor del jobbar med att berätta om matens, dryckens och traditionernas kulturhistoria använder han numera även etiketten kulturhistoriker för att förklara vad han gör. (Mathistoriker, dryckeshistoriker eller mat- och dryckeshistoriker går förstås också bra, om det passar bättre i sammanhanget.)

Däremot vore det alltså lånta fjädrar och ett uttryck för bristande respekt mot landets forskarutbildade historiker om han skulle påstå att han ”är historiker”. Därför vädjar vi så gott det går till redaktioner, TV-program, skribenter och alla andra att låta bli att göra det.

Detta är bra titlar att använda för Edward (beroende på sammanhang, givetvis, och gärna i kombination):

• gastronom

• kulturhistoriker

i första hand, eller kanske:

• mat- och dryckeshistoriker

• näringslivshistoriker

• kokboksförfattare

• krönikör

• opinionsbildare

eller något annat som är korrekt. 🙂

 

/Gunilla Kinn Blom

 

 

 

Riv inte 1800-talets tullhus på Blasieholmen!

Detta är Edwards synpunkter apropå ”Nobel Center”. Idag (22 april 2015) är sista dagen för Stockholms stads så kallade samråd. För mer information om hur man skickar synpunkter till staden, se här: http://bygg.stockholm.se/-/Nyheter/Nobel-Center-/samrad

B_2ZOVlUIAAmgpe

Blasieholmen sett från Strandvägskajen. Foto: Edward Blom

Synpunkter, samråd  Dp 2013-00460

Härmed avlägger jag mina synpunkter under samrådet inför den avsedda rivningen av Tullhuset och magasinen samt byggandet av ett ”Nobel Center” på Blasieholmen (Dp 2013-00460).

Det är med stor sorg jag har tagit del av förslaget om rivningarna på Blasieholmen. Både som vanlig medborgare och som arkivarie/kulturhistoriker finner jag förslaget fruktansvärt.

Tullhuset från 1876 är en arkitektonisk pärla med harmoniska former och intressanta detaljer. Att riva ett så vackert och intressant hus från 1800-talet är i sig något som aldrig borde få förekomma – särskilt som så många hus från den tiden redan gått förlorade, under de stora rivningarna på 1900-talet. Detta kunde förvisso lösas med att huset flyttas – ifall det är tekniskt möjligt (jämför Klocktornet, Norra station, som skulle flyttas men som revs i alla fall).

Som historiskt kulturminne är helhetsmiljön mycket skyddsvärd, som också många experter och remissinstanser påpekat.
I Sverige har vi tyvärr sett pejorativt på 1800-talet som epok. Detta eftersom man alltid ser ner på den epok som närmast föregår den egna, och under 1900-talets mitt var således 1800-talets slut en symbol för det gamla, omoderna, fattiga, smaklösa etc.
När vi i dag nått en bra bit in på ännu ett århundrade är det tid att se på 1800-talet med friska ögon som det århundrade då det moderna Sverige, och en stor del av det vi uppfattar som gott i vårt samhälle, uppstod.

Det var under 1800-talet Sverige fick näringsfrihet. Nog hade vi haft en del bruk, lite handel, jordbruk innan – men ett näringsliv i dagens bemärkelse uppstod först på 1800-talet. Det är då vi blev en exportnation, en snillenation, det var då Sverige blev rikt.

Denna rikedom användes även till bygget av ett nytt samhälle. Under 1800-talet uppkommer arbetarrörelsen, liksom folkrörelserna; den liberala rörelsen blir stark och grunden till de flesta av dagens partier läggs. Det moderna Sverige börjar byggas med minskad dödlighet, allmän skolplikt, avlopp, välfärd, tekniska högskolor etc. Under 1800-talet fördjupas och utvecklas Sveriges demokrati och en debatt och ideologisk diskussion pågår som senare leder fram till besluten om allmän rösträtt följande århundrade. Det Tegnér sade om 1700-talet och kulturlivet kan vi kort sagt även säga om näringslivet och samhället, fast då gällande 1800-talet: ”var stodo vi, om de ej varit till?”

Centrum i 1800-talets starka ekonomiska tillväxt och politiska samhällsbygge låg i huvudstaden. Stockholm var länge Sveriges viktigaste hamn för såväl utrikes som inrikes handel. Här tronade ännu Skeppsbroadeln, här restes bankpalatsen och här rullade pengarna. Tullhuset utgör en av skärningspunkterna mellan näringsliv och det offentliga. All världens varor som strömmade in i Stockholm skulle tullas och pengar skulle tas in från näringslivet till politikernas samhälleliga projekt.

Det bevarade Tullhuset och magasinen där varorna förvarades utgör tillsammans en fantastisk kulturmiljö, som vittnar om tiden innan Göteborg tagit över som vår stora hamnstad. Byggnaderna utgör ett monument över handelns historia, det svenska näringslivets ”Gründerzeit” (när de flesta av dagens exportföretag föddes), men är även ett monument över hur det offentliga tog in tull och skatter som användes för att bygga upp välfärdssamhället.

Nobelpriset är något fantastiskt ensartat som vi i Sverige ska vara enormt stolta över. Nobelkommittén måste behandlas med silkesvantar eftersom det är oerhört viktigt att prisceremonin, museet etc. blir kvar i Stockholm. Personligen finner jag dessutom det förslag av David Chipperfield som framförts på Nobel Center rent arkitektoniskt vackert. Men allt detta får inte göra oss blinda och skövla en ovärderlig miljö vi aldrig kan få tillbaka!

Tullhuset och magasinen och hela platsen borde rustas upp. Den är otroligt eftersatt och förfallen, vilket också är grunden till att rivningstankarna ens kommit upp. Magasinen skulle kunna fyllas med gallerier, fiskmarknad eller fiskrestauranger. Tullhuset med museiverksamhet eller (som tidigare) kommersiell verksamhet. Området skulle kunna bli fantastiskt.

Samtidigt ska Nobelcentret naturligtvis erbjudas en annan plats. Jag är inte man att finna ut den rätta platsen: säger jag Skeppsholmen så förstörs grönområden, säger jag ängen bredvid Junibacken så finns det säkert något argument mot det. Personligen skulle jag finna Nobelparken vid Djurgårdsbrunnsviken mest historiskt korrekt (den fick ju sitt namn eftersom ett nobelcentrum skulle ha byggts där). Vinterviken, Albano, Hagastaden, Hjorthagen, Tegelbacken och Liljeholmen har framförts av andra.

Efter 1960- och 1970-talens fruktansvärda rivningsraseri andades de flesta ut och trodde att denna hemska period var över. De senaste 5–10 åren har vi dock sett en tendens till återupptaget rivande av gamla 1800- och tidigt 1900-talsbyggnader i Stockholm (och övriga Sverige). Rivs Tullhuset trots att alla kulturinstanser uttalat sig mot det är det som att dra korken ur flaskan, eller snarare locket av Pandoras box. Må Blasieholmen inte bli startskottet för ett nytt rivningsraseri, utan ett nytt Münchenbryggeriet eller Kungsträdgårdens almlund! Låt oss bygga nytt på tomma platser – men behålla befintlig historisk bebyggelse, för att även i framtiden kunna läsa vår historia i stadslandskapet.
 
Edward Blom

Kulturhistoriker och arkivarie; hedersmedlem i Centrum för Näringslivshistoria

Edward inviger 1800-talsveckan: Anno 1864 på Torekällberget

På söndag inleds en ny satsning på Södertäljes stolthet: 1800-talsveckan på Torekällberget (22–29 juni)! Tanken är att öka intresset för 1800-talet genom en särskild vecka, och att göra det till ett återkommande evenemang – likt exempelvis Medeltidsveckan på Gotland.

Veckan invigs nu på söndag 22 juni av Edward, som klipper bandet klockan 11! Kringelgummor, svärdslukare, torpare, borgare, bönder och en massa andra 1800-talsfigurer kommer på besök – och det blir loppcirkus! Alla som vill uppleva förrförra seklet är välkomna till Torekällberget nästa vecka, gärna i tidstypiska kläder.

Läs mer här:

http://www.sodertalje.se/Se–gora/Dolda-sidor/Torekallberget/1800talsveckan

http://www.mynewsdesk.com/se/sodertalje_kommun/pressreleases/edward-blom-inviger-tidsresan-till-1864-1010635

Intervju med Edward Blom i midsommaraftonens Länstidningen: http://lt.se/kulturnoje/1.2533069-edward-blom-inviger-1800-talsveckan

Gunilla Kinn Blom