Subscribe

Archive | Resor

Poddepisod 19:1: Kantareller, villaliv och pinot noir

Podden ”Edward Bloms smörgåsbord” är tillbaka efter sommaruppehållet! Den första delen av episod 19 finns att lyssna till här. (Klicka på den svarta pilen på bilden, så startar ljudet.)

Här nedan kan du läsa om vad denna episod handlar om:

Äntligen är ”Edward Bloms smörgåsbord” tillbaka! Edward och hans poddkompanjon Mats Ryd har laddat upp med samtalsämnen och ädla drycker inför höstens avsnitt, som kommer att vara delade i två – och därmed kommer podden på allmän begäran även att dyka upp varje vecka.

Denna gång har de båda gastronomerna nyazeeländsk pinot noir – eller Spätburgunder, som Edward föredrar att kalla det – i glasen. De uppdaterar varandra på sommarens förehavanden, och det tar inte ens sex minuter av podden innan de kommer in på grillminnen med ”knappt koagulerade havskräftor” och grishjärta. Edward citerar Karl Gerhard och berättar om hur galet det var att delta i sommarens DJ Battle i Almedalen – och hur kaotiskt villalivet blivit med tre (3) småbarn. Dessutom drar han reseminnen från Köln och Haiti (!) och förklarar varför han sedan länge är lovad en resa till skånska Mölle av sin fru. Mats berättar hur man bäst anrättar sin kantarellsmörgås – på en skiva smörstekt levainbröd.

Poddepisod 18: Bakfickan

Episod 18 av podden ”Edward Bloms smörgåsbord” finns att lyssna till här! (Klicka på den svarta pilen på bilden, så startar ljudet.)

Här nedan kan du läsa om vad denna episod handlar om:

I det sista poddavsnittet före sommaren träffas Edward Blom och Mats Ryd på klassisk krogmark, nämligen ”Bakfickan” i Stockholm – inte bara Operakällarens och Operans informella matställesdel, utan även under långa tider något av Edwards vardagsrum. Eller matsal.

Här berättar Edward om hur han som yngling hängde på Bakfickan med sina vänner flera dagar i veckan, och hur de åt endast smör, ost och Finn Crisp för att kunna maximera sitt intag av vin – och hur skräckslagna de alla var när de trodde att lokalen skulle renoveras.

Mats och Edward tycker att de begår en kulturgärning genom att inta lunch på Bakfickan, och minns Tore Wretman och hans insatser för Stockholms restaurangliv över varsin Öjebytoast samt ekivoka pilgrimsmusslor respektive halstrad råbiff – samt porskryddad ”stenborgare”.

Mats drar osannolika anekdoter om hembränning, om när en champagnesugen Carl-Jan Granqvist hamnade i hans tvättstuga och om när de åt kondenserat nunneinnanlår. Edward å sin sida redogör för sina vedermödor med villalivet (häckbevattning och avloppsrensning) men avslöjar också sin 80-talsfaiblesse för Samantha Fox.

När de två gastronomerna kommer in på opera, och Mats berättar minnen från när han såg ”Aida” i New York, förklarar Edward varför han inte är wagnerian och vad han egentligen tycker om hårdrock. De lyckas även avhandla så vitt skilda ämnen som magnumflaskor och slukhål, och Edward delar med sig av sitt bästa tips för att resa kostnadsfritt om man exempelvis är pank student. Samt, med anledning av en lyssnarfråga, av sina rakrutiner!

Edward blir glad om så många som möjligt av poddens lyssnare tackar för inspelningen genom att skänka en slant till den internationella, katolska bistånds- och välgörenhetsorganisationen Caritas, gärna med ett bidrag märkt ”Edward Blom”. Bankgironumret är 900-4789 (och det går även bra att swisha till: 9004789)!

Vad som hände oss på Elizabete Hotel i Riga

 

Många kollin blir det när man reser med småbarn … För första gången hade vi denna gång en så kallad Air Shell (det svarta som Edwards håller i) för att skydda barnvagnen mot okänslig bagagelastning på flyget! Elizabete Hotel ligger i den ljust gröna byggnaden bakom honom.

Eftersom vårt lilla hotell-intermezzo har uppmärksammats i sociala medier och kvälltidningar, och många vänner och bekanta därför frågat mig och Edward: ”Vad var det egentligen som hände?” skriver jag ner en redogörelse här. Den är omfattande, lång och utförlig främst för att jag även själv vill dokumentera det hela, medan jag kommer ihåg det. Jobbiga reseupplevelser har som bekant en tendens att försvinna ur ens sinne efter ett tag, trots allt! 🙂

Men innan jag börjar skriva vill jag göra detta helt klart: Vi älskar Riga som destination! Vi har trivts så himla bra här, utom på vårt hotell. Vill ni börja läsa om det direkt är det bara att skrålla till rubriken ”Detta är vad som hände” nedan!

Allt har varit helt perfekt, det vill säga precis det vi letade efter denna sommar: en bra kombination för hela familjen med kort flygresa från Stockholm, historia, kultur, vackra stadsmiljöer, roliga aktiviteter för barnen, härligt klimat, trevlig personal precis överallt (utom då vår hotelldam), mysiga restauranger, avslappnade uteserveringar etc etc etc. Och då har vi ändå bara just börjat turistandet och upptäcksfärderna. Vi är supernöjda med att efter mycket övervägande ha valt Riga som vår sommardestination (i hård konkurrens med Prag, Dublin, Paris, franska Rivieran, Portugal, norra Spanien, Bayern, Gotland och andra resmål vi funderade på för årets stora utlandsvistelse).

Hittills har vi mest hängt i parker, lekparker och Gamla stan, och besökt de fantastiska saluhallarna, sett jugendhusen i våra grannkvarter samt besökt restauranger. Melchior älskade det lilla turisttåget i Gamla stan, så det har han fått åka två gånger. Första kvällen i Riga hade vi turen att se en magiskt underbar körkonsert mitt i parkstråket Bastejkalns. Idag hade vi tänkt åka till Jurmala för att kolla in de vackra gamla trähusen och badstranden och bada i havet där.

Så: vi vill verkligen rekommendera alla att besöka Riga! Ni som redan varit här vet redan. Ni som inte besökt Lettland har en fantastisk upplevelse framför er. Detta skriver jag bara för att ni ska veta att vi inte är några gnällspikar i största allmänhet.

Vår enda invändning är att prisnivån tyvärr generellt är högre än vad vi hade trott att den skulle vara. Pengarna bara rinner iväg, på både det ena och det andra. Men det beror väl mest på dålig research, och på det glädjande att Lettland blivit ett ”normalt” europeiskt land och ingen utpräglad lågprisdestination (i alla fall inte turistområdena i Riga …).

Jag vill också gärna säga att jag är en tämligen van resenär, efter många många år som resenär, turist och resande utrikesreporter. Jag har de senaste decennierna bott på hotell och vandrarhem i jordens alla hörn, och varit med om det mesta vad gäller service (både positivt och negativt). Edward har också rest en hel del, och bott på hotell i alla möjliga serviceklasser och i alla möjliga länder. Vi har båda erfarenhet av den låga servicenivån i de forna östländerna (och nyligen varit på hotell i Kina där den lever kvar) och åtminstone jag har god erfarenhet av vad som brukar hända när det saknas täckning på bank- och betalkort …

Så, mycket av det som konkret drabbade oss på Elizabete Hotel i Riga hör till sådant som tyvärr händer en på hotell. Att rummet inte städades på en hel dag så att vi fick säga till mot slutet av dagen, att fönstret i vårt rum inte gick att öppna så att det snart blev rätt kvavt, att frukosten inte är det minsta ”engelsk” som påståtts i förhandsinformationen på hotellbokningssajterna (men helt OK!), att det finns en brant trappa upp till entrén som gör att det är jobbigt med vår syskon-barnvagn – allt det där är såsom det blir ibland när man är på resande fot och är inget att säga något om. Men … vår hotelldam var faktiskt unikt obehaglig för att jobba i ett serviceyrke.

Detta är vad som hände, lååångversionen:

Jag bokade vår resa, med flygbiljett och hotell, den 15 juli, d v s bara några dagar innan vi skulle resa iväg. Med så kort varsel var det svårt att hitta billiga biljetter och prisvärda hotellrum för lång tid i sträck. Vi fick massor av tips om bra hotell som vänner bott på, men ingen hade lediga rum tio dagar i rad (eller var på tok för dyra – tio nätter är en rätt lång tid att bo på hotell, och det blir förstås dyrt).

Men efter mycket sökande fann vi flyg med Norwegian och Elizabete Hotel i Riga. Det sistnämnda valde vi för dess läge centralt i Rigas vackra jugendkvarter med gångavstånd till parker och Gamla stan, för att det verkade passa barnfamiljer och för att det var ett av de få hotell i centrala staden som överhuvudtaget hade överkomliga rum lediga tio nätter i rad.

Bokningssajten Hotels.com skickade bekräftelse på rummet den 18 juli, och allt var frid och fröjd. Trodde vi.

Bokningen var alltså bekräftad. Men när vi vid niotiden på kvällen anlände till hotellet blev det genast problem. Ganska snart kände vi att det hela utvecklade sig till ”Pang i bygget” (Fawlty Towers) i sovjetstil!

Hotelldamen sade genast att vi inte kunde bo i det rum vi bokat. Hon ville att vi skulle ta ett större rum, ytterligare en trappa upp, för att få mer plats för barn och bagage. När det gick upp för oss att hon då också förväntade sig mer betalning tackade vi nej.

Konversationen tog extremt lång tid och var synnerligen förvirrad, på grund av hennes usla engelska (eller vår obefintliga lettiska, för den delen). Vi kånkade upp allt vårt pick och pack från gatan till rummet vi fått, och började installera oss. Mycket av konversationen som fortgick handlade om hur hon minsann slog knut på sig själv för att alls fixa ett rum åt oss, i en enligt henne svår situation när alla hotell i Riga egentligen är fullbelagda och vårt rum hade avbokats. Men uppenbarligen hade hon åtminstone ett par lediga rum till förfogande (det var inte så att hon sparkade ut någon annan för vår skull)!

När jag skulle betala med mitt VISA-kort visade det sig att hon redan hade försökt dra det tre gånger i förväg de föregående dagarna, utan att lyckas – hon visade mig utskrifterna från Swedbank. Det hade helt enkelt inte funnits nog med pengar på kontot.

Och det är mitt fel, såklart. Det berodde på att både flygbiljetter och hotellboende blev mycket dyrare än jag trott – och jag hade tydligen inte fört över nog med pengar till betalkortskontot, plus att jag felaktigt hade trott att betalning skulle ske först på plats på hotellet (så har det nog varit alla gånger jag rest nyligen). Jag hade missförstått informationen! Dessutom var jag stressad och hade fullt upp med att boka taxiresor, flyg med mera, och fixa en massa annat samma dag.

Så tanten hade enligt egen utsago makulerat vår bokning. Men det hade hon alltså inte meddelat vare sig oss eller Hotels.com i förväg, isåfall hade jag inte fått bekräftelsen ovan två dagar före avresa. Jag hade lätt som en plätt kunnat föra över pengar omedelbart, om jag bara hade fått veta att det var trubbel med kortet. (Vid senare samtal med Hotels.com har jag fått veta att ”standard procedure” när betalningen inte fungerar är att kunden genast får veta per mail, före resan, att bokningen avbrutits. Så hade alltså inte skett.)

Nå, vid incheckningen gav jag henne mitt betalkort, hon stoppade in det i kortläsaren och bad mig slå pinkoden. Det gjorde jag nästan – då jag upptäckte att det av henne angivna beloppet inte var €702, enligt bokningsbekräftelsen. Det stod plötsligt €828 i rutan.

Jag vägrade fortsätta eftersom jag inte hade fått minsta upplysning om prishöjningen, och fick nu veta att det enligt henne var det högre ”standardpriset” som vi skulle betala – eftersom hon några dagar tidigare inte hade kunnat dra kortet för en förhandsbokning till lägre pris.

Jag vidhöll att jag inte tänkte betala mer än det som stått på vår bekräftelse. Hon vidhöll att vi skulle betala det högre beloppet. Det slutade med att vi – med tanke på den sena timmen – skulle reda ut allt dagen efter; jag sade att jag gärna skulle vilja kolla med Hotels.com först för att allt skulle gå rätt till, och visade henne ett bekräftelsemail (med pris och text på svenska och lettiska). Efter allt språkförbistrat och otrevligt tjafsande fick vi äntligen gå ut och äta middag – tyvärr så sent att köket på närmaste pub hunnit stänga, men vi fick lite god gulaschsoppa i alla fall!

När vi kom hem på kvällen hade jag per mail fått en enkät från hotels.com, som undrade ifall vi var nöjda med incheckningen. Det var jag ju inte, så gissa vilken gubbe jag klickade på?

Jag skrev lite snabbt som svar på frågorna att vi visserligen var nöjda med hotellets läge – men att incheckningen känts som ”a disaster”, att vi råkat ut för ”rude staff”, och att det blev en 1 timme lång diskussion om betalningen på ”bad English”, utan att vi kommit överens. Tänkte att det var bra att meddela detta via Hotels, när de nu frågade, och medan situationen ändå skulle kunna lösas.

Dagen därpå ringde jag till Hotels.coms kundtjänst i Sverige, som förklarade att det var konstigt och felaktigt att vi inte hade fått något meddelande om att betalningen/kortet inte fungerat – men att de inte kunde styra över hotellets betalningskrav, och att jag var tvungen att prata med hotelldamen igen för att komma överens.

Det försökte jag göra, och en lång diskussion utbröt mellan mig och den aggressiva tanten med smått komiska fraser på ”engelska” och ”ryska”. (Vid det här laget försökte jag mig på en diplomatisk charmoffensiv genom att återuppliva min gamla skolryska, vilket gick sådär men ändå underlättade något.) Önskar så att jag hade kunnat spela in några av dessa konversationer! De lät komiska redan då, och i efterhand kommer jag såklart bara att skratta åt detta.

Det hela slutade med att jag lät henne dra mitt kort på €830. Orkade inte bråka längre, och vi insåg att det skulle bli väldigt dålig stämning om vi inte gjorde så. Hon hade förstås rätt i att det inte hade funnits pengar på kontot i rättan tid, vilket jag efter att ha kollat det finstilta möjligen borde ha fattat att det skulle göra (fast det kunde verkligen ha varit tydligare). Att mer serviceinriktade ställen kanske skulle ha agerat annorlunda och mer smidigt och vänligt är väl en annan sak. Den 21 juli, uppskattningsvis tolv timmar efter incheckning, drogs summan från mitt konto.

Sedan hon fått våra pengar och det belopp hon krävde trodde vi att hon skulle lämna oss i fred. Men, icke. Det visade sig att tanten rattade hela det lilla tjugorumshotellet själv, så hon var ALLTID där. Det var hon som satt i receptionen, hon som tassade runt i frukostrummet, hon som öppnade dörren när vi kom hem sent på kvällen, hon som städade rummet. Det fanns en frukostkock och någon slags grågosse som möjligen fixade saker, men i övrigt var det hon som skötte hotellet för jämnan. Vi kom inte undan henne!

Och så fort jag stötte på henne påminde hon om den hemska ”recensionen” som jag skrivit, genom att vifta med en pappersutskrift av den. Enligt henne hade incheckningen varit fullt normal, så hon kände sig fruktansvärt orättvist behandlad av mig – trots att jag redan från början hade sagt att jag tänkte kontakta Hotels.com.

Ungefär så här beskrev hon det, om och om igen (lägg till stark brytning och aggressivt kroppsspråk): ”You! Review – not good! – problem! No problem for me. Problem for you! Finish! Finish!” i en massa andra versioner och varianter. Konversationen fick allt större inslag av ryska, i takt med att jag blev varm i kläderna på det tungomålet, men eftersom min ryska verkligen inte är flytande och hon var så svår att förstå på engelska så blev diskussionen minst sagt haltande. Jag fattade till exempel aldrig om ”Finish!” betydde att hon ville att vi skulle flytta ut, eller något annat. Men jag försökte ändå förklara att jag stod för de omdömen jag skrivit om incheckningen till Hotels.com.

Och jag hade ingen lust att lägga tid på att jiddra med henne om detta. Att hon började tjafsa om min ”orättvisa” recension även när jag gick förbi henne med en gråtande bebis i famnen, eller samtidigt försökte hantera en vild tvååring, kändes extra jobbigt – liksom att hon gärna utmålade sig själv som storsint och god, som ordnat ett rum åt oss ”because baby”.

Situationen blev snart ohållbar. Men vi dristade oss ändå till att artigt påpeka att rummet inte blivit städat en dag, att det inte gick att vädra och andra småsaker som inte fungerade särskilt väl och som ändå gick att åtgärda (tja, inte vädringen …). Hon gjorde faktiskt sitt bästa för att lösa situationen på ett rätt trevligt sätt – som att sent omsider städa, och att förklara att fönstret inte skulle vara möjligt att öppna i just vårt rum på grund av inbrottsrisken (!) men att vi ju kunde låta dörren stå öppen (!) för att få in luft från korridoren och grannrummet. Hon försökte visa sig från sin bästa sida när hon gick runt i frukostrummet och såg till att vi hade vad vi önskade på tallrikarna. Men, tyvärr, stämningen kändes väldigt ansträngd.

Till sist – på måndagsförmiddagen – kallade hon mig till receptionen för ett femminutersmöte, där vi återigen skulle diskutera min ”recension” till Hotels.com. Jag försökte förklara att vi faktiskt planerade att resa till badorten Jurmala och hänga på stranden, och inte alls hade lust och tid att diskutera mer med henne – nu när vi för länge sedan betalt det belopp hon krävde. Hon insisterade, och så tvingades jag sitta där på en stol i receptionen. Som en liten unge uppkallad till rektorn för uppläxning!

Jag var vid det laget helt inne på att skriva vad fan som helst till Hotels.com för att hon skulle sluta trakassera oss (givetvis med ett tillrättaläggande i efterhand). Men innan vi hann komma så långt i den som vanligt surrealistiska, språkförbistrade, trassliga diskussionen på ”engelska” och ”ryska” så började hon förklara att hon – som betonade att hon var läkare, innan hon för 25 år sedan börjat driva hotell – ansåg att min man var helknäpp som blivit så upprörd över en helt normal incheckning, och över hennes helt normala beteende, att han skrikit på henne inför våra barn!

Det var tydligt att hon ansåg att man inte får bli upprörd inför små barn, dock utan att ta ansvar för att hon var källan till vår upprördhet, att hon var anledningen till att mina barn tvingats hänga med oss länge en massa gånger i receptionen samt att hon gjorde så att vi inte bara kunde åka iväg till stranden och bada med dem som planerat. Återigen en massa ”You! Review – not good! – problem! No problem for me. Problem for you! Finish! Finish!”, samtidigt som vår tvååring blev alltmer uttråkad och började springa runt så att vi fick föra samtalet med henne samtidigt som jag jagade honom.

När jag förklarade för min man att tanten sagt till mig – på ryska, som i förtroende – att hon tänkte ringa polisen, att hon tycker att han skulle spärras in på någon psykklinik (eller om det bara var barnen som behövde psykoterapi) och att det inte är bra för barnen med en upprörd pappa blev han förstås förbannad. Så diskussionen trappades upp, och vi blev inte gladare av att hon lade sin hand på både mig och min man på ett nedlåtande vis. Vi var tvungna att säga ”Rör mig inte!” – det kändes faktiskt otrevligt att hon skulle börja ta på oss! Vi försökte förklara att vi bara varit ute efter att få ha en Rigavistelse i lugn och ro, och att bli lämnade i fred av henne.

Men i takt med hoten om polis och psykvård för barnen – i gammal god sovjetisk hotstil – kände vi att vi inte hade minsta lust att bo kvar. Inte för att jag på allvar trodde att den lettiska polisen skulle bry sig särskilt mycket om att en svensk turist skrivit att en lokal hotelltant beskrivits som en katastrof i ett mail till en hotellbokningsfirma. Men det kändes ändå väldigt, väldigt obehagligt, och vi insåg att vi inte alls skulle må bra av att bo kvar på den gränslösa tantens hotell. Vi hade heller ingen lust att ha henne i vårt rum titt som tätt, för att städa eller av något annat skäl. Min man ringde till svenska ambassaden för att få råd, och fick tips om att Riga har en engelsktalande ”turistpolis” för sådana här situationer. Vi bestämde oss dock för att skippa polisinblandning, det verkade jobbigt. 😉

Så, efter samråd med den fantastiska och serviceinriktade personalen på den svenska kundtjänsten på Hotels.com – som naturligtvis insåg att det inte ska gå till på det här viset – checkade vi istället till sist ut. Det vill säga, vi kånkade ut allt vårt pick och pack ur rummet lagom till utcheckning. Eftersom tanten då inte fanns på plats i receptionen skrev jag en lapp på engelska där jag kort förklarade att vi fått rådet att checka ut, och att vi skulle vilja ha en återbetalning för våra sex återstående nätter samt ett kvitto på det jag betalt. När hon dök upp på trottoaren där vi stod överlämnade jag lappen – med mobiltelefonen påslagen. Det såg ut så här: https://youtu.be/bZ1gI_G2eXY

Komiskt nog tog hon också bilder på oss med sin mobiltelefon! Vad de nu ska bevisa. Men något kvitto på min €828-betalning (SEK 8 168:65) vägrade hon ge mig. Jag fick bara en utskrift av regelverket på ryska (se bild) där det förklarades att ingen återbetalning alls kan ske vid så sen avbokning.

Och det allra sista som hände för vår del där var att hon plötsligt kom med en nyckel till en lägenhet som vi kunde hyra av henne istället …

Men vid det laget ville vi bara komma iväg, så vi tackade vänligt men bestämt nej till lägenheten – och stretade med alla våra väskor, babyskydd och barnvagnen till närmaste kvarterspub, där vi visste att det fanns ett fungerande wifi-nät eftersom det var där vi åt gulaschsoppa. Där satt vi en stund för att pusta ut och för att försöka boka nytt tak över huvudet. Vilket vi till sist lyckades med, men som sagt är det svårt att hitta hotellrum i Riga så här års. Samtidigt hade vi kontakt med Hotels.com, som ska se över ifall vi kan få någon återbetalning framöver.

Både Expressen och Aftonbladet snokade upp det hela, via min mans tweets (som han egentligen skrev mest som nödrop innan hon mutade någon polis att sätta honom i finkan!) och ringde oss under resans gång för att göra en story av det. Det skulle ha varit roligt att höra hur AB-reporterns konversation för att höra den vresiga hotelltanten lät … Jag vet i alla fall att den svenskspråkigaa personalen på Hotels.com inte klarade av att kommunicera med henne på engelska, utan fick ta hjälp av sina kolleger i Ryssland.

Sammantaget: Elizabete Hotel är säkert trevligt i de flesta sammanhang, för den som inte har något emot en trappa upp till entrén och andra olägenheter jag nämnt ovan. Det är hyfsat rent och prydligt, och framför allt är läget superbra. Men för oss spårade det helt enkelt ur totalt redan från början, och det gick liksom aldrig att reparera …

Japp, jag får försöka se till att alltid ha mer än tillräckligt med pengar på rätt bankkonto när jag bokar i förväg, hade jag bara haft det hade inget av ovanstående hänt. När jag bokade Elizabete Hotel hade jag redan suttit bra länge med bokningssajterna, och mitt intryck var nog ändå (felaktigt) att detta hotell som många andra hade devisen ”boka nu, betala på hotellet”. I vilket fall som helst förtjänar ingen att bli behandlad av en hotellägare som vi blev, med fysisk handpåläggning och hot om polis, för att vi skrivit till tredje part om vår negativa upplevelse av en incheckning. Denna vresiga hotellägare har uppenbarligen inte förstått att hennes uppgift är att få sina gäster att trivas, inte att ställa diagnos på deras barn! Hon tycks heller inte riktigt förstå vad det innebär att ingå i ett hotellbokningssystem, att det medför att hon måste följa regler om betalning och att hon kan få omdömen från gästerna som hon tycker är orättvisa.

Jag vill också säga att ingen skugga må falla över Hotels.com. Deras personal – jag har varit i kontakt med flera personer på kundtjänsten – har hanterat detta ärende föredömligt, proffsigt och med stor empati! Vi ska skriva till dem när vi kommer hem, kanske går det att få en del av pengarna vi betalt tillbaka.

Till sist: det var jag, alltså inte Edward, som bokat resa och hotell och klantade till det med betalkortet. Att det hela skulle bli en löpsedelshistoria (se bild nedan), mitt i regeringskris och andra riktiga nyheter, tycker jag naturligtvis som gammal journalist/nyhetsreporter är smått vansinnigt (och ja, samtidigt lite kul). Kvällstidningsredaktionerna borde faktiskt ha bättre saker för sig. But what else is new?! som de säger i USA.

Nu har vi återgått till normala turistaktiviteter i Riga – detta skriver jag på kaféet i en djurpark där vi kollar på getter, lemurer och giraffer. Och imorgon ska vi äntligen få åka till stranden, om än två dagar senare än vi tänkt oss…

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Uppdatering (september):

Antar att ni väntat med spänning på hur det hela slutade.

Jo, bokningstjänsten hotels.com – som för övrigt hanterat hela ärendet extremt proffsigt – återbetalar större delen av vad vi hade betalat för hotellet. Handläggaren skriver bl a:

”… så vill jag återigen beklaga för ägarinnans beteende. Det är oacceptabelt att bli bemött på det viset, och överlag ett mycket märkligt uppförande från hennes sida. Därför har jag tagit feedbacken vidare till vår kontraktsansvarige för Elizabete Hotel, så att de kan föra dialogen vidare med henne. Jag försökte mig på att prata med henne själv, men språkbarriären visade sig tyvärr vara för stor.

Att hon sedan menade att bokningen var avbokad är också något vi kommer att ta upp, då vi inte fått någon information alls om detta. Jag kontrollerade det med vår avdelning som hanterar omplaceringar, men de hade inte hört något från hotellet. Någonstans i kommunikationen har det därmed varit en brist, och det är väldigt olyckligt att det blev på det viset, så vi är måna om att det inte upprepas.”

Så nu vet ni det…

Vill återigen rekommendera Riga som resmål! Det underbara parkstråket, Gamla stan, närheten från Stockholm, många intressanta museer och utflyktsmål, saluhallarna och restaurangerna med mera med mera gör att vi – bortsett från vår jobbiga hotellvärdinna – bara har ljusa minnen därifrån.

Gunilla Kinn Blom

 

Edward Blom på plats i Almedalen 2016

Här är Edwards schema under årets Almedalsvecka i Visby:

 

Tisdagen den 5 juli 2016, 12–13

Edward Blom är dagens ”folkhälsoprofil” och intervjuas på scen av Carolin Dahlman, om snus och andra njutningars ställning i förbudssamhället.

Plats: ”Folkhälsohörnan”, uteserveringen på Clarion Visby Hotell vid Donners Plats

Arrangör: Svenska Snustillverkarföreningen

Mer information: http://snusforumet.se/folkhalsohornan-tisdag-5-juli

 

Inbjudan_Almedalen2016_Semper2Tisdagen den 5 juli 2016, klockan 16–16.45

Edward Blom deltar i en paneldebatt om barnmat, där deltagarna diskuterar vad som är bra mat för små barn, om mat som statusmarkör eller mått på bra föräldraskap och om fördelarna/nackdelarna med hemlagad barnmat respektive industritillverkad mat på burk.

(En annan panel diskuterar också barnmat, med något andra infallsvinklar, klockan 15.15–16.)

Plats: Skafferiet, S:t Hans café, S:t Hansgatan 2 i Visby

Arrangör: Semper

Mer information: http://www.mynewsdesk.com/se/semper/news/semper-i-almedalen-vaerldens-svaaraste-uppdrag-2016-foeraeldraskapet-171101

 

Fredagen den 8 juli 2016, klockan 11

Edward Blom är gäst hos ledarredaktionens Tove Lifvendahl, under programpunkten ”Elvakaffet”.

Plats: SvD:s tält i Visby hamn

Arrangör: Svenska Dagbladet

 

Programmet ovan uppdateras såklart, ifall ytterligare programpunkter tillkommer! Dessutom kan vi tänkas dyka upp på allehanda mingel och andra evenemang.

Edward skrev för övrigt en artikel i Expressen 2013 om att rosévinskulturen är ute, vilken han även diskuterade på tidningens scen med Niklas Svensson samma år: http://www.expressen.se/tv/nyheter/politik/edward-blom-rose-ar-ute I samtalet behandlas även mat- och dryckeskulturen i Almedalen i stort, och vi tänker förstås undersöka hur det är ställt med den i år. Förra årets i vårt tycke bäst mat serverades för övrigt på ”Kinadagen”, och Svenskt Kött brukar ha fantastiska munsbitar på sina tillställningar i Visby.

När Riesling rör min tunga blir jag åter 18

Moseldalen – Edgar Hermes i Trittenheim 4 Edward lågupplöstDenna krönika publicerades häromåret hos Vinklubben – men på grund av Edward Blom Riesling Trocken har den onekligen förnyad aktualitet!

Texten visar tydligt varför just Riesling-viner ligger Edward så varmt om hjärtat…

Porträttet av Edward tog jag, när vi tillsammans besökte Edgar Hermes’ Weingut i Trittenheim i Moseldalen i början av sommaren. Övriga bilder föreställer Edward vid Porta Nigra i Trier respektive människor, hallon- och vinfält i Moseldalen, tagna under samma resa.

/Gunilla Kinn Blom

Hösten efter att jag tagit studenten åkte jag, ännu inte 19 år fyllda, ner till den gamla kejsarstaden Trier i västra Tyskland för ett års universitetsstudier. Jag lärde mig tala tyska (om än med tveksam grammatik) men framförallt kom det att bli ett av mitt livs underbaraste år; präglat av stark vänskap, poesi, resor runt omkring i Europa, fester, nattlånga diskussioner om politik, religion, konst, filosofi och litteratur, storslagna matupplevelser, vuxenblivande – men inte minst av vin!

Förvisso hade jag smakat vin tidigare, men det var nu, ensam i Europa, jag på allvar steg in i vinets underbara värld. Och trots allt jag druckit senare är jag som en pavlovsk hund: när smaken av sötsyrlig Riesling vidrör min tunga är jag åter en 18-årig yngling med romantiskt klappande hjärta, som just flyttat hemifrån, rakt in i Europas hjärta – och för vilken livets alla dörrar ännu tycks stå välkomnande uppslagna på vid gavel.

Det var hösten 1989. Tyskland hade haft flera goda vinår, men priserna i den krisande tyska vinnäringen var låga – och den svenska kronan oförsvarligt hög: en D-Mark kostade bara 3,30 kr. En bra Kabinett kostade därför mindre än 30 kr hos odlaren längs med Mosel. Spätlese och Auslese låg på 10–20 DM, d.v.s. 35–70 kr! På vinfesterna kunde man unna sig ett glas Trockenberenauslese eller Eiswein för mindre än vad en flaska Green Pearl kostade på systemet.

Edward i Trier 2 lågupplöstJag tog ett beslut redan första veckan. Universitet hade bjudit alla utländska studenter till en vinprovning nere i “Staatliches” källare – än i dag en av de mest storslagna provningar jag upplevt. Likt Bibelns bröllopet i Kana hade de börjat med de enkla vinerna och sedan gått högre och högre upp i kvalitet. Många slogs ut på vägen, men tack vare min kroppshydda hade jag ännu full kontroll och urskiljningsförmåga när de riktiga rariteterna började serveras. Det var kärlek och hängivenhet! Och då fattade jag beslutet: Jag skulle inte göra av med mindre av mina studiemedel på vin i Tyskland än jag hade gjort ifall jag bott hemma detta år, istället skulle jag utnyttja de låga priserna till att bara dricka storartade viner!

Jag hoppade således raskt över alla Land- und Tafelweine och gick direkt på de höga predikaten. De flesta var söta, men alltid så fantastiskt balanserade, med enorm syra och kraftiga mineraltoner. Men förvånansvärt många odlare jäste även ut en del av sina sorter längre, så att de även gick att få som halv- eller heltorra.

Rieslingen, “druvornas drottning” som tyskarna kallar henne, var den stora kärleken. En lärare på universitetet skämtade om att jag tillhörde den gamla stammen studenter som “mest studerade för doktor Müller-Thurgau”, men just den druvan lärde jag mig snabbt att undvika. Jag varierade gärna Riesling med Elbling (som brukade säljas subventionerat i universitetsmatsalen vid diverse högtider), Kerner, vit och grå burgunder och Gewürztraminer …

På den tiden kände jag till vinodlare i varenda by mellan Trier och Bernkastel-Kues. När jag för några år sedan återvände [2010] hade jag tyvärr inte varit vid Mosel på ett decennium. Inne i Trier fanns ännu Staatliche Weinbaudomäne och Bischöfliche Weingüter, som nu även köpt upp min gamla storfavorit Friedrich Wilhelm Gymnasium (vinfirman som ursprungligen var ett jesuitdrivet gymnasium med sitt kapital placerat i vinodlingar, ett gymnasium som bl.a. hade Karl Marx som elev).

Moseldalen – Vid hallonfältet 6 lågupplöstUte i byarna var det enorma förändringar. På gott och ont. Gubbarna i jordiga arbetskostymer och gummorna i stora, blommiga klänningar som för 20 år sedan skötte fälten och vintillverkningen hade nu dragit sig tillbaka från den aktiva verksamheten. Nu var det de som (likt en gång deras föräldrar), tog hand om oss kunder som ringde på dörren och ville prova oss igenom sortimentet. Medan deras barn tagit över som vinmakare, en ny generation som inte lärt sig av sin fader att göra som man alltid hade gjort utan avlagt professionella vinexamina på tekniska universitet.

Tyvärr har många odlare i dag gått ifrån det tyska klassificeringssystemet, vilket var världens bästa. Förr kunde man direkt av etiketten se kvalitetsnivå, söthetsnivå och om det enligt vinförbundet eller delstatens professionella smakprovare utmärkte sig nog för medaljer av tre  olika nivåer. Man behövde knappt smaka på vinet för att veta om man skulle uppskatta det. Nu konkurrerar åtskilliga självuppfunna klassificeringar med den statligt fastställda.

Moseldalen – vinodlingar 1 lågupplöstBland det positiva var att de torra vinerna kommit i fokus. Om det förut var något som mest gjordes för en mindre grupp kännare, eller någon onkel med sockersjuka, hade de nu på 2010-talet blivit hur inne som helst. Odlarna har också lyckats svara på den inhemska efterfrågan på röda viner. De rödviner som fanns i Mosel förr i tiden var oerhört lätta och snarare mörkfärgade roséviner.  Nu tillverkas kopior av all världens rödviner i varenda källare. Och vurmen för de höga alkoholhalterna har även nått Mosel: medan jag som tonåring kunde ligga utmed flodstranden en het dag och svalka mig flaskvis med 7-procentiga viner utan att bli yr (förutom den gång jag fick solsting) – var det nu ofta det dubbla som gällde. Goda viner förvisso, och bra för vinnäringens ekonomi – men tråkigt att allt nuförtiden ska finnas överallt och smaka likadant på alla ställen.

Moseldalen – restaurangskylt lågupplöstMen även om priserna gått upp, kronan har fallit och vinnäringen blivit lite mindre romantisk finns det fortfarande många fantastiska skatter att upptäcka i Moselsdalens källare. Unna er mer än bara en dag i dalen, knacka på många dörrar, prova Er igenom flera sortiment och undvik turistfällorna så kommer Ni inte bara få en härlig semestervistelse utan också stora vinupplevelser. Och är det någon som mot förmodan har en flaska Rote Weinbergpfirsich Brand till salu så köp – om inte annat så för att sälja den vidare till undertecknad.

Edward Blom

Vinresan, del 1: När vi besökte Moseldalen i juni

I flera år har Edward pratat om att han skulle vilja visa mig Moseldalen, för att inte tala om hur mycket han pratat om Moseldalen!

Plötsligt en dag i juni öppnade sig en affärsmässig möjlighet att sticka dit, vilket vi genast gjorde. Edward skulle få chansen att ta fram ett eget Rieslingvin! (Vilket han gjorde, och det kan ni från och med nu beställa här.)

Hur det gick till kommer vi att berätta om framöver. Här och i följande inlägg kommer några bilder från det härliga Moseldalen, som varmt rekommenderas alla som gillar att resa – till bil, cykel, båt eller fots – i en härlig miljö som dryper av vitt vin och kulturhistoria. Vi börjar med Bernkastel-Kues!

/Gunilla Kinn Blom

 

Mosel Bernkastel 3 lågupplöst Mosel Bernkastel 2 lågupplöst Mosel Bernkastel 1 lågupplöst

Livländsk slotts- och gourmethelg med Edward Blom

Låt Edward bli din ciceron i Baltikum! Detta är en av få möjligheter för privatpersoner att ta del av Edwards föredrag om punschens och smörgåsbordets historia – och dessutom ett trevligt sätt att lära känna ett av våra närmaste grannländer: Lettland. Resan kan vara en utmärkt gåva för en jubilar i din familj eller vänkrets, eller kanske en present till dig själv?!

Nedanstående information är hämtad från: http://www.herodotos.se/resor/Livland_Edward_Blom.htm där du hittar ett detaljerat program för denna resa, som äger rum 27 februari–2 mars 2014. Du kan också läsa mer om det historiskt intressanta Livland, som är en del av dagens Lettland och Estland (och en gång tillhörde det svenska stormaktsväldet).

Resan bokas direkt hos Herodotos resor, som är en resebyrå specialiserad på kulturresor, inte minst i Baltikum. Priset för den som reser i dubbelrum är 7 350:-/person.

/Gunilla Kinn Blom

 

Följ med gastronomen och kokboksförfattaren Edward Blom på en unik gourmet- och slottshelg i bördiga Livland.

Vi reser ut från Stockholm med Tallinks Rigabåt. På fartyget undfägnas vi med ett kåseri av Edward om smörgåsbordets historia, varefter vi passande nog gemensamt avnjuter ett klassiskt sådant. Kvällen avslutas med fördel i den stora showbaren. Nästa dag avverkar vi båtfärdens sista etapp när fartyget för oss på Dünafloden (Daugava) från Rigabukten upp till Riga.

I denna gamla hansastad guidas vi av Baltikumkännaren Ola Olsson – och får provsmaka den berömda Rigabalsamen, rigabornas välkryddade livselexir. Efter besöket i Riga beger vi oss med buss in i vittomsjungna Livland (det historiska området som innefattar södra Estland och norra Lettland), en gång känt som Östersjöns kornbod och under Sveriges stormaktstid en svensk provins.

Här tar vi in på släkten von Pistohlkors gamla gods, Birini slott (Schloss Kolcen). Om vädret tillåter ges möjlighet till vinteraktiviteter som slädfärd och bastu med vinterbad. Efter dessa ”äventyr” samlas vi inomhus i något av slottsgemaken för att lyssna till Edward Blom som delger oss punschens historia innan vi bjuds till bords för att njuta av Edwards specialkomponerade slottsmiddag.

Vi återvänder till Riga och besöker den centrala marknaden med ett av Europas största livsmedelsutbud. Från denna stormarknad tar vi oss över Dünafloden till den gamla stadsdelen Pardaugava och Bondemarknaden som lockar med förrädiskt goda lokala delikatesser. Med fyllda kassar beger vi oss till kvarterskrogen och en god lunch.

Efter några timmars egen tid i Riga äntrar vi åter ett av Tallinks fartyg för hemfärd till Sverige. Resan avslutas med gemensam middag på båten.

http://www.herodotos.se/resor/Livland_Edward_Blom.htm

Bröllopsresan, minnen från sommaren 2

När man bloggat extremt lite under nästan ett år, men samtidigt ett par gånger per vecka fortsatt att ta lustiga bilder och tänka ut lämpliga blogginlägg som man sedan aldrig hinner skriva, så blir det extremt mycket bilder över man aldrig hunnit använda … Alltså, istället för att blogga om mina senaste sex dagar när jag gått runt i lägenheten, varit genomförkyld och inte gjort någonting, så får det bli lite rapportering från sommaren. Här kommer del 2 av minnen från sommaren, Bröllopsresan.

Den gick först till Öland och Gunillas familjs sommarhus där. Dagarna fylldes med kroppkakor, grillad piggvar på antik minigrill, kyrkobesök, minigolf, utflykter, jordgubbsplockande,  loppmarknader, museer och allt annat som gör livet värt att leva. (Ninnis kroppkaksbod i Källa kan verkligen rekommenderas.) Jag var lite ledsen första dagen eftersom vi hade glömt alla de fantastiska ostarna som blivit över från bröllopet – men min gode far paketerade ner dem i små plastpåsar, lade dem i ett vadderat kuvert och så dök de upp i den lilla sommarbrevlådan vid stora vägen några dagar senare. Det var bara att stycka upp ostarna och dra korken ur Madeiraflaskan.

Därefter blev det ett härligt midsommarfirande hos kära vänner i Torna Hällestad i Skåne, som jag inte fick med några bilder på här. Varefter vi tog oss via två goda vänner i Västergötland och besök i Gunillas födelsestad, Örebro, till min släkts gamla fäbodstuga uppe i Dalarna. Där fällde vi träd, gick upp på berg, åt ost från äkta fäbod och blandade konstiga cocktails på haitisk rom och det vi råkade ha till hands – som spadet från fruktkonserver, grädde, blåbärssoppa och liknande. Drinkarna fick namn efter närliggande platser och förfäder, Guckugrogg, Limpersvatten etc.

 

Vinsemester vid 14!

14 år och önskar åka på vinsemester i Europa? Jo, det är fullt möjligt och legalt bara du tar med dig en Erziehungsberechtigter. Och i England kan Du börja ta dig ett glas sherry till soppan betydligt tidigare än så, om du har turen (eller hur man nu ser på saken) att hysas in i en tillräckligt liberal familj. Läs min vinkrönika om alkoholåldersgränser i olika länder på  http://www.vinklubben.se/ta-med-barnen-pa-vinsemester/ – En djup ursäkt till dem som kommit hit via Twitter eller FB för att jag inte skickade Er till Vinklubben direkt, men det vore så trevligt om fler personer ville upptäcka min egen blogg också, även om jag numera mest hinner skriva för andra medier.

Jag själv som 16-åring, den sommaren i England då jag verkligen började uppskatta stora mängder öl.

Annars har min förkylning nu vandrat vidare ner i lungorna, halsen och stämbanden. Trots detta rycktes jag brutalt upp ur min sjuksäng av Björn Markusson som krävde att jag skulle kraxa fram speakerröster till nästa avsnitt av Edward Bloms Stockholm som läggs ut på Svenskans hemsida på söndag. Blir ett lite annorlunda avsnitt med stark personligt engagemang.

I morgon har jag fått säga återbud till en skolklass från S:t Ragnhilds gymnasium och åt Aftonbladet – tråkigt! Annars är det mest mina kollegor på Centrum för Näringslivshistoria som lider av min sjukfrånvaro. Än så länge, vill säga … Det ryktas om att vi ska få kontorslandskap framöver och med min genomträngande stämma och mitt infernaliska knattrande på tangentbordet (har aldrig vant mig av att slå av bara helsefyr sedan jag lärde mig skriva maskin som tioåring på en mekanisk icke-elektrifierad Facit) så lär mina kollegor därefter istället göra allt som står dem i makt för att jag skall stanna hemma. Antagligen inkluderande laxermedel i kaffet, vägglöss på min kontorsstol och ständiga nysningar på min telefon.

Ja, jag lever

Ja, jag lever! Har varit två veckor i USA och förutom en hel del roligheter hjälpt min hustru att packa ner hennes bohag och göra sig av med det till köpare, Frälsningsarmén, lumpsamling etc. – samt sänt hem en hel del. Mest var jag nog i vägen och yrde runt som en stressad pelikan.

Ankleverfarm har jag varit på också och hoppas kunna skriva om längre fram – och ätit många härliga måltider.

Sedan har jag varit vidrigt jetlaggad, haft en hektisk arbetsvecka, köpt en ny våning och inlett tapetval, flyttbestyr etc. – och hållit föredrag och redigerat texter och varit på tok för stressad …

På bloggen dyker jag upp igen när jag får en stund över. Här är i alla fall det sista inslaget jag gjorde för Filip och Fredrik denna gång. Ovanligt roligt eftersom jag fick regissera mig själv. Fotot sköttes av en svensk frilansare som bodde i USA och sedan klippte Breaking News-gänget det hemma i Sverige.