Subscribe

Archive | Resor

Poddepisod 86: ”Livets bästa njutningar är stora (inte små)”

https://play.acast.com/s/edwardblom/85.livetsbastanjutningararstora-intesma-

Dags för första poddavsnittet efter sommaruppehållet!

Edward Blom berättar för Mats Ryd om hur sommaren har varit, med björnbärsplockning, bus med barnen och trädgårdshäng – men också om längtan efter den annalkande hösten med dess läckerheter (inklusive mörk porter och golonka från lokala krogen Julius’ polska vecka).

Mats går så långt att han redan nu ger alla lyssnare ett julklappstips, baserat på sommarens ljuva vedermödor med att grilla hel piggvar — nämligen tillräckligt stora piggvarshalster, som man i god tid inför julafton bör införskaffa från Spanien (googla på ”parrilla para rodaballo”, så hittar ni säkert något som passar i julklappsstrumpan).

Vidare konstaterar han så klokt att livets stora njutningar oftast är bättre än de små, och att livets mest fantastiska njutningar är gratis – men att de näst mest fantastiska i regel kostar enorma summor.

Edward berättar om hur han brukade grilla piggvar på en campinggrill på Öland, och – apropå att äta fisk utomhus – om när han nyligen ställde till med surströmmingskalas i trädgården i direktsändning i TV4, med hundratals surrande gäster. Surströmmingens och surströmmingsskivornas, liksom i viss mån kräftskivornas, kulturhistoria får ni veta allt om.

Hur sjutton gör man för att komma upp till 140 000:- på en enda nota på Operakällaren? undrar en lyssnare. Inga problem för Mats, som vällustigt fantiserar om hur personalen skulle rulla fram ankpressen, öppna källaren med slottsviner och rentav låta honom röka cigarr. Edward kan förstås inte låta bli att fundera över vilka tyska viner han skulle kunna unna sig med den budgeten.

Mats meddelar en glad nyhet, nämligen att han kommit med i jaktlaget i Österfärnebo och att det möjligen skulle kunna innebära fri tillgång till älghjärna för Edward – som lyckas bräcka denna gamla poddfavorit genom att komma in på aphjärna och björnögon. Eller rättare sagt är det hans femåring som önskat sig detta till middag.

Brittsommar, kruxet med alkoholtillstånd och sprit med orm och andra udda spritsorter avhandlas avslutningsvis.

Poddepisod 85: ”Sommaravslutning med Mats och Gunilla: Från Havstenssund till Quetzaltenango”

https://play.acast.com/s/edwardblom/85.sommaravslutningmedmatsochgunilla-franhavstenssundtillquetzaltenango

Edward har denna gång åter lämnat över mikrofonen till sin hustru och kompanjon, tillika poddens redaktör, Gunilla Kinn Blom. Sist detta hände var när han skrev på sin bok sommaren 2019 – och då gick lyssnarsiffrorna upp! Då flera lyssnare efterfrågat att hon åter ska gästspela – och Gunilla själv tyckte det var hennes tur att få sitta i chesterfieldsoffan i biblioteket och snacka med Mats över några glas, medan den andra föräldern ensam skötte alla tre trollungarna – är hon alltså tillbaka.

Samtalet mellan Mats och Gunilla börjar med journalistik och den legendariska Ester Blenda Nordström, fortsätter med att Gunilla berättar om sitt jobb som poddens redaktör och huruvida hon någonsin får höra någon historia från Edward i podden som hon inte redan hört flera gånger vid köksbordet. Snart kommer Edward in med en aperitif, denna gång svensk starkvinsglögg (vi får inte säga vilken sort) på is med lite pressad citron och en apelsinskiva i.

Samtalet kommer in på den snart fyra månader långa isoleringen i sitt hem, som familjen Kinn Blom varit försatt i på grund av coronapandemin och att Edward tillhör en riskgrupp. Hur man snarare vänjer sig med den lilla världen på tomten med familjen och alla prunkande blommor och tycker en cykeltur i närområdet är ett äventyr, än får stark längtan efter att resa ut i världen – i alla fall om man dygnet runt har fullt upp med tre vilda barn.

Mats berättar om sina sommarplaner, som innefattar besök på det återuppbyggda Café Västbacken i Havstensstund, ”den största hemliga pärlan i hela Sommarsverige”, och ställer frågor till Gunilla om hennes många år som utrikeskorrespondent. Den lista hon tagit med på udda platser hon besökt blir det dock bara av att läsa upp ett enda namn från: Tiwi Island (utanför Australiens norra kust). Andra exotiska händelser hon berättar om är en spelmansstämma vid Siljan (varvid Mats, sin vana otrogen, undviker att vitsa över att hon råkar kalla kulande för en kul sysselsättning), sina elva år i New York, en obekväm resa till Quetzaltenango i Guatemala och hur hon under en sommar i Indonesien köpte en restaurangguide och via taxi systematiskt besökte Jakartas samtliga bättre restauranger – fast Café Batavia var stället hon konstant återvände till.

Slutligen diskuteras alkoholfria drycker, hur Edward och barnen är ute och leker samt de planer herrskapet Blom en gång hade att arrangera så kallade gourmetkollon på Öland för barn, innan Mats och Gunilla slutligen önskar: Glad sommar.

För nu är det sommarlov för podden, till och med en bit in i augusti. Då möter ni åter Edward och Mats – men Gunilla kommer också tillbaka ytterligare en gång på sensommaren, så skriv gärna lyssnarfrågor till henne (eller allmänna frågor) på: podden@edwardblom.se !

Allt gott och med hopp om en underbar sommar!

Edward

RECEPT: Rödvinssangria från västra Harlem

Världens bästa sommardryck alla kategorier! Denna sangria serverades på baren Hudson River Café, på 133:e gatan vid 12:e avenyn, i New York, dit Gunilla ofta gick när hon bodde i Harlem. Vi hade med receptet, som skapats av bartendern Roger Gonzalez, i vår ”Kokkonst för livsnjutare” (se bilden; fotografiet togs av Eva Hildén Smith).

 

3,6 dl rioja – eller annat smakrikt rödvin
3 dl pressad apelsin
1,8 dl röd Lillet Rouge (aperitif)
1,8 dl peach schnapps (persikobrännvin)
1,5 dl mörk kryddad rom
1,2 dl Grand Marnier (citruslikör)
4 skvättar (ca 1 dl) ginger ale
fint tärnad, färsk frukt (t.ex. ananas, äpple, persika/nektarin, druvor)
skivad stjärnfrukt, lime och/eller jordgubbar

Gör så här: Häll alla vätskor utom ginger ale i en kanna, blanda väl.
Fyll på med tärnad frukt och is. Toppa med ginger ale. Dekorera med fruktskivorna. Servera!

P S De ojämna mängderna kommer sig av att de är omräknade från amerikanska rymdmått.

Poddepisod 84: ”Kall anka, sangria och andra bålblandningar i sommarhettan”

Edward Blom berättar om hur hans traditionella midsommarfirande avlöpte, med klassiska svenska sommarrätter och med såväl hemlövad midsommarstång som säcklöpning och ringlekar – och Mats Ryd bräcker nog de flestas midsommarmat, eftersom det för hans del vankades såväl picanha som piggvar.

De båda gastronomerna visar sig sitta inne med rena rama husmorsknepen både för att tillaga och för att kupa potatis – och dessutom får vi lära oss vad det innebär att tjuva tomater.

Poddens stora tema är sommardrycker, såsom båler och andra härliga blandade drycker. En lyssnarfråga om kalimotxo (baskiska) eller calimocho (spanska) leder inte bara till själva dryckesblandningen utan även till mer eller mindre osannolika utvikningar om kalmucker och ordenssällskap.

Förutom kalmucker tipsar de tu om den tyska lyxbålen Kalte Ente, 1600-talsromdrinken Bajan från Barbados, rhum punch från Haiti, rödvinssangria och mycket annat gott, och en stund senare kommer de in på såväl grosshandlare, lonka och andra groggar som alkoholfria alternativ såsom Pommac, Trocadero, Champis och (Mats mammas) fläderblomssaft.

Edward hävdar att han åtminstone då och då råkar vara trendriktig, såsom när hans bryggkaffe plötsligt lanseras som ”drip coffee” – men Mats vidhåller att Edward nog ändå lever i en luftficka från 1800-talet.

En diskussion om lättdrycker övergår till ett skarpt fördömande av vaccinationsmotståndare, och Edward tipsar om hur man gör Johannesmjölk – samt berättar om sitt bästa sangriaminne och om sina sommarplaner!

P S Recepten på sangria och Hotel Oloffsons (sic!) Rhum Punch finns i vår kokbok ”Kokkonst för livsnjutare” (Norstedts) samt här:

http://www.edwardblom.se/2020/06/25/recept-rodvinssangria

https://www.youtube.com/watch?v=ZViZeyXJkVQ&feature=youtu.be&fbclid=IwAR2l_Q6gAPHL5wpErWeWGctA3GTq4b-s_OM_PKIG-f1yYg9q_-WXl3cok1M

Poddepisod 79: ”Jag vill lyssna på roliga gubbar!”

https://play.acast.com/s/edwardblom/f7133ea7-5c20-4f93-9d0d-7506df3e7c57

Gör som Edwards treåriga dotter, lyssna på ”de roliga gubbarna” i datorn! 

Att jobba hemifrån med inspelningar har sina poänger – som när Edwards femårige son stormar in i studion och förklarar för alla lyssnare hur poddens ljud spelas in medelst slangar, medan Mats helst vill tala akvavit. Edward oroar sig för att bli bortglömd i pandemitider, men njuter av sin trädgård och av att få massor av tid med sin familj.

Göta kanals kulturhistoria är episodens stora tema. Mats och Edward berättar om kanalens stora betydelse för utvecklingen av Sveriges transporter, ekonomi och näringsliv, och om dess renässans från 1970-talet för fritidsbåtar. Självklart kommer de även in på filmen ”Göta kanal” från 1981, en epok i Edwards liv då höjden av lycka var att få en autograf av Janne ”Loffe” Carlsson och Kim Anderzon. Dessutom får vi utblickar till kanaler i stora världen, med mer eller mindre romantiska kanalbåtssemestrar i Frankrike, Skottland, England och Tyskland – och höra om Panamakanalens enorma betydelse för herrhattskulturen. (Edward lyckas även komma in på barnvagnsmått i sammanhanget.) Tillsammans drömmer de båda om att en vacker dag podda under en stillsam sex dagar lång Göta kanalsresa.

Varför man ska minska på sockret i sillen, vad en tamarind är och huruvida ketchup är värre än ärtskott på maten är andra ämnen som avhandlas, och så får vi veta allt som är värt att veta om vid vilka temperaturer man bör servera champagne, rödvin och andra ädla drycker. Bonusmaterial: ännu en Carl Jan-imitation av Mats!

Slutligen handlar podden om Edwards syn på moderna begravningsseder och gravstenar samt om potkäs och obazda – och Mats förklarar sin kärlek till det danska matlagningsprogrammet med Bröderna Price. Denna gång avslutas episoden, inte med poesi – men dock av den sköna listan med namnen på poddens Patreon-sponsorer.

Poddepisod 68: (Alkohol)romantik i fastlagstider

Klicka här för att lyssna på episoden: https://play.acast.com/s/edwardblom/80bd98c4-30b1-469a-9111-479e12aaa84d

Här nedan kan ni läsa mer om vad avsnittet handlar om:

68. (Alkohol)romantik i fastlagstider

Dags för den andra delen av livepoddsändningen från Wärdshuset Ulla Winbladh på Djurgården, inspelat den 18 februari. Omgivna av middagsätande poddlyssnare ägnar sig Edward Blom och Mats Ryd denna gång av olika skäl åt tidigare sällan skådad, eller avlyssnad, mängd av (alkohol)romantik.Valentindagen som nyss passerat innebar för Edwards del detta år mysigt, hjärtformat pyssel med barnen på förskolan, medan Mats riktade sina kärlekshandlingar till ädla drycker i en djup källare.

Apropå djupa källare resonerar Edward och Mats om ifall arkivarier är sakliga, tråkiga och korrekta eller ej, och om exempelvis en arkivassistent skulle kunna skapa sådana förfalskningar i ett arkiv att dennes släkt får en helt ny framtid.

I djupa källare kan man även lagra ostar, vilket osökt för oss in på ämnet hur man matchar Stilton, Roquefort, Comté och andra favoritostar med dessertviner, och Mats tipsar om ett par riktigt prisvärda vinfynd på Systembolaget – bland annat ett som är ultimat till gäddqueneller.

Plötsligt dyker en ankfettsexpert, tillika poddens ljudtekniker Henrik Insulander, upp med råd om animaliska fetter, vilket får Edward att än en gång förklara varför grönsaksätare inte bör vara vegetarianer utan tillåta sig bacon, ister, njurtalg och andra fetter som gör livet smakligare.

Mats kommer på ett helt nytt användningsområde för botox, när diskussionen handlar om värdiga frackar och partyinriktade smokingar – detta apropå en lyssnarfråga om hur man kan få till fler användningsområden för sin smoking, vilket får många kreativa svarsförslag.

När diskussionen handlar om helt hypotetisk hembränning får vi lära oss att det, åtminstone enligt en viss källa i Pajala, tar tio år att lära sig bemästra hembränningsapparater! Även hembränningen har naturligtvis sin kulturhistoria, och med hjälp av Mattias Svenssons kommande bok ”Så roligt ska vi inte ha det” kan Edward förklara vad Limes Norrlandicus innebär i detta fall.

Nästa lyssnarfråga handlar om fisket i Färnebofjärden, men framför allt hur man bäst inreder ett före detta vapenskåp till barskåp. Här har Mats och Edward otaliga tips på hur man bör införskaffa flaskor som kan tillfredsställa såväl ”kinkiga whiskynördar” som … tja, egentligen alla som gärna tar sig en drink.

Avslutningsvis avslöjar Mats lite mer om sitt estniska ursprung, och så handlar det om tröstmat, ”comfort food”, med smält ost och möjligen bröd, skinka och ägg i olika former!

P S Mats’ vintips denna gång:

• Laroche Bourgogne Réserve (artikelnummer 5621)

• Olivier Leflaive Bourgogne Les Sétilles (5657)

P S 2: Redaktören Gunilla hälsar, apropå en diskussion i podden, att uttalet för den av maraskakörsbär tillverkade kroatiskitalienska likören Maraschino såklart är [maraskino]. 🙂

P S 3: Sponsra gärna podden genom Patreon: https://www.patreon.com/join/edwardblom

P S 4: Maila gärna till: podden@edwardblom.se

Edward Bloms rapport från Berlinmurens fall 1989

Min rapportering från murens fall november 1989

När muren föll bodde jag i Trier (så långt västerut man kan komma i Tyskland) men gav mig så fort jag kunde iväg till Berlin för att få uppleva detta under på plats. Under resans gång antecknade jag vad jag var med om, och så snart jag kommit hem skrev jag denna långa reseberättelse.

Jag har även bearbetade versioner av denna text från senare år, med bättre språkbehandling och betydligt mer fakta om DDR, gränsdragningar och tysk politik som jag läst in mig på genom åren. Men här återger jag istället exakt den text jag skrev för snart 30 år sedan, utan några som helst förändringar (förutom smärre korrigeringar av skrivfel). Jag tycker den vinner på sin ungdomliga fräschör, och att den är skriven just när det hände utan några efterhandskonstruktioner och därför blir ett intressant tidsvittne.

Jag närde då vissa drömmar om att bli utrikeskorrespondent och hoppades få denna text publicerad någonstans, men det fick jag naturligtvis inte. Föga hade jag då anat att jag nu, 30 år senare, skulle kunna publicera den på något som kallades ”min hemsida” …

/Edward Blom

 

FYRA DAGAR I BERLIN

– mycket sig likt, mycket sig olikt

Det var i två dagars tid jag genom massmedierna hade följt händelseförloppet i DDR och Berlin när jag denna lördag den 11 november sysslolös och ohågsen samt trött på småstadskänslan planlöst vandrade omkring. Vid niotiden sökte jag mig ner till Mosel. Fullmånen spred sitt förförande ljus över sandstensbergen, skogarnas sista blad, de nu bruna vinodlingarna och reflekterade sitt ljus i Mosels vågor. I detta ögonblick beslöt jag mig att för några dagar bege mig till Berlin, staden som jag i nästan fem år önskat återse.

Jag småsprang upp till Trier Hauptbahnhof, telefonerade till mina föräldrar och hörde mig för hos stationsmästaren om tågtiderna. Hans råd, vilket jag inte borde ha följt, var att ta ett tåg som redan stod inne, till Saarbrücken, därifrån till Mannheim, Frankfurt am Main och så Berlin. Det lät inte som ett särskilt lovande reseupplägg, men jag hade inte tid att tveka, så en kort stund senare satt jag med en mycket dåligt förberedd packning på tåg i sydlig riktning.

Konduktören på tåget kunde inte lösa en biljett till Berlin utan gav mig en till Frankfurt (till ett pris av 62 DM). Tyvärr hade jag glömt studentbeviset hemma. Natten blev mycket lång. Inte bara byte utan omkring en timmes väntan i vardera Saarbrücken, Mannheim och Darmstadt.

Det är tidig morgon, söndagen den 12, när jag når Frankfurt. Allt utom en Imbiß är stängt. Eftersom jag fryser beställer jag en mugg Glühwein och dricker den tillsammans med en skara bestående av panka Übersiedler (”omflyttare”, utvandrare från DDR till BRD) och alkoholiserade lodisar som avsmakar dagens första alkoholintag. Biljettförsäljningen öppnar först klockan sex så jag tar en promenad i omgivningarna. Naturligtvis är affärerna stängda. Jag skymtar en människa på McDonald’s och tror först det är öppet men finner att det bara är en färgad städerska skurandes golvet. En trött gatflicka ropar något åt mig som jag inte uppfattar men förstår innebörden av – jag skakar på huvudet och mumlar ett artigt ”danke”.

Klockan sex löser jag en tur och retur Frankfurt-Berlin samt ser ett tåg från Saarbrücken rulla in. Från Trier till Saarbrücken går det ständigt tåg så jag hade således i denna stund kunnat vara 3 timmars sömn rikare, om jag ägt en tidtabell och inte bara litat på stationsmästaren.

Resan från Frankfurt till Berlin går förhållandevis snabbt. Vid lunchtid besöker jag restaurangvagnen och äter där en oxsvanssoppa med Brötchen samt dricker en kanna kaffe. Jag upptäcker när jag fått notan att priset är i M (Ostmark) alternativt DM: Hade jag bara hunnit växla i Trier skulle jag ha fått min lunch för en tiondel av priset. Med viss bitterhet betalar jag efter att först ha övervägt om jag skall försöka växla ett par tior med en bordsgranne. (Det slår mig senare att servitören troligen ändå inte skulle ha tillåtit östmark från en utlänning.)

Jag tycker mycket om att åka långa sträckor med tåg. Flyg går visserligen snabbare men jag väljer ändå att åka tåg. Det finns människors som tror att tågresor likt en färd med flyg eller buss bara är ett sätt att ta sig från en punkt till en annan – men en tågresa är mer. Att åka tåg är alltid en viss upplevelse – ett visst äventyr. Från tåg skymmer aldrig molnen utsikten – man ser hur landskapet sakta förändrar sig, hur husen tätnar för att slutligen bli en förstad och så en stad för att sedan åter avta. Man känner att man reser och ens person blir en resande person och man känner sig därför alltid i form för äventyr när man anländer till sitt mål.

Den största fördelen med tåg är ändå att man alltid möter människor. Speciellt på tåg som går långa sträckor – över gränser – råder en särskild atmosfär. Man kommunicerar alltid med sina medpassagerare – även om kommunikationen kan ske på oerhört olika sätt. Jag minns resor då jag oavbrutet suttit och tittat på en person som oavbrutet tittat tillbaka på mig i timmar utan att för den skull någon av oss brytt oss om att säga något. Andra gånger börjar man samtala i samma ögonblick personen kommer in i kupén. Jag har fört de mest skilda samtal på tåg och blivit bjuden på de mest skilda sorters mat och jag har framför allt mött de mest skilda personligheter. En förutsättning för att uppnå den sanna tågstämningen är dock att man reser i kupé. En steril storvagn på ett modernt intercitytåg skiljer sig inte mycket från ett flygplan och personligheterna finner man alltid i kupéerna.

Även under denna resa mötte jag några människor. Det var inte några särskilt ovanliga livsöden, var inga händelser som jag skulle minnas i en allmän nedteckning om möten på tåg, men det var möten med människor med personer – och sådana möten är aldrig ointressanta.

Den första jag mötte var en man i 60-årsåldern. När han hörde mitt resmål blev han mycket energisk och började ge mig goda råd. Jag nämnde något om att jag var osäker hur jag skulle få natthärbärge. ”Fråga taxiförarna”, sa han. ”De vet alltid besked”. (Ett råd som säkerligen var gott, men som jag skulle komma att förlora ytterligare en natts sömn på.) Om det inte fanns några lediga rum så var det absolut inget problem. ”I Berlin, där har kneipena öppet hela nätterna.” Hans ögon lyste. ”Det är inte bara nu det är så, så har det alltid varit.” Jag såg på honom att han av egen erfarenhet visste det men att erfarenheten var vunnen för ett antal år sedan. Femton minuter senare gick han av. Han ropade ett glatt ”Viel Glück!” och jag kände mig plötsligt väldigt lycklig att jag givit mig iväg.

Nästa person jag mötte under resan var en ”Übersiedler”. Han började så fort han satt sig att berätta att han var från DDR, och var inom tre bloss inne på öst-väst-politik. Han hade kommit för några veckor sedan då det inte varit så lätt som nu, men han hade kommit över legalt, var han mycket noga med att påpeka.

Denna man på ungefär 30 år var ett typexempel på en person som tror att väster om gränsen ligger det förlovade landet. Han hade lämnat allt bakom sig. Här hade han bara 120 DM och inget arbete. Från västtyska staten hade han fått en tillfällig bostad i Saarlandet, men nu skulle han till München. Han hade en fem år gammal adress från en avlägsen ”bekant” där. Det var allt. Ingen annan kontakt och ingen högskoleutbildning. Denna man var dock fullt övertygad om att han inom ett par dagar skulle ha ett högt avlönat arbete som stuntman (!) inom Münchens filmindustri.

En smal, berusad, mycket sliten man i medelåldern kom in i vår kupé medan vi samtalade. Hans ansikte var ärrat. Han hade förlorat sin väska och sina pengar. ”Men det gjorde inget”, sa han. Han bar en stickad pullover med ett fotbollslags namn på. Han nämnde något om att det var hans lag. Om Übersiedlern var en typisk optimist var denna man hans totala motsats. Hans sätt att tala var som om han inom ett par timmar redan skulle vara begraven (och jag skulle inte vara förvånad om han när jag nu skriver detta verkligen är det). Hela hans uppsyn var en persons, vars liv saknar mening, gemenskap och hopp. Även om Übersiedlern behövde tas ned på jorden så var vad denna pessimist försökte göra, att ta ned honom långt i underjorden. ”Du klarar inte en dag i München. Allt kostar mycket mer än här. 120 DM går åt på en timme.” Übersiedlern svarade att han inte drack alkohol och inte behövde äta. ”Jag klarar mig på cola”. ”En cola kostar 5 DM. Åk tillbaka, det är i alla fall något bättre”, svarade pessimisten. Übersiedlern blev knappast övertygad men frågade mig ändå (när pessimisten gått av) om en cola verkligen kunde kosta 5 DM i en livsmedelsaffär.

På Berlin-tåget satt mitt emot mig en äldre dam. Hon hade sin man och en väninna i sällskap. Hon var uppväxt i Berlin och redan när vi började närma oss Potsdam pekade hon då och då ut genom fönstret och berättade något för sina vänner. ”Där brukade vi ro …”, uppfattade jag bland annat och ett oansenligt betonghus vid ett skogsbryn hade tydligen haft någon betydelsefull administrativ uppgift strax efter kriget.

Jag är ganska trött när tåget slutligen, på söndag eftermiddag, rullar in på Bahnhof Zoo – Eller Bahnhof Zoologischer Garten som Västberlins huvudstation egentligen heter. Redan när jag kommer ned från perrongen övergår dock tröttheten i nyfikenhet. Överallt finns det människor. Jag tror knappt jag sett en sådan människosamling förut. Ute på gatan kan man knappt skymta en gatsten p g a alla täckande fötter.

Jag vandrar i riktning mot Gedächtniskirche. Utanför porrbiograferna är köerna bestående av unga östtyskar lika långa som utanför de banker som delar ut, den av västtyska staten bekostade, välkomstpenningen (Begrußungsgeld). (Ofta när man talar med en västtysk och kommer in på hur hög siffran Übersiedler och turister är, så får man höra kommentaren: ”och ta sedan detta gånger 100 DM”.)

Efter att ha rådfrågat en polis som försöker hålla ordning på den kaotiska trafiken beger jag mig till turistinformationen i Europacentrets bottenvåning – en ung, charmfull berlinska hjälper mig att få ett hotellrum för 50 DM. Det är egentligen ett dubbelrum, men jag behöver bara betala enkeltaxa. Tyvärr är det bara ledigt för en natt. Hotellet ligger på Meineke Straße, så jag behöver bara gå ett par kvarter. På vägen dit passerar jag Europas största väggtidning, men jag hinner inte stanna kvar och läsa – skymtar dock en välkomsttext till grannarna från öst.

Den unga hotellreceptionisten är söt men mycket otjänstvillig. Hon sitter och pratar med en väninna och blir mycket störd, när jag avbryter henne. Att jag i väntan på hennes betjäning hinner stoppa i mig två karameller från skålen vid disken verkar även det irritera henne. Hissen är gammal och otrygg. Den går bara till femte våningen så sista får jag gå. Rummet är mycket trevligt och har både TV och telefon.

Jag fräschar upp mig lite efter resan och försöker via ett par goda vänners vänner få tag på någonstans att sova för följande nätter, men det visar sig inte fungera. Jag ger mig åter ut i gatuvimlet (i min mun finns en, vid nyckelinlämningen instoppad, tangerinfärgad apelsinkaramell). Nu upptäcker jag att de mest centrala delarna kring Gedächtniskirche och Ku’damm är avstängda för biltrafik. Gatorna är ändå till bredden fyllda – av fotgängare. Affärerna har hunnit stänga. Jag hade trott att restauranger och Kneipen skulle vara fyllda av festande, skålande östtyskar men där tog jag fel. DDR-turisterna vill tydligen inte slösa bort sina få DM på att äta och dricka till ett mångdubbelt pris mot hemma – egentligen ganska självklart. Jag själv avstår också från restaurang och köper istället en utsökt Berlinboulette och en mugg Glühwein i ett stånd.

Plötsligt upptäcker jag ett stort demonstrationståg som vandrar längs Ku’damm. Jag går dit och finner till min förvåning att det är östtyskar som demonstrerar för SED (Östtysklands kommunistiska och enda parti) och mot väst. ”Allt är inte guld som glimmar”, står det på ett plakat.

Jag vandrar vidare. Ljuset från färggranna reklamskyltar blänker i asfalten. Längs trottoarerna står försäljare och saluför allt från batteridrivna leksaksbilar till billiga, glittrande smycken i plast och diverse tvivelaktiga metaller. Utanför sexklubbarna har köerna växt sig allt starkare. ”Allt är inte guld som glimmar”, tänker jag. Ett budskap som är oerhört sant – speciellt när det gäller Berlin. Västberlin är överdrivet kapitalistiskt, för amerikaniserat (i ordets negativa bemärkelse) och väldigt penning- och materiellt fixerat. Väst är inget Utopia. Allt är inte bättre i väst än i öst, men ändå själva faktumet att SED tillåts demonstrera kan tjäna som en symbol för det som finns i väst – friheten. Frihet innebär en hög risk men även en oerhörd möjlighet och i väst finns frihet. Frihet att resa eller utvandra, frihet att säga och skriva vad man vill, frihet att läsa vad man vill och även friheten att som lön för sitt arbete kunna köpa de saker man vill ha, tycker jag kan anses som en rättighet. ”Allt är inte guld som glimmar”. Det är sant, det är mycket sant – men det är också sant att bland de glimrande kornen några faktiskt är av guld.

Jag följer folkströmmen några kvarter och upptäcker att jag befinner mig vid KADEWE (Kaufhaus des Westens = Västs varuhus). Den magnifika byggnaden reser sig likt ett tempel mot himlen. Ett tempel – en symbol – tillägnad kapitalismen och penningen men även tillägnad valfriheten. En symbol med överdrivet grova drag likt en teatermask – och likt en sådan ej egentligen till för att ses på nära håll utan främst till för att ses på avstånd, från öster.

På kvällen går jag på ”Big Eden”, ett diskotek som är mycket stolt över alla kända gäster det haft under sin historia. Dess främsta trofé är ett foto på Paul McCartney (decennier gammalt), en aning berusad, sittande med en stor öl framför sig – detta kort finns det kopior på överallt, bl a i en broschyr, som bara innehåller namn och foton på kändisar som varit här – patetiskt?

Jag försöker som vanligt få en Sidecar, vilken är min favoritcocktail, men naturligtvis lyckas det inte. Det jag får är i alla fall något bättre än jag hade väntat och det piggar upp mig en aning.

Diskoteket är fyllt till bredden. Entréavgiften till diskotek anser tydligen de unga östberlinarna vara väl utnyttjade DM. Östberlinarna verkar vara i majoritet. Efter att förgäves ha kastat några blickar efter ett ledigt bord kommer ett par flickor fram och frågar om jag inte vill sätta mig vid deras. De är i ett sällskap från öst, men den ena flickan flyttade till väst för en månad sedan och ångrar det inte. För de flesta i sällskapet är det den första kvällen någonsin i väst. När jag frågar vad de tycker om väst får jag ett mycket intelligent svar: ”Jag vet inte, jag har ju bara varit här en kväll”. Efter någon halvtimmes pratande går flickorna och ett par till ur sällskapet till dansgolvet. På ett discogolv tillåts visserligen allting, men med flickor jag just lärt känna har jag ingen vidare lust att visa hur dåligt jag dansar, så jag stannar kvar vid bordet. Pojkvännen till en av de två flickorna stannar också kvar och vi kommer snabbt in på öst-väst-politik.

Han är fullkomligt för en återförening – något som en oerhört stark majoritet av berlinarna tycks vara. När jag frågar vad han anser om gränsen mot Polen och de gamla förlorade områdena så säger han: ”Gränserna utom Tyskland kan vara kvar, men de inom Tyskland måste rivas.” Han tillägger dock att alla de tyskar som bor i det som idag är andra länder måste få leva människovärdigt vilket de inte får göra idag. (Jag tycker mig märka en viss bitterhet.) Det östtyska paret går tidigt – han måste för arbetet stiga upp klockan fem nästa morgon. Vi gör upp om att ses i öst två dagar senare. Den sedan en månad hitkomna flickan håller på och dansar med en fransman och min sömn föregående natt har varit obefintlig, så jag gör sällskap ut med de två östtyskarna. Jag hinner stoppa i mig tre karameller, innan jag får nyckeln av den otjänstvilliga och nu även ganska trötta receptionisten.

Jag vaknar någon gång vid nio-, tio- tiden, upp till måndagen den trettonde. När jag går ut i korridoren upptäcker jag att tavlan som hänger till höger om min dörr är ett färgtryck av Regalskeppet Wasa prytt med svenska fanor och kungavapen. I hörnet står med liten text namnet på en reklamfirma i Lund. På något sätt har den kommit hit till ett Berlinerhotells sjätte våning – jag visslar svenska flaggans sång genom korridoren till frukostrummet. Frukosten är bra och jag äter rikligt; sedan packar jag ihop mina saker och checkar ut samt stoppar slutligen in skålens sista karamell i munnen, men finner till min förtret att flickan ej längre är i tjänst.

Jag lyckas efter några minuters förvirring orientera mig till ”Byrån för besök och reseangelägenheter” (DDR:s). Den ligger i ett hus med ingång ifrån gården och för att komma till gården går man igenom en port vid Jebensstraße. Bredvid porten ligger en mycket liten, typiskt berlinsk Eck-Kneipe. Hade jag haft tid skulle jag ta en Schultheisser och insupa atmosfären, men det får vara. Vid byrån är det mycket trångt men ändå ingen kö till den lucka dit jag ska. (Jag har ingen aning om vad alla andra väntar på.) Jag får det besked som jag förmodade, att för ett längre DDR-visum krävs bevis på att man redan har natthärbärge (i öst) av något slag. ”Du kan alltid åka över med turistvisum och försöka hitta ett hotellrum och sedan söka ett visum”, sa mannen. När jag frågar om tullbestämmelserna för bl a skivor har han dock inget svar, trots att just denna byrå, enligt något informationspapper, skulle vara den instans som skulle kunna upplysa mig om detta.

Jag tar S-bahn (pendeltåg) från Zoo till Friedrichstraße. Kön för inresande är ganska lång, så det blev en viss väntan. Jag träffar ett dansk-svenskt par i kön; vi byter några ord. Visumet kostar 5 DM förutom den obligatoriska växlingen 1 mot 1 av 25 DM (d v s i realiteten en sammanlagd avgift på 27,5 DM). För en svensk har inte mycket förändrats när det gäller att ta sig över gränsen. Enda skillnaden är att tjänstemännen för tillfället har dåligt med tid p g a den livliga trafiken över gränsen, så det görs väl en aning färre kontroller.

Känner först inte igen mig vid Friedrichstraße, så jag frågar en man om vägen till Alexanderplatz. Han visar sig vara på väg åt samma håll och guidar mig längs vägen. Inte en byggnad passerar vi utan att han nämner något om den. (Ett av många exempel på berlinarnas otroliga vänlighet.) Alexanderplatz är sig mycket likt, vid dagtid alltid grått. Själva torget är egentligen för stort, jag känner mig vilsekommen och undrar var Berlin egentligen ligger.

Jag köper en klassisk-LP, trots att den med 1:1 kursen inte var mycket billigare än hemma. Det förundrar mig alltid över att DDR:s skivor håller så hög inspelningskvalitet – de flesta är faktiskt digitalinspelade. Jag åker ned till Hauptbahnhof (Ostbahnhof som man säger i väst) och väntar i nästan en timme i deponeringskön. Blir så äntligen av med min stora väska. Skivan går däremot ej ned i den, så skivan, block, kamera och ett par småsaker bär jag vidare på i den bruna papperspåse jag fått vid varuhuset och som redan börjat gå sönder.    .

En olikhet mot förr är att ingen kommer och frågar om jag vill växla. Det är ganska självklart att när det går att utan risk växla på bankerna i väst, varför då ta risken och växla illegalt i öst, för att sedan illegalt föra ut det till väst, där man vill handla för det.

Det tar lite tid att hitta ett lunchställe, eftersom en del restauranger är stängda till följd av att så många är i väst. Framför allt diskotek och liknande nöjesställen får ta hårt stryk nu när dörren till Västberlins nattliv står öppen. Jag hittar dock ett ställe som har olika crèpes som specialitet och avnjuter en crèpe med fläskköttsstuvning och tomatsås samt en pilsner (även DDR har lyckats hålla den tyska bryggerikonsten uppe. )

I ett par timmar försöker jag sedan få tag på ett hotellrum, men det visar sig vara svårt. Jag lyckas ej heller ringa via telefonautomaterna, trots att en ung dam givit mig ett 20-pfennigmynt som behövs i automaterna. Jag kan således inte ringa hotellen och orkar inte gå runt till alla hotell, så jag beslutar mig för att åka tillbaks till väst och sova där, men först bege mig tillbaks till Hbf och hämta väskan. På S-bahn frågar en östberlinare om jag inte vill ha en plastpåse – min bruna papperspåse är mycket, mycket trasig. Jag upptäcker att ingen mer än jag tycks använda dessa så typiska öststatspåsar; alla andra har plastpåsar, de flesta med västtyskt tryck på. ”Nu ser du inte lika fattig ut”, säger en annan man och dunkar mig i ryggen efter att jag lagt över mina saker i plastpåsen. Det är ju skönt att jag inte ser ut som en rik västerlänning men att en sliten påse får mig att se fattig ut får mig att hoppas på höjt studiestöd, så att jag kan köpa en ny rock.

Via hotellförmedlingen får jag åter ett rum. Rummet är mycket litet och upptas till 2/3 av sängen. På ett kort från hotellet står det att alla rum har telefon – ha, ha, här finns inte ens en radio. För att komma till mitt rum behöver jag gå genom flera korridorer, en farstu och ett par små trappor – således ett typiskt hotell-pensionat ständigt utbyggt genom uppköp av andra lägenheter.

Ku’damms numrering är mycket annorlunda man börjar att räkna från ena sidan 1, 2, 3, 4 etc. När man nått slutet av gatan så fortsätter numreringen på andra sidan. Detta gör att högsta och lägsta numret ligger mitt emot varandra vid gatans början och de två mellersta mittemot varandra vid gatans slut. Jag har trott att jag befann mig på udda sidan och har sökt mitt 185 tills en mycket lång stund nu befinner jag mig ända borta vid Hallensee. XXX Jag har trott att jag befann mig på den udda sidan och har sökt mitt 185 en mycket lång stund, tills jag nu befinner mig ända borta vid Hallensee.

På kvällen strövar jag runt staden. Slinker in på Eden en kort stund, men eftersom det är måndag är det inte särskilt mycket människor där, funderar på att gå på en Kneipe men går istället till sängs.

På tisdagen vaknar jag ganska tidigt. Äter frukost – någorlunda sådan – tar U-bahn till Tempelhofer Ufer och går därifrån i riktning mot Checkpoint Charlie. För att kunna ringa försöker jag växla en 5-DM-sedel i en Imbiß genom att köpa en kopp kaffe, men mannen framför mig betalar också med en 50 DM-sedel så växeln tar slut vid Imbissen. Den vänlige berlinaren framför mig betalar då även mitt kaffe. Jag går därifrån visserligen utan växel men med en gratis fika och en positiv människosyn.

Köper BZ och ringer mina föräldrar hemma i Sverige samt min kusin i London som också svärmar för Berlin. Jag dricker ett glas nypressad apelsinjuice och läser tidningen på ett litet kafé. På västsidan av Charlie kryllar det av människor som just gått över och står och väntar i bankkön på välkomstpengarna, eller tar sig en morronfika till specialpris. Det är många affärer, biografer, diskotek m.m. som skyltar med extrapris för DDR-medborgare mot uppvisande av personbevis och nästan alla affärer tar dessutom emot betalning i östmark (till officiell bankkurs, ungefär 1:10).

På andra sidan gläds jag åt att för första gången kunna fotografera Charlie från östsidan – en förändring även för oss svenskar. Nära Charlie, på östsidan, ligger en stor livsmedelsaffär. Jag går in där och tittar runt bland varorna – livsmedel och mat är en hobby för mig och det roar mig därför att se skillnaderna från land till land. Jag förvånas av att det finns ett så stort utbud av livsmedel. Det verkade inte råda någon som helst brist på: fläskkött, korv, rotfrukter, grönsakskonserver, pudding- och kakmixar, bröd, mejeriprodukter, läsk och öl. Mineralvatten har jag dock hört att handlarna gör så liten vinst på att de vägrar att sälja till dem som inte är diabetiker, ”de andra kan ju dricka öl och läsk” – bra för tänder och figur? Det enda som verkar vara lite torftigt av är färska grönsaker och frukt. DDR skiljer sig verkligen från andra östländer, när det gäller utbud av varor och livsmedel och man kan förstå att DDR-medborgarna är rädda för att t ex polacker åker över och månadshandlar livsmedel till de egentligen för låga priserna.

Jag ber flickan i köttdisken att få ta några foton i affären – det borde jag inte ha gjort. I fyrtio minuter får jag vänta och med flera olika personer (som visserligen alla var trevliga) måste jag tala, innan slutligen en kostymklädd man kommer och ger mig tillåtelse, såvida fotona bara används i privat syfte och jag inte gör något dumt med dem. (Fotona är fullständigt privata, men att beskriva miljöer med ord kan ingen neka mig till.) Detta är ett exempel på att byråkratin fortfarande lever i DDR och det är självklart att en förening mellan tysk byråkrati (som även Västtyskland är fyllt av) och östbyråkrati måste bli en abnorm byråkrati. Efter att ha fått mitt tillstånd tar jag så ett tiotal foton samt köper en burk leverpastej och några kryddor.

Jag promenerar sakta mot centrum med tevetornet som riktmärke, tar några foton och stöter så på Spree – den flyter framåt som alltid förr under denna stads förändelsedigra historia. Jag nynnar lite på en berlinsk folksång. Jag kommer inte ihåg texten i sin helhet, men jag minns att på ett ställe rimmas miljö på Spree (värre än nödrim).

Vandrar runt lite i kvarteren kring Spree. Går in på en restaurang och äter Mittagessen: friterad Camembert och till varmrätt en riktigt god kötträtt. – Som en östberlinare jag träffade under dessa dagar sa: ”Har man bara pengar så finns allt i Östberlin – allt.” Det är sant, utbudet i väst går för västvaluta att få i öst. Det som Axel Springers förlag försöker göra gällande – att DDR-medborgarna aldrig smakat en banan eller cola är absurt. Jag dricker en pilsner till köttet – den snobbigt svartklädde kyparen anser nog att jag bör beställa vin.

Jag strövar åter kring Alexanderplatz. Går in i Östberlins (och DDR:s) största varuhus. Skor och kläder är mycket billiga, men kläderna håller knappast de moderna snitten. Billigt förresten för turister, för människor som har en hög lön i västvaluta. För östberlinarna är det mesta dyrt. Det är en skillnad som vi svenskar ofta glömmer, i vilket valutasvagt land vi än befinner oss.

Jag har ännu gott om tid innan jag skall möta de två östberlinarna jag träffade i söndags, så jag beslutar mig för att försöka uppleva det mer genuina Berlin och tar S-bahn till Schönhausser Allee. Jag vandrar omkring lite på måfå, tar en spårvagn ett par stationer, känner doften av kolrök.

Här kantas gatorna av vackra hus från tiden före kriget – tyvärr har underhållet varit minimalt. Det är billigare att bygga sextitalistiska betongkuber än att rusta upp de gamla husen. I Västberlin ser man sällan fasader täckta med kulhål. Här ser man sällan ett gammalt hus som inte är täckt med kulhål. Från flera hus har balkongerna någon gång försvunnit utan att man gjort något för att dölja det. Det är grått, det är förfallet, men jag trivs ändå i denna miljö. Inte för att jag uppskattar förfallet eller gråheten men på något sätt verkar tiden ha konserverats. Här är ännu Berlin vad det var före kriget – bara 50 år och ett krig mer slitet.

Jag tar en annan spårvagn till de kvarter där östtyska staten låtit bygga fyrkantiga betongvillor för all utländsk ambassadpersonal. Inuti är husen trevliga men utifrån ser de närmast ut som bunkrar. Med jämna mellanrum finns vaktkurer utsatta och i varje kur sitter en grönklädd säkerhetsvakt – här har inget förändrats på fem år. Vid en av ”bunkrarna” ser jag en urvattnad, söndersliten, svensk vimpel hänga i en flaggstång. Jag går ett par kvarter och kommer fram till en kyrka. Jag minns att det var en vacker kyrka och försöker gå in men tyvärr är porten låst. Jag hoppas att förändringarna i DDR även kommer att innebära att religiösa människor behandlas bättre. Om inte det sker så har de nu i alla fall möjligheten att utvandra – det borde sätta lite press på regimen, tycker jag.

Jag orkar inte gå längre men har ännu gott om tid, så jag hoppar på en spårvagn som verkar gå i rätt riktning. Jag hoppar av strax norr om station Friedrichstraße. Jag äter en jordgubbsparfait och dricker en kopp kaffe på ett litet café. Så vandrar jag gatan fram och korsar Spree. Bron är gammal och prydd med den kejserliga örnen och en del andra vapen. Det går vare sig att radera eller förtränga ett lands historia. Man kan inte ständigt blicka fram utan att veta vad man har bakom sig – något som jag tror tyskar framför allt i öst glömmer.

Jag känner inte för att gå mer, så jag tar U-bahn till Alexplatz. Stationerna och vagnarna är överfyllda av människor. Ett gäng journalister står bredvid mig i vagnen. Filmkameran är prydd med en norsk flagga. Även idag är jag den enda som bär mina saker i en brun, trasig papperspåse – jag antar att det är därför de filmar mig. Jag ser framför mig, mig själv i norsk TV med en speakerröst på norska sägandes – ”Ja, så här är vi vana att föreställa oss en östtysk, men …”

Efter några minuters väntan möter jag de båda berlinarna vid Weltzeituhr. De frågar om jag känner för att åka upp i TV-tornet och jag jakar naturligtvis. Tornet är mycket högt (näst högst i Europa) och jag undrar hur pass duktiga hissbyggare östtyskarna är men finner till min lättnad att hissen är tillverkad av ASEA. Flickan har aldrig tidigare varit uppe i tornet och känner sig en aning nervös. Efter en öronbucklande hissfärd och en lång väntan i restaurangen får vi så in våra hutlöst dyra glasskålar som vi tänker avsmaka medan vi beundrar utsikten.

Tyvärr visar sig grädden vara sur. Vi påpekar detta för den unga servitrisen tillhörande kooperativet som driver TV-tornets restaurang. ”Nej, den är inte sur, den är bara lite söt”, svarar hon och går. Vi försöker igen: ”Den är sur, smaka”. ”Nej, det är ni som tar fel”. Hon pekar på två personer vid bordet bredvid ”De tycker inte att den är sur”. Personerna vid bordet bredvid frågar henne varför hon tror de skrapat bort grädden. Servitrisen talar så med sin chef och kommer tillbaka med en lättad och glad min. ”Eftersom vi har bjudit på denna grädde hela dan kan den inte vara sur – min chef säger att det är sanningen”. Vi fick ingen ny glass och inte heller tillbaks pengarna, men vi fick ännu ett bevis på att öststatsbegreppet sanning ännu lever.

Vi åker ut till en stadsdel som utifrån sett ser ut ungefär som en vanlig 60-talsbyggd förort till Stockholm. I trappuppgången märker jag dock skillnader: telefonautomater, tapeter, tavlor – i Stockholm skulle de ha vandaliserats på en vecka.

Jag bjuds på pilsner och varma mackor. Vi ser den danska versionen av Jönssonligan på TV (naturligtvis dubbad) och diskuterar alla ämnen från politik och världsförhållanden till religion och senaste sommarsemestern. Denna familj har bestämt sig för att stanna kvar i DDR, men de hoppas på kraftiga reformer. Socialismen i sig verkar de ännu tro på – i alla fall de äldre – men SED kommer aldrig mer att kunna få förtroende.

När man har turistvisum måste man alltid lämna landet före 24:00, så jag tar en taxi till Charlie. Taxiföraren är gemytlig och undrar genast varifrån jag kommer. När jag säger att Berlin är en mycket vacker stad, så får jag ett svar, som jag fått tidigare under resan: ”Ja, nu när vi är tillsammans igen.” Det låter på honom som om det rörde sig om en splittrad familj som åter enats och förstått att de inte klarar sig utan varandra – och det kanske är just så det är även i fallet Berlin och Tyskland. Chauffören hade ännu inte varit över, eftersom han jobbat varje kväll sedan öppnandet, men han skulle inom närmsta veckan. Tidigare körde många taxis över till väst och körde för DM. Tyvärr har förarna nu fått skriva på ett papper att de avstår från att köra över med bilen till väst, så jag blir avsläppt vid Charlie.

Vid ingången till Charlie träffar jag två svenskar. De har tillbragt kvällen i Östberlin och funnit att alla ställen varit tomma till följd av att folk roar sig i väst. Det har dock inte hindrat dem från att dricka en del. De har en bil, men kan själva inte hitta dit de ska, så en av dem måste ta en taxi och den andra följa efter med bilen. För att tjäna några mark delar vi taxi. Platsen de söker är porrklubbskvarteren. Chauffören kan dålig engelska och svensken knappt någon tyska. Han påpekar hela tiden ”Inte flickor på gatan utan klubbar.” Vid Potsdammerstraße hoppar han ut, jag önskar honom lycka till och han önskar mig en trevlig tid i Berlin. ”Sköt om dig” hör jag honom ropa när taxin svänger ut för att fortsätta med mig till Ku’damm och mitt hotell.

Chauffören visar sig vara holländare men gift med en berlinare och sedan länge bosatt här. Han likt alla berlinare önskar en återförening. ”Jag sa för några år sedan att muren kommer att öppnas och det kommer att ske snabbt och nu har det ju skett. Återföreningen kommer också att bli av. Det finns ingen annan möjlighet och det bästa är om det går mycket snabbt – inga åratal av diskussioner, det bara förvärrar.” Han tipsar mig att Brandenburger Tor kommer att öppnas vid fyra; nu är klockan ett.

Jag sover en orolig sömn i 3 timmar, klär mig och går ut. Någon under denna resa påstod ju att taxiförarna alltid vet besked, så jag får hoppas det stämmer. Jag köper en cola i Imbißen i samma hus som hotellet – den lär ha Berlins bästa boulette – vinkar till mig en taxi och åker till Brandenburger Tor. Chauffören har ingen aning var man kan köpa en film till kameran vid denna tid. Ett oerhört massmediauppbåd har samlats vid Brandenburger Tor. TV-master och parabolantenner samt stora torn för kameramännen är uppmonterade.

Representanter för all världens TV-bolag väntar, liksom en samling övriga intresserade därtill hörande jag själv.

En tysk radiokille försöker febrilt hitta en privatperson att intervjua, men alla verkar vara här i tjänst (själv håller jag mig tyst, eftersom min tyska inte är tillräcklig för en intervju). En man bär med sig raketer, vilka han tänker tända på om muren öppnas. Flera har med sig sektflaskor. Jag träffar en f d östberlinare som i flera år varit bosatt i Kanada. Han säljer snapsar. Jag frågar om han har en filmrulle till salu och det har han – till ett billigt pris – återstår att se hur bilderna blir eftersom filmmärket var totalt okänt. Alla väntar och ingenting händer. På andra sidan marscherar trupper fram och tillbaka och på muren patrullerar några östtyska poliser. Ungefär när solen håller på att gå upp kommer ett gäng ungdomar med affischer som de försöker sätta upp på muren – det är dock mycket svårt. Till slut har de kletat klister på både bak- och framsida och då fastnar de. ”Välkommen till ön Berlin” står det och så en stor bild på en känd berlinerbyggnad på en ö. (Affischerna syns sedan tydligt på flera foton i tidningarna bl a på Die Welts utsida den 19/11.) Så kommer solen och med den morgonen och jag åker besviken hem till hotellet, sover ett par timmar, äter frukost, checkar ut, låser in mina saker vid Bhf Zoo och så har en ny dag börjat.

Jag beger mig till KADEWE. När man är i Berlin är man nästan tvungen att besöka det. Jag åker rulltrapporna upp till översta våningen. där jag minns att den trevliga livsmedelsavdelningen ligger. För 5 DM (dyrt) får jag ett glas Pilsner Urquell – så iskall som bara en svensk kan uppskatta den.

Med hjälp av U-bahn tar jag mig så till gränsövergången vid Prinzenstraße. Vid andra sidan ringlar sig en lång kö och på denna sidan står en hop människor som inte riktigt verkar veta vad de ska göra nu när de för första gången är i väst.

Jag tar en promenad längs muren. Det är en speciell känsla att vandra längs detta ondskefulla byggnadsverk och läsa allt som står skrivet på det. Efter en stunds vandring blir jag tvungen att vika av från muren ett tag, därför att Axel Springers förlagsområde sträcker sig ända fram till själva muren.

Efter ytterligare en stunds promenad är jag åter vid Charlie. Det är mycket folk här och en del från massmedia. En nickedocketyp står med muren som bakgrund och talar spanska med en silkeslen röst. medan ett TV-team står och filmar honom. Jag går upp på ”utkikstornet”. Där uppe hör jag hur några talar svenska. Det är ett gäng från en studenttidning i Lund som är här för att fota och skriva. De bjuder på Henrik Åkesson, för en utlandssvensk som mig en underbar känsla att dricka svensktillverkat vin. Jag blir även ombedd att ta ett foto av dem, men jag är rädd att skärpeinställningen blev miserabel.

Jag strosar vidare längs muren och är nu ej längre ensam. Åtskilliga människor vandrar åt ena eller andra hållet. Flera människor har liksom jag tagit en promenad längs muren. På flera ställen står folk med hammare och mejsel och slår upp hål i muren. Det som förundrar mig är att faktiskt ganska stora hål slagits upp. Massmediauppbådet är även här stort.

På ett ställe möter jag en amerikanska, som slår ut stora flisor ur muren för att sälja hemma i USA. (Enligt en tidning är murbitar som brevpressar mycket populära). På ett annat ställe står superchannels reporter och blir filmad, när hon med en spetsig hammare slår på muren. Många slår symboliskt, andra vill ha några flisor eller ett foto där de slår, men en del verkar även göra det systematiskt och kanske är det i dubbel mening enda sättet att riva muren att var och en slår bort sina stenar sin del av skulden.

Efter ytterligare en stunds promenad kommer jag till en plats med åtskilliga människor. Här finns toaletter, korvstånd, souvenirstånd m m och det visar sig vara en nyuppslagen gränsövergång. Även här strömmar DDR-medborgare in, medan massmedia filmar och fotograferar. Engelska armén bjuder på soppa. Jag frestas att ta en skål, men tänker att andra kanske bättre behöver den.

Jag går vidare. En ung man står och bänder vid en med ett rött x markerad gränsstolpe. Han verkar ha arbetat länge och flera åser honom. Ganska kort efter det att jag anlänt får han dock upp stolpen och med vilt raseri försöker han med hjälp av en stor sten slå sönder den. Stolpen visar sig dock vara av hård (svensk?) granit, så det tar ett tag innan den knäcks under hans kraftiga slag. Jag går vidare men den unge mannen fortsätter att i raseri och hat bearbeta gränsstolpen som han antagligen inte tänker lämna förrän graniten är pulvriserad.

Slutligen når jag åter Brandenburger Tor. Massmediauppbådet är lika massivt som under natten, men nu finns det även en stor mängd åskådare. Jag köper en korvsmörgås av den kanadensiska östberlinaren (som jag köpt filmen av natten innan) – han hade varit här hela natten. Nu har han dock fått konkurrens av ett par korvstånd, läsk- och godisförsäljare. Jag äter två varma korvar med senap och dricker ett glas varm körsbärssaft. Framme vid muren bollar två jonglörer med brinnande facklor. En hoppar upp på muren ett tag tills en trött DDR-vakt ber honom att gå ned. (Ett sätt att ingripa, naturligt om det varit en västpolis, men förvånansvärt för att vara från en östpolis. För ett halvår sedan hade mannen fått en varning tillskriken, följt av ett varningsskott.)

Jag ser flera försäljare och gatuunderhållare. En vänstergrupp går så fram till muren och viftar med fanor och skriker: ”Waffen für El Salvador” (Vapen till El Salvador). De menar att det är omoraliskt av Västtyskland att inte stödja vänstergerillan med vapen. Jag blir äcklad och börjar dra mig därifrån. Jag hör en engelsk reporter säga till en annan: ”Det är inte sansat här längre. Det här är CIRKUS.”

Stilla vandrar jag Straße des 17. Juni. På ett par skyltar är lappar uppsatta så att gatunamnet istället lyder 9. November. Det är kallt, det är höst och det är tid för mig att åter åka till det pittoreska, lilla Trier – så långt från östgränsen man inom Tyskland kan komma. Efter en lång promenad är jag så åter framme vid Gedächtniskirche. Jag äter Eisbein med Sauerkraut till middag, skriver några vykort, ser en film och hinner ta en Guinness på den irländska puben i Europacentrets undervåning.

På Bahnhof Zoo får jag köpa en ny biljett, eftersom jag nu inte ska åka via Frankfurt utan via Köln. Som tur är räcker inte mina pengar, så biljettförsäljaren berättar att det finns superbudgetpris. Till det räcker mina pengar. Tyskland har miljoner olika budgetpriser, som de aldrig talar om. (Jag upptäcker efteråt att jag betalt 120 DM mer för en resa Trier – Berlin tur och retur än jag hade behövt.)

Ett par vänliga berlinare bjuder mig på Schultheisser, när jag sitter och väntar på perrongen. Tåget rullar in och är redan fullt, så jag får ingen sittplats. Jag orkar inte stå upp i åtskilliga timmar, så jag lägger mig ned på korridorsgolvet, drar rocken över mig som täcke och tack vare min kraftiga sömnbrist känner jag, att jag trots att golvet är hårt och korridoren trång kommer att somna inom några minuter.

Det är med en skön känsla jag somnar in. Jag har varit med när det hänt, jag har sett SED demonstrera på Ku’damm, jag har väntat med all världens TV-stationer vid Brandenburger Tor, jag har slagit ett hammarslag i muren, jag har talat och diskuterat med åtskilliga människor. Jag har sett muren spricka. Jag har konstaterat att mycket var sig likt men ändå mycket sig olikt och när jag ligger där strax innan jag flyter in i drömmarnas rike, känner jag en känsla av hopp. Hopp för Berlin, för Tyskland, för Europa, för mänskligheten – absolut ingen säkerhet, men äntligen i alla fall hopp.

Edward Blom, november 1989

Edwardkrönika: Sverige behöver kvastar!

Här slår Edward Blom ett slag för en idé som är verklighet i Tyskland: små, informella matställen i hemmiljö på landsbygden!

Idén dryftades av Edward även vid ett centerpartistiskt seminarium i Almedalen sommaren 2018, och lyftes därefter av ledarskribenten Jenny Sonesson i Göteborgsposten: https://www.gp.se/ledare/sonesson-l%C3%A5t-edward-bloms-dr%C3%B6m-bli-verklighet-1.6932338

När jag var student i tyska Freiburg hoppade vi ofta in ett par bilar och åkte ut på landet. Runtomkring i det vackra Baden ligger Tysklands bästa värdshus, men dit åkte vi bara om vi blev bjudna, annars blev det en Strauße.

Där satt vi inklämda vid rustika trämöbler i överdekorerade skänksalar, njöt regionala specialiteter och kallt lantvin till mycket låga priser. Vanligtvis blev vi ompysslade av en värdinna iklädd folkdräkt, pratsam och med en dialekt som inte ens mina tyska vänner helt kunde dechiffrera.

Straußen – eller Besenwirtschaft, som är det officiella ordet – är små matserveringar som inte behöver uppfylla vanliga regler. En vinodlarfamilj kan ställa fram ett par bord, förbereda några lokala specialiteter (som kallskuret, fläskgryta eller Flammkuchen) och hänga ut en kvast (Strauße) utanför dörren. För detta krävs varken tillstånd, teknisk specialutrustning eller nitiska livsmedelsinspektörer. Rättigheten går tillbaka till Karl den stores tid; verksamheten måste vara begränsad till sammanlagt fyra månader per år och man får högst ha 40 sittplatser – även om det vanligtvis är betydligt färre. Systemet finns under olika namn över hela den vinodlande delen av Tyskland, Österrike och Schweiz.

Något som ständigt slår mig som gastronom är att Matsverige har ett grundläggande problem, som trots en stark foodietrend, internationella kockmedaljer, statliga satsningar och en växande småskalig matproduktion gör att vi ändå ligger långt efter kontinenten. Det är den svenska lagstiftningen – anpassad för gigantiska matindustrier, storkök och jätterestauranger – som med sin allsmäktiga utformning ligger som en decimetertjock hormoslyrindränkt filt över alla små kulinariska verksamheter.

Från norr till söder kväver denna dödsfilt allt gott och vackert: Församlingar som enbart serverar kyrkkaffe på söndagarna måste ändå investera i svindyr fettavskiljare. Korvkiosker tillåts inte laga potatismos av potatis utan bara av pulver. Förskolor förbjuds att ha barnen med i köket fast det ingår i pedagogiken. En del förskolor får inte ens laga egen mat, för att de inte har ett speciellt rotfruktsrum! Scouter anmäls när de säljer hembakade bullar. På fäbodar och minimejerier tvingas ägaren duscha varje gång han går från djuren till ystandet och kärnandet – kanske 25 gånger om dagen. Vintillverkare tillåts inte använda redskap av trä. Restauranger får varken krydda sitt eget brännvin eller lufttorka skinka.

Lagarna är inte anpassade efter storleken på verksamheten. Även om man bara vill driva en sommarservering med några bord i sitt vardagsrum är det samma krav på hyperfläktar, fettavskiljare, kassaregister och livsmedelsutbildning som för gigantiska kantiner. Och skyll inte på EU, så här ser det inte ut i övriga Europa! Fast det kan ju vara som med höstens »glöggförbud« att Livsmedelsverket missuppfattat EU-reglerna …

Vad Sverige behöver är en total reform av matlagstiftningen. Ett nytt system där lagen anpassas efter verksamhetens omfattning. Varför inte börja med restaurangerna? Kopiera det tyska systemet med Straußen – fast förstås utan krav på vinodling. Jag drömmer om att resa på svenska landsbygden och se kvastar hänga ut från bondgårdar och villor. Bara att kliva in i någons trädgård, lada eller gillestuga och trakteras porterstek på egenskjuten älg, våfflor eller mormors kroppkakor … Kanske till och med ett glas kallt, hembryggt äppelvin? Fast så långt kan man nog aldrig få den grå filten att rullas tillbaka.

Denna krönika publicerades första gången i magasinet Fokus i januari 2017.

Poddepisod 50. Pimm’s No 1 – och en himla massa lyssnarfrågor

Podden fyller jämnt, närmare bestämt 50 – avsnitt.

Och nu är Edward tillbaka framför poddmikrofonen igen, efter två episoders frånvaro på grund av bokmanusskrivande! Här är resultatet:

https://play.acast.com/s/edwardblom/50.edwardblomssmorgasbord

Denna gång är det den klassiska sommardrycken Pimm’s som Mats häller upp i glasen, vilket får de tu dryckeskonnässörerna att tala trädgårdsfester i allmänhet och trädgårdsfester med Pimm’s i synnerhet. Edward förklarar varför man med fördel har frysta jordgubbar i sin bål, och varför han nyligen blev tvungen att genomgående omnämna ”Pimm’s” som ”den engelska örtcitrusaperitifen”.

Denna episod domineras av många intressanta lyssnarbrev, om allt från solros- och pumpafrön till hur man ska välja champagneglas och hur man får tag på goda ostar även när man bosatt sig på vischan.

På en lyssnares önskemål talar de om engelsk mat och om varför den – oförtjänt – fått så dåligt rykte. Edward tipsar om vilka varor man kan shoppa med sig hem från Storbritanniens livsmedelsbutiker, och Mats spår en renässans för varma drinkar.

Edward berättar om när någon hög chef på Sveriges Radio ville stuva om i hans Sommarprogram så att det skulle ha blivit ”fake news”. Här i podden är som bekant alkoholromantik till skillnad från i etern inte bara tillåten, utan till och med påbjuden, så en del sådan blir det också. Men det blir även konsumentjournalistik, som när Edward och Mats reder ut hur det är med färgtillsatser i exempelvis rosévin.

Hur man pratar med varandra i förhållanden är nästa diskussionsämne, och apropå förhållanden och goda ostar får vi än en gång höra historien om när Edward fick ostar på posten under sin bröllopsresa – samt får veta att hans fantomsmärtor efter utebliven portugisisk spädgris består!

Avslutningsvis läser Edward som vanligt en dikt, denna gång är det Oskar Levertins (1862–1906) ”På judiska kyrkogården i Prag”.

Som nämndes i podden går det bra att skicka mail till: podden@edwardblom.se Ställ frågor till Edward och Mats (eller kanske frågor om Edward till Gunilla!) eller kom med glada tillrop och förslag på ämnen i kommande episoder.

Du hittar även podden som film på Youtube: https://youtu.be/-hsoDxSOBS0

Poddepisod 48: Reportagereseromantik och längtan till Paris (feat. Gunilla Kinn Blom)

Episod 48 av podden ”Edward Bloms smörgåsbord” hittar ni här: https://play.acast.com/s/edwardblom/48.reportagereseromantikochlangtantillparis-feat.gunillakinnblom-

Podden går även att se inspelad som video här: https://youtu.be/KZZK20BWeW4

Eftersom Edward sitter hemma och sliter med sitt stora bokmanus har Mats denna gång istället fått sällskap av Edwards hustru: Gunilla Kinn Blom, tillika poddens redaktör. Då även hon är en vältalig gourmet (som gjort en hel del radio i sina dagar) hindrar detta på intet sätt podden från att som vanligt flyta runt bland skär av pastis- och Chateau Musar-glas och små kobbar av chokladpudding och trollsoppa. Den senare lagad av trollet Plupp, det vill säga Magnus Nilsson på Fäviken, vars stängning senare i år vi alla sörjer.

Öland, Dalarna, Örebro, Östtimor, Libanon, Haiti, Jemen och USA hör till de platser som omnämns i rasande tempo, när Gunilla berättar såväl om sin bröllopsresa med Edward som olika reportageresor. Hur det går till i det Blomska hemmet: vem som handlar, vem som lagar maten, vad Edward egentligen gör vid spisen är andra teman som behandlas.

Mats och Gunilla talar om hur de längtar till Paris restauranger. Men endast en gång saknar de båda poddarna Edwards närvaro, nämligen när de funderar på vilket svenskt brännvin det är som smakar anis. [Det är naturligtvis ”Nyköping”. Edw. anm.] Annars skålar de på som om inget har hänt och låter Edwards enda bidrag denna gång vara att skriva denna resumé.

P S Den dryck som inmundigades denna gång var Ricard Pastis de Marseille.