Subscribe

Archive | Politik

Champagne med otrevlig bismak

I går förmiddags bjöds jag in att vara med i Kanal 5:s Breaking News med Filip och Fredrik. Jag skulle provsmaka en champagne från 1937 och ge mitt utlåtande hette det. Först några timmar innan jag skulle dit upptäckte jag på deras hemsida, vems champagne det rörde sig om. Det visade sig vara Hitlers champagne – Den lilla detaljen hade de råkat glömma att nämna, liksom att den hade rykte om sig att vara cyanidförgiftad.  Jag kände mig grundlurad och bokade av, men lät mig ändå övertalas att i alla fall komma med på villkor att jag slapp smaka sörjan – trots allt vill man ju inte få rykta om sig att vara en som ställer in, för då är man tyvärr slut i tv- världen.

Det eventuella giftet var väl en sak. De hade tydligen haft en nål nere och sugit upp lite som kollats på ett labb i Linköping för de vanligaste gifterna – även om nazisterna hade tillgång till flera ovanliga också … Jag tyckte mest synd om Stig-Björns lilla dotter som var med i studion; har svårt att tänka mig att hon inte oroade sig – fast hon kanske är lika tuff som sin far.

Problemet med denna typ av jippon är dock att det både underblåser fixeringen vid Hitler och nazitopparna och samtidigt trivialiserar deras brott mot mänskligheten. Det finns en sjuklig kult kring nazismen som bara växer. Historiemagasinen kan knappt sälja ett nummer utan att Hitler, Göring eller någon av deras närmaste pryder omslaget, böcker om andra världskriget säljer orimligt mycket jämfört med andra historieskildringar, och många är de personer som har total koll på varenda liten detalj i nazisternas u-båtar eller maskingevär. En kollega till mig sa häromdagen när hon satt och höll i ett nummer av Allt om historia, att ”det enda som återstår är att de börjar göra Hitler som kramdjur”

Mest sjuk är ändå den relikdyrkan som verkar ske. Runt om på auktionsverk och webbhandelssidor bjuder samlare över varandra föra att köpa nazistföremål. Häromveckan råkade jag av misstag komma in på en fransk auktionssida som sålde en av Herman Görings uniformer. Historiskt är det naturligtvis mycket intressant att veta att han hade samma schweiziska kostymskräddare som Stalin, och att han lät starta en egen riddarorden (Känns det igen?) för att få bära egendesignade uniformer av andra färger och utseenden än övriga nazisters. Att ett museum bevarar några av dem kan jag förstå. Det är viktigt att inse att demokratin inte störtas av några övermänniskor, utan ofta av rena pajasar som en Kadaffi, Göring eller Mussolini. Men att samlare slåss med miljonbelopp för att få denna ”fantastiska, ovanliga, raritet, vilken mycket sällan kommer ut till försäljning!” som auktionskatalogen beskrev den som är vämjeligt.

Människan har alltid sparat på minnen och föremål från helgon och goda vishetslärare, men det är så genomperverst att samla reliker från världshistoriens ondaste människor.

Champagnen som hittades i Hitlers bunker vid krigsslutet borde antingen ha druckits upp av soldaterna som intog den, eller om man befarade förgiftning, hällts ut. Att auktionera ut den och köpa in den för stora pengar och sedan dricka den offentligt i tv spär bara på nazi-relikernas laddning. Och naturligtvis hakade Expressen på och lät löpsedeln fyllas med ”Filip och Fredrik dricker Hitlers champagne”.  Själv smakade jag den inte, både för att jag var ärligt rädd för att bli förgiftad, men också för att det kändes oerhört obehagligt at dricka en flaska som faktiskt nazitopparna kunde ha strukit sina blodiga fingrar över, nästan som att skåla med djävulen själv.  Och, ja jag förstår absolut de tittare som tycker jag själv var omoralisk som deltog i spektaklet – även om man kanske inte behöver gå så långt som den personen på Flashback som skrev att han hoppades att jag skulle dö av förgiftning.

Miljoner och åter miljoner människor dödades p.g.a. nazismen. Låt oss visa dem respekt genom att inte trivialisera nazismen och andra världskriget, men framförallt låta bli att beundrande samla på deras föremål som om de vore reliker av stora män. Det finns inget stort i att vara ond, det är bara patetiskt. Låt diktatorernas prylar och uniformer multna och försvinna. Deras champagne har i alla fall en bitter eftersmak – vare sig den innehåller cyanid eller inte.

Stefan Hanna, stripteasedansör

Om Ni läste mitt senaste inlägg så förstod Ni att jag inte kunde vänta länge med att åter skriva om den gamle Odinstadens starke man, allas våran tjockismotståndare Stefan Hanna.

Tvärtemot vad alla trodde efter hans mycket förvirrande semesterbloggarskandal sitter karln tryggt och lugnt, som en Göran Persson med tre groggar innanför västen, kvar på sin post. Och inte nog med det, hans mycket underhållande blogg fortsätter att tulta fram över den informationsmotorväg vi kallar nätet.

Bloggen heter ”Tankar och reflektioner” vilket får mig att undra om han inspirerats av salig greve Magnus Stenbock på Herborum som i dussintalet upplagor under hela livet gav ut sin bok ”Tankar och synpunkter” med undertiteln  ”i några av tidens frågor”. Greven, som vi för övrigt talade om senast på jobbfikat i dag, var dock en allt för sympatisk människa för att jag skulle döma ut hans bok som stollig, även om den med en annan författare skulle ha vissa svårigheter att inte inlemmas i detta fack. (Mina goda vänner Martin och Elisabet har f.ö. ”stofiler” som en del i sitt biblioteksklassifikationssystem, tror inte de fyller en hel hylla, men har i alla fall ett eget imaginärt signum.)

Här har t.ex. ett ganska färskt citat från Stefan Hannas blogg, läs och begrunda:

Sedan unga år har jag lätt för att umgås med finnar. Precis som japaner är finnarna, generellt sätt, väldigt ambitiösa, tänkande och pratar ogärna om de inte har något viktigt att säga. Att inte prata om man inte har något viktigt att säga, det är det många politiker som skulle behöva lära sig… I min ungdom besökte jag Helsingfors, Mariehamn och Vasa rätt ofta. Jag startade upp en festklubb på gymnasiet och vi reste löpande på Finlandskryssningar. Båtresorna var underhållande men att angöra i Mariehamn, Helsingfors eller Vasa var en bedrövlig upplevelse.

Kanske borde någon upplysa regeringen att det finns ett sådant material till kommande utrikesminister att hämta från lärdomens högborg.

 Men, nu undrar nu förstås över rubriken. Och, jo då, Stefan Hanna startade inte bara festklubbar utan han har även ett förflutet som, strip tease-artist i chippendale-stil. (Se denna intervju! märkligt nog från Uppsala kommuns webbplats)  Och så tycker folk att Håkan Juholt är en spännande politiker.

Längtan till morgonlandet

Läser i DN m.fl. tidningar att man i Kina tänker slå ihop nio städer till en enda megastad med över 40 miljoner invånare. Området kommer bli större än Wales, eller lika stort som Dallas jämförs det i olika tidningar. Ett snabbtåg skall binda ihop allting och koppla samman även med Hong Kong. Budgeterad kostnad  1.875 miljarder kronor. Jag längtar dit!

Förvisso: baksidan är att man i Kina i rasande takt rivit en stor del av den historiska kulturbebyggelsen i städerna de senaste årtiondena och därmed raderat ett fantastiskt kulturarv. Vidare att man har stora miljöproblem. Och naturligtvis så skulle jag inte i längden stå ut att bo i en ickedemokrati utan fulla mänskliga rättigheter. Men ändå …

fastest-trainI Sverige kräver det år av diskussioner att bygga ut tvärbanan med en liten sidolinje, och arbetet tar tre år, hus högre än tio våningar stannar alltid vid ritbordet, det startas få nya storföretag och SJ:s lilla utvecklingskonto har plöjts ned i Hallandsåsen …

När jag var i Malaysia och Singapore härom året kunde man se hur hundratalas arbetare jobbade med ett bygge och att det gick i skift dygnet runt. När nya Tranebergsbron byggdes för några år sedan såg man aldrig fler än femton jobbare samtidigt och all verksamhet stängdes ner på eftermiddagen och låg sedan nere till följande morgon. Nu när tvärbanan byggs utanför mitt fönster sker det, trots alla modern teknik, betydligt långsammare än när stambanorna byggdes i slutet av 1800-talet.

I Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet är allting smått, långsamt och visionslöst. Projekten räknas på sin höjd i en miljard. Det är i Asien det händer. Där byggs världens högsta byggnader, där breder nätet av moderna snabbtåg ut sig, där planeras hyperstäder. Och nog känner man sig väldigt utanför här uppe i Europa, eller t.o.m. i när jag är där USA. Det är som att bo på Grönland, fisken är förträffligt men ingenting händer. 

För 125 år sedan var Sverige stället att bo i, då exploderade vår ekonomi, överallt byggdes fantastiska byggnader och vi var ledande inom de flesta konstarter. Idag är motsvarigheten Kina – och det känns tyvärr som man sitter här uppe i Hyperborea och missar hela partyt.

Affären Hanna löper vidare

Nu har fler börjat undra om Stefan Hannas blogg är kapad. UNT har lyckats få tag på honom från Thailand, men efter samtalet tycks frågetecknen bara än större. Uppenbart har han skrivit om fetma, bidragsfusk etc. – men om de sedan förvanskats är oklart. Har någon varit inne och förvrängt hans texter, eller minns han inte själv vad han skrivit i omtöcknat tillstånd? Han har själv inte tillgång till sin blogg och kan se efter, enligt samtalet. Läs UNT-texten här.

Jag läste några äldre inlägg på hans blogg som var välskrivna och hade vettigt innehåll, vilket tyder på att den senaste veckans texter är skrivna av någon annan. Som en mig närstående påpekade i ett mejl så tyder dock hans valfilmer, se exemplet nedan, på att han nog varit kapad redan under valrörelsen.

 

Är Stefan Hannas blogg kapad?

Dumheterna fortsätter att spruta ut från kommunalrådet i Uppsala, Stefan Hannas, blogg – samtidigt har ingen hört av honom på något annat vis än just genom bloggen. Inte ens Aftonbladet som först släppte nyheten offentligt.

Således börjar jag fundera på om det möjligen är någon som kapat bloggen medan herr Hanna själv befinner sig i någon djungel utan tillgång till dator och internet. De slarvigt skrivna texterna med idiotiska budskap tyder ju faktiskt på att det snarare är några högstadieungdomar som skojar.

Det vore ju förfärligt ifall jag och andra misskrediterar en person som inte alls står för dessa åsikter. Så måste det nog vara – eller också går han på knark i tropikerna.

Tvångsbeskatta Stefan Hanna!

Läser i Aftonbladet i dag om Centerpartiets kommunalråd i Uppsala, en Stefan Hanna. Denne  har i ett utspel på sin blogg krävt att överviktiga och alkoholiserade skall tvångsbeskattas. Han skriver:

 ”En anna vag kan vara att de som valjer att inte varda sig sjalva for betala hogre skatt an de som gor det. Ar inte det senare rimligt med tanke pa att de senare utsatter det gemensamma systemet for mycket storre pafrestningar an en som ater och dricker normalt och som tranar regelbundet (fragetecken).” [Ni får ursäkta svårläsbarheten, men herr Hanna har synbarligen inte lärt sig hur man får å-, ä- och ö-tecken när man skriver från en utländsk dator.]

 För det första andas hela hans inlägg självgodhet och förakt mot hela grupper av människor, vilket får mig att må illa.

 För det andra innebär hans åsikter allmänt en så extrem anarkoliberalism attt herr Hanna således måste motsätta sig hela den moderna demokratin. (Det är Mussolini och inte Hedlund som tycks vara Hannas förebild!) Men varför, herr kommunalråd, bara överviktiga och alkoholister? Varför inte låta även handikappade, bergsklättrare, barn med medfödda hjärtfel, slalomåkare, invandrare eftersom de behöver hemspråksundervisning och folk som kör mycket bil och riskerar olyckor tvingas in i tvångsbeskattningen? – och vad gör man med de som inte betalar skatt överhuvudtaget, hur skall narkomaner, allvarligt sjuka och uteliggare kunna betala enligt Stefan Hannas världsbild?

 För det tredje har Hanna även fel i sak. Överviktiga är inte dyrare än andra människor för staten. En kraftigt överviktig person dör kanske ett tiotal år tidigare i snitt än en hurtbulle. Förutom den enorma pensionskostnaden Hanna kommer kosta samhället dessa tio extraår är risken att han lever nog länge för att få cancer som skall botas för hundratusentals kronor. Och antagligen lär kommunalråd Hanna bli senil sina sista tio år, behöva duschas och matas med gröt och på annat sätt ligga samhället till last, medan skötsamma personer som jag redan vilar lugnt tre alnar under jorden.

 Om vi skall gå vidare på just fallet Hanna (och det skall vi – för mitt huvudsakliga syfte med detta inlägg är idka kraftfullt personangrepp på denna mollusk), så är han faktiskt en fruktansvärt tärande individ. Förutom att han uppbär massa bidrag från staten för att genomföra sin mediokra politiska verksamhet så företräder han ett parti som alltid har omhuldat landsbygden. Vet han vad det kostar att dra el, vatten, telefon och bredband ut i obygden! Vet Hanna hur mycket miljön påfrestas av de enorma transporterna av mat och föremål ut till glesbygd och alla stora Volvobilar som måste åka framåtillbaka? Och sedan tvingas det allmänna stå och kalka sjöar och återställa våtmarker som kompensation.

 Dessutom är politiker en riskgrupp. En aktiv politiker som likt Hanna kommer med ondskefulla utspel löper en mycket större risk att bli nedslagen på gatan – och vad kostar inte det skattebetalarna? Jag ser framför mig en drömbild av hur Hanna när han återvänder jagas genom Uppsalas små gränder av dussintalet korpulenta överliggare som daskar honom med salamikorvar, fårfioler och lufttorkade skinkor tills han, likt gamla tiders nyimmatrikulerade recentiorer ligger mörbultad och skakande på den anrika uppsaliensiska marken. Och då må ingen hjälpa detta avskum med fri omvårdnad, om man skall föjla Hannas egen linje.

 Nä, nu skall jag ut och fira min mors födelsedag. Kommunalrådet Hanna har redan försenat mig en halvtimme. Usch och fy och må människan avgå!