Rykande färskt! Lyssna här: https://play.acast.com/s/edwardblom/96.narrestaurangernaisverigevarosttyska
Skriv till oss! Adressen är: podden@edwardblom.se
Sponsring av poddens produktionskostnader: https://www.patreon.com/join/edwardblom
Allting gott och alldeles för mycket
Rykande färskt! Lyssna här: https://play.acast.com/s/edwardblom/96.narrestaurangernaisverigevarosttyska
Skriv till oss! Adressen är: podden@edwardblom.se
Sponsring av poddens produktionskostnader: https://www.patreon.com/join/edwardblom
Avsnittet läggs upp här (senare under dagen): https://play.acast.com/s/edwardblom
https://play.acast.com/s/edwardblom/f7133ea7-5c20-4f93-9d0d-7506df3e7c57
Att jobba hemifrån med inspelningar har sina poänger – som när Edwards femårige son stormar in i studion och förklarar för alla lyssnare hur poddens ljud spelas in medelst slangar, medan Mats helst vill tala akvavit. Edward oroar sig för att bli bortglömd i pandemitider, men njuter av sin trädgård och av att få massor av tid med sin familj.
Göta kanals kulturhistoria är episodens stora tema. Mats och Edward berättar om kanalens stora betydelse för utvecklingen av Sveriges transporter, ekonomi och näringsliv, och om dess renässans från 1970-talet för fritidsbåtar. Självklart kommer de även in på filmen ”Göta kanal” från 1981, en epok i Edwards liv då höjden av lycka var att få en autograf av Janne ”Loffe” Carlsson och Kim Anderzon. Dessutom får vi utblickar till kanaler i stora världen, med mer eller mindre romantiska kanalbåtssemestrar i Frankrike, Skottland, England och Tyskland – och höra om Panamakanalens enorma betydelse för herrhattskulturen. (Edward lyckas även komma in på barnvagnsmått i sammanhanget.) Tillsammans drömmer de båda om att en vacker dag podda under en stillsam sex dagar lång Göta kanalsresa.
Varför man ska minska på sockret i sillen, vad en tamarind är och huruvida ketchup är värre än ärtskott på maten är andra ämnen som avhandlas, och så får vi veta allt som är värt att veta om vid vilka temperaturer man bör servera champagne, rödvin och andra ädla drycker. Bonusmaterial: ännu en Carl Jan-imitation av Mats!
Slutligen handlar podden om Edwards syn på moderna begravningsseder och gravstenar samt om potkäs och obazda – och Mats förklarar sin kärlek till det danska matlagningsprogrammet med Bröderna Price. Denna gång avslutas episoden, inte med poesi – men dock av den sköna listan med namnen på poddens Patreon-sponsorer.
Här finns Episod 77: https://play.acast.com/s/edwardblom/9076ac83-274e-4e14-afa9-47c36c3c2f0b
Denna gång berättar Edward om hur han firade sin traditionsenliga Valborgsmässoafton (och varför han visade upp firandet på Instagram) och Mats tipsar om japanska feelgood-filmer från Studio Ghibli för dem som möjligen har långtråkigt.
Frukost och frukostätandets historia är episodens stora tema, och de båda gastronomerna kommer in på allt från ägg-och-bacon, cornflakes, honungspuffar och gröt till pocherade ägg med lax och jäst bönpasta med alger – och kaffe, såklart.
Tack vare en lyssnarfråga slås ett slag för mjukglass, med eller utan marsalasmak, men även för glass vevad på mjölk från jerseykor. Edward och Mats vädjar till alla friska lyssnare att hålla liv i ekonomin, kulturhistorien och gastronomin genom att stödja småbutiker, äta på restauranger som förtjänar att få överleva och att bo på hotell (inte minst för att få äta hotellfrukost).
Därefter blir det en lång utläggning om etiketten som smörjmedel i det sociala umgänget, där Edward går igenom allt som finns att veta om hur man fattar sina gafflar och knivar på korrekt vis.
Maila gärna poddredaktionen: podden@edwardblom.se !
Denna krönika av Edward Blom publicerades ursprungligen i tidningen Företagshistoria.
Kan ett företag stå stilla?
Häromdagen var jag på middag hos goda vänner. Värden Matts berättade att han skrivit en artikel till ett kommande nummer av Företagshistoria, om en liten glasstillverkare som funnits länge men aldrig expanderat. Vi började tala om olika företag som valt att göra sin grej år efter år, utan större expansion, som om världen stod stilla.
Jag minns en kickoff för minst tio år sedan, då en kollega som läst mycket managementlitteratur med emfas hävdade att ”en verksamhet som inte växer går under!”. Ett påstående jag sedan dess funderat över under mitt arbete med näringslivets historia. Stämmer det verkligen?
Uppenbart är:
1. Mycket få företag har grundats med stort aktiekapital från början. Det finns enstaka sådana, men de allra flesta världsföretag startades som mycket små rörelser.
2. De allra flesta företag som grundats har med tiden upphört. Det gäller såväl expansiva som stagnerande. De flesta företagare har antagligen inte ens haft för avsikt att företaget ska överleva deras egen pensionering.
3. En betydligt mindre del av alla företag som grundats har istället köpts upp av något annat företag.
4. En försvinnande liten del av alla grundade företag har vuxit och blivit storföretag.
Vi vet att när en bransch är ung fylls den av en uppsjö små företag, som sedan under ett sekels gång slår sig samman tills det endast återstår några få bjässar. Bryggerier och försäkringsbolag är typexempel på branscher som på detta sätt konsoliderats. Här gäller: växa och sluka, eller gå under. Men, inom t.ex. restaurangbranschen har alla försök att bilda stora kedjor misslyckats, förutom inom segmentet snabbmat. Det finns åtskilliga hundraåriga restauranger som inte växer, utan förblir en ensam enhet i samma lokaler. Och även inom andra branscher finns det förvånansvärt många familjeföretag som tuffar på, utan att synbart bry sig om att lägga världen under sig.
Mitt favoritexempel är Fröbergs i Finspång, grundat 1879. Med Fröbergs uppstod den svenska postorderbranschen – och de var inte bara först. Det var ur Fröbergs hela branschen skapades! Den unge J.P. Åhlén lärde sig allt som anställd på Fröbergs. Men medan ”kopian” Åhlén & Holm först blev ett gigantiskt postorderföretag och med tiden kom att bygga varuhus över hela Sverige, och medan nya postorderfirmor stod upp som svampar ur jorden, så nådde Fröbergs sin höjdpunkt en bit in på 1900-talet, fick problem under kriget, varefter man gick tillbaks till sin kärnverksamhet: stämplar och visitkort – och har förblivit vid sin läst sedan dess. Idag med ungefär lika många anställda som på 1890-talet.
För en entreprenör är nog ett sådant förnöjt företag en styggelse, men jag finner det charmigt. Precis som ett gott samhälle behöver alla sorters människor tror jag ett land behöver alla sorters företag.
Denna krönika publicerades ursprungligen i konsumenttidningen Råd och Rön.
Nyligen beställde jag en saltimbocca, som visade sig bestå av en köttfärsbiff fylld med champinjoner och ost. Med tillhörande brunsås. Jag frågade om jag fått fel, men nej då – den skulle vara så. De hade inte lyckats träffa rätt på en enda riktig ingrediens: kalvkött, parmaskinka, färsk salvia och Marsalavin.
Annars är Wallenbergare nog vår mest misshandlade rätt. Den ska vara en emulsion av grädde, äggula och finmald kalvfärs. En perfekt sådan får man inte ofta, men man kan ju åtminstone begära att det är någon sorts färsbiff på kalv och grädde. Det prutas det på hela tiden. Min värsta upplevelse var på en lunchkorg på Kungsholmen. Deras ”wallenbergare” bestod av fläskfärs, grönpeppar och buljongpulver. Inget ägg, inte ett stänk grädde och garanterat hade ingen liten tultande kalv behövt avsluta sitt idisslande liv i förtid för den lunchen.
Någon som minns när fläsknoisette ännu gjordes på fläskfilé och inte fläskkotlett? När coq au vin tillreddes på tupp och inte kyckling? Eller när bearnaisesås alltid var en ångande varm sås på smör – och inte en klick oljebaserad, kryddad majonnäs. Jag har till och med fått vinsås utan vin. (Enligt min vän krögaren är det i och för sig en fin gammal tradition att imitera vinsmaken med kryddor för att lura kökschefen att det utkvitterade vinet gått i såsen – när den gått i såskocken.)
Det bisarra är att lagstiftningen, som är så rigorös när man säljer mat i butik, inte gäller rätter på restaurang. Det är ett brott att sälja infärgad fläskfilé som oxfilé, vilket hände för några år sedan. Men att göra en Pelle Janzon, Biff Rydberg eller Filé Mignon på fläskfilé, eller vilket gammalt köttstycke som helst, är fullt legalt. Ibland kan man skylla på att det finns en bred tradition där man ibland gör på den ena och ibland på det andra sättet. Men oftast är det bara ren bluff. Vi skulle verkligen behöva namnskydda alla klassiska rätter. Lika lite som man får sälja skinkstek under namnet oxfilé borde man få sälja grönpepparhackbiffar som wallenbergare!
Fast, egentligen är det sorgligt att det ska behövas lagstiftning. Om vi konsumenter inte, liksom jag själv, var så förbannat fega skulle vi sända tillbaks bluffmaten ut i köket i sällskap med en förbannelse. Nästa gång kanske kocken spottar i stekpannan men åtminstone ger oss rätt rätt.
Edward Blom
Här slår Edward Blom ett slag för en idé som är verklighet i Tyskland: små, informella matställen i hemmiljö på landsbygden!
Idén dryftades av Edward även vid ett centerpartistiskt seminarium i Almedalen sommaren 2018, och lyftes därefter av ledarskribenten Jenny Sonesson i Göteborgsposten: https://www.gp.se/ledare/sonesson-l%C3%A5t-edward-bloms-dr%C3%B6m-bli-verklighet-1.6932338
När jag var student i tyska Freiburg hoppade vi ofta in ett par bilar och åkte ut på landet. Runtomkring i det vackra Baden ligger Tysklands bästa värdshus, men dit åkte vi bara om vi blev bjudna, annars blev det en Strauße.
Där satt vi inklämda vid rustika trämöbler i överdekorerade skänksalar, njöt regionala specialiteter och kallt lantvin till mycket låga priser. Vanligtvis blev vi ompysslade av en värdinna iklädd folkdräkt, pratsam och med en dialekt som inte ens mina tyska vänner helt kunde dechiffrera.
Straußen – eller Besenwirtschaft, som är det officiella ordet – är små matserveringar som inte behöver uppfylla vanliga regler. En vinodlarfamilj kan ställa fram ett par bord, förbereda några lokala specialiteter (som kallskuret, fläskgryta eller Flammkuchen) och hänga ut en kvast (Strauße) utanför dörren. För detta krävs varken tillstånd, teknisk specialutrustning eller nitiska livsmedelsinspektörer. Rättigheten går tillbaka till Karl den stores tid; verksamheten måste vara begränsad till sammanlagt fyra månader per år och man får högst ha 40 sittplatser – även om det vanligtvis är betydligt färre. Systemet finns under olika namn över hela den vinodlande delen av Tyskland, Österrike och Schweiz.
Något som ständigt slår mig som gastronom är att Matsverige har ett grundläggande problem, som trots en stark foodietrend, internationella kockmedaljer, statliga satsningar och en växande småskalig matproduktion gör att vi ändå ligger långt efter kontinenten. Det är den svenska lagstiftningen – anpassad för gigantiska matindustrier, storkök och jätterestauranger – som med sin allsmäktiga utformning ligger som en decimetertjock hormoslyrindränkt filt över alla små kulinariska verksamheter.
Från norr till söder kväver denna dödsfilt allt gott och vackert: Församlingar som enbart serverar kyrkkaffe på söndagarna måste ändå investera i svindyr fettavskiljare. Korvkiosker tillåts inte laga potatismos av potatis utan bara av pulver. Förskolor förbjuds att ha barnen med i köket fast det ingår i pedagogiken. En del förskolor får inte ens laga egen mat, för att de inte har ett speciellt rotfruktsrum! Scouter anmäls när de säljer hembakade bullar. På fäbodar och minimejerier tvingas ägaren duscha varje gång han går från djuren till ystandet och kärnandet – kanske 25 gånger om dagen. Vintillverkare tillåts inte använda redskap av trä. Restauranger får varken krydda sitt eget brännvin eller lufttorka skinka.
Lagarna är inte anpassade efter storleken på verksamheten. Även om man bara vill driva en sommarservering med några bord i sitt vardagsrum är det samma krav på hyperfläktar, fettavskiljare, kassaregister och livsmedelsutbildning som för gigantiska kantiner. Och skyll inte på EU, så här ser det inte ut i övriga Europa! Fast det kan ju vara som med höstens »glöggförbud« att Livsmedelsverket missuppfattat EU-reglerna …
Vad Sverige behöver är en total reform av matlagstiftningen. Ett nytt system där lagen anpassas efter verksamhetens omfattning. Varför inte börja med restaurangerna? Kopiera det tyska systemet med Straußen – fast förstås utan krav på vinodling. Jag drömmer om att resa på svenska landsbygden och se kvastar hänga ut från bondgårdar och villor. Bara att kliva in i någons trädgård, lada eller gillestuga och trakteras porterstek på egenskjuten älg, våfflor eller mormors kroppkakor … Kanske till och med ett glas kallt, hembryggt äppelvin? Fast så långt kan man nog aldrig få den grå filten att rullas tillbaka.
Denna krönika publicerades första gången i magasinet Fokus i januari 2017.
Här är Edwards schema under årets Almedalsvecka i Visby:
Tisdagen den 5 juli 2016, 12–13
Edward Blom är dagens ”folkhälsoprofil” och intervjuas på scen av Carolin Dahlman, om snus och andra njutningars ställning i förbudssamhället.
Plats: ”Folkhälsohörnan”, uteserveringen på Clarion Visby Hotell vid Donners Plats
Arrangör: Svenska Snustillverkarföreningen
Mer information: http://snusforumet.se/folkhalsohornan-tisdag-5-juli
Tisdagen den 5 juli 2016, klockan 16–16.45
Edward Blom deltar i en paneldebatt om barnmat, där deltagarna diskuterar vad som är bra mat för små barn, om mat som statusmarkör eller mått på bra föräldraskap och om fördelarna/nackdelarna med hemlagad barnmat respektive industritillverkad mat på burk.
(En annan panel diskuterar också barnmat, med något andra infallsvinklar, klockan 15.15–16.)
Plats: Skafferiet, S:t Hans café, S:t Hansgatan 2 i Visby
Arrangör: Semper
Mer information: http://www.mynewsdesk.com/se/semper/news/semper-i-almedalen-vaerldens-svaaraste-uppdrag-2016-foeraeldraskapet-171101
Fredagen den 8 juli 2016, klockan 11
Edward Blom är gäst hos ledarredaktionens Tove Lifvendahl, under programpunkten ”Elvakaffet”.
Plats: SvD:s tält i Visby hamn
Arrangör: Svenska Dagbladet
Programmet ovan uppdateras såklart, ifall ytterligare programpunkter tillkommer! Dessutom kan vi tänkas dyka upp på allehanda mingel och andra evenemang.
Edward skrev för övrigt en artikel i Expressen 2013 om att rosévinskulturen är ute, vilken han även diskuterade på tidningens scen med Niklas Svensson samma år: http://www.expressen.se/tv/nyheter/politik/edward-blom-rose-ar-ute I samtalet behandlas även mat- och dryckeskulturen i Almedalen i stort, och vi tänker förstås undersöka hur det är ställt med den i år. Förra årets i vårt tycke bäst mat serverades för övrigt på ”Kinadagen”, och Svenskt Kött brukar ha fantastiska munsbitar på sina tillställningar i Visby.
På fredagen den 25 april klockan 17–18.30 dyker Edward upp i barhörnan hos ICA Kvantum i Åkermyntan i Hässelby – välkomna dit!
/Gunilla Kinn Blom
Som flera av Er säker redan har märkt så har jag nu en ny tv-serie. Den heter Edward Bloms
Stockholm och visas på www.svd.se/edwardblom eller på Svd:s Youtube-kanal. Första avsnittet lades ut i söndags och handlade om snabbmatens historia i Stockholm.
Fem söndagar i rad kommer nya avsnitt att läggas ut. Vad de olika handlar om måste jag hålla strängt hemligt om i förväg, men så mycket kan jag säga som att nästa avsnitt kommer att spelas in i ett palats som jag läst in mig på redan för att ha med i Mellan skål och vägg med Edward Blom i TV8, men p.g.a. divere oturliga skäl så släpptes jag aldrig in den gången, trots att jag redan ägnat massa tid åt att läsa in mig och skriva manus.
Senaste kommentarerna