Subscribe

Archive | Resor

När Riesling rör min tunga blir jag åter 18

Moseldalen – Edgar Hermes i Trittenheim 4 Edward lågupplöstDenna krönika publicerades häromåret hos Vinklubben – men på grund av Edward Blom Riesling Trocken har den onekligen förnyad aktualitet!

Texten visar tydligt varför just Riesling-viner ligger Edward så varmt om hjärtat…

Porträttet av Edward tog jag, när vi tillsammans besökte Edgar Hermes’ Weingut i Trittenheim i Moseldalen i början av sommaren. Övriga bilder föreställer Edward vid Porta Nigra i Trier respektive människor, hallon- och vinfält i Moseldalen, tagna under samma resa.

/Gunilla Kinn Blom

Hösten efter att jag tagit studenten åkte jag, ännu inte 19 år fyllda, ner till den gamla kejsarstaden Trier i västra Tyskland för ett års universitetsstudier. Jag lärde mig tala tyska (om än med tveksam grammatik) men framförallt kom det att bli ett av mitt livs underbaraste år; präglat av stark vänskap, poesi, resor runt omkring i Europa, fester, nattlånga diskussioner om politik, religion, konst, filosofi och litteratur, storslagna matupplevelser, vuxenblivande – men inte minst av vin!

Förvisso hade jag smakat vin tidigare, men det var nu, ensam i Europa, jag på allvar steg in i vinets underbara värld. Och trots allt jag druckit senare är jag som en pavlovsk hund: när smaken av sötsyrlig Riesling vidrör min tunga är jag åter en 18-årig yngling med romantiskt klappande hjärta, som just flyttat hemifrån, rakt in i Europas hjärta – och för vilken livets alla dörrar ännu tycks stå välkomnande uppslagna på vid gavel.

Det var hösten 1989. Tyskland hade haft flera goda vinår, men priserna i den krisande tyska vinnäringen var låga – och den svenska kronan oförsvarligt hög: en D-Mark kostade bara 3,30 kr. En bra Kabinett kostade därför mindre än 30 kr hos odlaren längs med Mosel. Spätlese och Auslese låg på 10–20 DM, d.v.s. 35–70 kr! På vinfesterna kunde man unna sig ett glas Trockenberenauslese eller Eiswein för mindre än vad en flaska Green Pearl kostade på systemet.

Edward i Trier 2 lågupplöstJag tog ett beslut redan första veckan. Universitet hade bjudit alla utländska studenter till en vinprovning nere i “Staatliches” källare – än i dag en av de mest storslagna provningar jag upplevt. Likt Bibelns bröllopet i Kana hade de börjat med de enkla vinerna och sedan gått högre och högre upp i kvalitet. Många slogs ut på vägen, men tack vare min kroppshydda hade jag ännu full kontroll och urskiljningsförmåga när de riktiga rariteterna började serveras. Det var kärlek och hängivenhet! Och då fattade jag beslutet: Jag skulle inte göra av med mindre av mina studiemedel på vin i Tyskland än jag hade gjort ifall jag bott hemma detta år, istället skulle jag utnyttja de låga priserna till att bara dricka storartade viner!

Jag hoppade således raskt över alla Land- und Tafelweine och gick direkt på de höga predikaten. De flesta var söta, men alltid så fantastiskt balanserade, med enorm syra och kraftiga mineraltoner. Men förvånansvärt många odlare jäste även ut en del av sina sorter längre, så att de även gick att få som halv- eller heltorra.

Rieslingen, “druvornas drottning” som tyskarna kallar henne, var den stora kärleken. En lärare på universitetet skämtade om att jag tillhörde den gamla stammen studenter som “mest studerade för doktor Müller-Thurgau”, men just den druvan lärde jag mig snabbt att undvika. Jag varierade gärna Riesling med Elbling (som brukade säljas subventionerat i universitetsmatsalen vid diverse högtider), Kerner, vit och grå burgunder och Gewürztraminer …

På den tiden kände jag till vinodlare i varenda by mellan Trier och Bernkastel-Kues. När jag för några år sedan återvände [2010] hade jag tyvärr inte varit vid Mosel på ett decennium. Inne i Trier fanns ännu Staatliche Weinbaudomäne och Bischöfliche Weingüter, som nu även köpt upp min gamla storfavorit Friedrich Wilhelm Gymnasium (vinfirman som ursprungligen var ett jesuitdrivet gymnasium med sitt kapital placerat i vinodlingar, ett gymnasium som bl.a. hade Karl Marx som elev).

Moseldalen – Vid hallonfältet 6 lågupplöstUte i byarna var det enorma förändringar. På gott och ont. Gubbarna i jordiga arbetskostymer och gummorna i stora, blommiga klänningar som för 20 år sedan skötte fälten och vintillverkningen hade nu dragit sig tillbaka från den aktiva verksamheten. Nu var det de som (likt en gång deras föräldrar), tog hand om oss kunder som ringde på dörren och ville prova oss igenom sortimentet. Medan deras barn tagit över som vinmakare, en ny generation som inte lärt sig av sin fader att göra som man alltid hade gjort utan avlagt professionella vinexamina på tekniska universitet.

Tyvärr har många odlare i dag gått ifrån det tyska klassificeringssystemet, vilket var världens bästa. Förr kunde man direkt av etiketten se kvalitetsnivå, söthetsnivå och om det enligt vinförbundet eller delstatens professionella smakprovare utmärkte sig nog för medaljer av tre  olika nivåer. Man behövde knappt smaka på vinet för att veta om man skulle uppskatta det. Nu konkurrerar åtskilliga självuppfunna klassificeringar med den statligt fastställda.

Moseldalen – vinodlingar 1 lågupplöstBland det positiva var att de torra vinerna kommit i fokus. Om det förut var något som mest gjordes för en mindre grupp kännare, eller någon onkel med sockersjuka, hade de nu på 2010-talet blivit hur inne som helst. Odlarna har också lyckats svara på den inhemska efterfrågan på röda viner. De rödviner som fanns i Mosel förr i tiden var oerhört lätta och snarare mörkfärgade roséviner.  Nu tillverkas kopior av all världens rödviner i varenda källare. Och vurmen för de höga alkoholhalterna har även nått Mosel: medan jag som tonåring kunde ligga utmed flodstranden en het dag och svalka mig flaskvis med 7-procentiga viner utan att bli yr (förutom den gång jag fick solsting) – var det nu ofta det dubbla som gällde. Goda viner förvisso, och bra för vinnäringens ekonomi – men tråkigt att allt nuförtiden ska finnas överallt och smaka likadant på alla ställen.

Moseldalen – restaurangskylt lågupplöstMen även om priserna gått upp, kronan har fallit och vinnäringen blivit lite mindre romantisk finns det fortfarande många fantastiska skatter att upptäcka i Moselsdalens källare. Unna er mer än bara en dag i dalen, knacka på många dörrar, prova Er igenom flera sortiment och undvik turistfällorna så kommer Ni inte bara få en härlig semestervistelse utan också stora vinupplevelser. Och är det någon som mot förmodan har en flaska Rote Weinbergpfirsich Brand till salu så köp – om inte annat så för att sälja den vidare till undertecknad.

Edward Blom

Vinresan, del 1: När vi besökte Moseldalen i juni

I flera år har Edward pratat om att han skulle vilja visa mig Moseldalen, för att inte tala om hur mycket han pratat om Moseldalen!

Plötsligt en dag i juni öppnade sig en affärsmässig möjlighet att sticka dit, vilket vi genast gjorde. Edward skulle få chansen att ta fram ett eget Rieslingvin! (Vilket han gjorde, och det kan ni från och med nu beställa här.)

Hur det gick till kommer vi att berätta om framöver. Här och i följande inlägg kommer några bilder från det härliga Moseldalen, som varmt rekommenderas alla som gillar att resa – till bil, cykel, båt eller fots – i en härlig miljö som dryper av vitt vin och kulturhistoria. Vi börjar med Bernkastel-Kues!

/Gunilla Kinn Blom

 

Mosel Bernkastel 3 lågupplöst Mosel Bernkastel 2 lågupplöst Mosel Bernkastel 1 lågupplöst

Livländsk slotts- och gourmethelg med Edward Blom

Låt Edward bli din ciceron i Baltikum! Detta är en av få möjligheter för privatpersoner att ta del av Edwards föredrag om punschens och smörgåsbordets historia – och dessutom ett trevligt sätt att lära känna ett av våra närmaste grannländer: Lettland. Resan kan vara en utmärkt gåva för en jubilar i din familj eller vänkrets, eller kanske en present till dig själv?!

Nedanstående information är hämtad från: http://www.herodotos.se/resor/Livland_Edward_Blom.htm där du hittar ett detaljerat program för denna resa, som äger rum 27 februari–2 mars 2014. Du kan också läsa mer om det historiskt intressanta Livland, som är en del av dagens Lettland och Estland (och en gång tillhörde det svenska stormaktsväldet).

Resan bokas direkt hos Herodotos resor, som är en resebyrå specialiserad på kulturresor, inte minst i Baltikum. Priset för den som reser i dubbelrum är 7 350:-/person.

/Gunilla Kinn Blom

 

Följ med gastronomen och kokboksförfattaren Edward Blom på en unik gourmet- och slottshelg i bördiga Livland.

Vi reser ut från Stockholm med Tallinks Rigabåt. På fartyget undfägnas vi med ett kåseri av Edward om smörgåsbordets historia, varefter vi passande nog gemensamt avnjuter ett klassiskt sådant. Kvällen avslutas med fördel i den stora showbaren. Nästa dag avverkar vi båtfärdens sista etapp när fartyget för oss på Dünafloden (Daugava) från Rigabukten upp till Riga.

I denna gamla hansastad guidas vi av Baltikumkännaren Ola Olsson – och får provsmaka den berömda Rigabalsamen, rigabornas välkryddade livselexir. Efter besöket i Riga beger vi oss med buss in i vittomsjungna Livland (det historiska området som innefattar södra Estland och norra Lettland), en gång känt som Östersjöns kornbod och under Sveriges stormaktstid en svensk provins.

Här tar vi in på släkten von Pistohlkors gamla gods, Birini slott (Schloss Kolcen). Om vädret tillåter ges möjlighet till vinteraktiviteter som slädfärd och bastu med vinterbad. Efter dessa ”äventyr” samlas vi inomhus i något av slottsgemaken för att lyssna till Edward Blom som delger oss punschens historia innan vi bjuds till bords för att njuta av Edwards specialkomponerade slottsmiddag.

Vi återvänder till Riga och besöker den centrala marknaden med ett av Europas största livsmedelsutbud. Från denna stormarknad tar vi oss över Dünafloden till den gamla stadsdelen Pardaugava och Bondemarknaden som lockar med förrädiskt goda lokala delikatesser. Med fyllda kassar beger vi oss till kvarterskrogen och en god lunch.

Efter några timmars egen tid i Riga äntrar vi åter ett av Tallinks fartyg för hemfärd till Sverige. Resan avslutas med gemensam middag på båten.

http://www.herodotos.se/resor/Livland_Edward_Blom.htm

Bröllopsresan, minnen från sommaren 2

När man bloggat extremt lite under nästan ett år, men samtidigt ett par gånger per vecka fortsatt att ta lustiga bilder och tänka ut lämpliga blogginlägg som man sedan aldrig hinner skriva, så blir det extremt mycket bilder över man aldrig hunnit använda … Alltså, istället för att blogga om mina senaste sex dagar när jag gått runt i lägenheten, varit genomförkyld och inte gjort någonting, så får det bli lite rapportering från sommaren. Här kommer del 2 av minnen från sommaren, Bröllopsresan.

Den gick först till Öland och Gunillas familjs sommarhus där. Dagarna fylldes med kroppkakor, grillad piggvar på antik minigrill, kyrkobesök, minigolf, utflykter, jordgubbsplockande,  loppmarknader, museer och allt annat som gör livet värt att leva. (Ninnis kroppkaksbod i Källa kan verkligen rekommenderas.) Jag var lite ledsen första dagen eftersom vi hade glömt alla de fantastiska ostarna som blivit över från bröllopet – men min gode far paketerade ner dem i små plastpåsar, lade dem i ett vadderat kuvert och så dök de upp i den lilla sommarbrevlådan vid stora vägen några dagar senare. Det var bara att stycka upp ostarna och dra korken ur Madeiraflaskan.

Därefter blev det ett härligt midsommarfirande hos kära vänner i Torna Hällestad i Skåne, som jag inte fick med några bilder på här. Varefter vi tog oss via två goda vänner i Västergötland och besök i Gunillas födelsestad, Örebro, till min släkts gamla fäbodstuga uppe i Dalarna. Där fällde vi träd, gick upp på berg, åt ost från äkta fäbod och blandade konstiga cocktails på haitisk rom och det vi råkade ha till hands – som spadet från fruktkonserver, grädde, blåbärssoppa och liknande. Drinkarna fick namn efter närliggande platser och förfäder, Guckugrogg, Limpersvatten etc.

 

Vinsemester vid 14!

14 år och önskar åka på vinsemester i Europa? Jo, det är fullt möjligt och legalt bara du tar med dig en Erziehungsberechtigter. Och i England kan Du börja ta dig ett glas sherry till soppan betydligt tidigare än så, om du har turen (eller hur man nu ser på saken) att hysas in i en tillräckligt liberal familj. Läs min vinkrönika om alkoholåldersgränser i olika länder på  http://www.vinklubben.se/ta-med-barnen-pa-vinsemester/ – En djup ursäkt till dem som kommit hit via Twitter eller FB för att jag inte skickade Er till Vinklubben direkt, men det vore så trevligt om fler personer ville upptäcka min egen blogg också, även om jag numera mest hinner skriva för andra medier.

Jag själv som 16-åring, den sommaren i England då jag verkligen började uppskatta stora mängder öl.

Annars har min förkylning nu vandrat vidare ner i lungorna, halsen och stämbanden. Trots detta rycktes jag brutalt upp ur min sjuksäng av Björn Markusson som krävde att jag skulle kraxa fram speakerröster till nästa avsnitt av Edward Bloms Stockholm som läggs ut på Svenskans hemsida på söndag. Blir ett lite annorlunda avsnitt med stark personligt engagemang.

I morgon har jag fått säga återbud till en skolklass från S:t Ragnhilds gymnasium och åt Aftonbladet – tråkigt! Annars är det mest mina kollegor på Centrum för Näringslivshistoria som lider av min sjukfrånvaro. Än så länge, vill säga … Det ryktas om att vi ska få kontorslandskap framöver och med min genomträngande stämma och mitt infernaliska knattrande på tangentbordet (har aldrig vant mig av att slå av bara helsefyr sedan jag lärde mig skriva maskin som tioåring på en mekanisk icke-elektrifierad Facit) så lär mina kollegor därefter istället göra allt som står dem i makt för att jag skall stanna hemma. Antagligen inkluderande laxermedel i kaffet, vägglöss på min kontorsstol och ständiga nysningar på min telefon.

Ja, jag lever

Ja, jag lever! Har varit två veckor i USA och förutom en hel del roligheter hjälpt min hustru att packa ner hennes bohag och göra sig av med det till köpare, Frälsningsarmén, lumpsamling etc. – samt sänt hem en hel del. Mest var jag nog i vägen och yrde runt som en stressad pelikan.

Ankleverfarm har jag varit på också och hoppas kunna skriva om längre fram – och ätit många härliga måltider.

Sedan har jag varit vidrigt jetlaggad, haft en hektisk arbetsvecka, köpt en ny våning och inlett tapetval, flyttbestyr etc. – och hållit föredrag och redigerat texter och varit på tok för stressad …

På bloggen dyker jag upp igen när jag får en stund över. Här är i alla fall det sista inslaget jag gjorde för Filip och Fredrik denna gång. Ovanligt roligt eftersom jag fick regissera mig själv. Fotot sköttes av en svensk frilansare som bodde i USA och sedan klippte Breaking News-gänget det hemma i Sverige.

Ännu i Tyskland

Befinner mig ännu i Stuttgart. En lite märklig ort: själva staden bombades helt sönder i 2:a världskriget så att knappt något gick att rekonstruera. Men trots att man byggde helt nya, gräsliga betonghus så blev stadsplanen väldigt underlig och genom allt har man dragit stora motorvägsliknande vägar. Det enda vackra i innerstan är slottsparken och den vill politikerna riva bort en tredjedel av för att bygga ny underjordisk järnvägsstation, vilket lett till enorma protester och övervåld från polisen. Staden är nog, med undantag av Mannheim föstås, västra Tysklands fulaste – i det tidigare DDR kanske det finns en och annan konkurrent möjligtvis, men jag tvivlar.

Jag har två vänner som bott här i trakten om jag minns rätt: U. växte upp här, men har sagt att det är sista stället på jorden hon vill bo på – tror hon tyckte folk var bigotta. J. stammade härifrån och jobbade något år här efter examen, men var väldigt besviken, tyckte att  folk var för materialistiska. Av min korta titt att döma verkar folk dock trevliga, men det är inte riktigt den där idyllen som överallt annars i Sydtyskland så länge man håller sig inne i själva staden.

Åker man fem-tio minuter med taxi kommer man dock utanför det som historiskt var själva Stuttgart och ut i småstäder och byar som i dag är helt ihopväxta med den större staden, och de klarade sig bättre i kriget så här finns vackra gamla hus och trivsamma restauranger och runt omkring härliga vinberg. Vi åt som sagt riktigt trevligt i söndags (olika sorters kött med spätzle d.v.s. äggnudlar), i går var det vinprovning uppe i bergen. Vid bordet satt förutom Alexander och jag, Deutsche Banks arkivarie som är en god vän och talar riktigt bra svenska, en trevlig tysk-fransyska, en liten herre som satt för långt bort för att jag skulle  kunna inleda konversation med honom, samt en landsmannschafter (alltså en person som tillhört en tysk studentförening, men inte av samma sort som jag). Han hade tydliga mensurärr som jag lade märke till direkt, och han var mycket förvånad när jag berättade att jag också var coleurstudent. Ingen tysk i dag lägger märke till de där små skråmorna och förstår var det är berättade han.

I dag var Alexander (min chef) och jag på ett riktigt bra ställe: ett gammalt stadsmurtorn, visserligen sammanstörtat i kriget men återuppbyggt av de gamla stenarna och nytt trä och puts 1980. Här serverades fantastisk tjock, vitt sparris med toner av jordärtskocka och jordkällare, tillräckligt beskt men inte för beskt. Och ett riktigt bra rieslingvin till det. Å, vad gott det var!

Ni som hängt med bloggen ett tag har sett inlägg från Alexanders och mina kombinerade arbets- och sparrisresor tidigare, och då har jag haft egna foton – tyvärr är min mobilkamera glömd i NY och min egen kamera har fått fel på linsen efter att batteriet tog slut när objektivet var utfällt och den sedan inte kunde fällas in igen utan fick ligga utfälld och utsättas för tryck i väskan – så några egna foton blir det inte här, utan bara några snodda från nätet. Men se gärna t.ex. detta inlägg: http://edwardblom.blog.mtgnewmedia.se/2009/05/02/pa-cecilienhof/ – finns rätt många träffar om man googlar ”Edward Blom” och sparris överhuvudtaget, varav en del är rätt konstiga, fast det är Pers fel, men många inlägg från min gamla TV8-blogg måste man välja chachad på för att komma rätt till.

Anledningen att jag varit här är för övrigt tyska näringslivsarkivariernas ( Die Vereinigung deutscher Wirtschaftsarchivare) årliga konferens som lyckligtvis alltid infaller just under sparrissässongen. Det är oerhört givande och intressanta föredrag, men eftersom jag inte sov något när jag reste från USA och varit total jetlaggad råkade jag faktiskt nicka till en sekund i går – pinsamt när jag insåg att förra gången jag nickade till vid ett föredrag var – hmm, inledningsföredraget på söndagskvällen precis ett år och en dag tidigare under samma konferens. Då hade jag nämligen varit på Amarantherbalen hela natten innan och sedan direkt flugit till konferensen som alltid inleds med ett föredrag på söndagskvällen. Som synes ovan hade jag sömnbrist även för två år sedan, men då anlände jag ett par dagar i förväg till konferensplatsen så jag var i god form när väl föredragen satte in.

Måltider i USA del 4: Ännu en biff

En annan gång befann vi oss någon halvtimme utanför Atlantic City, jag var vrålhungrig och sur för att vi hade besökt ett ställe som sades ha USAs bästa pizza – men eftersom jag följer Methode Montignac så äter jag inte saker med kolhydrater och det fanns ingen kolhydratfri rätt utan bara pizzas, smörgåsar etc. Då som en hägring fanns det plötsligt där framför oss: Black cat!

Stället hade en gigantisk biff med äppelmos och cole slaw och för att piffa upp denna halvkilos köttklump så gick det att beställa den med extra hummer! Ja, ni hörde rätt, en hel hummerstjärt lades till på tallriken fast biffen redan var mer än väl tilltagen. Ibland är bara USA så bra!

Inredningen var också intressant. Det var en spritbutik och restaurang som satt ihop med en kassa mellan. Spritbutiken skymtas i bortre delen av rummet på bilden nedan. I i restaurangdelen satt massa pensionärer från trakten och tog sig en lunchöl – så trivsamt.

Fotona med mig på tagna av min älskling Gunilla Kinn. (Hur hon lyckades ljussätta bartenderns bak till höger i bilden ovan har jag dock ingen aning om – som synes tittar jag åt helt annat håll medan jag smälter maten – men hon har gått en avancerad fotografutbildning på ICP i New York.

Måltider i USA del 3: Smokey Hollow

För knappt två månader sedan flög  vi till Atlanta och bilade sedan genom Alabama (för att se på minnen från medborgarrättsrörelsens kamp för svartas rösträtt på 1960-talet), sedan ner till Mardi Gras (karnevalen) i Mobile och så en hel del runt i områderna längs Mexikanska golfen och  slutligen vidare till New Orleans.

I det mörkaste Alabama, långt borta från allt, blev vi hungriga. De enda ställen vi kommit förbi var förfärliga drive in-snabbmatsställen och sedan upphörde de också och kvar fanns bara nedlagda vägkrogar i förfallna lador. Men vi hade en GPS. Frankt sökte vi således på restauranger i närheten och upptäckte att om man åkte en kvart rakt in i skogen på en pytteliten landsväg så skulle man komma till en grill i en by med det lovande namnet Smokey Hollow (rökiga hålan).

Sagt och gjort! Väl framme möttes vi av ett ösregn och följande uppmuntrande  skylt.

.

Inredningen var mycket charmfull. Alkoholrättigheter saknades men den fromma ägarinnan och henns tre barn (det yngsta bara fyra-fem år och med en t-shirt som förklarade att hon var ställets maskot) gjorde det bästa för att passa upp oss. Stället besöktet enbart av barnfamiljer från trakten och inredningen var som hämtad ur en gammal amerikansk road movie.

 .

Men det märkliga var att maten var fantastisk. Först en mycket genomarbetad grönsaksbuffé som ingick, sedan varsin jättebiff med stekta, gröna tomater (naturligtvis) och andra tillbehör. Enormt läckert och löjligt billigt. Vi gav massa dricks och förklarade skrattande att samma rätt skulle ha kostat det dubbla i New York. Och då hade vi ändå hunnit glömma att New York-biffarna i sin tur bara kostar hälften av vad motsvarande biffar skulle kosta hemma i Stockholm. Ibland är livet härligt!

Tyvärr var jag så fruktansvärt hungrig att jag åt hela 400 gramsbiffen utan att tänka på att ta fram kameran – tills en enda bit återstod, samt  en liten skiva grön tomat. Förutom bröd och andra kolhydrater som jag ändå inte tänkte sätta i mig. Så denna brandskattade tallrik är allt jag har som bildbevis.

Måltider i USA 2: Ben’s Chili Bowl

Washington är inte bara maktens och storpolitikens stad, det är också Ben’s. Detta är en institution, ett av de (märkligt nog) få ställena i staden som från starten och än i dag ägts av svarta amerikaner; det är stället där alla tar sig en korv på väg hem efter krogrundan –  till och med presidenten.

Men framför allt, det är inte bara en turistfälla, en intressant historia eller en designikon: korvarna ÄR fantastiska!

Korvarna är hemgjorda och säljs även djupfrysta över postorder eller i en butik ovanför restaurangen. Vi köpte en hel liten fryskartong som höll sig kalla tack vare is,  fast vi hade ett par dagars körväg hem. Det mesta är nu uppätet men åtta korvar ligger kvar i vår frys.

Oftast skärs de på mitten och steks för att det skall gå fortare, sedan sätts de ihop igen och läggs i ett korvbröd, varöver man öser en chili-tomat-sauce som gett namnet Ben’s Chili Bowl. Ur den stora chiligrytan öser de nämligen över det mesta man beställer.

Efter en standard var vi naturligtvis tvungna att prova korvarna även naturella, utan tillbehör, och även så var de ljuvliga.

Till och med kaffet var ok, vilket sällan är fallet i USA – även om alla som varit här länge säger att det har blivit så fantastiskt mycket bättre tack vare Starbucks-revolutionen.