Subscribe

Archive | Vardagsliv

Somnade i sjuksängen och vaknade upp i köttätarnas himmel

Kära läsare,

förlåt för det långa uppehållet, men jag har varit sjuk. Den envetna förkylningen som jag skrivit om tidigare lyckades göra en förhoppningsvis sista attack genom att mutera om sig till halsfluss, något som sänkt mig totalt. Tonsillerna svällde till orimlig storlek och täcktes av vita, varande  bölder; smärtan var enorm bara jag svalde saliv och mat var inte att tänka på. I tio dagars tid levde jag enbart på glass, och det tog nästan två veckor innan det gick att dricka något minsta syrligt utan att halsen brann, vilket även innebar två veckor av ohejdad nykterhet!

Tre gånger besökte jag vårdmottagningen som försökte med hostmediciner, alla sorters smärtlindring och penicilliner – utan synbar förbättring. Mot slutet av det hela var det så dags att åka tillbaks till Gunilla och New York. Att ha halsfluss på ett flygplan är inget jag rekommenderar och dessutom hade jag läst att halsfluss ger svår odör ur munnen, vilket inte är toppenroligt när man äntligen skall få kyssa sin älskade efter två veckor i från varandra.

Odören visade sig dock inte vara så farlig, och efter en knapp vecka av sängliggande konvalescens även här i Harlem (vilken förvisso var miljoner gånger mer tilltalande än när jag legat sjuk ensam hemma i Sverige) kunde jag i går äntligen ge mig ut på en lite längre färd i form av en heldag i Brooklyn:  först på New Yorks motsvarighet till spårvägsmuseet (kul, men man kunde gjort ännu mer av det – skall blogga om det på min jobbblogg längre fram) och sedan på stadens mest klassiska köttrestaurang, Peter Luger.

Peter Luger var en upplevelse. Priserna var lite väl kraftigt tilltagna, tillbehören ganska trista (en ok bbq-sås  som de var överdrivet stolta över, tomatsallad och lite spenatröra, men o vad man längtade efter vitlökssmör och bea, och kanske en intressantare grönsak) och det fanns i princip bara en enda rätt att välja på, den stora t-bensteken. (Den kallades porter house steak, men är inte sjuden i porter som den svenska portersteken utan bara ugnsstekt i rikligt med smör.) Och ändå var det värt vartenda öre. Vilket kött! Vilket fantastiskt, underbart, himmelskt, formidabelt kött! Man fick grillbestick, men det hade utan svårighet gått att skära det med smörkniv av trä. Så orimligt mört, och vilken smak! Det här var köttvännernas himmelrike!

Vi fick ett gemensamt uppläggningsfat, och även portionerna var formidabla. Gunilla åt bara en tredjedel av jättestycket så jag fick trycka i mig två tredjedelar. Det här var inte en rätt man lät packa in i en ”doggybag” och värmde upp dagen efter. Om det berodde på att jag just gått av penicillinet denna dag, att det var den första ute på promenad på flera veckor eller den fantastiska (fanatiska) mängden kött jag satte i mig bör vara osagt. Men en pytonorm som svalt en get brukar vara mer energisk. Gunilla fick leda mig ner och upp för tunnelbanetrappor och väl hemma somnade jag som en stock, fast klockan bara vara halv åtta och sedan sov jag i drygt tolv timmar tills det var dags att gå upp till högmässan i S:t Aloysius. Så kan det gå – och jag vill göra det igen!

Från 100 till 0 på 39 timmar

 Senaste veckan har präglats av fortsatt förkylning, men även av några strålande middagar, fina kvällar med Gunilla och avsked.

 Förkylningen hade en förmåga att ständigt hämta nya krafter och eskalera gång på gång. Först var jag hemma ett par dagar och försökte förtvivlat skriva tre föredrag åt ICA och svara på jobbmejl trots ideliga nysningar och en mycket skrovlig röst. Sedan hämtade jag kraft och lyckades ta mig till Årets kock-banketten, även om jag fick avstå själva tävlingen och seminarierna på dagen.

 Middagen var fantastiskt god, men för min del nådde den inte riktigt upp i förra årets enorma höjd., Om detta berodde på att förra middagen var då jag träffade Gunilla för första gången eller på att jag denna gång var förkyld, med all den menliga inverkan det har på doftsinnet, må vara osagt. Ingen skugga över kockarna dock, fantastiskt gott och trevligt var det!

 På grund av förkylningen avstod vi från efterfesten och tog en taxi direkt hem till Gunillas lya i Gamla Stan. Bäddade ner mig, kände mig rätt frisk och planerade att gå till jobbet nästa morgon  ˗ bara för att vakna upp med en näsa som ett stuprör en  solig dag i april på ett hus där privatvärden  misskött takskottningen.

 Efter en dag i sängen, i vilken jag försökte träna in föredragen och skapa powerpoints med bilder, kände jag mig bättre och lyckades ändå genomföra en heldag på Grand Hotel för ICA Region Öst. Belöningen var, förutom alla trevliga handlare man träffade, att såväl Gunilla som jag fick vara med på den underbara middagen som hade Gotlandstema: bl.a. fantastiskt lamm. Å, vad jag älskar Grand, är verkligen som ett andra hem efter alla härliga tillställningar man varit på i alla dess salar och skrymslen. En liten eftersäckare på underbara kvarterskrogen Pastis ˗ rekommenderas till alla ˗ avslutade kvällen och jag kände mig hyfsat friskt, om än mycket trött.

 Dagen efter vaknade jag åter genomförkyld och med huvudvärk klockan sex och väckte Gunilla som skulle åka till flyget en timme senare och ännu inte börjat packa. Fast packningen gick snabbt: hon nöjde sig med två fakturapärmar, en tom extraväska, sin mors gamla brudklänning, pass, biljett och dator. Fördelen när man har dubbelt boende och redan har allt man behöver i New York-lägenheten. (Eftersom min fästmö är journalist och inte, som jag historieberättare, så vet jag att hon nu kommer protestera och hävda att det säkerligen låg ytterligare en handfull småsaker i väskan som jag varken lade märke till eller kommer ihåg, men det ändrar ju på intet sätt historiens kärna.)

 Jag följde henne till Stortorget där hennes mor väntade med bil och vacklade sedan åter upp för de oändliga trapporna och föll som en klubbad säl. Vaknade först när Tyska Kyrkan slog elva och insåg att det var för sent att hinna ner till mässan i S:ta Eugenia som jag tänkt mig.  Skulle ha firat min yngsta systerdotters födelsedag på eftermiddagen, men släkten ville inte ha dit mig när det hörde om mitt virusbemängda tillstånd, så det blev ännu en dag i sängen istället.

 Dessutom har magen börjat bli lidande av alla enorma doser vitlökskapslar, Kan Jang, multivitamin, C-vitamin brus, nyponpulver, Echinea, acetylcystein, paracetamol, omega3-kapslar och skivad chili … Men är man hypokondriker tror man inte att  man kan bli frisk om man inte trycker i sig allt detta vid sjukdom

 I dag har jag äntligen lyckats ta mig till jobbet, men är ännu snuvig, aning hostig och trött ˗ värst är dock att hela min planering för de två återstående veckorna hemma är sönderslagen. Och de veckorna var enormt fullbokade både med jobb och människor jag hade tänkt att hinna träffa. I morgon skall jag dela ut ett av priserna på Cityprisfesten på Mosebacke, så jag hoppas att den förbålda förkylningen inte gör en sista comeback tills dess. Nu sitter jag vid datorn, klockan är över nio och jag måste städa hela huset eftersom städerskan kommer imorgon och för tillfället finns det inte en tom golvyta att dammsuga eller en tom bordsyta att torka av …

Molekylmodell

 Humöret är inte på topp: Antar att man måste gifta sig först innan det är kul att vara gräsänkling. Själv vandrade jag hem i mörkret efter att blivit sent kvar på jobbet, handlade lite färdigmat åt mig själv på ICA, fortsatte ner genom parken och kände mig lika ynklig och olycklig som alla vintermåndagskvällar innan jag träffade Gunilla. Endorfiner, dopaminer och de andra kroppens egna glädjeämnen tycks vara en ryslig färskvara. Efter 39 timmar är hela reserven slut och man behöver omedelbart Gunilla-närvaro-påfyllning om man inte skall ramla ihop till ett litet svårmodigt blötdjur på golvet och ropa ”spleen!”.

Nedre bilden är snodd från Wikipedia och föreställer dopamin. Övre är vinnarrätten och snodd från Årets kocks hemsida.

Veritabelt slös på goda ingredienser

Hemma i dag genomförkyld. Kände lite i går, men sedan blev det bra till kvällen – och så vaknade jag i morse med halsen avstängd och näsan täppt. Hade väl inte varit så farligt om jag inte skulle ha ett föredrag som skall hållas på lördag inför hundratals ICA-köpmän, men nu måste jag försöka sitta uppe och skriva, trots att huvudet känns som inrullat i rockwool och gåsister. Hittills har jag inte fått ihop någonting denna dag.

Inte blev det mycket till lunch heller. Min livs glädje hade lämnat mig redan i morse för att tillbringa en dag med sin ömma moder (och senare) min faster samt (än senare) min kyrkoherde. Och det fanns ingen mat hemma! Inte ens en sardinburk längst in i skafferiet eller en fläskkotlett i frysen. Ja, det fanns fyra små vaktlar nedfrusna, men de kändes väl slös att äta upp ensam med igentäppt näsa.

Lunchen blev således en uppstekt röra med lök, grön sparris, olivolja, en burk ansjovis och massa (för att bli mätt) smält ost (cheddar och Västerbotten). Kombinationen var inte så lyckad som mina kyltömmarröror brukar bli, snarare ett veritabelt slös på goda ingredienser. Därtill kände mitt matsmältningssystem sig inte helt begeistrat, vilket knappast underlättar skrivandet..

I morgon är det Årets kock, hoppas jag är frisk till dess så jag i alla fall kan gå på banketten. Det var på förra Årets kock som Gunilla och jag lärde känna varandra, så det är lite av en märkesdag ˗ även om det skulle dröja till augusti innan vi blev ett par. Här kan ni läsa blogginlägget jag skrev efter den kvällen 🙂

Nej, det är inget tekniskt fel – men tiden flyr

Förbålt, förbålt ledsen att jag inte skrivit på flera veckor – så här skall det inte få bli. Men ibland är bara verklighetens hårda band så hårt tryckande. Nåja, jag skall inte klaga, har verkligen inte varit några tråkiga saker som drabbat mig bara: mitt intressanta arbete, en rolig tv-inspelning, min underbara fästmö och massa fantastiska middagar. Men allt tar tid, förfärligt mycket tid – och om man redan har en timme minus i sömn varje kväll, så funkar det inte att ta en dryg halvtimme för att skriva ett vettigt blogginlägg och ladda upp foton.

Hoppas det lugnar sig nu och lovar bot och bättring d.v.s massa roliga inlägg snarast. Det är pinsamt när folk börjar höra av sig och påpeka att det ”nog är fel på hemsidan” …

Detta inlägg har inte genomgått stavningskontroll vare sig av mig själv eller Word, och grammatiken börjar likna Stefan Hannas, ursäkt även för det – men som sagt. Tiden räcker inte, nu var jag ändå tvungen att få ut en förklaring.

Årets gran

Som tidigare utlovat kommer här en bild på årets gran. Förvisso en dryg halvmeter kortare än tidigare års, eftersom annat inte fanns att tillgå – men mer praktfullt dekorerad än någon jul tidigare.

Gunilla och jag ägnade säkert två timmar av natten mellan den 23:e och 24:e åt att klä den, och kom också först i säng klockan 5 eftersom alla klappar skulle slås in, rimmas och lackas också.

Salig julshopping

Ett helt våningsplan bara med julgransdekorationer, tio gånger mer glittrande, blinkande och pråliga än de där hemma; så långt ifrån den tröttsamma svenska medelklassens smakfulla halmstjärnor och kulor i vitt  – Och halva priset på allt!

Jag brukar mycket sällan lägga mina pengar på annat än delikatesser, sprit, resor, välgörenhet och cigarrer; köper nästan aldrig några saker, men här grep habegärets vansinne fullsändigt tag i mig. Jag älskar jul! Och jag älskar julgranssaker, ju glittrigare desto bättre.

Med Adolfsons & Falcks gamla slagdänga ”Mer jul” tonande i mitt inre gled jag omkring mellan gondolerna, med mina läppar förvridna i en dåres leende och fullständigt okontaktbar tills, tills  … hela vagnen var full.