Archive by Author

Sommarminnen I – Picknick på Djurgården

Om än två veckor försenad (vilket knappast gjort någon ledsen) kan man nog inte annat än konstatera att hösten nu kommer krypande. Löven börjar få sina första färgskiftningar, mina solrosor på balkongen växer allt långsammare (tveksamt om de kommer hinna blomma) och efter att vissa delar av min kropp förvandlats till isblock på väg till jobbet i går förstod jag att cykelsäsongen var över, i alla fall för oss som inte orkar ha en uppsättning specialkläder i goortex som man byter till före och efter varje cykelktur.

Vad kan då passa bättre än att lägga ut några härliga minnen från sommaren, då när allt var så bra att man inte hann blogga för fem öre.

Jag börjar med några picknickbilder från Djurgården. Om jag hinner blir det fler bilder framöver – men jag lovar inget, har lärt mig att osvuret är bäst … Boken jag håller i handen är Deutsche Liebesgedichter, flaskan en Pol Roger vi fått i bröllopspresent, picknickmatens exakta sammansättning har jag glömt men det var ostar, charkuterier, thailändsk biffsallad, jordgubbar och en hel del annat.

Om man klickar en gång på en bild öppnas den ensam, men ännu liten. Klickar man en gång till blir den stor.

Kvällens recept från Breaking News

Dirty Mint Julep – Wetterstrandare

10–15 blad av ekologiskt odlad mynta
1 rättvisemärkt sockerbit
6 cl närproducerad whisky
Krossad is
ca 1 cl grumligt maskrosvin

Muddla (stöt lätt) bladen med sockret. Tillsätt isen och
häll över whiskyn.

Toppa med maskrosvinet och dekorera med en myntakvist.

 

 Mint Julep är f.ö. en av våra äldsta cocktails, finns dokumenterad redan från 1803 och uppstod i den amerikanska Södern. Senare kom den att förknippas med 1920-talet. Jag brukade göra den redan som tonåring eftersom vi hade massa mynta i huset, men då var den helt omöjlig att få i svenska barer eftersom ingen hade mynta. När Mojito och andra innedrinkar med mynta dök upp blev det även lättare att få tag i Mint Julep – och nu tycks den ha blivit populär, redaktören på Breaking News hade t.o.m. blandat den. Annars brukar ingen känna till det jag rör ihop …

Vad vill de egentligen?

Gänget bakom Breaking News med Filip och Fredrik håller fullstädigt på att krama ihjäl mig. Jag hade trott att jag aldrig skulle få komma tillbaka efter min upprördhet över den förment förgiftade führerflaskan, men så var inte fallet. Tvärtom såg de till att boka upp mig för alla onsdagar i resten av programserien, har t.o.m börjat kolla upp om jag inte kan vara med ”över lina” även de onsdagar när jag semestrar på andra sidan Atlanten – och nu ikväll kom så detta!

Gick nyss in på programmets webbplats och tro det eller ej men Edward Blom står inte bara i större storlek än Felix Herngren och Maria Wetterstrand, utan till och med i mäktigare sättning än Filip och Fredrik. På min skärm mätte F:n i de båda programledarnas namn 0,8 cm och E:et i mitt eget 1,1. Vad är de ute efter?

Har Filip och Fredrik förlorat på poker och detta var insatsen? Har de någon inkilningstradition och tror att de skall kunna lura mig att stå för alla drinkarna på avslutningsfesten? Eller är det hela bara ett rysligt experiment för att se hur långt det kan gå om man underblåser en megaloman arkivaries arraksdoftande tweedego? (Fast då borde jag ju få mer än 2–4 minuter i sändning …)

 Jag har inga svar, möjligen ges en ledtråd i kvällens program där jag blandar gröna miljödrinkar åt Maria Wetterstrand! Någon gång i slutet av akt 2 – väl mötta där!

Inga foton

Har försökt ladda upp bröllopsfoton i en vecka nu och det har tagit oändlig tid, men tyvärr har jag inte 750 högskolepoäng i datateknik så det är stört omöjligt. Återkommer om det mot förmodan funkar framöver …

Till dess kan ni ju titta på gårdagens bacondrinksblandning om ni inte sett den.

Mer i morgon – eventuellt …

Champagne utan bismak

Nyligen var jag gäst i TV6:s 99 saker man måste göra innan man dör med Erik och Mackan. Det stackars tv-teamet hade tillbringat hela eftermiddagen i kloakerna (bokstavligt talat) och såg rätt medtagna ut när jag mötte upp dem på en åker någonstans i trakten av Rotebro – tänk Er Christer Pettersons gamla kvart, gå över stora vägen, förbi Livs 2000, över torget, genom två villaområden, förbi en vägbom och genom en mindre skog så är Ni där. Jag kom lyckligtvis dit med taxi. Den hittade nästan.

 Mitt uppdrag var att lära de tappra gossarna sabrera champagne. Det är faktiskt inte särskilt svårt utan roligt nog något man kan få till på några försök ­– och sedan stod vi där i åkern och drack skumpa ur avhuggna flaskor och skålade med den förbipasserande Arlandaexpressen tills allting var väldigt roligt, och jag åkte hem till min kära hustru med ett par sabrerade flaskor och fortsatte firandet fast det var mitt i veckan.

 Ibland har man det ganska bra! Fast jag bara fick ”statistersättning”, vilket naturligtvis sved lite grand i egot på megaloman diva-wannabe som undertecknad …

Inspelningsteamet mellan två åkrar. (Om man klickar på bilderna blir de större.)

Pucko special

Här kommer det efterfrågade receptet på Pucko special som jag blandade i tv i går (se inslaget här) och som jag hoppas skall bli den självklara vuxen-puckon när alla korvkiosker fått alkoholrättigheter.Oneida Cocktail Shaker

1 cl kakolikör (helst brun, men vit funkar också)
2 cl Baileys (originalet eller den med chokladsmak)
1 cl kondenserad mjölk, finns på burk i stora affärer
2 cl vispgrädde

Skakas med is i en shaker, silas av och serveras i cocktailglas.

Vill man ha den mindre söt, vilket man ju ofta vill, så ersätts den kondenserade mjölken med 1 tsk torrmjölk uppvispat i 1 cl vatten. Den kondencerade mjölken eller torrmjölken behövs för att ge den där lilla bismaken som vanlig pucko har pga högpastöriseringen …

Läs för övrigt om vanliga Puckons historia här på Arlas utmärkta historeesida, där jag själv även skrivit en del artiklar om osthistoria.

Champagne med otrevlig bismak

I går förmiddags bjöds jag in att vara med i Kanal 5:s Breaking News med Filip och Fredrik. Jag skulle provsmaka en champagne från 1937 och ge mitt utlåtande hette det. Först några timmar innan jag skulle dit upptäckte jag på deras hemsida, vems champagne det rörde sig om. Det visade sig vara Hitlers champagne – Den lilla detaljen hade de råkat glömma att nämna, liksom att den hade rykte om sig att vara cyanidförgiftad.  Jag kände mig grundlurad och bokade av, men lät mig ändå övertalas att i alla fall komma med på villkor att jag slapp smaka sörjan – trots allt vill man ju inte få rykta om sig att vara en som ställer in, för då är man tyvärr slut i tv- världen.

Det eventuella giftet var väl en sak. De hade tydligen haft en nål nere och sugit upp lite som kollats på ett labb i Linköping för de vanligaste gifterna – även om nazisterna hade tillgång till flera ovanliga också … Jag tyckte mest synd om Stig-Björns lilla dotter som var med i studion; har svårt att tänka mig att hon inte oroade sig – fast hon kanske är lika tuff som sin far.

Problemet med denna typ av jippon är dock att det både underblåser fixeringen vid Hitler och nazitopparna och samtidigt trivialiserar deras brott mot mänskligheten. Det finns en sjuklig kult kring nazismen som bara växer. Historiemagasinen kan knappt sälja ett nummer utan att Hitler, Göring eller någon av deras närmaste pryder omslaget, böcker om andra världskriget säljer orimligt mycket jämfört med andra historieskildringar, och många är de personer som har total koll på varenda liten detalj i nazisternas u-båtar eller maskingevär. En kollega till mig sa häromdagen när hon satt och höll i ett nummer av Allt om historia, att ”det enda som återstår är att de börjar göra Hitler som kramdjur”

Mest sjuk är ändå den relikdyrkan som verkar ske. Runt om på auktionsverk och webbhandelssidor bjuder samlare över varandra föra att köpa nazistföremål. Häromveckan råkade jag av misstag komma in på en fransk auktionssida som sålde en av Herman Görings uniformer. Historiskt är det naturligtvis mycket intressant att veta att han hade samma schweiziska kostymskräddare som Stalin, och att han lät starta en egen riddarorden (Känns det igen?) för att få bära egendesignade uniformer av andra färger och utseenden än övriga nazisters. Att ett museum bevarar några av dem kan jag förstå. Det är viktigt att inse att demokratin inte störtas av några övermänniskor, utan ofta av rena pajasar som en Kadaffi, Göring eller Mussolini. Men att samlare slåss med miljonbelopp för att få denna ”fantastiska, ovanliga, raritet, vilken mycket sällan kommer ut till försäljning!” som auktionskatalogen beskrev den som är vämjeligt.

Människan har alltid sparat på minnen och föremål från helgon och goda vishetslärare, men det är så genomperverst att samla reliker från världshistoriens ondaste människor.

Champagnen som hittades i Hitlers bunker vid krigsslutet borde antingen ha druckits upp av soldaterna som intog den, eller om man befarade förgiftning, hällts ut. Att auktionera ut den och köpa in den för stora pengar och sedan dricka den offentligt i tv spär bara på nazi-relikernas laddning. Och naturligtvis hakade Expressen på och lät löpsedeln fyllas med ”Filip och Fredrik dricker Hitlers champagne”.  Själv smakade jag den inte, både för att jag var ärligt rädd för att bli förgiftad, men också för att det kändes oerhört obehagligt at dricka en flaska som faktiskt nazitopparna kunde ha strukit sina blodiga fingrar över, nästan som att skåla med djävulen själv.  Och, ja jag förstår absolut de tittare som tycker jag själv var omoralisk som deltog i spektaklet – även om man kanske inte behöver gå så långt som den personen på Flashback som skrev att han hoppades att jag skulle dö av förgiftning.

Miljoner och åter miljoner människor dödades p.g.a. nazismen. Låt oss visa dem respekt genom att inte trivialisera nazismen och andra världskriget, men framförallt låta bli att beundrande samla på deras föremål som om de vore reliker av stora män. Det finns inget stort i att vara ond, det är bara patetiskt. Låt diktatorernas prylar och uniformer multna och försvinna. Deras champagne har i alla fall en bitter eftersmak – vare sig den innehåller cyanid eller inte.

Nu rivs åter tusentals fantastiska byggnader

Läs mitt inlägg på Centrum för Näringslivshistorias blogg om att Hjalmar Mehrs vålnad börjat svepa över landet och krossa sköna och kulturhistoriskt värdefulla byggnader: 1800-talskvarteret Gerd i Uppsala (ett av de få oförstörda i lärdomsstaden), Enköpings stadshotell (stadens i särklass vackraste byggnad), Restaurang Lindgården på Djurgården (bara några dagar sedan) – och nu står hela Petersvik utanför Sundsvall, med sina fantastiska träpatronvillor, på tur.

Glass i värmen

Denna reklamfilm minns jag att jag och min syster tyckte var vanvettigt roligt när vi var små och sedan gick och härmade i olika versioner för alla vi träffade  – hade kanske inte så höga pretentioner på komik då som nu …

En kollega på Centrum för Näringslivshistoria har i alla fall hjälp Unilever/GB att få ut massa gamla härliga industri- och reklamfilmer om glass på Youtube. Väl värt ett besök!