Edward Blom och Gunilla Kinn i New York
Vad snabbt tiden försvann. I september var jag här i New York hos min fästmö Gunilla i en knapp vecka, och det kändes som om vi hann se halva stan. Nu i höst skulle jag vara här i nästan två månader, en oändlig tidsrymd jämfört med semesterresor – och det känns som vi knappt hunnit ner en sväng till Down Town …
Först låg vi däckade i över en vecka: jag i något som liknade influensa, men kanske var det bara sviterna av för många vaccin tagna samtidigt; Gunilla i en förfälig hoståkomma. När vi lagom börjat återhämta våra krafter var jag tvungen att åka tillbaks till Sverige för att hålla ett föredrag för jobbets räkning.
Tillbakakommen var jag naturligtvis trött och jetlaggad och snart var det dags att packa för nästa resa – till Haiti. Där var vi i tio dagar och efter det kändes det som om man gått igenom en känslomässig mangel och det tog någon vecka i civilisationen för att landa. Och lagom när det var dags för att börja åka på utflykter och se sevärdheter, så hade vi plötsligt båda två dragit på oss nya åkommor: Gunilla svår hosta och feber, jag influensaliknande symptom och utslag. Det var som en upprepning av våra sjukdomar en dryg månad tidigare – med skillnaden att jag denna gång hela tiden var (är) rädd för att det var (är) malaria, denguiefeber eller någon annan exotisk tropisk sjukdom. (Jag lyckades ju få fyra myggbett sista natten på Hotel Oloffson när vi lyxade till med en underbar svit, så hypokondrikern inom mig säger att mina överlevnadschanser är små.)
Nu börjar jag känna mig kry igen, och Gunilla är i alla fall bättre – och då återstår: fyra dagar. FYRA DAGAR! Av hela mina två månader. Och på listan över allt vi skulle hinna se och göra här har vi prickat av fem saker av nitton– suck! Men tre till skall hinnas med de närmsta dagarna om inte feberkurvorna vänder uppåt igen. Fast, som min mor sa i telefon när jag klagade: ”Du åkte ju inte över Atlanten för att se New York utan för att se Gunilla – och det gör du väl lika bra när ni ligger sjuka hemma i sängen”.
Jo, förvisso nog var det sällskapet med min älskade som var anledningen att jag åkte hit och nog har vi haft ett fantastisk trevligt vardagsliv i Harlem. Gemensam frukost, gemensamt knattrande på våra datorer i arbetsrummet, lustfyllda matinköp, matlagning, lunch, promenad, träning, middag med levande ljus, alfapetspel och en hel del kramar. Då och då något besök på en bar eller restaurang bara vi eller med goda vänner, mellan sjukdomssejourerna. Det har inte varit många minuter vi varit i från varandra.
Så fast det var lite snopet att vi missade nästan allt så har det ändå varit två av mitt livs bästa månader.
Senaste kommentarerna