Subscribe

Archive | Betraktelser

Långfredag: fasta och likörblandning (recept längs ned)

22 april, 2011 by Betraktelser Edwards recept Mat och dryck Religion/teologi Traditioner

Stilla veckan fortskrider: i går var jag på en väldigt fin skärtorsdagsmässa där den gängse fottvagningen (där prästen tvättar 12 församlingsmedlemmars fötter) var ersatt med att samtliga närvarande istället tvättade varandras händer. Kanske inte lika ödmjukande för prästerna (fast har man valt att arbeta i Harlem är man nog redan ödmjuk så det räcker), men desto mer för oss andra som också fick följa Kristi förebild och tjäna varandra. Och sådana små tecken kan behövas om man är fåfäng och högmodig som t.ex. undertecknad … Rekommenderade långfredagsblogginlägg här (fin dikt) och här (fin musk) !

Börjar så smått känna igen och bli igenkänd i församlingen här. Inte så stor, utan kvarterskyrkan brukar vara halvfylld på söndagarna. Alla utom tre-fyra av de fasta mässbesökarna är afroamerikaner, ganska blandade åldrar; även om äldre damer, som alltid, dominerar en aning. Prästerna (en ung och en runt de 70-75) är vita amerikaner, jesuiter. Stämningen är innerligt, man håller varandra i hand under Fader vår, alla hälsar på varandra vid fridshälsningen etc. och gospelmusik präglar liturgin, med kör och handklappningar – om än långt i från så vilt och svängigt som man sett från gospelgudstjänster på tv, utan en trivsam nivå.

I dag är det långfredag, så det borde vara en dag helt präglad av stillhet, fasta och religion. De två senare får jag nog till, men stillheten blir lite svår eftersom vi skall fira påsk i morgon med gäster och måste städa och laga påskgodis i dag. Gunilla tyckte det var lite överdrivet att köpa 48 ägg när vi bara skulle ha två gäster, men det kommer gå åt. Och köpa påskpynt och påskägg. Dessutom måste jag köpa en vigselring (lär vara mycket bättre priser här än i Sverige, och jag åker hem om en vecka och det kan ta lite tid från beställningen.)

I går kväll gjorde jag i ordning ägglikören, recept nedan.

 Edwards påskiga ägglikör

Vispa 14 äggulor med socker eller aningen socker och resten sockerersättning (t.ex. stevia).

Blanda i rom eller cognac, ev. även lite punsch, tills det är lite flytande (ca 1 – 1,5 dl)

Sjud i vattenbad tills det tjocknar, men akta så det inte skär sig

Vispa i lite mer sprit, typ 1 dl vodka eller mild rom/cognac.

Tillsätt ev. lite vanlilj, ev. ½ dl kokt vispgrädde.

Smaka av så att sötma och styrka är bra. Den skall dock kännas lite väl spritig i detta läge. Och konsistensen är trög, men hällbar.

Tappa på en flaska och ställ kallt över natten. Efter en dags lagring skall den inte smaka lika spritig utan mer äggig.

Njut på påskafton, gärna serverade ur halva kinderägg 🙂

Går mot sitt slut …

14 april, 2011 by Betraktelser Resor Vardagsliv

Tiden i New York börjar gå mot sitt slut … Försöker med två veckor kvar förtvivlat hålla tillbaks känslan av uppbrott och avsked, men när man väl fått den i kroppen är det svårt att leva som om den inte fanns.

Först var det en härlig förlovningsvecka i september då jag hann uppleva så oändligt mycket. Sedan knappt två månader i höstas, vilka förvisso avbröts av en knapp vecka tillbaks i Sverige och en dryg vecka i Haiti samt två sängliggandegörande virus. Men innan den perioden tog slut hade jag redan fått besked att jag fick ledigt drygt två månader även till våren.

Visserligen kommer jag även denna gång komma tillbaka, i början av september då Gunilla skall vara här en månad för att röja ut lägenheten och skicka hem sina saker – samt göra några jobb. Men om jag inte skulle få något tv- eller radiouppdrag som omfattar USA eller något annat udda skulle inträffa, så lär det bara bli två, korta semesterveckor för min del. Så känslan att tillbringa sin vardag i New York är förbi.

Detta har förvisso sina goda sidor. Hela denna period har vi genomfört många fler resor (har varit i tio delstater, även om en del mest handlar om att resa igenom på någon timme), men sista tiden har vi verkligen sett till att avverka alla små stadsdelar och orter man bör se i New York med omgivningar. De senaste veckorna har jag så kommit in i hyperaktivitet, några exempel:

* Vi har jagat för att hinna gå på alla trevliga middags-, lunch- och brunchställen som jag aldrig sett; samt hinna ombesöka de ställen jag tyckt bäst om av de vi hunnit gå på.

* Vi har sett till att avverka (och i flera fall återbesöka) alla de viktigaste jazzklubbarna i Harlem, och i kväll var vi äntligen på Apolloteatern kända talangjakt. Hade varit fånigt om jag aldrig kommit dit när det ligger två kvarter bort och massa turister tar sig långväga dit från andra sidan stan eller världen.

* I förrgår började jag äntligen köpa kläder. Här kan jag få en kavaj för en femtedel av priset hemma. Delvis för att kläder allmänt är hälften så dyra här, men framför allt för att det här finns saker i min storlek i vanliga affärer och inte bara i några få exklusiva herrekiperingar. Ända sedan september har jag därför tänkt att köpa kläder, ja redan när jag var i USA första gången för 2 år sedan. Men, nej. Jag har skjutit på det dag efter dag och sedan vecka efter vecka. Jag ogillar nästan all shopping (utom inköp av mat, alkohol och tobak) och att handla kläder är det värsta jag kan tänka mig, som att förena inköp och idrott (eftersom man skall ta på och av sig saker hela tiden). Däremot älskar jag att bära kläder jag finner stilfulla, så nu går jag omkring och myser i ett antal nya kavajer.

* Slutligen tänker jag på alla blogginlägg jag missat att skriva. I början plåtade vi var enda rolig företeelse och sa ”det blir en bra blogg!” och genomgående har alla viktiga restaurangrätter avbildats (tyvärr inget av allt mitt hemlagade). Men, det allra mesta har förblivit oskrivet. Det hade varit så roligt att berätta om alla våra äventyr, som världens mest otursförföljda dag när vi missade Madi Gras i New Orleans, allt gott vi ätit, allt roligt vi gjort. Men tyvärr är det så att antingen hinner man uppleva eller också skriva. Och i valet mellan att göra nya saker eller skriva för er om de gamla har jag egoistiskt valt det förra.

Nu mot slutet måste jag dock försöka sammanfatta något av det hela, varför jag tänkte försöka få ihop några inlägg om de bästa måltiderna, det bästa och sämsta med USA, det roligaste under vistelsen etc. Får se vad en god föresats nyttjar …

PS
Har fått ett trevligt omnämnde på Släktforskning online-bloggen apropå mitt kommande tv-program.arbloggen.

PPS
Jag kommer dock inte behöva lämna min älskade i och med att vi åker hem: tre veckor blir vi ifrån varandra, sedan skall vi leva lyckliga tillsammans i alla våra dagar … (Eller i alla fall klamra oss fast vid varandra i nöd och lust, endast med undantag för när Gunilla är på reportageresor.) Och New York i alla ära, men med Gunilla vid min sida skulle Säflle också duga rätt bra.

Min fiancée om drottningens snedsteg

7 april, 2011 by Betraktelser Resor

På lördag kl. 11:03 (med repris söndag 18:00) kommer min fästmö Gunilla Kinn vara intervjuad i Medierna i SR P1 rörande historien med drottningens fotstukning – eller snarare historiens mediemässigt intressanta principfrågor. Jag tjyvlyssnade under intervjun och det hon sa var mycket intressant – som vanligt.

Vi var för övrigt i Beretta-butiken, som drottningen handlade i före stukningen, och vilken härlig samling jaktslipsar, exklusiva picknickväskor, fickpluntor, koffertar etc. Kan inte tänka mig ett bättre ställe att hitta en present till Carl XVI Gustav. Han har tur som har Drottningen. Skulle själv inte bli ledsen om Gunilla gav mig ett träschatull med numrerade (så man vet vems som är vems) jagdbitterglas från samma affär nästa gång jag har namnsdag.

Men det jag inte kan förstå är att Drottningen själv behöver gå runt och inhandla sina varor. Kan väl inte vara meningen att en kunglighet skall springa omkring bland soptunnor på New Yorks trottoarer! Någonstans där har väl ändå vanlighetsivern slutligen ändå gått för långt? (Drottningen av England tillåts som bekant inte ens bära en plånbok enligt lagen.) Kanske krävs det en höjning av apanaget så att Drottning Silvia kan få en extra butler till att handha shoppingen.

I lånta fotofjädrar

2 mars, 2011 by Alla blogginlägg Betraktelser Mat och dryck Sjukdomar Vardagsliv

En enda kommentar här, men åtskilliga mejl och Facebook-meddelanden, och alla är eniga: man skall inte blanda bilder på inflammerade tonsiller och underbara köttstycken. Ändå pejlade jag faktiskt lite med mitt livs glädje innan jag la ut dem, och hon tyckte på intet sätt det var stötande. Fast, hon kanske var fel person att fråga: med en mor som är kirurg och själv som journalist van att se all världens hemskheter och ändå behöva äta sin middag på kvällen för att orka med följande dags arbete.

Några citat från FB:

  • ”Läser din blogg på en restaurang i Rom. Fick snabbt rulla förbi bilden av dina tonsiller för att komma till bilder på mat. Puh.”
  • ”Men Edward, alltså… halsbilden.. och matbilderna.. nej snälla….”
  • ”Av barn och dårar får man höra sanningen: tag bort bilden på ditt svalg! Madre! :-/ ”

Tvingas dock erkänna: tonsillbilden var snodd från en ungersk tonsillit-expert-community på nätet. Inte för att mina inte såg identiskt uppsvällda och vitfläckiga ut – och inte för att jag inte förtjänar allt medlidande jag kan få – för det gör jag! Men om man inte delar lägenhet med Lennart Nilsson så är så skarpa bilder på ens inre organ inte något man snyter ur rockärmen.

Debuterat som fotograf har jag däremot gjort. I senaste numret av alltid lika läsvärda Neo står jag som upphovsman till min fästmös alla Haiti-fotografier. Nu var det förvisso så att jag endast tagit ett foto på Gunilla, och det var till min besvikelse inte ens med. Alla andra hade hon tagit själv, så någon riktig fotodebut blev det inte där heller. Utan återigen lånta fjädrar …

När jag ändå är i farten och fotobiktar får jag väl erkänna att min kamera var borttappad när vi var på Peter Luger, så även de bilderna var stulna från nätet. Om än identiska med vad vi åt.

P.g.a. kamerans försvinnande får ni heller inga bilder från det underbara cocktailpartyt hos förtjusande Elfi von Kantzow i Upper East Side i söndags, eller på gårdagens hemlagade Biff Greta, eller på dagens middag på Havana Central uppe i Morningside Heights. Men, nu är den återfunnen – och snart, mycket snart kommer här dyka upp alldeles äkta, karaktäristiskt suddiga-och-vingliga Edward Blom-foton. Jag nästintill lovar.

PS Illustrationsbilderna är … snodda. Vad trodde Ni?

Från 100 till 0 på 39 timmar

7 februari, 2011 by Betraktelser Mat och dryck Vardagsliv

 Senaste veckan har präglats av fortsatt förkylning, men även av några strålande middagar, fina kvällar med Gunilla och avsked.

 Förkylningen hade en förmåga att ständigt hämta nya krafter och eskalera gång på gång. Först var jag hemma ett par dagar och försökte förtvivlat skriva tre föredrag åt ICA och svara på jobbmejl trots ideliga nysningar och en mycket skrovlig röst. Sedan hämtade jag kraft och lyckades ta mig till Årets kock-banketten, även om jag fick avstå själva tävlingen och seminarierna på dagen.

 Middagen var fantastiskt god, men för min del nådde den inte riktigt upp i förra årets enorma höjd., Om detta berodde på att förra middagen var då jag träffade Gunilla för första gången eller på att jag denna gång var förkyld, med all den menliga inverkan det har på doftsinnet, må vara osagt. Ingen skugga över kockarna dock, fantastiskt gott och trevligt var det!

 På grund av förkylningen avstod vi från efterfesten och tog en taxi direkt hem till Gunillas lya i Gamla Stan. Bäddade ner mig, kände mig rätt frisk och planerade att gå till jobbet nästa morgon  ˗ bara för att vakna upp med en näsa som ett stuprör en  solig dag i april på ett hus där privatvärden  misskött takskottningen.

 Efter en dag i sängen, i vilken jag försökte träna in föredragen och skapa powerpoints med bilder, kände jag mig bättre och lyckades ändå genomföra en heldag på Grand Hotel för ICA Region Öst. Belöningen var, förutom alla trevliga handlare man träffade, att såväl Gunilla som jag fick vara med på den underbara middagen som hade Gotlandstema: bl.a. fantastiskt lamm. Å, vad jag älskar Grand, är verkligen som ett andra hem efter alla härliga tillställningar man varit på i alla dess salar och skrymslen. En liten eftersäckare på underbara kvarterskrogen Pastis ˗ rekommenderas till alla ˗ avslutade kvällen och jag kände mig hyfsat friskt, om än mycket trött.

 Dagen efter vaknade jag åter genomförkyld och med huvudvärk klockan sex och väckte Gunilla som skulle åka till flyget en timme senare och ännu inte börjat packa. Fast packningen gick snabbt: hon nöjde sig med två fakturapärmar, en tom extraväska, sin mors gamla brudklänning, pass, biljett och dator. Fördelen när man har dubbelt boende och redan har allt man behöver i New York-lägenheten. (Eftersom min fästmö är journalist och inte, som jag historieberättare, så vet jag att hon nu kommer protestera och hävda att det säkerligen låg ytterligare en handfull småsaker i väskan som jag varken lade märke till eller kommer ihåg, men det ändrar ju på intet sätt historiens kärna.)

 Jag följde henne till Stortorget där hennes mor väntade med bil och vacklade sedan åter upp för de oändliga trapporna och föll som en klubbad säl. Vaknade först när Tyska Kyrkan slog elva och insåg att det var för sent att hinna ner till mässan i S:ta Eugenia som jag tänkt mig.  Skulle ha firat min yngsta systerdotters födelsedag på eftermiddagen, men släkten ville inte ha dit mig när det hörde om mitt virusbemängda tillstånd, så det blev ännu en dag i sängen istället.

 Dessutom har magen börjat bli lidande av alla enorma doser vitlökskapslar, Kan Jang, multivitamin, C-vitamin brus, nyponpulver, Echinea, acetylcystein, paracetamol, omega3-kapslar och skivad chili … Men är man hypokondriker tror man inte att  man kan bli frisk om man inte trycker i sig allt detta vid sjukdom

 I dag har jag äntligen lyckats ta mig till jobbet, men är ännu snuvig, aning hostig och trött ˗ värst är dock att hela min planering för de två återstående veckorna hemma är sönderslagen. Och de veckorna var enormt fullbokade både med jobb och människor jag hade tänkt att hinna träffa. I morgon skall jag dela ut ett av priserna på Cityprisfesten på Mosebacke, så jag hoppas att den förbålda förkylningen inte gör en sista comeback tills dess. Nu sitter jag vid datorn, klockan är över nio och jag måste städa hela huset eftersom städerskan kommer imorgon och för tillfället finns det inte en tom golvyta att dammsuga eller en tom bordsyta att torka av …

Molekylmodell

 Humöret är inte på topp: Antar att man måste gifta sig först innan det är kul att vara gräsänkling. Själv vandrade jag hem i mörkret efter att blivit sent kvar på jobbet, handlade lite färdigmat åt mig själv på ICA, fortsatte ner genom parken och kände mig lika ynklig och olycklig som alla vintermåndagskvällar innan jag träffade Gunilla. Endorfiner, dopaminer och de andra kroppens egna glädjeämnen tycks vara en ryslig färskvara. Efter 39 timmar är hela reserven slut och man behöver omedelbart Gunilla-närvaro-påfyllning om man inte skall ramla ihop till ett litet svårmodigt blötdjur på golvet och ropa ”spleen!”.

Nedre bilden är snodd från Wikipedia och föreställer dopamin. Övre är vinnarrätten och snodd från Årets kocks hemsida.

Veritabelt slös på goda ingredienser

2 februari, 2011 by Betraktelser Mat och dryck Vardagsliv

Hemma i dag genomförkyld. Kände lite i går, men sedan blev det bra till kvällen – och så vaknade jag i morse med halsen avstängd och näsan täppt. Hade väl inte varit så farligt om jag inte skulle ha ett föredrag som skall hållas på lördag inför hundratals ICA-köpmän, men nu måste jag försöka sitta uppe och skriva, trots att huvudet känns som inrullat i rockwool och gåsister. Hittills har jag inte fått ihop någonting denna dag.

Inte blev det mycket till lunch heller. Min livs glädje hade lämnat mig redan i morse för att tillbringa en dag med sin ömma moder (och senare) min faster samt (än senare) min kyrkoherde. Och det fanns ingen mat hemma! Inte ens en sardinburk längst in i skafferiet eller en fläskkotlett i frysen. Ja, det fanns fyra små vaktlar nedfrusna, men de kändes väl slös att äta upp ensam med igentäppt näsa.

Lunchen blev således en uppstekt röra med lök, grön sparris, olivolja, en burk ansjovis och massa (för att bli mätt) smält ost (cheddar och Västerbotten). Kombinationen var inte så lyckad som mina kyltömmarröror brukar bli, snarare ett veritabelt slös på goda ingredienser. Därtill kände mitt matsmältningssystem sig inte helt begeistrat, vilket knappast underlättar skrivandet..

I morgon är det Årets kock, hoppas jag är frisk till dess så jag i alla fall kan gå på banketten. Det var på förra Årets kock som Gunilla och jag lärde känna varandra, så det är lite av en märkesdag ˗ även om det skulle dröja till augusti innan vi blev ett par. Här kan ni läsa blogginlägget jag skrev efter den kvällen 🙂

Längtan till morgonlandet

27 januari, 2011 by Betraktelser Näringsliv Politik

Läser i DN m.fl. tidningar att man i Kina tänker slå ihop nio städer till en enda megastad med över 40 miljoner invånare. Området kommer bli större än Wales, eller lika stort som Dallas jämförs det i olika tidningar. Ett snabbtåg skall binda ihop allting och koppla samman även med Hong Kong. Budgeterad kostnad  1.875 miljarder kronor. Jag längtar dit!

Förvisso: baksidan är att man i Kina i rasande takt rivit en stor del av den historiska kulturbebyggelsen i städerna de senaste årtiondena och därmed raderat ett fantastiskt kulturarv. Vidare att man har stora miljöproblem. Och naturligtvis så skulle jag inte i längden stå ut att bo i en ickedemokrati utan fulla mänskliga rättigheter. Men ändå …

fastest-trainI Sverige kräver det år av diskussioner att bygga ut tvärbanan med en liten sidolinje, och arbetet tar tre år, hus högre än tio våningar stannar alltid vid ritbordet, det startas få nya storföretag och SJ:s lilla utvecklingskonto har plöjts ned i Hallandsåsen …

När jag var i Malaysia och Singapore härom året kunde man se hur hundratalas arbetare jobbade med ett bygge och att det gick i skift dygnet runt. När nya Tranebergsbron byggdes för några år sedan såg man aldrig fler än femton jobbare samtidigt och all verksamhet stängdes ner på eftermiddagen och låg sedan nere till följande morgon. Nu när tvärbanan byggs utanför mitt fönster sker det, trots alla modern teknik, betydligt långsammare än när stambanorna byggdes i slutet av 1800-talet.

I Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet är allting smått, långsamt och visionslöst. Projekten räknas på sin höjd i en miljard. Det är i Asien det händer. Där byggs världens högsta byggnader, där breder nätet av moderna snabbtåg ut sig, där planeras hyperstäder. Och nog känner man sig väldigt utanför här uppe i Europa, eller t.o.m. i när jag är där USA. Det är som att bo på Grönland, fisken är förträffligt men ingenting händer. 

För 125 år sedan var Sverige stället att bo i, då exploderade vår ekonomi, överallt byggdes fantastiska byggnader och vi var ledande inom de flesta konstarter. Idag är motsvarigheten Kina – och det känns tyvärr som man sitter här uppe i Hyperborea och missar hela partyt.

Åter den ende Edward

4 januari, 2011 by Betraktelser

Fram tills jag började högstadiet kallades jag alltid Eddi, av släkt, vänner, lärare och alla jag mötte. T.o.m. på klasslistor och andra halvofficiella papper stod alltid mitt smeknamn. Någon annan Eddi mötte jag aldrig, förutom i engelska filmer och tidningar ˗ och då stavade de fel. Och hade jag mött en annan Eddi hade jag tyckt det varit mycket obehagligt, som att möta en Doppelgänger.

 Så kom jag tillbaks efter sommarlovet till högstadiet och hade plötsligt bytt t-shirt, jeans, jacka och träskor mot skjorta, pressvecksbyxor, manchesterkavaj och lågskor. Och jag var inte längre Eddi utan Edward.A man in half figure with short, curly hair and a hint of beard is facing left. He wears a coronet and holds a sceptre in his right hand. He has a blue robe over a red tunic, and his hands are covered by white, embroidered gloves. His left hand seems to be pointing left, to something outside the picture.

 Edvard, fast med enkelt v, hade visserligen funnits där hela tiden som något som stod i passet och i bankboken i föräldrarnas ”viktiga låda”, på silverskeden (jag fått av farfars kusin stadsträdgårdsmästare Holger Blom eftersom hans far hetat Edward Blom) och på silverbägaren från dopet, eller som en beståndsdel av fasters ibland förekommande smeknamn: ”Edvard Pledvard”. Men det var med högstadiet jag inte bara hade namnet Edward som en tillhörighet utan verkligen blev till en Edward. Och från dess stavade jag, barock som jag alltid har varit, med dubbelt-v.

 Inte heller Edward mötte man någonsin någon annan, förrän en gång på gymnasiet. En eftermiddag i andra ring kom ett par klasskamrater fnittrande fram och presenterade en kille med latinamerikansk bakgrund som gick bad- och idrottspersonalutbildning – och hette Eduard, fast med svenskt uttal. Det var en chock! Och jag är övertygad om att klasskamraterna letat rätt på honom just för att chocka mig. Jag ville ju vara den ende Edward – och skulle det finnas någon mer skulle det i alla fall vara någon mer lik mig och inte en ”bipare”, som bad- och idrottspersonalstudenterna kallades …

 Åren gick och jag blev vuxen, och jag fortsatte att vara den ende Edward och trivas med detta ˗ fast ibland kunde det ändå kännas lite tråkigt att man aldrig mötte någon annan. Och så för en femton år sedan lärde jag känna en.

 Det var en trippelbroder, såväl i Pimpinella Orden som Par Bricole och Amarantherordern, en genomsympatisk, munter gentleman vid namn Edward Bergh. Varje gång han fick syn på mig rusade han emot mig, tryckte min hand och sade ”Hej Edward”, varvid jag svarade ”Hej Edward” och så skålade vi ˗ för när man är på ordenssällskap håller man nästan alltid ett glas i hand. Och med namnens mystik var det en speciell gemenskap som infann sig och faktiskt en viss trevnad över att inte längre vara den ende Edward.

 Så gick det ytterligare några år varvid ännu en Edward införlivades i bekantskapskretsen. Det var på en stämma med Svensk Handel i Göteborg jag mötte Edvard Söderberg, även han en gentleman ut i fingerspetsarna med belevat sätt, vältrimmad vit mustasch och en glad och förbindlig blick. Att jag visade mig vara hans sysslingbarn gjorde att vi hade gemensamma intresse och samtalsämne i vår förfader Peder Herzog. Eftersom Edvard Söderberg var direktör i Söderbergska stiftelserna kom vi att ha en del kontakt yrkesmässigt och släktskapet kändes dubbelt genom vårt gemensamma förnamn.

 Så slog jag upp Svenska Dagbladet i förrgår och finner till min bestörtning att jag åter är den ende Edward. På sidan 29 står en nekrolog över min släkting Edvard Söderberg, och när jag vänder på bladet så finner jag där en dito över min ordensbroder Edward B Bergh. Och bara 72 respektive 67 år gamla. Så förfärligt tråkigt! Requiescant in Pacem! Hoppas det finns en Edward-klubb på andra sidan!

 Fast, en smula roligt är att en ny generation faktiskt är på väg. Tre av mina vänner har döpt sina barn till Edward och när man går på stan kan man höra unga mödrar ropa namnet efter sina telningar. Så om 20-talet år kanske jag kan rusa fram och muntert säga ”Hej Edward” till någon ung nybliven ordensbroder.

Nu vill jag ha champagne

4 januari, 2011 by Alla blogginlägg Betraktelser

  Hela 934 besökare i går, helt klart rekord på nya sajten – verkligen roligt med så många ivriga läsare. Tycker nästan någon champagnefirma eller gåsleverproducent kunde börja annonsera på sidan och betala mig in natura om det fortsätter så här . Hör av Er!

 Affären Hanna tycks ju ha nått sin upplösning i och med att herr kommunalrådet hört av sig från Thailand och gjort en halv pudel. Jag måste faktiskt erkänna att jag i går var helt övertygad om att bloggen hade kapats och att allt var ett skämt, (oerhört pinsamt tänkte jag med tanke på mina kraftiga utfall mot honom) men ibland överträffar verkligheten dikten: Stefan Hannas blogg var inte kapad, möjligen var hans hjärna kapad av allt för stora mängder brännande sol och mekong-whisky.

På en vitsigt formulerad blogg vid namn ”Fem minuter du aldrig få tillbaka” har Stefan Hanna fått den fina utmärkelsen ”Dagens tomte” – jag kan inte annat än gratulera. SvD:s ledare i dag handlade i stället om hur historien visar på att små partier måste skrapa botten av tunnan i jakt på kommunalråd … Fast vad det gäller Uppsala har det problemet även gällt  stora partier genom åren: Trots att staden är Sveriges fjärde och att den har den skarpaste samlingen hjärnor i landet (tack vare universitetet), så har den politiska kvaliteten i Uppsalas fullmäktige ofta varit beklämmande låg.

 Nu har Stefan Hanna gått igenom sin blogg och som jag förstår det tagit bort de formuleringar som upprört mig och andra, så nu är det roliga över för denna gång. Fast lite snurrig i mössan verkar han fortfarande, Läs t.ex. dagens inlägg! En sak är säker, jag kommer fortsätta följa hans blogg – åtminstone så länge han är kvar i Thailand. Någonting säger mig att den inte lär överleva många dagar efter att han kommit hem och mött partikamraterna.

Helgon mot prokrastinering

23 december, 2010 by Arkiv och historia Betraktelser Religion/teologi

Som katolik finns det en enorm mängd helgon och saliga man kan kontakta för olika ändamål – allt från att bota tandvärk till att skydda hattmakare. Och det är långt ifrån bara katoliker som (mer eller mindre allvarligt) använder sig av denna möjlighet.

 När man går igenom långa listor om vilka helgon som hjälper mot vad kan det förvisso kännas väldigt medeltida och farligt nära magi. Men använt med måtta är det ändå en stor gl[Saint Expeditus]ädje att ha speciella helgon för tillvarons alla företeelser.

 I dag upptäckte jag den heliga Expeditus, som tidigare varit mig helt okänd. Han är skyddshelgon mot prokrastinering och för människor som måste leverera saker i tid. Med en fästmö vars hela liv ständigt regleras av diverse deadlines när olika artiklar skall vara inne, känns det som om S:t Expeditus kommer att få en naturligt plats i min dagliga aftonbön framöver.

 Anm. Man ser inte helgon som gudomligheter utan man ber till Gud genom ett helgon, eller man kan också uttrycka det som att man ber ett helgon om att be en förbön för en själv eller någon annan, på samma sätt som man kan be en människa att be för en. Helgonfromheten får naturligtvis inte hindra böner direkt till den treenige guden och dess olika personer. Och allra mest kanske man ändå skall se helgonen som förebilder, ett seriösare alternativ till dagens idoler.

Här finns en heltäckande databas över vilka helgon och saliga som ansvarar för vilka områden.