Subscribe

Archive | Betraktelser

I lånta fotofjädrar

2 mars, 2011 by Betraktelser Huvudmeny Mat och dryck Sjukdomar Vardagsliv

En enda kommentar här, men åtskilliga mejl och Facebook-meddelanden, och alla är eniga: man skall inte blanda bilder på inflammerade tonsiller och underbara köttstycken. Ändå pejlade jag faktiskt lite med mitt livs glädje innan jag la ut dem, och hon tyckte på intet sätt det var stötande. Fast, hon kanske var fel person att fråga: med en mor som är kirurg och själv som journalist van att se all världens hemskheter och ändå behöva äta sin middag på kvällen för att orka med följande dags arbete.

Några citat från FB:

  • ”Läser din blogg på en restaurang i Rom. Fick snabbt rulla förbi bilden av dina tonsiller för att komma till bilder på mat. Puh.”
  • ”Men Edward, alltså… halsbilden.. och matbilderna.. nej snälla….”
  • ”Av barn och dårar får man höra sanningen: tag bort bilden på ditt svalg! Madre! :-/ ”

Tvingas dock erkänna: tonsillbilden var snodd från en ungersk tonsillit-expert-community på nätet. Inte för att mina inte såg identiskt uppsvällda och vitfläckiga ut – och inte för att jag inte förtjänar allt medlidande jag kan få – för det gör jag! Men om man inte delar lägenhet med Lennart Nilsson så är så skarpa bilder på ens inre organ inte något man snyter ur rockärmen.

Debuterat som fotograf har jag däremot gjort. I senaste numret av alltid lika läsvärda Neo står jag som upphovsman till min fästmös alla Haiti-fotografier. Nu var det förvisso så att jag endast tagit ett foto på Gunilla, och det var till min besvikelse inte ens med. Alla andra hade hon tagit själv, så någon riktig fotodebut blev det inte där heller. Utan återigen lånta fjädrar …

När jag ändå är i farten och fotobiktar får jag väl erkänna att min kamera var borttappad när vi var på Peter Luger, så även de bilderna var stulna från nätet. Om än identiska med vad vi åt.

P.g.a. kamerans försvinnande får ni heller inga bilder från det underbara cocktailpartyt hos förtjusande Elfi von Kantzow i Upper East Side i söndags, eller på gårdagens hemlagade Biff Greta, eller på dagens middag på Havana Central uppe i Morningside Heights. Men, nu är den återfunnen – och snart, mycket snart kommer här dyka upp alldeles äkta, karaktäristiskt suddiga-och-vingliga Edward Blom-foton. Jag nästintill lovar.

PS Illustrationsbilderna är … snodda. Vad trodde Ni?

Från 100 till 0 på 39 timmar

7 februari, 2011 by Betraktelser Mat och dryck Vardagsliv

 Senaste veckan har präglats av fortsatt förkylning, men även av några strålande middagar, fina kvällar med Gunilla och avsked.

 Förkylningen hade en förmåga att ständigt hämta nya krafter och eskalera gång på gång. Först var jag hemma ett par dagar och försökte förtvivlat skriva tre föredrag åt ICA och svara på jobbmejl trots ideliga nysningar och en mycket skrovlig röst. Sedan hämtade jag kraft och lyckades ta mig till Årets kock-banketten, även om jag fick avstå själva tävlingen och seminarierna på dagen.

 Middagen var fantastiskt god, men för min del nådde den inte riktigt upp i förra årets enorma höjd., Om detta berodde på att förra middagen var då jag träffade Gunilla för första gången eller på att jag denna gång var förkyld, med all den menliga inverkan det har på doftsinnet, må vara osagt. Ingen skugga över kockarna dock, fantastiskt gott och trevligt var det!

 På grund av förkylningen avstod vi från efterfesten och tog en taxi direkt hem till Gunillas lya i Gamla Stan. Bäddade ner mig, kände mig rätt frisk och planerade att gå till jobbet nästa morgon  ˗ bara för att vakna upp med en näsa som ett stuprör en  solig dag i april på ett hus där privatvärden  misskött takskottningen.

 Efter en dag i sängen, i vilken jag försökte träna in föredragen och skapa powerpoints med bilder, kände jag mig bättre och lyckades ändå genomföra en heldag på Grand Hotel för ICA Region Öst. Belöningen var, förutom alla trevliga handlare man träffade, att såväl Gunilla som jag fick vara med på den underbara middagen som hade Gotlandstema: bl.a. fantastiskt lamm. Å, vad jag älskar Grand, är verkligen som ett andra hem efter alla härliga tillställningar man varit på i alla dess salar och skrymslen. En liten eftersäckare på underbara kvarterskrogen Pastis ˗ rekommenderas till alla ˗ avslutade kvällen och jag kände mig hyfsat friskt, om än mycket trött.

 Dagen efter vaknade jag åter genomförkyld och med huvudvärk klockan sex och väckte Gunilla som skulle åka till flyget en timme senare och ännu inte börjat packa. Fast packningen gick snabbt: hon nöjde sig med två fakturapärmar, en tom extraväska, sin mors gamla brudklänning, pass, biljett och dator. Fördelen när man har dubbelt boende och redan har allt man behöver i New York-lägenheten. (Eftersom min fästmö är journalist och inte, som jag historieberättare, så vet jag att hon nu kommer protestera och hävda att det säkerligen låg ytterligare en handfull småsaker i väskan som jag varken lade märke till eller kommer ihåg, men det ändrar ju på intet sätt historiens kärna.)

 Jag följde henne till Stortorget där hennes mor väntade med bil och vacklade sedan åter upp för de oändliga trapporna och föll som en klubbad säl. Vaknade först när Tyska Kyrkan slog elva och insåg att det var för sent att hinna ner till mässan i S:ta Eugenia som jag tänkt mig.  Skulle ha firat min yngsta systerdotters födelsedag på eftermiddagen, men släkten ville inte ha dit mig när det hörde om mitt virusbemängda tillstånd, så det blev ännu en dag i sängen istället.

 Dessutom har magen börjat bli lidande av alla enorma doser vitlökskapslar, Kan Jang, multivitamin, C-vitamin brus, nyponpulver, Echinea, acetylcystein, paracetamol, omega3-kapslar och skivad chili … Men är man hypokondriker tror man inte att  man kan bli frisk om man inte trycker i sig allt detta vid sjukdom

 I dag har jag äntligen lyckats ta mig till jobbet, men är ännu snuvig, aning hostig och trött ˗ värst är dock att hela min planering för de två återstående veckorna hemma är sönderslagen. Och de veckorna var enormt fullbokade både med jobb och människor jag hade tänkt att hinna träffa. I morgon skall jag dela ut ett av priserna på Cityprisfesten på Mosebacke, så jag hoppas att den förbålda förkylningen inte gör en sista comeback tills dess. Nu sitter jag vid datorn, klockan är över nio och jag måste städa hela huset eftersom städerskan kommer imorgon och för tillfället finns det inte en tom golvyta att dammsuga eller en tom bordsyta att torka av …

Molekylmodell

 Humöret är inte på topp: Antar att man måste gifta sig först innan det är kul att vara gräsänkling. Själv vandrade jag hem i mörkret efter att blivit sent kvar på jobbet, handlade lite färdigmat åt mig själv på ICA, fortsatte ner genom parken och kände mig lika ynklig och olycklig som alla vintermåndagskvällar innan jag träffade Gunilla. Endorfiner, dopaminer och de andra kroppens egna glädjeämnen tycks vara en ryslig färskvara. Efter 39 timmar är hela reserven slut och man behöver omedelbart Gunilla-närvaro-påfyllning om man inte skall ramla ihop till ett litet svårmodigt blötdjur på golvet och ropa ”spleen!”.

Nedre bilden är snodd från Wikipedia och föreställer dopamin. Övre är vinnarrätten och snodd från Årets kocks hemsida.

Veritabelt slös på goda ingredienser

2 februari, 2011 by Betraktelser Mat och dryck Vardagsliv

Hemma i dag genomförkyld. Kände lite i går, men sedan blev det bra till kvällen – och så vaknade jag i morse med halsen avstängd och näsan täppt. Hade väl inte varit så farligt om jag inte skulle ha ett föredrag som skall hållas på lördag inför hundratals ICA-köpmän, men nu måste jag försöka sitta uppe och skriva, trots att huvudet känns som inrullat i rockwool och gåsister. Hittills har jag inte fått ihop någonting denna dag.

Inte blev det mycket till lunch heller. Min livs glädje hade lämnat mig redan i morse för att tillbringa en dag med sin ömma moder (och senare) min faster samt (än senare) min kyrkoherde. Och det fanns ingen mat hemma! Inte ens en sardinburk längst in i skafferiet eller en fläskkotlett i frysen. Ja, det fanns fyra små vaktlar nedfrusna, men de kändes väl slös att äta upp ensam med igentäppt näsa.

Lunchen blev således en uppstekt röra med lök, grön sparris, olivolja, en burk ansjovis och massa (för att bli mätt) smält ost (cheddar och Västerbotten). Kombinationen var inte så lyckad som mina kyltömmarröror brukar bli, snarare ett veritabelt slös på goda ingredienser. Därtill kände mitt matsmältningssystem sig inte helt begeistrat, vilket knappast underlättar skrivandet..

I morgon är det Årets kock, hoppas jag är frisk till dess så jag i alla fall kan gå på banketten. Det var på förra Årets kock som Gunilla och jag lärde känna varandra, så det är lite av en märkesdag ˗ även om det skulle dröja till augusti innan vi blev ett par. Här kan ni läsa blogginlägget jag skrev efter den kvällen 🙂

Längtan till morgonlandet

27 januari, 2011 by Betraktelser Näringsliv Politik

Läser i DN m.fl. tidningar att man i Kina tänker slå ihop nio städer till en enda megastad med över 40 miljoner invånare. Området kommer bli större än Wales, eller lika stort som Dallas jämförs det i olika tidningar. Ett snabbtåg skall binda ihop allting och koppla samman även med Hong Kong. Budgeterad kostnad  1.875 miljarder kronor. Jag längtar dit!

Förvisso: baksidan är att man i Kina i rasande takt rivit en stor del av den historiska kulturbebyggelsen i städerna de senaste årtiondena och därmed raderat ett fantastiskt kulturarv. Vidare att man har stora miljöproblem. Och naturligtvis så skulle jag inte i längden stå ut att bo i en ickedemokrati utan fulla mänskliga rättigheter. Men ändå …

fastest-trainI Sverige kräver det år av diskussioner att bygga ut tvärbanan med en liten sidolinje, och arbetet tar tre år, hus högre än tio våningar stannar alltid vid ritbordet, det startas få nya storföretag och SJ:s lilla utvecklingskonto har plöjts ned i Hallandsåsen …

När jag var i Malaysia och Singapore härom året kunde man se hur hundratalas arbetare jobbade med ett bygge och att det gick i skift dygnet runt. När nya Tranebergsbron byggdes för några år sedan såg man aldrig fler än femton jobbare samtidigt och all verksamhet stängdes ner på eftermiddagen och låg sedan nere till följande morgon. Nu när tvärbanan byggs utanför mitt fönster sker det, trots alla modern teknik, betydligt långsammare än när stambanorna byggdes i slutet av 1800-talet.

I Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet är allting smått, långsamt och visionslöst. Projekten räknas på sin höjd i en miljard. Det är i Asien det händer. Där byggs världens högsta byggnader, där breder nätet av moderna snabbtåg ut sig, där planeras hyperstäder. Och nog känner man sig väldigt utanför här uppe i Europa, eller t.o.m. i när jag är där USA. Det är som att bo på Grönland, fisken är förträffligt men ingenting händer. 

För 125 år sedan var Sverige stället att bo i, då exploderade vår ekonomi, överallt byggdes fantastiska byggnader och vi var ledande inom de flesta konstarter. Idag är motsvarigheten Kina – och det känns tyvärr som man sitter här uppe i Hyperborea och missar hela partyt.

Åter den ende Edward

4 januari, 2011 by Betraktelser

Fram tills jag började högstadiet kallades jag alltid Eddi, av släkt, vänner, lärare och alla jag mötte. T.o.m. på klasslistor och andra halvofficiella papper stod alltid mitt smeknamn. Någon annan Eddi mötte jag aldrig, förutom i engelska filmer och tidningar ˗ och då stavade de fel. Och hade jag mött en annan Eddi hade jag tyckt det varit mycket obehagligt, som att möta en Doppelgänger.

 Så kom jag tillbaks efter sommarlovet till högstadiet och hade plötsligt bytt t-shirt, jeans, jacka och träskor mot skjorta, pressvecksbyxor, manchesterkavaj och lågskor. Och jag var inte längre Eddi utan Edward.A man in half figure with short, curly hair and a hint of beard is facing left. He wears a coronet and holds a sceptre in his right hand. He has a blue robe over a red tunic, and his hands are covered by white, embroidered gloves. His left hand seems to be pointing left, to something outside the picture.

 Edvard, fast med enkelt v, hade visserligen funnits där hela tiden som något som stod i passet och i bankboken i föräldrarnas ”viktiga låda”, på silverskeden (jag fått av farfars kusin stadsträdgårdsmästare Holger Blom eftersom hans far hetat Edward Blom) och på silverbägaren från dopet, eller som en beståndsdel av fasters ibland förekommande smeknamn: ”Edvard Pledvard”. Men det var med högstadiet jag inte bara hade namnet Edward som en tillhörighet utan verkligen blev till en Edward. Och från dess stavade jag, barock som jag alltid har varit, med dubbelt-v.

 Inte heller Edward mötte man någonsin någon annan, förrän en gång på gymnasiet. En eftermiddag i andra ring kom ett par klasskamrater fnittrande fram och presenterade en kille med latinamerikansk bakgrund som gick bad- och idrottspersonalutbildning – och hette Eduard, fast med svenskt uttal. Det var en chock! Och jag är övertygad om att klasskamraterna letat rätt på honom just för att chocka mig. Jag ville ju vara den ende Edward – och skulle det finnas någon mer skulle det i alla fall vara någon mer lik mig och inte en ”bipare”, som bad- och idrottspersonalstudenterna kallades …

 Åren gick och jag blev vuxen, och jag fortsatte att vara den ende Edward och trivas med detta ˗ fast ibland kunde det ändå kännas lite tråkigt att man aldrig mötte någon annan. Och så för en femton år sedan lärde jag känna en.

 Det var en trippelbroder, såväl i Pimpinella Orden som Par Bricole och Amarantherordern, en genomsympatisk, munter gentleman vid namn Edward Bergh. Varje gång han fick syn på mig rusade han emot mig, tryckte min hand och sade ”Hej Edward”, varvid jag svarade ”Hej Edward” och så skålade vi ˗ för när man är på ordenssällskap håller man nästan alltid ett glas i hand. Och med namnens mystik var det en speciell gemenskap som infann sig och faktiskt en viss trevnad över att inte längre vara den ende Edward.

 Så gick det ytterligare några år varvid ännu en Edward införlivades i bekantskapskretsen. Det var på en stämma med Svensk Handel i Göteborg jag mötte Edvard Söderberg, även han en gentleman ut i fingerspetsarna med belevat sätt, vältrimmad vit mustasch och en glad och förbindlig blick. Att jag visade mig vara hans sysslingbarn gjorde att vi hade gemensamma intresse och samtalsämne i vår förfader Peder Herzog. Eftersom Edvard Söderberg var direktör i Söderbergska stiftelserna kom vi att ha en del kontakt yrkesmässigt och släktskapet kändes dubbelt genom vårt gemensamma förnamn.

 Så slog jag upp Svenska Dagbladet i förrgår och finner till min bestörtning att jag åter är den ende Edward. På sidan 29 står en nekrolog över min släkting Edvard Söderberg, och när jag vänder på bladet så finner jag där en dito över min ordensbroder Edward B Bergh. Och bara 72 respektive 67 år gamla. Så förfärligt tråkigt! Requiescant in Pacem! Hoppas det finns en Edward-klubb på andra sidan!

 Fast, en smula roligt är att en ny generation faktiskt är på väg. Tre av mina vänner har döpt sina barn till Edward och när man går på stan kan man höra unga mödrar ropa namnet efter sina telningar. Så om 20-talet år kanske jag kan rusa fram och muntert säga ”Hej Edward” till någon ung nybliven ordensbroder.

Nu vill jag ha champagne

4 januari, 2011 by Betraktelser Huvudmeny

  Hela 934 besökare i går, helt klart rekord på nya sajten – verkligen roligt med så många ivriga läsare. Tycker nästan någon champagnefirma eller gåsleverproducent kunde börja annonsera på sidan och betala mig in natura om det fortsätter så här . Hör av Er!

 Affären Hanna tycks ju ha nått sin upplösning i och med att herr kommunalrådet hört av sig från Thailand och gjort en halv pudel. Jag måste faktiskt erkänna att jag i går var helt övertygad om att bloggen hade kapats och att allt var ett skämt, (oerhört pinsamt tänkte jag med tanke på mina kraftiga utfall mot honom) men ibland överträffar verkligheten dikten: Stefan Hannas blogg var inte kapad, möjligen var hans hjärna kapad av allt för stora mängder brännande sol och mekong-whisky.

På en vitsigt formulerad blogg vid namn ”Fem minuter du aldrig få tillbaka” har Stefan Hanna fått den fina utmärkelsen ”Dagens tomte” – jag kan inte annat än gratulera. SvD:s ledare i dag handlade i stället om hur historien visar på att små partier måste skrapa botten av tunnan i jakt på kommunalråd … Fast vad det gäller Uppsala har det problemet även gällt  stora partier genom åren: Trots att staden är Sveriges fjärde och att den har den skarpaste samlingen hjärnor i landet (tack vare universitetet), så har den politiska kvaliteten i Uppsalas fullmäktige ofta varit beklämmande låg.

 Nu har Stefan Hanna gått igenom sin blogg och som jag förstår det tagit bort de formuleringar som upprört mig och andra, så nu är det roliga över för denna gång. Fast lite snurrig i mössan verkar han fortfarande, Läs t.ex. dagens inlägg! En sak är säker, jag kommer fortsätta följa hans blogg – åtminstone så länge han är kvar i Thailand. Någonting säger mig att den inte lär överleva många dagar efter att han kommit hem och mött partikamraterna.

Helgon mot prokrastinering

23 december, 2010 by Arkiv och historia Betraktelser Religion/teologi

Som katolik finns det en enorm mängd helgon och saliga man kan kontakta för olika ändamål – allt från att bota tandvärk till att skydda hattmakare. Och det är långt ifrån bara katoliker som (mer eller mindre allvarligt) använder sig av denna möjlighet.

 När man går igenom långa listor om vilka helgon som hjälper mot vad kan det förvisso kännas väldigt medeltida och farligt nära magi. Men använt med måtta är det ändå en stor gl[Saint Expeditus]ädje att ha speciella helgon för tillvarons alla företeelser.

 I dag upptäckte jag den heliga Expeditus, som tidigare varit mig helt okänd. Han är skyddshelgon mot prokrastinering och för människor som måste leverera saker i tid. Med en fästmö vars hela liv ständigt regleras av diverse deadlines när olika artiklar skall vara inne, känns det som om S:t Expeditus kommer att få en naturligt plats i min dagliga aftonbön framöver.

 Anm. Man ser inte helgon som gudomligheter utan man ber till Gud genom ett helgon, eller man kan också uttrycka det som att man ber ett helgon om att be en förbön för en själv eller någon annan, på samma sätt som man kan be en människa att be för en. Helgonfromheten får naturligtvis inte hindra böner direkt till den treenige guden och dess olika personer. Och allra mest kanske man ändå skall se helgonen som förebilder, ett seriösare alternativ till dagens idoler.

Här finns en heltäckande databas över vilka helgon och saliga som ansvarar för vilka områden.

En höst i New York flyr snabbt

17 december, 2010 by Betraktelser Resor

Edward Blom och Gunilla Kinn i New York

Vad snabbt tiden försvann. I september var jag här i New York hos min fästmö Gunilla i en knapp vecka, och det kändes som om vi hann se halva stan. Nu i höst skulle jag vara här i nästan två månader, en oändlig tidsrymd jämfört med semesterresor – och det känns som vi knappt hunnit ner en sväng till Down Town …

Först låg vi däckade i över en vecka: jag i något som liknade influensa, men kanske var det bara sviterna av för många vaccin tagna samtidigt; Gunilla i en förfälig hoståkomma. När vi lagom börjat återhämta våra krafter var jag tvungen att åka tillbaks till Sverige för att hålla ett föredrag för jobbets räkning.

Tillbakakommen var jag naturligtvis trött och jetlaggad och snart var det dags att packa för nästa resa – till Haiti. Där var vi i tio dagar och efter det kändes det som om man gått igenom en känslomässig mangel och det tog någon vecka i civilisationen för att landa. Och lagom när det var dags för att börja åka på utflykter och se sevärdheter, så hade vi plötsligt båda två dragit på oss nya åkommor: Gunilla svår hosta och feber, jag influensaliknande symptom och utslag. Det var som en upprepning av våra sjukdomar en dryg månad tidigare – med skillnaden att jag denna gång hela tiden var (är) rädd för att det var (är) malaria, denguiefeber eller någon annan exotisk tropisk sjukdom. (Jag lyckades ju få fyra myggbett sista natten på Hotel Oloffson när vi lyxade till med en underbar svit, så hypokondrikern inom mig säger att mina överlevnadschanser är små.)

Nu börjar jag känna mig kry igen, och Gunilla är i alla fall bättre – och då återstår: fyra dagar. FYRA DAGAR! Av hela mina två månader. Och på listan över allt vi skulle hinna se och göra här har vi prickat av fem saker av nitton– suck! Men tre till skall hinnas med de närmsta dagarna om inte feberkurvorna vänder uppåt igen. Fast, som min mor sa i telefon när jag klagade: ”Du åkte ju inte över Atlanten för att se New York utan för att se Gunilla – och det gör du väl lika bra när ni ligger sjuka hemma i sängen”.

Jo, förvisso nog var det sällskapet med min älskade som var anledningen att jag åkte hit och nog har vi haft ett fantastisk trevligt vardagsliv i Harlem. Gemensam frukost, gemensamt knattrande på våra datorer i arbetsrummet, lustfyllda matinköp, matlagning, lunch, promenad, träning, middag med levande ljus, alfapetspel och en hel del kramar. Då och då något besök på en bar eller restaurang bara vi eller med goda vänner, mellan sjukdomssejourerna. Det har inte varit många minuter vi varit i från varandra.

Så fast det var lite snopet att vi missade nästan allt så har det ändå varit två av mitt livs bästa månader.

Välkommen till min nya blogg!

16 oktober, 2010 by Betraktelser Huvudmeny Mina tv- och radioprogram

De som följt mig över nätet sedan tidigare vet att jag under ett par år haft en blogg på TV8:s hemsida. Bakgrunden var att det behövdes marknadsföring av min person inför att serien ”Mellan skål och vägg med Edward Blom” skulle sändas. Åttans marknadsansvariga Anitha Flink tyckte hon kommit på en fantastisk idé när hon talat med kollegorna på Trean och kommit överens med dem om att jag skulle vara med i ett avsnitt av ”Du är vad Du äter” …

Jag protesterade naturligtvis hej vilt. För det första är min hälsa något fullständigt privat som inte angår svenska folket. För det andra hade jag aldrig sett ett program som var så förnedrande för de stackars deltagarna som detta; jag blev alldeles chockad när jag laddade ner några avsnitt på nätet. Som alla vet gäller nämligen ”hets mot folkgrupp” alla grupperingar av människor utom rökare, tyskar och överviktiga. Allt enligt devisen att det är bäst för dem själva att bli hånade och förnedrade för att de skall börja ta tag i sina problem. (Ja, kanske inte tyskarna förvisso.) Sanningen är att oavsett vilket problem man har, och om man kan göra något åt det eller inte, så blir man aldrig bättre på att ta tag i något för att man blir mobbad.

Foto: Eva Hildén Smith, LaBelle Rockette Fotografi

Jag hade aldrig ställt upp i detta hemska program ens om det inneburit raka spåret till att bli tv-stjärna, och nu var jag dessutom övertygad om att ett deltagande tvärtom skulle skada min kommande tv-debut något enormt. Men Anitha kunde inte släppa tanken på vilka höga tittarsiffror Du är vad du äter hade, och satte in hela övertalnings- artilleriet. Jag svarade med långa, elokventa brev som till slut pulveriserade hennes attacker och fick henne att ge upp försöken. Som den goda pr-kvinna hon är innehöll dock det sista brevet i ärendet konstaterandet. ”Men när du är så förbaskat bra på att skriva så får du för sjutton starta en blogg på som marknadsför programmet i alla fall.” Och så blev det …

I början var jag mycket flitig och skrev inlägg 2-3 gånger om dagen. Läsarna ökade i takt med att mina program sändes och snart hade jag flera tusen besökare i veckan. Men sedan började jag tappa takten, inläggen blev allt mer sporadiska. Ett om dagen, ett varannan dag, en hel vecka utan inlägg ibland. Och så när jag fann kärleken också blev det verklig katastrof, kunde gå flera veckor utan inlägg. Men de snälla läsarna tycks ändå ha fortsatt att följa mig i förvånansvärt stor omfattning.

Nu känns det dock som min koppling till Åttan är svag. Även om det var där jag debuterade i Finansnytt och därefter Fredag med Edward/DI-TV. Och det var där mina första riktiga serier ”Mellan skål och vägg med Edward Blom” och ”Edward Bloms gästabud” sändes, så är det nu länge sedan jag gjorde något för dem – även om de rolig nog fortsätter att sända mig i repis.  I alla fall har tanken slagit mig att det vore bättre med ett eget litet hörn av internet där jag kan skriva om mina olika projekt oavsett kanal.

Mina goda vänner Kajsa och Matthieu Hartig hörde mig nämna detta, och till min 40-årsdag i höstas gav de mig en fantastisk present: Denna nya hemsida med både blogg och möjlighet till fasta texter och bilder. Stort, stort tack!

Liksom på min förra blogg är avsikten att blanda: restaurangbesök och matlagning, information om mina radio- och tv-framträdanden med massa personliga dagboksanteckningar och en och annan arg debattartikel. Ibland kommer jag nog att vara aktiv, men oftast få ni nog räkna med något inlägg då och då när jag känner för det. Hoppas att Ni kommer uppskatta den nya bloggen!

Edward Blom