Subscribe

Archive | Betraktelser

Vad vill de egentligen?

14 september, 2011 by Betraktelser Knäppa grejer Mina tv- och radioprogram

Gänget bakom Breaking News med Filip och Fredrik håller fullstädigt på att krama ihjäl mig. Jag hade trott att jag aldrig skulle få komma tillbaka efter min upprördhet över den förment förgiftade führerflaskan, men så var inte fallet. Tvärtom såg de till att boka upp mig för alla onsdagar i resten av programserien, har t.o.m börjat kolla upp om jag inte kan vara med ”över lina” även de onsdagar när jag semestrar på andra sidan Atlanten – och nu ikväll kom så detta!

Gick nyss in på programmets webbplats och tro det eller ej men Edward Blom står inte bara i större storlek än Felix Herngren och Maria Wetterstrand, utan till och med i mäktigare sättning än Filip och Fredrik. På min skärm mätte F:n i de båda programledarnas namn 0,8 cm och E:et i mitt eget 1,1. Vad är de ute efter?

Har Filip och Fredrik förlorat på poker och detta var insatsen? Har de någon inkilningstradition och tror att de skall kunna lura mig att stå för alla drinkarna på avslutningsfesten? Eller är det hela bara ett rysligt experiment för att se hur långt det kan gå om man underblåser en megaloman arkivaries arraksdoftande tweedego? (Fast då borde jag ju få mer än 2–4 minuter i sändning …)

 Jag har inga svar, möjligen ges en ledtråd i kvällens program där jag blandar gröna miljödrinkar åt Maria Wetterstrand! Någon gång i slutet av akt 2 – väl mötta där!

Champagne med otrevlig bismak

25 augusti, 2011 by Arkiv och historia Betraktelser Mat och dryck Mina tv- och radioprogram Politik

I går förmiddags bjöds jag in att vara med i Kanal 5:s Breaking News med Filip och Fredrik. Jag skulle provsmaka en champagne från 1937 och ge mitt utlåtande hette det. Först några timmar innan jag skulle dit upptäckte jag på deras hemsida, vems champagne det rörde sig om. Det visade sig vara Hitlers champagne – Den lilla detaljen hade de råkat glömma att nämna, liksom att den hade rykte om sig att vara cyanidförgiftad.  Jag kände mig grundlurad och bokade av, men lät mig ändå övertalas att i alla fall komma med på villkor att jag slapp smaka sörjan – trots allt vill man ju inte få rykta om sig att vara en som ställer in, för då är man tyvärr slut i tv- världen.

Det eventuella giftet var väl en sak. De hade tydligen haft en nål nere och sugit upp lite som kollats på ett labb i Linköping för de vanligaste gifterna – även om nazisterna hade tillgång till flera ovanliga också … Jag tyckte mest synd om Stig-Björns lilla dotter som var med i studion; har svårt att tänka mig att hon inte oroade sig – fast hon kanske är lika tuff som sin far.

Problemet med denna typ av jippon är dock att det både underblåser fixeringen vid Hitler och nazitopparna och samtidigt trivialiserar deras brott mot mänskligheten. Det finns en sjuklig kult kring nazismen som bara växer. Historiemagasinen kan knappt sälja ett nummer utan att Hitler, Göring eller någon av deras närmaste pryder omslaget, böcker om andra världskriget säljer orimligt mycket jämfört med andra historieskildringar, och många är de personer som har total koll på varenda liten detalj i nazisternas u-båtar eller maskingevär. En kollega till mig sa häromdagen när hon satt och höll i ett nummer av Allt om historia, att ”det enda som återstår är att de börjar göra Hitler som kramdjur”

Mest sjuk är ändå den relikdyrkan som verkar ske. Runt om på auktionsverk och webbhandelssidor bjuder samlare över varandra föra att köpa nazistföremål. Häromveckan råkade jag av misstag komma in på en fransk auktionssida som sålde en av Herman Görings uniformer. Historiskt är det naturligtvis mycket intressant att veta att han hade samma schweiziska kostymskräddare som Stalin, och att han lät starta en egen riddarorden (Känns det igen?) för att få bära egendesignade uniformer av andra färger och utseenden än övriga nazisters. Att ett museum bevarar några av dem kan jag förstå. Det är viktigt att inse att demokratin inte störtas av några övermänniskor, utan ofta av rena pajasar som en Kadaffi, Göring eller Mussolini. Men att samlare slåss med miljonbelopp för att få denna ”fantastiska, ovanliga, raritet, vilken mycket sällan kommer ut till försäljning!” som auktionskatalogen beskrev den som är vämjeligt.

Människan har alltid sparat på minnen och föremål från helgon och goda vishetslärare, men det är så genomperverst att samla reliker från världshistoriens ondaste människor.

Champagnen som hittades i Hitlers bunker vid krigsslutet borde antingen ha druckits upp av soldaterna som intog den, eller om man befarade förgiftning, hällts ut. Att auktionera ut den och köpa in den för stora pengar och sedan dricka den offentligt i tv spär bara på nazi-relikernas laddning. Och naturligtvis hakade Expressen på och lät löpsedeln fyllas med ”Filip och Fredrik dricker Hitlers champagne”.  Själv smakade jag den inte, både för att jag var ärligt rädd för att bli förgiftad, men också för att det kändes oerhört obehagligt at dricka en flaska som faktiskt nazitopparna kunde ha strukit sina blodiga fingrar över, nästan som att skåla med djävulen själv.  Och, ja jag förstår absolut de tittare som tycker jag själv var omoralisk som deltog i spektaklet – även om man kanske inte behöver gå så långt som den personen på Flashback som skrev att han hoppades att jag skulle dö av förgiftning.

Miljoner och åter miljoner människor dödades p.g.a. nazismen. Låt oss visa dem respekt genom att inte trivialisera nazismen och andra världskriget, men framförallt låta bli att beundrande samla på deras föremål som om de vore reliker av stora män. Det finns inget stort i att vara ond, det är bara patetiskt. Låt diktatorernas prylar och uniformer multna och försvinna. Deras champagne har i alla fall en bitter eftersmak – vare sig den innehåller cyanid eller inte.

Nu rivs åter tusentals fantastiska byggnader

26 juli, 2011 by Arkitektur och stadsplanering Arkiv och historia Betraktelser Länkar

Läs mitt inlägg på Centrum för Näringslivshistorias blogg om att Hjalmar Mehrs vålnad börjat svepa över landet och krossa sköna och kulturhistoriskt värdefulla byggnader: 1800-talskvarteret Gerd i Uppsala (ett av de få oförstörda i lärdomsstaden), Enköpings stadshotell (stadens i särklass vackraste byggnad), Restaurang Lindgården på Djurgården (bara några dagar sedan) – och nu står hela Petersvik utanför Sundsvall, med sina fantastiska träpatronvillor, på tur.

I förvirrade glasögon

9 juni, 2011 by Betraktelser Huvudmeny Knäppa grejer Vardagsliv

Min eminente webbmaster, tillika goda vännen, Kajsa Hartig klagar på att jag inte sköter mitt bloggande. ”kan du inte åtminstone fotoblogga nu fram till bröllopet” skriver hon – men det är ju uppladdandet av foton som tar tid, jag lyckas ju inte ens ha mobilen laddad så jag kan ta några foton för tillfället.

I går lyckades jag i alla fall med något av det mer förvirrande som hänt mig. Efter jobbet skulle Gunilla på Ekolådan-mingel (hon skriver för det prima Ekobladet) på Söder. Jag cyklade från jobbet, sprang upp och hämtade en sak i lägenheten och mötte henne sedan vid Kornhamstorg för gemensam cykeltur till Vita Bergen.

Väl framme sliter jag av hjälmen med ett ryck, torkar mig i pannan med en näsduk och upptäcker sedan att allt är suddigt. Mina glasögon är borta. Letar i alla fickor, letar närmast cykeln, men Gunilla är på väg in och jag tänker att de måste ligga i en ficka. 40 minuter senare när vi kommer ut inser jag att de inte ligger i någon ficka, letar runt cykeln och ett par meter ifrån den ligger de: totalt platta och överkörda …

Bara att begära ledigt ett par timmar från jobbet, ta mig till optikern på morgonen, begära expresshjälp och beställa ett par nya för flera tusenlappar – trots att tid och pengar tryter i bröllopstider. På Ringdahls optik är de dock lika trevliga som alltid, även om de meddelade att Ringdahl själv (som drog sig tillbaka för ett par år sedan) tyvärr hade gått ur tiden.

Hem till lägenheten för att hämta portföljen och där, på tvättmaskinen bredvid handfatet i badrummet, ligger … mina glasögon!!!

Hur jag kunde cykla hela vägen utan att märka att jag inte hade dem på mig är ett mysterium, men än större hur det kom sig att ett par av samma märke och modell som mina låg krossade bara ett par meter från cykeln precis där jag letade efter mina egna. Känns som hela världen håller på och bli snurrig …

Nåja, nu slipper jag i alla fall gifta mig i ett par glasögon vars bågar har fullt av små fula pudelbitmärken …

Här är lite skrivet om det stundande brölloppet!http://annaduner.wordpress.com/2011/06/08/bror-gifter-sig/ 

http://gunillasdagbok.blogspot.com/

Stefan Hanna, stripteasedansör

6 maj, 2011 by Betraktelser Huvudmeny Knäppa grejer Länkar Politik

Om Ni läste mitt senaste inlägg så förstod Ni att jag inte kunde vänta länge med att åter skriva om den gamle Odinstadens starke man, allas våran tjockismotståndare Stefan Hanna.

Tvärtemot vad alla trodde efter hans mycket förvirrande semesterbloggarskandal sitter karln tryggt och lugnt, som en Göran Persson med tre groggar innanför västen, kvar på sin post. Och inte nog med det, hans mycket underhållande blogg fortsätter att tulta fram över den informationsmotorväg vi kallar nätet.

Bloggen heter ”Tankar och reflektioner” vilket får mig att undra om han inspirerats av salig greve Magnus Stenbock på Herborum som i dussintalet upplagor under hela livet gav ut sin bok ”Tankar och synpunkter” med undertiteln  ”i några av tidens frågor”. Greven, som vi för övrigt talade om senast på jobbfikat i dag, var dock en allt för sympatisk människa för att jag skulle döma ut hans bok som stollig, även om den med en annan författare skulle ha vissa svårigheter att inte inlemmas i detta fack. (Mina goda vänner Martin och Elisabet har f.ö. ”stofiler” som en del i sitt biblioteksklassifikationssystem, tror inte de fyller en hel hylla, men har i alla fall ett eget imaginärt signum.)

Här har t.ex. ett ganska färskt citat från Stefan Hannas blogg, läs och begrunda:

Sedan unga år har jag lätt för att umgås med finnar. Precis som japaner är finnarna, generellt sätt, väldigt ambitiösa, tänkande och pratar ogärna om de inte har något viktigt att säga. Att inte prata om man inte har något viktigt att säga, det är det många politiker som skulle behöva lära sig… I min ungdom besökte jag Helsingfors, Mariehamn och Vasa rätt ofta. Jag startade upp en festklubb på gymnasiet och vi reste löpande på Finlandskryssningar. Båtresorna var underhållande men att angöra i Mariehamn, Helsingfors eller Vasa var en bedrövlig upplevelse.

Kanske borde någon upplysa regeringen att det finns ett sådant material till kommande utrikesminister att hämta från lärdomens högborg.

 Men, nu undrar nu förstås över rubriken. Och, jo då, Stefan Hanna startade inte bara festklubbar utan han har även ett förflutet som, strip tease-artist i chippendale-stil. (Se denna intervju! märkligt nog från Uppsala kommuns webbplats)  Och så tycker folk att Håkan Juholt är en spännande politiker.

Ännu i Tyskland

3 maj, 2011 by Arkitektur och stadsplanering Betraktelser Mat och dryck Resor Restauranger

Befinner mig ännu i Stuttgart. En lite märklig ort: själva staden bombades helt sönder i 2:a världskriget så att knappt något gick att rekonstruera. Men trots att man byggde helt nya, gräsliga betonghus så blev stadsplanen väldigt underlig och genom allt har man dragit stora motorvägsliknande vägar. Det enda vackra i innerstan är slottsparken och den vill politikerna riva bort en tredjedel av för att bygga ny underjordisk järnvägsstation, vilket lett till enorma protester och övervåld från polisen. Staden är nog, med undantag av Mannheim föstås, västra Tysklands fulaste – i det tidigare DDR kanske det finns en och annan konkurrent möjligtvis, men jag tvivlar.

Jag har två vänner som bott här i trakten om jag minns rätt: U. växte upp här, men har sagt att det är sista stället på jorden hon vill bo på – tror hon tyckte folk var bigotta. J. stammade härifrån och jobbade något år här efter examen, men var väldigt besviken, tyckte att  folk var för materialistiska. Av min korta titt att döma verkar folk dock trevliga, men det är inte riktigt den där idyllen som överallt annars i Sydtyskland så länge man håller sig inne i själva staden.

Åker man fem-tio minuter med taxi kommer man dock utanför det som historiskt var själva Stuttgart och ut i småstäder och byar som i dag är helt ihopväxta med den större staden, och de klarade sig bättre i kriget så här finns vackra gamla hus och trivsamma restauranger och runt omkring härliga vinberg. Vi åt som sagt riktigt trevligt i söndags (olika sorters kött med spätzle d.v.s. äggnudlar), i går var det vinprovning uppe i bergen. Vid bordet satt förutom Alexander och jag, Deutsche Banks arkivarie som är en god vän och talar riktigt bra svenska, en trevlig tysk-fransyska, en liten herre som satt för långt bort för att jag skulle  kunna inleda konversation med honom, samt en landsmannschafter (alltså en person som tillhört en tysk studentförening, men inte av samma sort som jag). Han hade tydliga mensurärr som jag lade märke till direkt, och han var mycket förvånad när jag berättade att jag också var coleurstudent. Ingen tysk i dag lägger märke till de där små skråmorna och förstår var det är berättade han.

I dag var Alexander (min chef) och jag på ett riktigt bra ställe: ett gammalt stadsmurtorn, visserligen sammanstörtat i kriget men återuppbyggt av de gamla stenarna och nytt trä och puts 1980. Här serverades fantastisk tjock, vitt sparris med toner av jordärtskocka och jordkällare, tillräckligt beskt men inte för beskt. Och ett riktigt bra rieslingvin till det. Å, vad gott det var!

Ni som hängt med bloggen ett tag har sett inlägg från Alexanders och mina kombinerade arbets- och sparrisresor tidigare, och då har jag haft egna foton – tyvärr är min mobilkamera glömd i NY och min egen kamera har fått fel på linsen efter att batteriet tog slut när objektivet var utfällt och den sedan inte kunde fällas in igen utan fick ligga utfälld och utsättas för tryck i väskan – så några egna foton blir det inte här, utan bara några snodda från nätet. Men se gärna t.ex. detta inlägg: http://edwardblom.blog.mtgnewmedia.se/2009/05/02/pa-cecilienhof/ – finns rätt många träffar om man googlar ”Edward Blom” och sparris överhuvudtaget, varav en del är rätt konstiga, fast det är Pers fel, men många inlägg från min gamla TV8-blogg måste man välja chachad på för att komma rätt till.

Anledningen att jag varit här är för övrigt tyska näringslivsarkivariernas ( Die Vereinigung deutscher Wirtschaftsarchivare) årliga konferens som lyckligtvis alltid infaller just under sparrissässongen. Det är oerhört givande och intressanta föredrag, men eftersom jag inte sov något när jag reste från USA och varit total jetlaggad råkade jag faktiskt nicka till en sekund i går – pinsamt när jag insåg att förra gången jag nickade till vid ett föredrag var – hmm, inledningsföredraget på söndagskvällen precis ett år och en dag tidigare under samma konferens. Då hade jag nämligen varit på Amarantherbalen hela natten innan och sedan direkt flugit till konferensen som alltid inleds med ett föredrag på söndagskvällen. Som synes ovan hade jag sömnbrist även för två år sedan, men då anlände jag ett par dagar i förväg till konferensplatsen så jag var i god form när väl föredragen satte in.

Jag heter för sjutton Blom, Blom som i blomma!

28 april, 2011 by Arkiv och historia Betraktelser

OK, jag skall erkänna att jag själv ofta stavar namn fel här i bloggen; jag försöker kolla upp dem, men i bland blir det för snabbt och bloggen är ju helt oarvoderat fritidsjobb man bara gör för att det är kul. När det är sagt, att jag själv kan slarva, så är det dags för mitt utbrott:

Jag heter för sjutton Blom! Blom, Blom, Blom. Vanligt svenskt Blom, blom som i blomma, blom som i körsbärsblom, blom som i ”full blom” – eller i full Blom för den delen.

Varför påpekar jag detta? Jo, för mitt namn de senaste dagarna har stavats med två o:n på P4:s hemsida, på Recept.nu, på TV4:s hemsida – och inte minst i såväl undertext som på en filmad bild med mitt foto och namn i gårdagens Klockan åtta hos stjärnorna. Och de är inte de första, vart jag vänder mig ser jag Bloom-stavningar. (För ett par år sedan hade t.ex.. tre olika regionala P4-redaktioner i landet lyckats lägga ut mitt namn med tre individuella skrivsätt under samma månad.)

Allt började 2003, innan dess hade denna felstav ning aldrig förekommit. (Det enda jag fick stå ut med var att folk ibland skrev Edward med enkelt v istället som det skulle med dubbelt eller att mitt dåvarande smeknamn stavades fel.)  Men år 2003 kom en mycket bra film, Big Fish, med en säregen, livsnjutande, anekdotberättande och storfiskande karaktär med namnet … just det: Edward Bloom. Och sedan dess är det kört, vart jag mig vänder stavas mitt efternamn fel.

Bloom är förvisso ett trevligt namn som framför allt bärs av anglosaxiska judar. (Men mitt lilla judiska påbrå kommer inte från Blomsläkten, som var helt vanligt, svenskt, bonn-lutherskt, utan från min farmors farfar som hette Herzog.) Man kommer att tänka på den hyperkonservative, och så förnuftige litteraturvetaren, Harold Bloom, eller på huvudpersonen i James Joyce Ulysses: Leopold Bloom. Och så har vi ju Orlando Bloom som spelar Legolas i Sagon om ringen-filmerna. Och flera berömda läkare – någon har till och med ett eget hemskt syndrom uppkallat efter sig. Alltså ett trivsamt namn, men det är INTE MITT.

Jag heter alltså Blom. Det finns flera svenska Blom-släkter: de flesta har en anfader som var indelt soldat. From, Blom, Rask gick snabbt att skrika ute i fält. Vår släkt har det dock antagligen efter en trädgårdsmästare i slutet av 1700-talet. Blom från Lagunda heter vår släkt i Svensk Släktkalender. Inte Laaguunda! Släktblomma är gentianan, vilken därför även ingår i den lilla hjärtskolden i mitten i mitt antagna borgerliga släktvapen, se nedan. Och nu är det bara att hoppas att detta sprids till alla som önskar skriva om mig, Blom, Blom, Blom som i blomma, skall det vara så svårt?

PS Flera av webbplatserna har i alla fall varit snälla och ändrat sedan jag påpekat.

Edward Bloms vapensköld, skapad av Davor Zovko

Långfredag: fasta och likörblandning (recept längs ned)

22 april, 2011 by Betraktelser Edwards recept Mat och dryck Religion/teologi Traditioner

Stilla veckan fortskrider: i går var jag på en väldigt fin skärtorsdagsmässa där den gängse fottvagningen (där prästen tvättar 12 församlingsmedlemmars fötter) var ersatt med att samtliga närvarande istället tvättade varandras händer. Kanske inte lika ödmjukande för prästerna (fast har man valt att arbeta i Harlem är man nog redan ödmjuk så det räcker), men desto mer för oss andra som också fick följa Kristi förebild och tjäna varandra. Och sådana små tecken kan behövas om man är fåfäng och högmodig som t.ex. undertecknad … Rekommenderade långfredagsblogginlägg här (fin dikt) och här (fin musk) !

Börjar så smått känna igen och bli igenkänd i församlingen här. Inte så stor, utan kvarterskyrkan brukar vara halvfylld på söndagarna. Alla utom tre-fyra av de fasta mässbesökarna är afroamerikaner, ganska blandade åldrar; även om äldre damer, som alltid, dominerar en aning. Prästerna (en ung och en runt de 70-75) är vita amerikaner, jesuiter. Stämningen är innerligt, man håller varandra i hand under Fader vår, alla hälsar på varandra vid fridshälsningen etc. och gospelmusik präglar liturgin, med kör och handklappningar – om än långt i från så vilt och svängigt som man sett från gospelgudstjänster på tv, utan en trivsam nivå.

I dag är det långfredag, så det borde vara en dag helt präglad av stillhet, fasta och religion. De två senare får jag nog till, men stillheten blir lite svår eftersom vi skall fira påsk i morgon med gäster och måste städa och laga påskgodis i dag. Gunilla tyckte det var lite överdrivet att köpa 48 ägg när vi bara skulle ha två gäster, men det kommer gå åt. Och köpa påskpynt och påskägg. Dessutom måste jag köpa en vigselring (lär vara mycket bättre priser här än i Sverige, och jag åker hem om en vecka och det kan ta lite tid från beställningen.)

I går kväll gjorde jag i ordning ägglikören, recept nedan.

 Edwards påskiga ägglikör

Vispa 14 äggulor med socker eller aningen socker och resten sockerersättning (t.ex. stevia).

Blanda i rom eller cognac, ev. även lite punsch, tills det är lite flytande (ca 1 – 1,5 dl)

Sjud i vattenbad tills det tjocknar, men akta så det inte skär sig

Vispa i lite mer sprit, typ 1 dl vodka eller mild rom/cognac.

Tillsätt ev. lite vanlilj, ev. ½ dl kokt vispgrädde.

Smaka av så att sötma och styrka är bra. Den skall dock kännas lite väl spritig i detta läge. Och konsistensen är trög, men hällbar.

Tappa på en flaska och ställ kallt över natten. Efter en dags lagring skall den inte smaka lika spritig utan mer äggig.

Njut på påskafton, gärna serverade ur halva kinderägg 🙂

Går mot sitt slut …

14 april, 2011 by Betraktelser Resor Vardagsliv

Tiden i New York börjar gå mot sitt slut … Försöker med två veckor kvar förtvivlat hålla tillbaks känslan av uppbrott och avsked, men när man väl fått den i kroppen är det svårt att leva som om den inte fanns.

Först var det en härlig förlovningsvecka i september då jag hann uppleva så oändligt mycket. Sedan knappt två månader i höstas, vilka förvisso avbröts av en knapp vecka tillbaks i Sverige och en dryg vecka i Haiti samt två sängliggandegörande virus. Men innan den perioden tog slut hade jag redan fått besked att jag fick ledigt drygt två månader även till våren.

Visserligen kommer jag även denna gång komma tillbaka, i början av september då Gunilla skall vara här en månad för att röja ut lägenheten och skicka hem sina saker – samt göra några jobb. Men om jag inte skulle få något tv- eller radiouppdrag som omfattar USA eller något annat udda skulle inträffa, så lär det bara bli två, korta semesterveckor för min del. Så känslan att tillbringa sin vardag i New York är förbi.

Detta har förvisso sina goda sidor. Hela denna period har vi genomfört många fler resor (har varit i tio delstater, även om en del mest handlar om att resa igenom på någon timme), men sista tiden har vi verkligen sett till att avverka alla små stadsdelar och orter man bör se i New York med omgivningar. De senaste veckorna har jag så kommit in i hyperaktivitet, några exempel:

* Vi har jagat för att hinna gå på alla trevliga middags-, lunch- och brunchställen som jag aldrig sett; samt hinna ombesöka de ställen jag tyckt bäst om av de vi hunnit gå på.

* Vi har sett till att avverka (och i flera fall återbesöka) alla de viktigaste jazzklubbarna i Harlem, och i kväll var vi äntligen på Apolloteatern kända talangjakt. Hade varit fånigt om jag aldrig kommit dit när det ligger två kvarter bort och massa turister tar sig långväga dit från andra sidan stan eller världen.

* I förrgår började jag äntligen köpa kläder. Här kan jag få en kavaj för en femtedel av priset hemma. Delvis för att kläder allmänt är hälften så dyra här, men framför allt för att det här finns saker i min storlek i vanliga affärer och inte bara i några få exklusiva herrekiperingar. Ända sedan september har jag därför tänkt att köpa kläder, ja redan när jag var i USA första gången för 2 år sedan. Men, nej. Jag har skjutit på det dag efter dag och sedan vecka efter vecka. Jag ogillar nästan all shopping (utom inköp av mat, alkohol och tobak) och att handla kläder är det värsta jag kan tänka mig, som att förena inköp och idrott (eftersom man skall ta på och av sig saker hela tiden). Däremot älskar jag att bära kläder jag finner stilfulla, så nu går jag omkring och myser i ett antal nya kavajer.

* Slutligen tänker jag på alla blogginlägg jag missat att skriva. I början plåtade vi var enda rolig företeelse och sa ”det blir en bra blogg!” och genomgående har alla viktiga restaurangrätter avbildats (tyvärr inget av allt mitt hemlagade). Men, det allra mesta har förblivit oskrivet. Det hade varit så roligt att berätta om alla våra äventyr, som världens mest otursförföljda dag när vi missade Madi Gras i New Orleans, allt gott vi ätit, allt roligt vi gjort. Men tyvärr är det så att antingen hinner man uppleva eller också skriva. Och i valet mellan att göra nya saker eller skriva för er om de gamla har jag egoistiskt valt det förra.

Nu mot slutet måste jag dock försöka sammanfatta något av det hela, varför jag tänkte försöka få ihop några inlägg om de bästa måltiderna, det bästa och sämsta med USA, det roligaste under vistelsen etc. Får se vad en god föresats nyttjar …

PS
Har fått ett trevligt omnämnde på Släktforskning online-bloggen apropå mitt kommande tv-program.arbloggen.

PPS
Jag kommer dock inte behöva lämna min älskade i och med att vi åker hem: tre veckor blir vi ifrån varandra, sedan skall vi leva lyckliga tillsammans i alla våra dagar … (Eller i alla fall klamra oss fast vid varandra i nöd och lust, endast med undantag för när Gunilla är på reportageresor.) Och New York i alla ära, men med Gunilla vid min sida skulle Säflle också duga rätt bra.

Min fiancée om drottningens snedsteg

7 april, 2011 by Betraktelser Resor

På lördag kl. 11:03 (med repris söndag 18:00) kommer min fästmö Gunilla Kinn vara intervjuad i Medierna i SR P1 rörande historien med drottningens fotstukning – eller snarare historiens mediemässigt intressanta principfrågor. Jag tjyvlyssnade under intervjun och det hon sa var mycket intressant – som vanligt.

Vi var för övrigt i Beretta-butiken, som drottningen handlade i före stukningen, och vilken härlig samling jaktslipsar, exklusiva picknickväskor, fickpluntor, koffertar etc. Kan inte tänka mig ett bättre ställe att hitta en present till Carl XVI Gustav. Han har tur som har Drottningen. Skulle själv inte bli ledsen om Gunilla gav mig ett träschatull med numrerade (så man vet vems som är vems) jagdbitterglas från samma affär nästa gång jag har namnsdag.

Men det jag inte kan förstå är att Drottningen själv behöver gå runt och inhandla sina varor. Kan väl inte vara meningen att en kunglighet skall springa omkring bland soptunnor på New Yorks trottoarer! Någonstans där har väl ändå vanlighetsivern slutligen ändå gått för långt? (Drottningen av England tillåts som bekant inte ens bära en plånbok enligt lagen.) Kanske krävs det en höjning av apanaget så att Drottning Silvia kan få en extra butler till att handha shoppingen.