Åter den ende Edward

Fram tills jag började högstadiet kallades jag alltid Eddi, av släkt, vänner, lärare och alla jag mötte. T.o.m. på klasslistor och andra halvofficiella papper stod alltid mitt smeknamn. Någon annan Eddi mötte jag aldrig, förutom i engelska filmer och tidningar ˗ och då stavade de fel. Och hade jag mött en annan Eddi hade jag tyckt det varit mycket obehagligt, som att möta en Doppelgänger.

 Så kom jag tillbaks efter sommarlovet till högstadiet och hade plötsligt bytt t-shirt, jeans, jacka och träskor mot skjorta, pressvecksbyxor, manchesterkavaj och lågskor. Och jag var inte längre Eddi utan Edward.A man in half figure with short, curly hair and a hint of beard is facing left. He wears a coronet and holds a sceptre in his right hand. He has a blue robe over a red tunic, and his hands are covered by white, embroidered gloves. His left hand seems to be pointing left, to something outside the picture.

 Edvard, fast med enkelt v, hade visserligen funnits där hela tiden som något som stod i passet och i bankboken i föräldrarnas ”viktiga låda”, på silverskeden (jag fått av farfars kusin stadsträdgårdsmästare Holger Blom eftersom hans far hetat Edward Blom) och på silverbägaren från dopet, eller som en beståndsdel av fasters ibland förekommande smeknamn: ”Edvard Pledvard”. Men det var med högstadiet jag inte bara hade namnet Edward som en tillhörighet utan verkligen blev till en Edward. Och från dess stavade jag, barock som jag alltid har varit, med dubbelt-v.

 Inte heller Edward mötte man någonsin någon annan, förrän en gång på gymnasiet. En eftermiddag i andra ring kom ett par klasskamrater fnittrande fram och presenterade en kille med latinamerikansk bakgrund som gick bad- och idrottspersonalutbildning – och hette Eduard, fast med svenskt uttal. Det var en chock! Och jag är övertygad om att klasskamraterna letat rätt på honom just för att chocka mig. Jag ville ju vara den ende Edward – och skulle det finnas någon mer skulle det i alla fall vara någon mer lik mig och inte en ”bipare”, som bad- och idrottspersonalstudenterna kallades …

 Åren gick och jag blev vuxen, och jag fortsatte att vara den ende Edward och trivas med detta ˗ fast ibland kunde det ändå kännas lite tråkigt att man aldrig mötte någon annan. Och så för en femton år sedan lärde jag känna en.

 Det var en trippelbroder, såväl i Pimpinella Orden som Par Bricole och Amarantherordern, en genomsympatisk, munter gentleman vid namn Edward Bergh. Varje gång han fick syn på mig rusade han emot mig, tryckte min hand och sade ”Hej Edward”, varvid jag svarade ”Hej Edward” och så skålade vi ˗ för när man är på ordenssällskap håller man nästan alltid ett glas i hand. Och med namnens mystik var det en speciell gemenskap som infann sig och faktiskt en viss trevnad över att inte längre vara den ende Edward.

 Så gick det ytterligare några år varvid ännu en Edward införlivades i bekantskapskretsen. Det var på en stämma med Svensk Handel i Göteborg jag mötte Edvard Söderberg, även han en gentleman ut i fingerspetsarna med belevat sätt, vältrimmad vit mustasch och en glad och förbindlig blick. Att jag visade mig vara hans sysslingbarn gjorde att vi hade gemensamma intresse och samtalsämne i vår förfader Peder Herzog. Eftersom Edvard Söderberg var direktör i Söderbergska stiftelserna kom vi att ha en del kontakt yrkesmässigt och släktskapet kändes dubbelt genom vårt gemensamma förnamn.

 Så slog jag upp Svenska Dagbladet i förrgår och finner till min bestörtning att jag åter är den ende Edward. På sidan 29 står en nekrolog över min släkting Edvard Söderberg, och när jag vänder på bladet så finner jag där en dito över min ordensbroder Edward B Bergh. Och bara 72 respektive 67 år gamla. Så förfärligt tråkigt! Requiescant in Pacem! Hoppas det finns en Edward-klubb på andra sidan!

 Fast, en smula roligt är att en ny generation faktiskt är på väg. Tre av mina vänner har döpt sina barn till Edward och när man går på stan kan man höra unga mödrar ropa namnet efter sina telningar. Så om 20-talet år kanske jag kan rusa fram och muntert säga ”Hej Edward” till någon ung nybliven ordensbroder.

Tags: , , , , , ,

Åter den ende Edward

5 Responses

  1. Angående Edward som tilltalsnamn
    http://svenskanamn.alltforforaldrar.se/visa/Edvard

    Örjan 5 januari, 2011 at 12:16 #
  2. Jag har faktiskt tvenne Edwardar bland mina FB-vänner: Du och så en jovalisk god ordensbroder här nere i Lund (eller rättare sagt Eslöv i hans fall) som också gärna ses med ett glas i handen – han har det faktiskt t o m på sin nuvarande profilbild! Jag får väl försöka sammanföra er om Du har vägarna förbi Skåne vid tillfälle.

    Fredrik T 5 januari, 2011 at 12:21 #
  3. PS Lustigt nog är faktiskt även denne andre Edward i min vänkrets katolik (eller ”papist” som jag kärleksfullt brukar epitetera honom).

    Fredrik T 5 januari, 2011 at 12:25 #
  4. Bra där, Edward, w ska vara med i leken. Min son heter Ludwig efter en av mina musikaliska preferenser, herr Beethoven, och jag skulle nog ärligen bli ganska besviken om han bytt w mot v i namnet…

    Pelle 6 januari, 2011 at 18:57 #
  5. Jag har också varit den Ende Edvard under hela min uppväxt, men jag har, till skillnad från dig, aldrig fått något smeknamn som fastnat.

    Lustigt nog har jag ett tag nu funderat på att ta min sambos efternamn när vi gifter oss – det skulle i sådana fall göra mig till Edvard Blom (notera den ickebarocka stavningen). Funderingarna har till och med pågått sedan innan jag blev medveten om att en så inspirerande anakronism som författaren till denna blogg figurerade i Teve.

    Löjligt nog är jag också känd i min bekantskapskrets som anglofil, hedersstofil och gravitationellt stabil (både jag och den mer välkände Edward uppvisar de tydliga tecknen på ett livslångt livsnjuteri, med avseende på rondören). Tweedkavajer och manchesterbyxor draperar också min kropp dagligdags, så det kan vara förståeligt att jag, sedan jag gjort bekantskap med Edward Bloms Gästabud och programledarens karismatiska person, har börjat omvärdera mitt beslut att ta min sambos släktnamn. Man vill ju inte vara den bleka kopian!

    Skämt åsido: sammanträffanden är lustiga. Ett lustigt humör understrykes bäst med en lätt skål. Därför föreslår jag att vi svingar bägaren!

    Edvard 15 januari, 2011 at 16:24 #

Kommentera