Subscribe

Archive | Arkiv och historia

Pucko special

Här kommer det efterfrågade receptet på Pucko special som jag blandade i tv i går (se inslaget här) och som jag hoppas skall bli den självklara vuxen-puckon när alla korvkiosker fått alkoholrättigheter.Oneida Cocktail Shaker

1 cl kakolikör (helst brun, men vit funkar också)
2 cl Baileys (originalet eller den med chokladsmak)
1 cl kondenserad mjölk, finns på burk i stora affärer
2 cl vispgrädde

Skakas med is i en shaker, silas av och serveras i cocktailglas.

Vill man ha den mindre söt, vilket man ju ofta vill, så ersätts den kondenserade mjölken med 1 tsk torrmjölk uppvispat i 1 cl vatten. Den kondencerade mjölken eller torrmjölken behövs för att ge den där lilla bismaken som vanlig pucko har pga högpastöriseringen …

Läs för övrigt om vanliga Puckons historia här på Arlas utmärkta historeesida, där jag själv även skrivit en del artiklar om osthistoria.

Champagne med otrevlig bismak

I går förmiddags bjöds jag in att vara med i Kanal 5:s Breaking News med Filip och Fredrik. Jag skulle provsmaka en champagne från 1937 och ge mitt utlåtande hette det. Först några timmar innan jag skulle dit upptäckte jag på deras hemsida, vems champagne det rörde sig om. Det visade sig vara Hitlers champagne – Den lilla detaljen hade de råkat glömma att nämna, liksom att den hade rykte om sig att vara cyanidförgiftad.  Jag kände mig grundlurad och bokade av, men lät mig ändå övertalas att i alla fall komma med på villkor att jag slapp smaka sörjan – trots allt vill man ju inte få rykta om sig att vara en som ställer in, för då är man tyvärr slut i tv- världen.

Det eventuella giftet var väl en sak. De hade tydligen haft en nål nere och sugit upp lite som kollats på ett labb i Linköping för de vanligaste gifterna – även om nazisterna hade tillgång till flera ovanliga också … Jag tyckte mest synd om Stig-Björns lilla dotter som var med i studion; har svårt att tänka mig att hon inte oroade sig – fast hon kanske är lika tuff som sin far.

Problemet med denna typ av jippon är dock att det både underblåser fixeringen vid Hitler och nazitopparna och samtidigt trivialiserar deras brott mot mänskligheten. Det finns en sjuklig kult kring nazismen som bara växer. Historiemagasinen kan knappt sälja ett nummer utan att Hitler, Göring eller någon av deras närmaste pryder omslaget, böcker om andra världskriget säljer orimligt mycket jämfört med andra historieskildringar, och många är de personer som har total koll på varenda liten detalj i nazisternas u-båtar eller maskingevär. En kollega till mig sa häromdagen när hon satt och höll i ett nummer av Allt om historia, att ”det enda som återstår är att de börjar göra Hitler som kramdjur”

Mest sjuk är ändå den relikdyrkan som verkar ske. Runt om på auktionsverk och webbhandelssidor bjuder samlare över varandra föra att köpa nazistföremål. Häromveckan råkade jag av misstag komma in på en fransk auktionssida som sålde en av Herman Görings uniformer. Historiskt är det naturligtvis mycket intressant att veta att han hade samma schweiziska kostymskräddare som Stalin, och att han lät starta en egen riddarorden (Känns det igen?) för att få bära egendesignade uniformer av andra färger och utseenden än övriga nazisters. Att ett museum bevarar några av dem kan jag förstå. Det är viktigt att inse att demokratin inte störtas av några övermänniskor, utan ofta av rena pajasar som en Kadaffi, Göring eller Mussolini. Men att samlare slåss med miljonbelopp för att få denna ”fantastiska, ovanliga, raritet, vilken mycket sällan kommer ut till försäljning!” som auktionskatalogen beskrev den som är vämjeligt.

Människan har alltid sparat på minnen och föremål från helgon och goda vishetslärare, men det är så genomperverst att samla reliker från världshistoriens ondaste människor.

Champagnen som hittades i Hitlers bunker vid krigsslutet borde antingen ha druckits upp av soldaterna som intog den, eller om man befarade förgiftning, hällts ut. Att auktionera ut den och köpa in den för stora pengar och sedan dricka den offentligt i tv spär bara på nazi-relikernas laddning. Och naturligtvis hakade Expressen på och lät löpsedeln fyllas med ”Filip och Fredrik dricker Hitlers champagne”.  Själv smakade jag den inte, både för att jag var ärligt rädd för att bli förgiftad, men också för att det kändes oerhört obehagligt at dricka en flaska som faktiskt nazitopparna kunde ha strukit sina blodiga fingrar över, nästan som att skåla med djävulen själv.  Och, ja jag förstår absolut de tittare som tycker jag själv var omoralisk som deltog i spektaklet – även om man kanske inte behöver gå så långt som den personen på Flashback som skrev att han hoppades att jag skulle dö av förgiftning.

Miljoner och åter miljoner människor dödades p.g.a. nazismen. Låt oss visa dem respekt genom att inte trivialisera nazismen och andra världskriget, men framförallt låta bli att beundrande samla på deras föremål som om de vore reliker av stora män. Det finns inget stort i att vara ond, det är bara patetiskt. Låt diktatorernas prylar och uniformer multna och försvinna. Deras champagne har i alla fall en bitter eftersmak – vare sig den innehåller cyanid eller inte.

Nu rivs åter tusentals fantastiska byggnader

Läs mitt inlägg på Centrum för Näringslivshistorias blogg om att Hjalmar Mehrs vålnad börjat svepa över landet och krossa sköna och kulturhistoriskt värdefulla byggnader: 1800-talskvarteret Gerd i Uppsala (ett av de få oförstörda i lärdomsstaden), Enköpings stadshotell (stadens i särklass vackraste byggnad), Restaurang Lindgården på Djurgården (bara några dagar sedan) – och nu står hela Petersvik utanför Sundsvall, med sina fantastiska träpatronvillor, på tur.

Nämen nu börjar han slarva igen …

”Nämen nu börjar han slarva igen”, hör jag för mitt inre alla bloggläsare klaga. Ja så illa är det:  nu har jag åter kommit in i en period när det varit svårt att hinna med att skriva inlägg.

Det blev en intensiv helg. Några glas vin med en kamrat på fredagskvällen (Mälarpaviljongen samt Lemon Bar), högmässan i S:ta Eugenia och köp av mjukglass (NK:s med zabaione-smak) efteråt, middag (och beundran av blommande körsbärsträd samt massa lek med yngsta systerdottern) hos mina föräldrar på Ekerö och framför allt uppackning av tre resväskor (två från USA och en från Tyskland) och superröjning i en totalt kaotisk lägenhet inför måndagens hemma hos reportage.

Måndagen var en heldag och -kväll på Hasseludden där Svensk Handel hade stämma med tillhörande stämmomiddag.

Tisdag hets-skrev jag ett föredrag om svensk bryggerihistoria med särskilt tonvikt på Uppsala som jag sedan avhöll för Föreningen företagens historia i Uppsala länSlottskällans mikrobryggeri. Det var härligt att återse inte bara vänner från Företagens historia utan även det trivsamma bryggeriet där jag gjorde ett inslag för tv-serien ”Mellan skål och vägg” (Går ännu att se på TV8 Play) för några år sedan. Den gången hade vi haft ett inslag om studentkultur från Snerikes innan, vilket innefattat drickande av en dryg flaska punsch per person, och detta hämmade tyvärr upplevelserna av de finare nyanserna vid provningen av Slotskällans sortiment – särskilt som dagen börjat med en inspelning med mjöddrickande vid Uppsala högar.

Denna gång kunde jag dock i nyktert tillstånd njuta av de åtta förträffliga sorter som bryggeriet för tillfället saluför. Särskild rekommendation på min gamla favorit Slottskällan imperial stout samt en ny kärlek: den torra portern vid namn Svart. Även Red ale, Roslager, Nelson m.fl. är mycket trevliga.

Onsdagen inleddes med att Expressen kom och gjorde ”Hemma hos-reportage”. (Min granne Sture, sedan evigt på Aftonbladet, kommenterade på Facebook ”Ring Anticimex getingar i huset!”.) Jag fotades säkert 30 gånger i varje rum ˗ gefundenes fressen för en fåfäng människa som jag! Särskilt roligt att få visa upp sitt hem eftersom det snart är dags att göra om inredning och möblering i och med att Gunilla flyttar hit permanent.

Eftermiddagen fylldes av möten på jobbet och så var det dags för styrelsemiddag med Concordia Catholica. I dag, torsdag, har jag läst korrektur på tidskriften Företagsminnen hela dagen och sedan ägnat mig åt diverse bröllopsplanering.

Döm mig den som anser att jag även skulle ha hunnit blogga!

Jag heter för sjutton Blom, Blom som i blomma!

OK, jag skall erkänna att jag själv ofta stavar namn fel här i bloggen; jag försöker kolla upp dem, men i bland blir det för snabbt och bloggen är ju helt oarvoderat fritidsjobb man bara gör för att det är kul. När det är sagt, att jag själv kan slarva, så är det dags för mitt utbrott:

Jag heter för sjutton Blom! Blom, Blom, Blom. Vanligt svenskt Blom, blom som i blomma, blom som i körsbärsblom, blom som i ”full blom” – eller i full Blom för den delen.

Varför påpekar jag detta? Jo, för mitt namn de senaste dagarna har stavats med två o:n på P4:s hemsida, på Recept.nu, på TV4:s hemsida – och inte minst i såväl undertext som på en filmad bild med mitt foto och namn i gårdagens Klockan åtta hos stjärnorna. Och de är inte de första, vart jag vänder mig ser jag Bloom-stavningar. (För ett par år sedan hade t.ex.. tre olika regionala P4-redaktioner i landet lyckats lägga ut mitt namn med tre individuella skrivsätt under samma månad.)

Allt började 2003, innan dess hade denna felstav ning aldrig förekommit. (Det enda jag fick stå ut med var att folk ibland skrev Edward med enkelt v istället som det skulle med dubbelt eller att mitt dåvarande smeknamn stavades fel.)  Men år 2003 kom en mycket bra film, Big Fish, med en säregen, livsnjutande, anekdotberättande och storfiskande karaktär med namnet … just det: Edward Bloom. Och sedan dess är det kört, vart jag mig vänder stavas mitt efternamn fel.

Bloom är förvisso ett trevligt namn som framför allt bärs av anglosaxiska judar. (Men mitt lilla judiska påbrå kommer inte från Blomsläkten, som var helt vanligt, svenskt, bonn-lutherskt, utan från min farmors farfar som hette Herzog.) Man kommer att tänka på den hyperkonservative, och så förnuftige litteraturvetaren, Harold Bloom, eller på huvudpersonen i James Joyce Ulysses: Leopold Bloom. Och så har vi ju Orlando Bloom som spelar Legolas i Sagon om ringen-filmerna. Och flera berömda läkare – någon har till och med ett eget hemskt syndrom uppkallat efter sig. Alltså ett trivsamt namn, men det är INTE MITT.

Jag heter alltså Blom. Det finns flera svenska Blom-släkter: de flesta har en anfader som var indelt soldat. From, Blom, Rask gick snabbt att skrika ute i fält. Vår släkt har det dock antagligen efter en trädgårdsmästare i slutet av 1700-talet. Blom från Lagunda heter vår släkt i Svensk Släktkalender. Inte Laaguunda! Släktblomma är gentianan, vilken därför även ingår i den lilla hjärtskolden i mitten i mitt antagna borgerliga släktvapen, se nedan. Och nu är det bara att hoppas att detta sprids till alla som önskar skriva om mig, Blom, Blom, Blom som i blomma, skall det vara så svårt?

PS Flera av webbplatserna har i alla fall varit snälla och ändrat sedan jag påpekat.

Edward Bloms vapensköld, skapad av Davor Zovko

Helgon mot prokrastinering

Som katolik finns det en enorm mängd helgon och saliga man kan kontakta för olika ändamål – allt från att bota tandvärk till att skydda hattmakare. Och det är långt ifrån bara katoliker som (mer eller mindre allvarligt) använder sig av denna möjlighet.

 När man går igenom långa listor om vilka helgon som hjälper mot vad kan det förvisso kännas väldigt medeltida och farligt nära magi. Men använt med måtta är det ändå en stor gl[Saint Expeditus]ädje att ha speciella helgon för tillvarons alla företeelser.

 I dag upptäckte jag den heliga Expeditus, som tidigare varit mig helt okänd. Han är skyddshelgon mot prokrastinering och för människor som måste leverera saker i tid. Med en fästmö vars hela liv ständigt regleras av diverse deadlines när olika artiklar skall vara inne, känns det som om S:t Expeditus kommer att få en naturligt plats i min dagliga aftonbön framöver.

 Anm. Man ser inte helgon som gudomligheter utan man ber till Gud genom ett helgon, eller man kan också uttrycka det som att man ber ett helgon om att be en förbön för en själv eller någon annan, på samma sätt som man kan be en människa att be för en. Helgonfromheten får naturligtvis inte hindra böner direkt till den treenige guden och dess olika personer. Och allra mest kanske man ändå skall se helgonen som förebilder, ett seriösare alternativ till dagens idoler.

Här finns en heltäckande databas över vilka helgon och saliga som ansvarar för vilka områden.

Spamolette

Efter någon månad tillsammans påpekade min fästmö Gunilla att en särskild bonus med att vaSpamra tillsammans med mig var att man alltid fick olika varma frukostar på morgonen. Även om vi i USA nu har slarvat lite och ofta skjutit in en enkel ”Yoghurt med valnötter” mellan omeletterna, baconet och de pocherade äggen, så stämmer det att (när jag har tid) gärna börjar kokkonstandet redan till frukost.

En frukost var Gunilla dock, märkligt nog, helt ointresserad att röra vid – och det var ändå min stora hyllning till landet i väster, Edwards bidrag till den genuint amerikanska kulturen, kort sagt det var morgonen då jag uppfann Spamolette!  Se recept nedan!

Spam är mig veterligt världens enda livsmedel som gett upphov till ett ord för skräp. När vi talar om ”spam” i bemärkelsen skräppost i våra e-brevlådor stammar det nämligen från denna beryktade köttkonserv. Bl.a. Wikipedia hävdar dock att det kommit via en sketch av Monthy Python där två personer förtvivlat försöker beställa en frukost utan den hatade konserven, vilket på en engelsk eller amerikansk sylta under 1970-talet kunde vara nog så svårt …

Monthy Python har även producerat en än kändare spam-scen; den där vikingarna sitter och sjunger ”spam, spam, spam”. I den svenska undertexten endast översatt till ”kött,

kött, kött” varvid poängen onekligen gick förlorad när man såg den som spamokunnig 15-åring. Spam-skämten blev så karaktäristiska för MP-gänget att den MP-musikal som nu drar fulla hus över världen heter Spamalot. Naturlitvis en parodi på kung Arthurs Camelot, hämtat från en fras i musikalen (och filmen den bygger på)  ”we eat ham, and jam and Spam a lot.”

Spamolette, recept

1. Gå till en butik där ingen känner igen dig och inhandla spamet
2. Öppna burken utan att skära dig
3. Skär spamet i stavar
4. Stek spamstavarna på kraftig värme (helst i margarin, usla varor trivs ihop) tillsammans med skivad lök.
5. Vispa ihop en sedvanlig omelett av några ägg och lite kallt vatten
6. Häll omelettsmeten över den stekta spamen
7. Gör inget försök att krydda, det kommer inte göra någon skillnad och salta för allt i världen inte, spamet i sig är redan sju tusan tunnor för salt.
9. Servera – och känn dig som en Monthy Pythons viking!