Tag Archives: Restauranger

Måltider i USA del 4: Ännu en biff

En annan gång befann vi oss någon halvtimme utanför Atlantic City, jag var vrålhungrig och sur för att vi hade besökt ett ställe som sades ha USAs bästa pizza – men eftersom jag följer Methode Montignac så äter jag inte saker med kolhydrater och det fanns ingen kolhydratfri rätt utan bara pizzas, smörgåsar etc. Då som en hägring fanns det plötsligt där framför oss: Black cat!

Stället hade en gigantisk biff med äppelmos och cole slaw och för att piffa upp denna halvkilos köttklump så gick det att beställa den med extra hummer! Ja, ni hörde rätt, en hel hummerstjärt lades till på tallriken fast biffen redan var mer än väl tilltagen. Ibland är bara USA så bra!

Inredningen var också intressant. Det var en spritbutik och restaurang som satt ihop med en kassa mellan. Spritbutiken skymtas i bortre delen av rummet på bilden nedan. I i restaurangdelen satt massa pensionärer från trakten och tog sig en lunchöl – så trivsamt.

Fotona med mig på tagna av min älskling Gunilla Kinn. (Hur hon lyckades ljussätta bartenderns bak till höger i bilden ovan har jag dock ingen aning om – som synes tittar jag åt helt annat håll medan jag smälter maten – men hon har gått en avancerad fotografutbildning på ICP i New York.

Måltider i USA del 3: Smokey Hollow

För knappt två månader sedan flög  vi till Atlanta och bilade sedan genom Alabama (för att se på minnen från medborgarrättsrörelsens kamp för svartas rösträtt på 1960-talet), sedan ner till Mardi Gras (karnevalen) i Mobile och så en hel del runt i områderna längs Mexikanska golfen och  slutligen vidare till New Orleans.

I det mörkaste Alabama, långt borta från allt, blev vi hungriga. De enda ställen vi kommit förbi var förfärliga drive in-snabbmatsställen och sedan upphörde de också och kvar fanns bara nedlagda vägkrogar i förfallna lador. Men vi hade en GPS. Frankt sökte vi således på restauranger i närheten och upptäckte att om man åkte en kvart rakt in i skogen på en pytteliten landsväg så skulle man komma till en grill i en by med det lovande namnet Smokey Hollow (rökiga hålan).

Sagt och gjort! Väl framme möttes vi av ett ösregn och följande uppmuntrande  skylt.

.

Inredningen var mycket charmfull. Alkoholrättigheter saknades men den fromma ägarinnan och henns tre barn (det yngsta bara fyra-fem år och med en t-shirt som förklarade att hon var ställets maskot) gjorde det bästa för att passa upp oss. Stället besöktet enbart av barnfamiljer från trakten och inredningen var som hämtad ur en gammal amerikansk road movie.

 .

Men det märkliga var att maten var fantastisk. Först en mycket genomarbetad grönsaksbuffé som ingick, sedan varsin jättebiff med stekta, gröna tomater (naturligtvis) och andra tillbehör. Enormt läckert och löjligt billigt. Vi gav massa dricks och förklarade skrattande att samma rätt skulle ha kostat det dubbla i New York. Och då hade vi ändå hunnit glömma att New York-biffarna i sin tur bara kostar hälften av vad motsvarande biffar skulle kosta hemma i Stockholm. Ibland är livet härligt!

Tyvärr var jag så fruktansvärt hungrig att jag åt hela 400 gramsbiffen utan att tänka på att ta fram kameran – tills en enda bit återstod, samt  en liten skiva grön tomat. Förutom bröd och andra kolhydrater som jag ändå inte tänkte sätta i mig. Så denna brandskattade tallrik är allt jag har som bildbevis.

Äter levande mat i radio på söndag

På söndag är ett reportage med mig från en restaurang här i New York när jag äter ”levande bläckfisk” som rör på sig i munnen!

Det sänds i P4 Extra i SR P någon gång mellan klockan 13:00 och 15:00. Lyssna då! Finns viss risk att de skjuter på det som de gjorde förra veckan, men i sådant fall återkommer jag. Lovar att länka programmet när det har sänts.

  
onsdag är jag i  TV4 klockan 20:00 och lagar mat och dricker vin med Magdalena Graaf & Co, återkommer om det senare. Mer info här!.

En välsignad, lycksalig och välsmakande påsk önskar Edward alla sina läsare!

Foto: Gunilla Kinn

Inte helt stilla Stilla vecka

Nu är det Stilla veckan (fastans kulmen) och jag borde inte tänka på lukulliska läckerheter utan mer på andliga ting, och jag var faktiskt och biktade i förmiddags i S:t Aloiysius (jesuitkyrkan som ligger ett par kvarter bort) – men så ringde några vänner som var på väg upp till Harlem och så blev det i alla fall middag ute …

Vi hade först tänkt Marcus Samuelssons Red Rooster, men där var det så fullt med folk (hippa Harlembor, någon sorts dignitärer som kom med livvakter och plåtades  av paparazzis – samt en rejäl dos svenska affärsmän och au pair-flickor) att vi inte fick bord. Så det blev den utmärkta fransmannen bredvid istället: Fransk löksoppa,  Monkfish (vet ej vad det är men smakade kattfisk – utmärkt) och mörk chokladmousse. Fantastiskt gott alltsamman. Ett uppfriskande (nåja) glas iste istället för vin fick bli min lilla uppoffring – även de mest förtappade gör sina små försök …

Annars blir det som sagt mest religiöst nu. I söndags var palmsöndagen och här fick man riktiga palmer och inte bara lingonris som hemma i Sverige; en vänlig gammal dam flätade dem till små kors som hon sedan gav till mig och andra bänkgrannar. I tisdags var det oljevigningsmässa som jag tyvärr missade, i morgon skärtorsdagens långa kvällsmässa med fottvagning – sedan långfredag med procession och gudstjänst med korshyllning, varefter fastan tar slut och påsken inleds med årets längsta och roligaste mässa: midnattsmässan. Det lutar åt att vi går på den spanskspråkiga, även om jag inte förstår spanska så vet jag ju vad som sägs eftersom den är sig lik år efter år.

Önskar alla några dagar av eftertänksamhet och sedan en fantastiskt glad och välsmakande påsk!

Måltider i USA 2: Ben’s Chili Bowl

Washington är inte bara maktens och storpolitikens stad, det är också Ben’s. Detta är en institution, ett av de (märkligt nog) få ställena i staden som från starten och än i dag ägts av svarta amerikaner; det är stället där alla tar sig en korv på väg hem efter krogrundan –  till och med presidenten.

Men framför allt, det är inte bara en turistfälla, en intressant historia eller en designikon: korvarna ÄR fantastiska!

Korvarna är hemgjorda och säljs även djupfrysta över postorder eller i en butik ovanför restaurangen. Vi köpte en hel liten fryskartong som höll sig kalla tack vare is,  fast vi hade ett par dagars körväg hem. Det mesta är nu uppätet men åtta korvar ligger kvar i vår frys.

Oftast skärs de på mitten och steks för att det skall gå fortare, sedan sätts de ihop igen och läggs i ett korvbröd, varöver man öser en chili-tomat-sauce som gett namnet Ben’s Chili Bowl. Ur den stora chiligrytan öser de nämligen över det mesta man beställer.

Efter en standard var vi naturligtvis tvungna att prova korvarna även naturella, utan tillbehör, och även så var de ljuvliga.

Till och med kaffet var ok, vilket sällan är fallet i USA – även om alla som varit här länge säger att det har blivit så fantastiskt mycket bättre tack vare Starbucks-revolutionen.

Somnade i sjuksängen och vaknade upp i köttätarnas himmel

Kära läsare,

förlåt för det långa uppehållet, men jag har varit sjuk. Den envetna förkylningen som jag skrivit om tidigare lyckades göra en förhoppningsvis sista attack genom att mutera om sig till halsfluss, något som sänkt mig totalt. Tonsillerna svällde till orimlig storlek och täcktes av vita, varande  bölder; smärtan var enorm bara jag svalde saliv och mat var inte att tänka på. I tio dagars tid levde jag enbart på glass, och det tog nästan två veckor innan det gick att dricka något minsta syrligt utan att halsen brann, vilket även innebar två veckor av ohejdad nykterhet!

Tre gånger besökte jag vårdmottagningen som försökte med hostmediciner, alla sorters smärtlindring och penicilliner – utan synbar förbättring. Mot slutet av det hela var det så dags att åka tillbaks till Gunilla och New York. Att ha halsfluss på ett flygplan är inget jag rekommenderar och dessutom hade jag läst att halsfluss ger svår odör ur munnen, vilket inte är toppenroligt när man äntligen skall få kyssa sin älskade efter två veckor i från varandra.

Odören visade sig dock inte vara så farlig, och efter en knapp vecka av sängliggande konvalescens även här i Harlem (vilken förvisso var miljoner gånger mer tilltalande än när jag legat sjuk ensam hemma i Sverige) kunde jag i går äntligen ge mig ut på en lite längre färd i form av en heldag i Brooklyn:  först på New Yorks motsvarighet till spårvägsmuseet (kul, men man kunde gjort ännu mer av det – skall blogga om det på min jobbblogg längre fram) och sedan på stadens mest klassiska köttrestaurang, Peter Luger.

Peter Luger var en upplevelse. Priserna var lite väl kraftigt tilltagna, tillbehören ganska trista (en ok bbq-sås  som de var överdrivet stolta över, tomatsallad och lite spenatröra, men o vad man längtade efter vitlökssmör och bea, och kanske en intressantare grönsak) och det fanns i princip bara en enda rätt att välja på, den stora t-bensteken. (Den kallades porter house steak, men är inte sjuden i porter som den svenska portersteken utan bara ugnsstekt i rikligt med smör.) Och ändå var det värt vartenda öre. Vilket kött! Vilket fantastiskt, underbart, himmelskt, formidabelt kött! Man fick grillbestick, men det hade utan svårighet gått att skära det med smörkniv av trä. Så orimligt mört, och vilken smak! Det här var köttvännernas himmelrike!

Vi fick ett gemensamt uppläggningsfat, och även portionerna var formidabla. Gunilla åt bara en tredjedel av jättestycket så jag fick trycka i mig två tredjedelar. Det här var inte en rätt man lät packa in i en ”doggybag” och värmde upp dagen efter. Om det berodde på att jag just gått av penicillinet denna dag, att det var den första ute på promenad på flera veckor eller den fantastiska (fanatiska) mängden kött jag satte i mig bör vara osagt. Men en pytonorm som svalt en get brukar vara mer energisk. Gunilla fick leda mig ner och upp för tunnelbanetrappor och väl hemma somnade jag som en stock, fast klockan bara vara halv åtta och sedan sov jag i drygt tolv timmar tills det var dags att gå upp till högmässan i S:t Aloysius. Så kan det gå – och jag vill göra det igen!