Archive by Author

Tvångsbeskatta Stefan Hanna!

Läser i Aftonbladet i dag om Centerpartiets kommunalråd i Uppsala, en Stefan Hanna. Denne  har i ett utspel på sin blogg krävt att överviktiga och alkoholiserade skall tvångsbeskattas. Han skriver:

 ”En anna vag kan vara att de som valjer att inte varda sig sjalva for betala hogre skatt an de som gor det. Ar inte det senare rimligt med tanke pa att de senare utsatter det gemensamma systemet for mycket storre pafrestningar an en som ater och dricker normalt och som tranar regelbundet (fragetecken).” [Ni får ursäkta svårläsbarheten, men herr Hanna har synbarligen inte lärt sig hur man får å-, ä- och ö-tecken när man skriver från en utländsk dator.]

 För det första andas hela hans inlägg självgodhet och förakt mot hela grupper av människor, vilket får mig att må illa.

 För det andra innebär hans åsikter allmänt en så extrem anarkoliberalism attt herr Hanna således måste motsätta sig hela den moderna demokratin. (Det är Mussolini och inte Hedlund som tycks vara Hannas förebild!) Men varför, herr kommunalråd, bara överviktiga och alkoholister? Varför inte låta även handikappade, bergsklättrare, barn med medfödda hjärtfel, slalomåkare, invandrare eftersom de behöver hemspråksundervisning och folk som kör mycket bil och riskerar olyckor tvingas in i tvångsbeskattningen? – och vad gör man med de som inte betalar skatt överhuvudtaget, hur skall narkomaner, allvarligt sjuka och uteliggare kunna betala enligt Stefan Hannas världsbild?

 För det tredje har Hanna även fel i sak. Överviktiga är inte dyrare än andra människor för staten. En kraftigt överviktig person dör kanske ett tiotal år tidigare i snitt än en hurtbulle. Förutom den enorma pensionskostnaden Hanna kommer kosta samhället dessa tio extraår är risken att han lever nog länge för att få cancer som skall botas för hundratusentals kronor. Och antagligen lär kommunalråd Hanna bli senil sina sista tio år, behöva duschas och matas med gröt och på annat sätt ligga samhället till last, medan skötsamma personer som jag redan vilar lugnt tre alnar under jorden.

 Om vi skall gå vidare på just fallet Hanna (och det skall vi – för mitt huvudsakliga syfte med detta inlägg är idka kraftfullt personangrepp på denna mollusk), så är han faktiskt en fruktansvärt tärande individ. Förutom att han uppbär massa bidrag från staten för att genomföra sin mediokra politiska verksamhet så företräder han ett parti som alltid har omhuldat landsbygden. Vet han vad det kostar att dra el, vatten, telefon och bredband ut i obygden! Vet Hanna hur mycket miljön påfrestas av de enorma transporterna av mat och föremål ut till glesbygd och alla stora Volvobilar som måste åka framåtillbaka? Och sedan tvingas det allmänna stå och kalka sjöar och återställa våtmarker som kompensation.

 Dessutom är politiker en riskgrupp. En aktiv politiker som likt Hanna kommer med ondskefulla utspel löper en mycket större risk att bli nedslagen på gatan – och vad kostar inte det skattebetalarna? Jag ser framför mig en drömbild av hur Hanna när han återvänder jagas genom Uppsalas små gränder av dussintalet korpulenta överliggare som daskar honom med salamikorvar, fårfioler och lufttorkade skinkor tills han, likt gamla tiders nyimmatrikulerade recentiorer ligger mörbultad och skakande på den anrika uppsaliensiska marken. Och då må ingen hjälpa detta avskum med fri omvårdnad, om man skall föjla Hannas egen linje.

 Nä, nu skall jag ut och fira min mors födelsedag. Kommunalrådet Hanna har redan försenat mig en halvtimme. Usch och fy och må människan avgå!

Årets gran

Som tidigare utlovat kommer här en bild på årets gran. Förvisso en dryg halvmeter kortare än tidigare års, eftersom annat inte fanns att tillgå – men mer praktfullt dekorerad än någon jul tidigare.

Gunilla och jag ägnade säkert två timmar av natten mellan den 23:e och 24:e åt att klä den, och kom också först i säng klockan 5 eftersom alla klappar skulle slås in, rimmas och lackas också.

Guter Rutsch!

Om någon missade mitt inlägg om ett fetare julbord i Aftonbladet, så har ni en fungerande länk här. I går ringde f.ö. samma tidning mig och frågade vad jag tänkt avlägga för nyårslöfte i år, varvid jag svarade att jag skulle återanvända mitt från förra året ”att bli betydligt barnsligare än året innan” – det har jag haft mycket nytta av under året och jag har svårt att tänka mig att man kan ha för mycket barnasinne. På tal om julbord: glöm inte att julen varar i flera veckor ännu och att man, med undantag av nyårsafton, skall äta julmat hela tiden fram till Kyndelsmäss (eller åtminstone 20:a Knut).

Sedan var jag i Språktidningen häromdagen, men det var bara en mening så det är knappt värt att ni klickar in Er till. Jag tyckte i alla fall att ordet ”tamkött” som motsvarighet till ”viltkött” skulle vara bra att föra in i språket. På samma sätt som vitvin har kommit in som pandang till rödvin på senare år – innan fick man säga ”vitt vin” som ni kanske minns.

Min chef på Centrum för Näringslivshistoria, Alexander Husebye, bjöd mig på lunch i måndags och chockade mig med att visa upp en restaurang från 1910-talet som jag inte kände till – jag mathistorikern!!! Pinsamt! Men samtidigt fantastiskt att hitta något nytt som var gammalt. Läs inlägg här på min jobblogg.

Något jag minns är hur jag som 18-åring vid en resa till Dalarna hamnade på en villafest och hur alla där ständigt ville att jag skulle säga ”vitt vin” och varje gång jag gjorde det så kiknade de av skratt. Tydligen tyckte de att jag lät som Carl-Jan Granqvist i tv, nåja sämre personer kan man verkligen liknas vid.

Bollinger är min egen favorit. Bilden ur SEBs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Nu skulle det egentligen varit en bild på min vackra gran, men den ligger hemma i kameran. Detta var egentligen bara ett snabbt inhopp för att visa att jag inte glömt alla mina kära läsare trots att det egentligen råder ”bloggfrid” i mellandagarna – oj, vad många ni blev på en gång förresten: flera hundra om dagen enligt statistiken.

En god fortsättning på julen och en god rutsch in i den nya året önskar Eder

Edward

PS Glöm inte att ha handskar på Er när ni sabrerar nyårschampagnen!

Helgon mot prokrastinering

Som katolik finns det en enorm mängd helgon och saliga man kan kontakta för olika ändamål – allt från att bota tandvärk till att skydda hattmakare. Och det är långt ifrån bara katoliker som (mer eller mindre allvarligt) använder sig av denna möjlighet.

 När man går igenom långa listor om vilka helgon som hjälper mot vad kan det förvisso kännas väldigt medeltida och farligt nära magi. Men använt med måtta är det ändå en stor gl[Saint Expeditus]ädje att ha speciella helgon för tillvarons alla företeelser.

 I dag upptäckte jag den heliga Expeditus, som tidigare varit mig helt okänd. Han är skyddshelgon mot prokrastinering och för människor som måste leverera saker i tid. Med en fästmö vars hela liv ständigt regleras av diverse deadlines när olika artiklar skall vara inne, känns det som om S:t Expeditus kommer att få en naturligt plats i min dagliga aftonbön framöver.

 Anm. Man ser inte helgon som gudomligheter utan man ber till Gud genom ett helgon, eller man kan också uttrycka det som att man ber ett helgon om att be en förbön för en själv eller någon annan, på samma sätt som man kan be en människa att be för en. Helgonfromheten får naturligtvis inte hindra böner direkt till den treenige guden och dess olika personer. Och allra mest kanske man ändå skall se helgonen som förebilder, ett seriösare alternativ till dagens idoler.

Här finns en heltäckande databas över vilka helgon och saliga som ansvarar för vilka områden.

Spamolette

Efter någon månad tillsammans påpekade min fästmö Gunilla att en särskild bonus med att vaSpamra tillsammans med mig var att man alltid fick olika varma frukostar på morgonen. Även om vi i USA nu har slarvat lite och ofta skjutit in en enkel ”Yoghurt med valnötter” mellan omeletterna, baconet och de pocherade äggen, så stämmer det att (när jag har tid) gärna börjar kokkonstandet redan till frukost.

En frukost var Gunilla dock, märkligt nog, helt ointresserad att röra vid – och det var ändå min stora hyllning till landet i väster, Edwards bidrag till den genuint amerikanska kulturen, kort sagt det var morgonen då jag uppfann Spamolette!  Se recept nedan!

Spam är mig veterligt världens enda livsmedel som gett upphov till ett ord för skräp. När vi talar om ”spam” i bemärkelsen skräppost i våra e-brevlådor stammar det nämligen från denna beryktade köttkonserv. Bl.a. Wikipedia hävdar dock att det kommit via en sketch av Monthy Python där två personer förtvivlat försöker beställa en frukost utan den hatade konserven, vilket på en engelsk eller amerikansk sylta under 1970-talet kunde vara nog så svårt …

Monthy Python har även producerat en än kändare spam-scen; den där vikingarna sitter och sjunger ”spam, spam, spam”. I den svenska undertexten endast översatt till ”kött,

kött, kött” varvid poängen onekligen gick förlorad när man såg den som spamokunnig 15-åring. Spam-skämten blev så karaktäristiska för MP-gänget att den MP-musikal som nu drar fulla hus över världen heter Spamalot. Naturlitvis en parodi på kung Arthurs Camelot, hämtat från en fras i musikalen (och filmen den bygger på)  ”we eat ham, and jam and Spam a lot.”

Spamolette, recept

1. Gå till en butik där ingen känner igen dig och inhandla spamet
2. Öppna burken utan att skära dig
3. Skär spamet i stavar
4. Stek spamstavarna på kraftig värme (helst i margarin, usla varor trivs ihop) tillsammans med skivad lök.
5. Vispa ihop en sedvanlig omelett av några ägg och lite kallt vatten
6. Häll omelettsmeten över den stekta spamen
7. Gör inget försök att krydda, det kommer inte göra någon skillnad och salta för allt i världen inte, spamet i sig är redan sju tusan tunnor för salt.
9. Servera – och känn dig som en Monthy Pythons viking!

Bloggat och skrivit

Har just skrivit ett blogginlägg på min jobblogg, gå gärna in där och läs!

Ev. har jag en debattartikel i dagens Aftonbladet, eller också så har den redan varit någon tidigare dag. Har sett på nätet att några har läst den, men länken till Aftonbladets artikelsida funkar inte. Återkommer när jag vet mer besked, men här kan ni se en bild på artikeln i alla fall.

Salig julshopping

Ett helt våningsplan bara med julgransdekorationer, tio gånger mer glittrande, blinkande och pråliga än de där hemma; så långt ifrån den tröttsamma svenska medelklassens smakfulla halmstjärnor och kulor i vitt  – Och halva priset på allt!

Jag brukar mycket sällan lägga mina pengar på annat än delikatesser, sprit, resor, välgörenhet och cigarrer; köper nästan aldrig några saker, men här grep habegärets vansinne fullsändigt tag i mig. Jag älskar jul! Och jag älskar julgranssaker, ju glittrigare desto bättre.

Med Adolfsons & Falcks gamla slagdänga ”Mer jul” tonande i mitt inre gled jag omkring mellan gondolerna, med mina läppar förvridna i en dåres leende och fullständigt okontaktbar tills, tills  … hela vagnen var full.

En höst i New York flyr snabbt

Edward Blom och Gunilla Kinn i New York

Vad snabbt tiden försvann. I september var jag här i New York hos min fästmö Gunilla i en knapp vecka, och det kändes som om vi hann se halva stan. Nu i höst skulle jag vara här i nästan två månader, en oändlig tidsrymd jämfört med semesterresor – och det känns som vi knappt hunnit ner en sväng till Down Town …

Först låg vi däckade i över en vecka: jag i något som liknade influensa, men kanske var det bara sviterna av för många vaccin tagna samtidigt; Gunilla i en förfälig hoståkomma. När vi lagom börjat återhämta våra krafter var jag tvungen att åka tillbaks till Sverige för att hålla ett föredrag för jobbets räkning.

Tillbakakommen var jag naturligtvis trött och jetlaggad och snart var det dags att packa för nästa resa – till Haiti. Där var vi i tio dagar och efter det kändes det som om man gått igenom en känslomässig mangel och det tog någon vecka i civilisationen för att landa. Och lagom när det var dags för att börja åka på utflykter och se sevärdheter, så hade vi plötsligt båda två dragit på oss nya åkommor: Gunilla svår hosta och feber, jag influensaliknande symptom och utslag. Det var som en upprepning av våra sjukdomar en dryg månad tidigare – med skillnaden att jag denna gång hela tiden var (är) rädd för att det var (är) malaria, denguiefeber eller någon annan exotisk tropisk sjukdom. (Jag lyckades ju få fyra myggbett sista natten på Hotel Oloffson när vi lyxade till med en underbar svit, så hypokondrikern inom mig säger att mina överlevnadschanser är små.)

Nu börjar jag känna mig kry igen, och Gunilla är i alla fall bättre – och då återstår: fyra dagar. FYRA DAGAR! Av hela mina två månader. Och på listan över allt vi skulle hinna se och göra här har vi prickat av fem saker av nitton– suck! Men tre till skall hinnas med de närmsta dagarna om inte feberkurvorna vänder uppåt igen. Fast, som min mor sa i telefon när jag klagade: ”Du åkte ju inte över Atlanten för att se New York utan för att se Gunilla – och det gör du väl lika bra när ni ligger sjuka hemma i sängen”.

Jo, förvisso nog var det sällskapet med min älskade som var anledningen att jag åkte hit och nog har vi haft ett fantastisk trevligt vardagsliv i Harlem. Gemensam frukost, gemensamt knattrande på våra datorer i arbetsrummet, lustfyllda matinköp, matlagning, lunch, promenad, träning, middag med levande ljus, alfapetspel och en hel del kramar. Då och då något besök på en bar eller restaurang bara vi eller med goda vänner, mellan sjukdomssejourerna. Det har inte varit många minuter vi varit i från varandra.

Så fast det var lite snopet att vi missade nästan allt så har det ändå varit två av mitt livs bästa månader.

Välkommen till min nya blogg!

De som följt mig över nätet sedan tidigare vet att jag under ett par år haft en blogg på TV8:s hemsida. Bakgrunden var att det behövdes marknadsföring av min person inför att serien ”Mellan skål och vägg med Edward Blom” skulle sändas. Åttans marknadsansvariga Anitha Flink tyckte hon kommit på en fantastisk idé när hon talat med kollegorna på Trean och kommit överens med dem om att jag skulle vara med i ett avsnitt av ”Du är vad Du äter”

Jag protesterade naturligtvis hej vilt. För det första är min hälsa något fullständigt privat som inte angår svenska folket. För det andra hade jag aldrig sett ett program som var så förnedrande för de stackars deltagarna som detta; jag blev alldeles chockad när jag laddade ner några avsnitt på nätet. Som alla vet gäller nämligen ”hets mot folkgrupp” alla grupperingar av människor utom rökare, tyskar och överviktiga. Allt enligt devisen att det är bäst för dem själva att bli hånade och förnedrade för att de skall börja ta tag i sina problem. (Ja, kanske inte tyskarna förvisso.) Sanningen är att oavsett vilket problem man har, och om man kan göra något åt det eller inte, så blir man aldrig bättre på att ta tag i något för att man blir mobbad.

Foto: Eva Hildén Smith, LaBelle Rockette Fotografi

Jag hade aldrig ställt upp i detta hemska program ens om det inneburit raka spåret till att bli tv-stjärna, och nu var jag dessutom övertygad om att ett deltagande tvärtom skulle skada min kommande tv-debut något enormt. Men Anitha kunde inte släppa tanken på vilka höga tittarsiffror Du är vad du äter hade, och satte in hela övertalnings- artilleriet. Jag svarade med långa, elokventa brev som till slut pulveriserade hennes attacker och fick henne att ge upp försöken. Som den goda pr-kvinna hon är innehöll dock det sista brevet i ärendet konstaterandet. ”Men när du är så förbaskat bra på att skriva så får du för sjutton starta en blogg på som marknadsför programmet i alla fall.” Och så blev det …

I början var jag mycket flitig och skrev inlägg 2-3 gånger om dagen. Läsarna ökade i takt med att mina program sändes och snart hade jag flera tusen besökare i veckan. Men sedan började jag tappa takten, inläggen blev allt mer sporadiska. Ett om dagen, ett varannan dag, en hel vecka utan inlägg ibland. Och så när jag fann kärleken också blev det verklig katastrof, kunde gå flera veckor utan inlägg. Men de snälla läsarna tycks ändå ha fortsatt att följa mig i förvånansvärt stor omfattning.

Nu känns det dock som min koppling till Åttan är svag. Även om det var där jag debuterade i Finansnytt och därefter Fredag med Edward/DI-TV. Och det var där mina första riktiga serier ”Mellan skål och vägg med Edward Blom” och ”Edward Bloms gästabud” sändes, så är det nu länge sedan jag gjorde något för dem – även om de rolig nog fortsätter att sända mig i repis.  I alla fall har tanken slagit mig att det vore bättre med ett eget litet hörn av internet där jag kan skriva om mina olika projekt oavsett kanal.

Mina goda vänner Kajsa och Matthieu Hartig hörde mig nämna detta, och till min 40-årsdag i höstas gav de mig en fantastisk present: Denna nya hemsida med både blogg och möjlighet till fasta texter och bilder. Stort, stort tack!

Liksom på min förra blogg är avsikten att blanda: restaurangbesök och matlagning, information om mina radio- och tv-framträdanden med massa personliga dagboksanteckningar och en och annan arg debattartikel. Ibland kommer jag nog att vara aktiv, men oftast få ni nog räkna med något inlägg då och då när jag känner för det. Hoppas att Ni kommer uppskatta den nya bloggen!

Edward Blom