Subscribe

Archive | Knäppa grejer

Stefan Hanna, stripteasedansör

Om Ni läste mitt senaste inlägg så förstod Ni att jag inte kunde vänta länge med att åter skriva om den gamle Odinstadens starke man, allas våran tjockismotståndare Stefan Hanna.

Tvärtemot vad alla trodde efter hans mycket förvirrande semesterbloggarskandal sitter karln tryggt och lugnt, som en Göran Persson med tre groggar innanför västen, kvar på sin post. Och inte nog med det, hans mycket underhållande blogg fortsätter att tulta fram över den informationsmotorväg vi kallar nätet.

Bloggen heter ”Tankar och reflektioner” vilket får mig att undra om han inspirerats av salig greve Magnus Stenbock på Herborum som i dussintalet upplagor under hela livet gav ut sin bok ”Tankar och synpunkter” med undertiteln  ”i några av tidens frågor”. Greven, som vi för övrigt talade om senast på jobbfikat i dag, var dock en allt för sympatisk människa för att jag skulle döma ut hans bok som stollig, även om den med en annan författare skulle ha vissa svårigheter att inte inlemmas i detta fack. (Mina goda vänner Martin och Elisabet har f.ö. ”stofiler” som en del i sitt biblioteksklassifikationssystem, tror inte de fyller en hel hylla, men har i alla fall ett eget imaginärt signum.)

Här har t.ex. ett ganska färskt citat från Stefan Hannas blogg, läs och begrunda:

Sedan unga år har jag lätt för att umgås med finnar. Precis som japaner är finnarna, generellt sätt, väldigt ambitiösa, tänkande och pratar ogärna om de inte har något viktigt att säga. Att inte prata om man inte har något viktigt att säga, det är det många politiker som skulle behöva lära sig… I min ungdom besökte jag Helsingfors, Mariehamn och Vasa rätt ofta. Jag startade upp en festklubb på gymnasiet och vi reste löpande på Finlandskryssningar. Båtresorna var underhållande men att angöra i Mariehamn, Helsingfors eller Vasa var en bedrövlig upplevelse.

Kanske borde någon upplysa regeringen att det finns ett sådant material till kommande utrikesminister att hämta från lärdomens högborg.

 Men, nu undrar nu förstås över rubriken. Och, jo då, Stefan Hanna startade inte bara festklubbar utan han har även ett förflutet som, strip tease-artist i chippendale-stil. (Se denna intervju! märkligt nog från Uppsala kommuns webbplats)  Och så tycker folk att Håkan Juholt är en spännande politiker.

Måltider i USA del 3: Smokey Hollow

För knappt två månader sedan flög  vi till Atlanta och bilade sedan genom Alabama (för att se på minnen från medborgarrättsrörelsens kamp för svartas rösträtt på 1960-talet), sedan ner till Mardi Gras (karnevalen) i Mobile och så en hel del runt i områderna längs Mexikanska golfen och  slutligen vidare till New Orleans.

I det mörkaste Alabama, långt borta från allt, blev vi hungriga. De enda ställen vi kommit förbi var förfärliga drive in-snabbmatsställen och sedan upphörde de också och kvar fanns bara nedlagda vägkrogar i förfallna lador. Men vi hade en GPS. Frankt sökte vi således på restauranger i närheten och upptäckte att om man åkte en kvart rakt in i skogen på en pytteliten landsväg så skulle man komma till en grill i en by med det lovande namnet Smokey Hollow (rökiga hålan).

Sagt och gjort! Väl framme möttes vi av ett ösregn och följande uppmuntrande  skylt.

.

Inredningen var mycket charmfull. Alkoholrättigheter saknades men den fromma ägarinnan och henns tre barn (det yngsta bara fyra-fem år och med en t-shirt som förklarade att hon var ställets maskot) gjorde det bästa för att passa upp oss. Stället besöktet enbart av barnfamiljer från trakten och inredningen var som hämtad ur en gammal amerikansk road movie.

 .

Men det märkliga var att maten var fantastisk. Först en mycket genomarbetad grönsaksbuffé som ingick, sedan varsin jättebiff med stekta, gröna tomater (naturligtvis) och andra tillbehör. Enormt läckert och löjligt billigt. Vi gav massa dricks och förklarade skrattande att samma rätt skulle ha kostat det dubbla i New York. Och då hade vi ändå hunnit glömma att New York-biffarna i sin tur bara kostar hälften av vad motsvarande biffar skulle kosta hemma i Stockholm. Ibland är livet härligt!

Tyvärr var jag så fruktansvärt hungrig att jag åt hela 400 gramsbiffen utan att tänka på att ta fram kameran – tills en enda bit återstod, samt  en liten skiva grön tomat. Förutom bröd och andra kolhydrater som jag ändå inte tänkte sätta i mig. Så denna brandskattade tallrik är allt jag har som bildbevis.

En morgon i Harlem

En morgon när jag drog upp persiennerna så var det en gigantisk, flygande, skär goskanin som tittade tillbaks på mig från andra sidan fönstret. Jag var nära att spontant avlägga livslång godtemplared, men som tur var kom Gunilla in, avbröt mitt edsvärande i tid och berättade att även hon såg tingesten och att den således säkerligen verkligen befann sig där ute.

Och så var det, den var inte alls flygande utan hängde i en jättestor kran. Här i Harlem vet de hur man roar sig en heldagsmorgon …

Men till slut hade den flygit klart, landade och kördes hem i taxi …