Subscribe

Archive | Mat och dryck

Inte helt stilla Stilla vecka

21 april, 2011 by Mat och dryck Religion/teologi Vardagsliv

Nu är det Stilla veckan (fastans kulmen) och jag borde inte tänka på lukulliska läckerheter utan mer på andliga ting, och jag var faktiskt och biktade i förmiddags i S:t Aloiysius (jesuitkyrkan som ligger ett par kvarter bort) – men så ringde några vänner som var på väg upp till Harlem och så blev det i alla fall middag ute …

Vi hade först tänkt Marcus Samuelssons Red Rooster, men där var det så fullt med folk (hippa Harlembor, någon sorts dignitärer som kom med livvakter och plåtades  av paparazzis – samt en rejäl dos svenska affärsmän och au pair-flickor) att vi inte fick bord. Så det blev den utmärkta fransmannen bredvid istället: Fransk löksoppa,  Monkfish (vet ej vad det är men smakade kattfisk – utmärkt) och mörk chokladmousse. Fantastiskt gott alltsamman. Ett uppfriskande (nåja) glas iste istället för vin fick bli min lilla uppoffring – även de mest förtappade gör sina små försök …

Annars blir det som sagt mest religiöst nu. I söndags var palmsöndagen och här fick man riktiga palmer och inte bara lingonris som hemma i Sverige; en vänlig gammal dam flätade dem till små kors som hon sedan gav till mig och andra bänkgrannar. I tisdags var det oljevigningsmässa som jag tyvärr missade, i morgon skärtorsdagens långa kvällsmässa med fottvagning – sedan långfredag med procession och gudstjänst med korshyllning, varefter fastan tar slut och påsken inleds med årets längsta och roligaste mässa: midnattsmässan. Det lutar åt att vi går på den spanskspråkiga, även om jag inte förstår spanska så vet jag ju vad som sägs eftersom den är sig lik år efter år.

Önskar alla några dagar av eftertänksamhet och sedan en fantastiskt glad och välsmakande påsk!

Måltider i USA 2: Ben’s Chili Bowl

19 april, 2011 by Mat och dryck Resor

Washington är inte bara maktens och storpolitikens stad, det är också Ben’s. Detta är en institution, ett av de (märkligt nog) få ställena i staden som från starten och än i dag ägts av svarta amerikaner; det är stället där alla tar sig en korv på väg hem efter krogrundan –  till och med presidenten.

Men framför allt, det är inte bara en turistfälla, en intressant historia eller en designikon: korvarna ÄR fantastiska!

Korvarna är hemgjorda och säljs även djupfrysta över postorder eller i en butik ovanför restaurangen. Vi köpte en hel liten fryskartong som höll sig kalla tack vare is,  fast vi hade ett par dagars körväg hem. Det mesta är nu uppätet men åtta korvar ligger kvar i vår frys.

Oftast skärs de på mitten och steks för att det skall gå fortare, sedan sätts de ihop igen och läggs i ett korvbröd, varöver man öser en chili-tomat-sauce som gett namnet Ben’s Chili Bowl. Ur den stora chiligrytan öser de nämligen över det mesta man beställer.

Efter en standard var vi naturligtvis tvungna att prova korvarna även naturella, utan tillbehör, och även så var de ljuvliga.

Till och med kaffet var ok, vilket sällan är fallet i USA – även om alla som varit här länge säger att det har blivit så fantastiskt mycket bättre tack vare Starbucks-revolutionen.

Måltider från USA: Skaldjur på City Island

19 april, 2011 by Mat och dryck Resor Vardagsliv

Dags även att sammanfatta maten under min tid i USA. Förutom en stor mängd egenlagade rätter i vårt lilla kök här i Harlem har det blivit massvis med härliga restaurangbesök. Först ut: City Island.

I höstas tröttnade vi på Manhattan en dag och begav oss hela vägen genom Bronx till dess yttre del, City island, en idyllisk liten ö med fiskebyar och skaldjursrestaranger.

 

Priserna var låga och klientelet långt i från snobbigt, ändå var det inte burgare och korv man kunde beställa utan: ostron, musslor, bläckfisk och grodlår – något som alls inte bara är snobbbmat i USA.

Grodlår och härliga drinkar i plastmuggar för en bråkdel av priserna på Manhattan – och med härlig utsikt över Long Island-fjärden. På andra sidan ligger motsvarande utflyktsmål i betydligt högre prisklass och snobbfaktor.

 

 

 

 

Här syns musslor och olika typer av skaldjur. De flesta åt dem friterade, men de fanns även utan frityrsmet och kvaliteten var med tanke på priset fantastisk. Måste vara en av de bästa ”snabbmats-restaurangerna” jag varit på.

   

Frusen Piña Colada och Rom Punsch (eller var det en Mai Tai, de är ganska lika). Foto: Karen Rester.

En underbar söndag

12 april, 2011 by Länkar Mat och dryck Musik Resor Vardagsliv

I går var en härlig söndag! Vi tog tåget till Westport i grannstaten Connecticut, där vi mötte vännen Lotta. Efter lite sightseeing gick jag i en mycket fin mässa i en lokal katolsk kyrka, samtidigt som Gunilla och Lotta hade mellanhavanden med polisen (Se Lottas blogg).

Assumption Church, Westport, CT

D

Därefter blev det brunch (utmärkta pocherade ägg bl.a.) i en trivsam, historisk ”lada” ägd av gamla kvinnotjuaren Richard Gere, som vi dock inte såg skymten av, och lite sightseing på vägen tillbaka, bl.a. såg vi Martha Stewarts (superkänd, superrik amerikansk ”sköna-söndag-kvinna” med tv-show och b massa  böcker och som Lotta bott granne med) ägor, inklusive hennes från tv kända växthus.

På kvällen åt vi grisfötter (se ovan) och hoppade mellan jazzklubbar (nåja två i alla fall) här hemma i Harlem med min kollega Gustav och en god vän till honom som var i New York på semester.

Först var vi på legionärernas klubb borta på 132:a gatan, nära S:t Alosius, bättre stämning får man leta efter – och sedan anrika Lenox lounge, där alla stora spelat och Malcolm X jobbar som dörrvakt långt innan han hette något med X. I alla fall om man får tro en guidebok jag läste.

Bilden till höger föreställer min älskling och två stycken ”Harlme nights” och är inte alls arrangerad.

Och lyckligtvis är ju söndagar fastefria …

Jag i Halvåtta hos mig

8 april, 2011 by Edward-länkar Mat och dryck Mina tv- och radioprogram

Den 27 april sänds första avsnittet av Klockan åtta hos stjärnorna, som är en kändisvariant av matlagningsprogrammet Halv åtta hos mig. Jag kommer att vara med redan i första avsnittet, och nu är det tydligen officiellt för det står i Aftonbladet – se nedan! Hoppas Ni kommer titta då – och att de klippte bort scenen där Erik trugat i mig för mycket whisky …

I lånta fotofjädrar

2 mars, 2011 by Betraktelser Huvudmeny Mat och dryck Sjukdomar Vardagsliv

En enda kommentar här, men åtskilliga mejl och Facebook-meddelanden, och alla är eniga: man skall inte blanda bilder på inflammerade tonsiller och underbara köttstycken. Ändå pejlade jag faktiskt lite med mitt livs glädje innan jag la ut dem, och hon tyckte på intet sätt det var stötande. Fast, hon kanske var fel person att fråga: med en mor som är kirurg och själv som journalist van att se all världens hemskheter och ändå behöva äta sin middag på kvällen för att orka med följande dags arbete.

Några citat från FB:

  • ”Läser din blogg på en restaurang i Rom. Fick snabbt rulla förbi bilden av dina tonsiller för att komma till bilder på mat. Puh.”
  • ”Men Edward, alltså… halsbilden.. och matbilderna.. nej snälla….”
  • ”Av barn och dårar får man höra sanningen: tag bort bilden på ditt svalg! Madre! :-/ ”

Tvingas dock erkänna: tonsillbilden var snodd från en ungersk tonsillit-expert-community på nätet. Inte för att mina inte såg identiskt uppsvällda och vitfläckiga ut – och inte för att jag inte förtjänar allt medlidande jag kan få – för det gör jag! Men om man inte delar lägenhet med Lennart Nilsson så är så skarpa bilder på ens inre organ inte något man snyter ur rockärmen.

Debuterat som fotograf har jag däremot gjort. I senaste numret av alltid lika läsvärda Neo står jag som upphovsman till min fästmös alla Haiti-fotografier. Nu var det förvisso så att jag endast tagit ett foto på Gunilla, och det var till min besvikelse inte ens med. Alla andra hade hon tagit själv, så någon riktig fotodebut blev det inte där heller. Utan återigen lånta fjädrar …

När jag ändå är i farten och fotobiktar får jag väl erkänna att min kamera var borttappad när vi var på Peter Luger, så även de bilderna var stulna från nätet. Om än identiska med vad vi åt.

P.g.a. kamerans försvinnande får ni heller inga bilder från det underbara cocktailpartyt hos förtjusande Elfi von Kantzow i Upper East Side i söndags, eller på gårdagens hemlagade Biff Greta, eller på dagens middag på Havana Central uppe i Morningside Heights. Men, nu är den återfunnen – och snart, mycket snart kommer här dyka upp alldeles äkta, karaktäristiskt suddiga-och-vingliga Edward Blom-foton. Jag nästintill lovar.

PS Illustrationsbilderna är … snodda. Vad trodde Ni?

Somnade i sjuksängen och vaknade upp i köttätarnas himmel

27 februari, 2011 by Mat och dryck Resor Vardagsliv

Kära läsare,

förlåt för det långa uppehållet, men jag har varit sjuk. Den envetna förkylningen som jag skrivit om tidigare lyckades göra en förhoppningsvis sista attack genom att mutera om sig till halsfluss, något som sänkt mig totalt. Tonsillerna svällde till orimlig storlek och täcktes av vita, varande  bölder; smärtan var enorm bara jag svalde saliv och mat var inte att tänka på. I tio dagars tid levde jag enbart på glass, och det tog nästan två veckor innan det gick att dricka något minsta syrligt utan att halsen brann, vilket även innebar två veckor av ohejdad nykterhet!

Tre gånger besökte jag vårdmottagningen som försökte med hostmediciner, alla sorters smärtlindring och penicilliner – utan synbar förbättring. Mot slutet av det hela var det så dags att åka tillbaks till Gunilla och New York. Att ha halsfluss på ett flygplan är inget jag rekommenderar och dessutom hade jag läst att halsfluss ger svår odör ur munnen, vilket inte är toppenroligt när man äntligen skall få kyssa sin älskade efter två veckor i från varandra.

Odören visade sig dock inte vara så farlig, och efter en knapp vecka av sängliggande konvalescens även här i Harlem (vilken förvisso var miljoner gånger mer tilltalande än när jag legat sjuk ensam hemma i Sverige) kunde jag i går äntligen ge mig ut på en lite längre färd i form av en heldag i Brooklyn:  först på New Yorks motsvarighet till spårvägsmuseet (kul, men man kunde gjort ännu mer av det – skall blogga om det på min jobbblogg längre fram) och sedan på stadens mest klassiska köttrestaurang, Peter Luger.

Peter Luger var en upplevelse. Priserna var lite väl kraftigt tilltagna, tillbehören ganska trista (en ok bbq-sås  som de var överdrivet stolta över, tomatsallad och lite spenatröra, men o vad man längtade efter vitlökssmör och bea, och kanske en intressantare grönsak) och det fanns i princip bara en enda rätt att välja på, den stora t-bensteken. (Den kallades porter house steak, men är inte sjuden i porter som den svenska portersteken utan bara ugnsstekt i rikligt med smör.) Och ändå var det värt vartenda öre. Vilket kött! Vilket fantastiskt, underbart, himmelskt, formidabelt kött! Man fick grillbestick, men det hade utan svårighet gått att skära det med smörkniv av trä. Så orimligt mört, och vilken smak! Det här var köttvännernas himmelrike!

Vi fick ett gemensamt uppläggningsfat, och även portionerna var formidabla. Gunilla åt bara en tredjedel av jättestycket så jag fick trycka i mig två tredjedelar. Det här var inte en rätt man lät packa in i en ”doggybag” och värmde upp dagen efter. Om det berodde på att jag just gått av penicillinet denna dag, att det var den första ute på promenad på flera veckor eller den fantastiska (fanatiska) mängden kött jag satte i mig bör vara osagt. Men en pytonorm som svalt en get brukar vara mer energisk. Gunilla fick leda mig ner och upp för tunnelbanetrappor och väl hemma somnade jag som en stock, fast klockan bara vara halv åtta och sedan sov jag i drygt tolv timmar tills det var dags att gå upp till högmässan i S:t Aloysius. Så kan det gå – och jag vill göra det igen!

Från 100 till 0 på 39 timmar

7 februari, 2011 by Betraktelser Mat och dryck Vardagsliv

 Senaste veckan har präglats av fortsatt förkylning, men även av några strålande middagar, fina kvällar med Gunilla och avsked.

 Förkylningen hade en förmåga att ständigt hämta nya krafter och eskalera gång på gång. Först var jag hemma ett par dagar och försökte förtvivlat skriva tre föredrag åt ICA och svara på jobbmejl trots ideliga nysningar och en mycket skrovlig röst. Sedan hämtade jag kraft och lyckades ta mig till Årets kock-banketten, även om jag fick avstå själva tävlingen och seminarierna på dagen.

 Middagen var fantastiskt god, men för min del nådde den inte riktigt upp i förra årets enorma höjd., Om detta berodde på att förra middagen var då jag träffade Gunilla för första gången eller på att jag denna gång var förkyld, med all den menliga inverkan det har på doftsinnet, må vara osagt. Ingen skugga över kockarna dock, fantastiskt gott och trevligt var det!

 På grund av förkylningen avstod vi från efterfesten och tog en taxi direkt hem till Gunillas lya i Gamla Stan. Bäddade ner mig, kände mig rätt frisk och planerade att gå till jobbet nästa morgon  ˗ bara för att vakna upp med en näsa som ett stuprör en  solig dag i april på ett hus där privatvärden  misskött takskottningen.

 Efter en dag i sängen, i vilken jag försökte träna in föredragen och skapa powerpoints med bilder, kände jag mig bättre och lyckades ändå genomföra en heldag på Grand Hotel för ICA Region Öst. Belöningen var, förutom alla trevliga handlare man träffade, att såväl Gunilla som jag fick vara med på den underbara middagen som hade Gotlandstema: bl.a. fantastiskt lamm. Å, vad jag älskar Grand, är verkligen som ett andra hem efter alla härliga tillställningar man varit på i alla dess salar och skrymslen. En liten eftersäckare på underbara kvarterskrogen Pastis ˗ rekommenderas till alla ˗ avslutade kvällen och jag kände mig hyfsat friskt, om än mycket trött.

 Dagen efter vaknade jag åter genomförkyld och med huvudvärk klockan sex och väckte Gunilla som skulle åka till flyget en timme senare och ännu inte börjat packa. Fast packningen gick snabbt: hon nöjde sig med två fakturapärmar, en tom extraväska, sin mors gamla brudklänning, pass, biljett och dator. Fördelen när man har dubbelt boende och redan har allt man behöver i New York-lägenheten. (Eftersom min fästmö är journalist och inte, som jag historieberättare, så vet jag att hon nu kommer protestera och hävda att det säkerligen låg ytterligare en handfull småsaker i väskan som jag varken lade märke till eller kommer ihåg, men det ändrar ju på intet sätt historiens kärna.)

 Jag följde henne till Stortorget där hennes mor väntade med bil och vacklade sedan åter upp för de oändliga trapporna och föll som en klubbad säl. Vaknade först när Tyska Kyrkan slog elva och insåg att det var för sent att hinna ner till mässan i S:ta Eugenia som jag tänkt mig.  Skulle ha firat min yngsta systerdotters födelsedag på eftermiddagen, men släkten ville inte ha dit mig när det hörde om mitt virusbemängda tillstånd, så det blev ännu en dag i sängen istället.

 Dessutom har magen börjat bli lidande av alla enorma doser vitlökskapslar, Kan Jang, multivitamin, C-vitamin brus, nyponpulver, Echinea, acetylcystein, paracetamol, omega3-kapslar och skivad chili … Men är man hypokondriker tror man inte att  man kan bli frisk om man inte trycker i sig allt detta vid sjukdom

 I dag har jag äntligen lyckats ta mig till jobbet, men är ännu snuvig, aning hostig och trött ˗ värst är dock att hela min planering för de två återstående veckorna hemma är sönderslagen. Och de veckorna var enormt fullbokade både med jobb och människor jag hade tänkt att hinna träffa. I morgon skall jag dela ut ett av priserna på Cityprisfesten på Mosebacke, så jag hoppas att den förbålda förkylningen inte gör en sista comeback tills dess. Nu sitter jag vid datorn, klockan är över nio och jag måste städa hela huset eftersom städerskan kommer imorgon och för tillfället finns det inte en tom golvyta att dammsuga eller en tom bordsyta att torka av …

Molekylmodell

 Humöret är inte på topp: Antar att man måste gifta sig först innan det är kul att vara gräsänkling. Själv vandrade jag hem i mörkret efter att blivit sent kvar på jobbet, handlade lite färdigmat åt mig själv på ICA, fortsatte ner genom parken och kände mig lika ynklig och olycklig som alla vintermåndagskvällar innan jag träffade Gunilla. Endorfiner, dopaminer och de andra kroppens egna glädjeämnen tycks vara en ryslig färskvara. Efter 39 timmar är hela reserven slut och man behöver omedelbart Gunilla-närvaro-påfyllning om man inte skall ramla ihop till ett litet svårmodigt blötdjur på golvet och ropa ”spleen!”.

Nedre bilden är snodd från Wikipedia och föreställer dopamin. Övre är vinnarrätten och snodd från Årets kocks hemsida.

Veritabelt slös på goda ingredienser

2 februari, 2011 by Betraktelser Mat och dryck Vardagsliv

Hemma i dag genomförkyld. Kände lite i går, men sedan blev det bra till kvällen – och så vaknade jag i morse med halsen avstängd och näsan täppt. Hade väl inte varit så farligt om jag inte skulle ha ett föredrag som skall hållas på lördag inför hundratals ICA-köpmän, men nu måste jag försöka sitta uppe och skriva, trots att huvudet känns som inrullat i rockwool och gåsister. Hittills har jag inte fått ihop någonting denna dag.

Inte blev det mycket till lunch heller. Min livs glädje hade lämnat mig redan i morse för att tillbringa en dag med sin ömma moder (och senare) min faster samt (än senare) min kyrkoherde. Och det fanns ingen mat hemma! Inte ens en sardinburk längst in i skafferiet eller en fläskkotlett i frysen. Ja, det fanns fyra små vaktlar nedfrusna, men de kändes väl slös att äta upp ensam med igentäppt näsa.

Lunchen blev således en uppstekt röra med lök, grön sparris, olivolja, en burk ansjovis och massa (för att bli mätt) smält ost (cheddar och Västerbotten). Kombinationen var inte så lyckad som mina kyltömmarröror brukar bli, snarare ett veritabelt slös på goda ingredienser. Därtill kände mitt matsmältningssystem sig inte helt begeistrat, vilket knappast underlättar skrivandet..

I morgon är det Årets kock, hoppas jag är frisk till dess så jag i alla fall kan gå på banketten. Det var på förra Årets kock som Gunilla och jag lärde känna varandra, så det är lite av en märkesdag ˗ även om det skulle dröja till augusti innan vi blev ett par. Här kan ni läsa blogginlägget jag skrev efter den kvällen 🙂