Under vinjetten ”Edwardkrönika” publicerar vi här texter som Edward Blom skrivit och publicerat i olika sammanhang det senaste decenniet. Denna gång en somrig betraktelse med minnen från hans uppväxt i Träkvista på Ekerö.

Jag älskade växthusets värme, fukt och rika aromatiska dofter. Det gamla trädgårdsmästeriet låg två tomter ovanför vår villa i Träkvista. I butiken sålde de mest blommor, men vi grannar kunde gå upp till gamle Kindblom och för några tior få famnen full av de läckraste grönsaker. Jag minns hans valkiga händer som med hantverkarens livslångserfarna perfektion skar loss de stora ljusgröna salladshuvudena ur den svarta jorden med en vass kniv, slanggurkorna som hängde på sina stänglar högre upp och de varma solmogna tomaterna som man på vägen hem inte kunde låta bli att gång på gång lyfta mot näsan för att dra in deras ljuva doft.

Det är något särskilt med barndomens smaker. Inget slår den första förälskelsen i mat. Även sådant jag i dag skulle rynka på näsan åt, kan i minnet vara en gastronomisk njutning värdig Escoffier. Som när vi ännu bodde kvar i atriumhuset på Bandygränd och morfar kom på besök från stan med Konsums färdiggjorda fläskpannkaka i aluminiumform, med en doft jag än idag associerar andra – senare – dofter till. Eller en påse cheeze doodles (på den tiden mycket mindre än dagens) som min syster och jag andäktigt avnjöt båge för båge bredvid varandra i vardagsrumsfåtöljen. Pappas köttfärsbiffar, mammas blåbärspaj, citronsaften som tillverkades på Stockmos där faster extrajobbade lite när hon var barnledig från banken.

Men när det gäller frukt och grönsaker är det inte bara nostalgin som förgyller minnena. Mälaröarna, med sin fantastiska mylla av gammal sjöbotten, har varit Stockholms skafferi långt innan Bellman sjöng om sellerin och de klara Munsö-äpplena i ”Stolta stad”. Äppelträdet av sorten Alice som mina föräldrar planterade när de var nyinflyttade på ön växte sig på fem, sex år högt ovan radhustaken. Förrådet fylldes med frukt och flera månader fick jag alltid med mig ett kyligt, syrligt äpple att äta i baksätet på folkabubblan på väg till dagis. Saften sprutade när man högg tänderna i det, att någon mjölktand ibland blev kvar i fruktköttet gjorde inget.

Efter att vi flyttade till villan blev det hemodlade rädisor, morötter och färskpotatis som åts nysjudna med stora klickar smältande smör. Pajer och kräm från den stora rabarbern, som grannarna tipsade oss bäst göddes med vass nerifrån stranden. Överallt växte körsbär, hallon, vinbär och björnbär upp utan vår medverkan. Det märktes att 60-talsvillorna var byggda på gamla fruktodlingar.

I Mälaren fiskade vi abborrar och mörtar. De förstnämnda åt vi själva, de senare fick grannens katter. På lördagskvällarna blandade sig röken från grannskapets grillar medan jag och grannpojken lekte riddare i trädgården och högtidligt dubbade varandra till nya värdigheter med våra plastsvärd. Ett stort lyft var när grannpojkens far lärde pappa och mig att marinera. Plötsligt kom de hemgjorda ”snabbvinerna” nere i matkällaren till användning, när de tillsammans med soja och kryddor fick det enkla lågprisköttet att bli mört som wagyubiffar.

Även i affärerna var äggen, honungen och många grönsaker och frukter producerade ute på öarna, inte minst de söta jordgubbarna. Senare fick mina föräldrar genom de nya grannarna kontakt med fiskaren på Adelsö. Lyxprodukter som rökt ål och löjrom blev självskrivna till jul och nyår.

Långt, långt senare gick min hustru Gunilla och jag på vår alla första gemensamma middag som ett par. Matmästaren Margit Richert bodde då på Adelsö och hade spontant bjudit in oss – och på några timmar lyckats skapa en fantastisk gourmetmiddag. I hast hade hon tiggt grönsaker av diverse Adelsövänner, pallat gräslök, köpt rundrökt ål från fiskaren Widlund, gjort äggröra på pinfärska Adelsöägg, filéat Mälargös som ugnsstekts och ackompanjerades av bifftomater från Kurön och riven ost.

Om fasanen också var från Adelsö vet jag inte, men eftersom min barndoms trädgård på Ekerö alltid var fylld av fasaner när jag var liten så skulle det inte förvåna mig om hon köpt köttet av någon tjuvskjutande granne. I alla fall var Karl Johan-svamparna som serverades i en tjock gräddsås, och de svarta vinbären, den hemgjorda pickelsen och färskpotatisen av sorten Minerva allt närproducerat i kommunen. Det enda som fattades var en ö-bryggd pilsner – men då hade Adelsö bryggeri inte grundats ännu.

Edward Blom, gastronom och kulturhistoriker