Subscribe

Archive | Arkiv och historia

Edwardkrönika: ”Kan Vatikanen lära av Sverige?”

8 september, 2025 by Arkiv och historia Betraktelser Edwards egna artiklar Politik Religion/teologi Traditioner

Denna krönika publicerades ursprungligen i tidskriften Signum, #8 år 2015.

Nyligen [2015] åtalades fem personer i Vatikanen för att ha förmedlat respektive publicerat uppgifter om oegentligheter. Hos mig alstrar detta faktiskt en positiv tanke.

Som född svensk och katolik har jag alltid upplevt en splittring i etniciteten. Jag tillhör varken de invandrade katolikerna som har ett hemland där ”den riktiga kyrkan” lever, eller konvertiterna, som har katolsk tro men svensk identitet. Ibland är det nästan för mig som för vår judiska väninna som talar om ”svenskar” i betydelsen ”icke-judar”. Jag är ju ”främmande trosbekännare” och tillhör en ”invandrarkyrka” – även om min katolske anfader kom till Stockholm när staden ännu inte nått 60 000 invånare … Liksom Heidenstam har jag älskat mitt land för att det är mitt, drömt mig tillbaka i dess historia i hopp om att finna något bättre – men allt för ofta tvingats konstatera att:

Det är ett öde, att mitt hemland hatar
vad jag har kärt och älskar vad jag ratar.

Som ung hade jag en patriotisk period, men Gustav Adolf-bakelserna satte sig i halsen när jag tänkte på hans folkmord – och jag kunde knappast hänga upp min nationsflagga bredvid kors och helgon som mina polska vänner. Sverige är ändå landet som halshögg konvertiter, där mina förfäder riskerade utvisning då de smög sig till ambassader för att gå i mässan, där katoliker så sent som 1950 inte fick bli läkare, lärare eller statsråd.

Kanske är det min kluvenhet till Sverige som gör att jag inte bara, som brukligt, älskar Moder Kyrkan – utan alltid hyst en hängivenhet inför Vatikanstaten. Trots att Kyrkostaten kanske var ett misstag och Vatikanstaten bildades genom avtal med Mussolini, klappar mitt hjärta stolt och fosterländskt var gång jag ser den gul-vita flaggan. Om Vatikanen vore större skulle den vara mitt Israel dit jag kunde fly när jag inte längre orkade. Aldrig har jag tvekat om var min lojalitet skulle ligga om de kom i konflikt; Sverige har haft allt att lära av Kyrkan, men intet att erbjuda.

Fast Kyrkan är ju inte bara det rena utflödet av Den Helige Ande utan samtidigt ett termitangripet kråkslott som sedan årtusenden byggts ut, lappats och lagats av stundom rätt fumliga hantverkare. Jag tror att ett av de största problemen idag är Kyrkans sekretess- och slutenhetskultur. Utan nedtystningsaktioner hade pedofilövergreppen förblivit ohyggligheter begångna av individer, men inte anfrätt Kyrkan i sin helhet. Skandaler, maktkamper och förskingringar (från Kurian ner till små fromma föreningar) har ständigt gynnats av neddragna gardiner.

Det finns en förståelig rädsla att folk ska tappa tron om det sipprar ut något negativt. Men varje krishanterare vet att en skandal man själv avslöjar inte är närmelsevis så illa som den som göms men ändå blir känd. Det bästa är att ens försyndelser hängs ut i ljuset; där spricker de som troll. Journalistiken är livsnödvändig för en rättstats överlevnad, och kloka organisationer inser nyttan av transpararens.

Och så min positiva tanke: Här har faktiskt Sverige något att erbjuda. En svensk tjänsteman som läckt uppgifter till pressen hade inte riskerat fängelse. Tvärtom hade det varit förbjudet att efterforska vem som använt sin meddelarfrihet. Det är besynnerligt, men underbart, att offentlighetsprincipen kunnat växa till i vår stelfrusna mylla – och det är min tro att det är just denna klenod Kyrkan för tillfället skulle behöva. Byggd med oss syndare som timmer kommer det alltid uppstå röta. Med offentlighetsprincip och meddelarfrihet, öppenhet och transparens, skulle rötan sällan hinna spridas. Så om Sverige har myriader att lära av Kyrkan har även hon en sak att lära av Sverige. Och det räcker för att jag även ska kunna se på mitt nordiska hemland med en gnutta stolthet.

Edward Blom

Vad som är viktigt på julbordet (enligt Edward)

20 december, 2023 by Advent, Lucia och jul Alla blogginlägg Arkiv och historia Delikatesser Edwards egna artiklar Fester Kulturhistoria

Hur kommer det sig att maträtter som dopp i grytan, grisfötter, ål, brunkål, struvor och klenäter aldrig tycks försvinna, trots att de oftast bara äts en gång om året? Edward Blom har svaret.

(Denna text publicerades ursprungligen av Svenska Dagbladets kulturredaktion Under strecket, den 2 december 2023.)

Den vanligaste frågan journalister ställer till mig så här års är vilken som är den mest omistliga rätten på julbordet. Antingen för mig personligen, eller ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Men i båda fallen blir frågan fel. Det finns inte en sådan rätt. Det viktigaste är mångfalden och minnesritualen.

Det ligger djupt i den mänskliga kulturen att man behöver minst ett tillfälle om året när allting skiljer sig från vardagen. I nästan alla kulturer finns därför vanan att, hur knapert man än har det, lägga undan lite varje dag till den årliga festen – den som ger en något att längta till och något att minnas. Den svenska julen innebar ett sådant paradisiskt undantagstillstånd, markerat av halm på golvet, färggranna bonader på väggarna och brinnande ljus som lyste upp stugan (i stället för bara öppna spisen och små lysstickor), då ingen behövde arbeta – och det fanns mat och dryck i överflöd.

Det historiska allmogejulbordet var inte identiskt över hela landet, i varje gård eller ens för varje år. Det enda som alltid förknippats med ordet ”jul”, sedan det uppkom, är inte en rätt utan en dryck: vikingarnas förkristna julfirande var en ceremoni där gudar och avlidna firades med rituella skålar i öl. Det liturgiska skålandet, att ”dricka jul”, fortsatte sedan att spela en betydande roll långt efter att seden kristnats.

Julölen var vanligtvis en maltrikare festölsversion av det öl man bryggde till vardags och var därför betydligt starkare och fylligare – så att ”fragga [skummet] står som en hatt”. Alltid överjäst; mörkt om man hade hårt vatten, ljusare om man hade mjukt. När vi närmar oss 1800-talet hade dock vissa specialrecept för julöl utvecklats, som sätt att färga ljust öl mörkare.

Julmaten var ursprungligen all festmat som fanns att tillgå och man hade oftast samlat på sig många olika saker, men en relativt liten mängd av varje.

Då allmogen historiskt levde nästan enkom på spannmål var gröt och bröd ofrånkomligt i de flesta hushåll. För att skilja julgröten från vardagsgröt kokades den inte på vatten, utan på de skvättar mjölk som gick att klämma ut ur korna trots att det var vinter. Från 1700-talet fick alltfler möjlighet att unna sig importerade risgryn i gröten till jul och midsommar, något som de burgna kunnat göra sedan medeltiden. Nisse, hustomten eller gårdsvätten, skulle ha sin portion och inte heller i den fick smörklicken saknas. Länge ska seden att skänka mat till gårdstomten, som antagligen går tillbaka till forntida offerritualer, ha förknippats med nyår.

Vanligtvis eldade man bara upp bakugnen två gånger per år, så allt bröd var stenhårt och fick ätas uppblött, men till jul skulle det vara färskt och mjukt. Alla i hushållet fick varsin pyramidformad brödhög, med ett stort vardagsbröd i botten och sedan allt mindre och finare brödsorter högre upp. Det översta brödet kunde till och med ha bakats på siktat vetemjöl, sötats med vört och kanske kryddats med kummin. Socknens fattiga fick stora, enkla bröd som julgåva; någon man ville ställa in sig hos fick ett litet finbröd. Bröden formades till solkors, spiraler och olika djurformer, som vi i dag gör med saffransbröden – de allra äldsta formerna antagligen med historia ända tillbaka till förkristen tid. Barnen fick bröd formade till grisar eller hundar. Viktigast var såkakan, det stora skådebrödet som alltid skulle ligga i julbordet mitt.

Ägde man kor skulle årets största ost sparas till jul, ibland lagrad från fjolsommarn. Ofta hade den legat under kärvarna som en påminnelse om att all säd måste ha tröskats färdigt innan julfriden. Nästan allt smör man kärnade såldes. En stor del gick på export. Det var ett av de få sätt en enkel bonde kunde få in kontanter som behövdes till salt och enstaka andra köpevaror. Till vardags använde man bara ister som fett, men till jul smör. En välbeställd bondgård hade även en hög julsmör som inte fick röras, ståtligt stående på en svarvad smörstake.

Sovlet på julbordet varierade. Vanligast var (sedan årtusenden) fläskköttet, då grisen var den effektivaste köttproducenten i jordbruksområden. Den bidrog till ytterligare variation. Hade man slaktat en gris så fanns det också ett huvud, fyra grisfötter och lika många lägg, en knorr, en hals, ett stort revbensspjäll, ett antal mindre fläskstekar, ett visst antal kotletter och så mycket blod, lever och tarmar för att få till en viss mängd palt, pastej och korvar av olika storlek och smak. Skinkan åt allmogen aldrig till jul förrän runt sekelskiftet 1900, då det är den styckningsdetalj som håller att lagras längst (tänk parmaskinka) och således sparades till sämre tider enligt förrådshushållningens principer. Om man inte i stället sålde den till någon närliggande herrgård där den åts som stek.

Under århundradenas gång minskade tillgången på kött, i takt med att befolkningen blev större. Det blev inte bättre av att reformationen avskaffade det katolska köttförbudet (abstinensen) som rått nästan hälften av årets dagar. Nu kunde samhällets välbemedlade äta kött dagligdags, och det blev mindre över till allmogen. Jaktreglerna inskränktes och från 1647 förbjöds vanligt folk även att jaga småvilt på egen mark. Som magrast var det kring år sekelskiftet 1700, då hela 90 procent av allmogens näringsintag bestod av spannmål.

Det är ur detta faktum vi ska förstå att grisen i Sverige blivit en julsymbol som broderats på bonader, pryder julkort och ger form åt pepparkakor och marsipankonfekt. De allra flesta fick fordom kanske bara äta sig mätta på kött en enda gång under året: julen blev inte bara Frälsarens födelses fest, utan även Den stora grisfesten.

Men långt ifrån alla åt gris. Man tog vad man hade: i fäbodkulturen dominerade hård-, färsk- och mesostar tillsammans med kokkött, korvar och syltor från kor man slaktat av inför vintern. Utmed kusterna dominerade fisken. I Skåne följde man den alleuropeiska vanan att äta julgås. (En sed engelsmännen uppehöll till andra världskriget då de fick amerikanska kalkoner som nödhjälp.) Julgås, julgädda, salt oxbringa eller rökt fårfiol var således nästan lika vanliga som nummer 1 på bordet även sedan julskinkan gjort entré.

Tre julrätter var så viktiga under julfirandet att de mot slutet av 1800-talet skulle komma att få något av en särställning, även i stadsmiljö där man inte hade samma mångfald av olika livsmedel som på landet: gröten, lutfisken och doppet.

Till gröten var varje närvarande tvungen att rimma. I bondemiljö tilläts drängar och pigor vanligtvis smäda husbonden i dessa rim, utan att riskera bestraffning. En säkerhetsventilsritual som har motsvarigheter i andra kulturer, till exempel den japanska körsbärsblomningspicknicken där anställda tillåts driva med chefen.

Att gröten skulle göras på mjölk och vitast möjliga gryn var inte bara för att det var gott, utan även ett arv från medeltiden när man förordade vit mat på julaftonen. Under katolsk tid varade julfastans köttförbud till och med julafton, så då åt man det lyxigaste man hade som inte var kött: lutfisk. En dyr köpevara (ursprungligen tillverkad av skråanslutna ”fiskblötare”) och som med sin geléiga konsistens var en välsignelse för tidens många tandlösa.

Seden i Sverige att börja fira jul en dag för tidigt beror på att alla kristna helgdagar inleds kvällen innan, efter att den sista tidegärden sjungits. Man lade sig visserligen tidigt förr, men gick gärna upp en stund mitt i natten – och då kunde man ju provsmaka julkorven. Ännu i början av 1900-talet intogs julaftonens viktigaste mål sent på kvällen, vilket kan vara en reminiscens av detta.

Fast åtminstone från början av 1800-talet hade doppet redan hunnit bli vanligt att inta mitt på julaftonsdagen. Man kokade olika sorters fläskkött och vissa korvar i en stor gryta; doppade sedan bröd i detta näringsrika spad. Alla, inklusive tjänstefolk och barn, doppade i samma gryta, vilket gav en nästan rituell prägel åt det hela.

Då brödet, som nämnt, var stenhårt åts det dagligdags uppblött. Att denna urgamla sed ännu lever kvar till jul i många familjer är ett tecken på julätandets inslag av minnesritual. Inom liturgiforskningen talar man om Baumstarks princip, som innebär att de viktigaste mässorna under kyrkoåret också behållit de äldsta liturgiska bruken – varför dessa kan användas närmast arkeologiskt för att spåra hur det mässfirandet såg ut under urkyrklig tid. På samma sätt kan julbordet med sina i övrigt nästan utdöda rätter som dopp i grytan, lutfisk, gås, grisfötter, risgrynsgröt, rull- och pressylta, ål, sillsallad, brunkål, Edamerost, torkade dadlar, struvor och klenäter utgöra en provkarta över olika perioders nordiska matbruk.

Det är nästan som om man ville att förfäderna skulle få en chans att smaka på sina gamla favoriträtter. Och faktum är att ännu på 1800-talet stod all julmat framme under julnatten för att förfäderna (eller änglarna) skulle komma ner och äta av den. Alla julveckorna fick skådematen stå kvar. Efteråt ansågs dessa ha dragit till sig av julens magi och änglaölet kunde användas för att vattna gårdsträdet, såkakan begravas vid den första plöjningen för bättre skörd och julsmöret nyttjas som universalmedicin hela året.

Hos förmögna borgare och andra ståndspersoner såg julmaten annorlunda ut än hos allmogen: lyxmat som stekar och skaldjur med importerade kryddor, viner, punsch och konfekt. Under 1800-talet skulle de folkliga och de förnäma traditionerna komma att korsbefruktas. När svenskarna lämnade landsbygden blev omfattningen på julmaten först mindre – men sedan tog mångfalden åter mark när många rätter som egentligen tillhörde restaurangernas smörgåsbord kom att bli julmat.

Mitt svar på journalisternas fråga är alltså att det inte är en viss rätt som utgör kvintessensen av julbordet, utan mångfalden och minnesritualen. På vårt julbord hemma står alla tidigare nämnda rätter, samt julsmör, såkaka och änglaöl. Bibeln ligger på skänken bredvid för uppläsning av julevangeliet. Dopp i grytan intas mitt på dagen i köket. Nisse får naturligtvis sin gröt – och det starka julölet skummar i stora tomteprydda ölstop, ända fram till Tjugondedagen.

Edward Blom

Gastronom och kulturhistoriker

Poddepisod 101: ”Julpynt, espresso och älgtalg”

17 december, 2020 by Advent, Lucia och jul Alkoholpolitik Arkiv och historia av Gunilla Kinn Delikatesser Edward Bloms glögg Etikettips Kulturhistoria Mat och dryck Mina tv- och radioprogram Öl Podden Edward Bloms smörgåsbord Presenttips Religion/teologi Restauranger Traditioner TV och radio

Gissa vem som är mest pirrig i hela världen inför den annalkande julen? Jo, det är antingen Edward eller hans femårige son Melchior. Alla deras flyttlådor med adventssaker är såklart tömda, och snart kommer även de ännu fler julpyntslådorna ner från vinden för att fylla hemmets alla tomma ytor. Vilket föranleder den forne arkivarien att berätta om vilken typ av lådor som är bäst att förvara grejer i.

De tu gastronompoddarna uttalar sin glädje över all respons på 100-episodsavsnittet, och hoppas att det åter blir läge att fira – exempelvis när det blivit två miljoner lyssningar på podden – men avslöjar att de aldrig lyssnar på sig själva.De funderar också på hur de skulle se ut som ”svåra” eller ”anemiska” på ett skivomslag eller en poddbild, och Edward berättar att hans enda kontakt med kokain är att ha hört talas om det via en Karl Gerhard-kuplett.

Mats klurar – apropå nya bidrag till bingobrickan – på om han ska kalla företeelser såsom champagne och sobrasada för ”celestiala” eller ”olympiska”, istället för det gamla vanliga ”gudomliga”, och Edward uppdaterar oss alla – också apropå bingobrickan – om läget för hans senaste vitvaruproblem (nämligen frysen) samt om lagertillgången på ”I full blom: mina betraktelser kring viktiga och oviktiga ting”.

Så ber Mats om ursäkt till Sveriges alla baristor och uttrycker efter att på allvar ha nördat ner sig i espressomakandets underbara konst sin respekt för deras yrkeskunnande. Han berättar att han ska ut på ”Coronasäkrade dåligheter”, vad det nu kan innebära, och påminner om hur gott det är med mintchoklad.

Ett möjligen ironiskt menat julklappstips (Anya Hindmarchs paljettväskor) får Mats och Edward att tala om varumärken och hantverksprodukter, och om inte de båda i public service-sammanhang borde räknas som ”gastroatleter”.

Edward delar med sig av sitt ofta efterfrågade recept på ”Allan Hedbergs mumma” (vilket även finns här: https://www.edwardblom.se/2020/12/16/allan-hedbergs-mumma).”Vad gillar du mest på julbordet?!” är en av de frågor Edward får oftast, och han förklarar utförligt varför den frågan är helt fel ställd. Mats talar om några av julbordets läckerheter, såsom Janssons frestelse och najadlax, och berättar att han nyligen lagat till en massa älgfond – vilket föranleder Edward att fråga lyssnarkretsen om vad ni använder ert älgtalg till. Kanske till skidpjäxorna?!

Så konstaterar Edward att hans julgran, med allt sitt mödosamt insamlade pynt, förmodligen blir hemmets mest värdefulla inredningsdetalj, och berättar hur den kommer att se ut när den kläs (kvällen före julafton). Den som vill pricka av sin bingobricka får ännu en möjlighet när Toast Skagen än en gång kommer på tal.

Lämpliga snapsvisor undrar en lyssnare om, och Edward inte bara ger snapsvisematchingsråd utan sjunger en egenhändigt komponerad text till grisens ära. Därpå diskuterar han initierat med Mats om i vilken utsträckning julhelgen bör innebära alkoholhaltigt dryckjom eller ej. De enas om att julfirandet inte är ett bra tillfälle för fylleri, men att det kan vara trevligt med en liten snaps till jullunchen eller ett glas portvin till julklappsutdelningen. (Nota bene! Det kan vara intressant att veta att denna poddepisod spelades in _före_ den vilda Twitterdiskussionen om alkoholförsäljning, som utspelade sig för Edwards del under Luciahelgen.) Manhattanbrunch, julklappsväxling samt hur småbutiker och trevliga krogar ska klara sig framöver hör till den efterföljande diskussionen – innan Edward tillönskar alla lyssnare en magisk, välsmakande och välsignad jul.

P S 

• Edward berättar i sändningen att lyssnare som beställer en julgran från Smålandsgran får 100:- rabatt med rabattkoden ”edwardblom”. https://smålandsgran.se

• Vi vill lugna alla oroliga lyssnare genom att berätta att Edwards frysdörr numera är lagad.

• Maila oss gärna, med respons, frågor eller roliga anekdoter! Adressen är: podden@edwardblom.se

• Bidra gärna till våra inspelningskostnader! Se https://www.patreon.com/join/edwardblom

Poddepisod 98: ”Dags för dunderglögg”

26 november, 2020 by Alkoholpolitik Arkiv och historia av Gunilla Kinn Delikatesser Mat och dryck Öl Podden Edward Bloms smörgåsbord Traditioner TV och radio Vardagsliv

Lyssna på podden här:
https://play.acast.com/s/edwardblom/98.dagsfordunderglogg

Podden får sin hittills gulligaste inledning (tycker åtminstone redaktören) när Edward Blom nynnar med i signaturmelodin med en spontan sång, utan att ana att den spelas in för alla att glädja sig åt.

Mats Ryd antyder att Edward inte tycker att öl är läskigt, och Edward berättar om hur det går med hans stora julölsprovning – och varför han får panik när han äter köttsurrogat. De båda gastronomerna fördjupar sig även i modern, svensk nöjeshistoria, med aktörer såsom Radio Nord, Nattsudd(arna), Killinggänget och (senare) Jarl Borssén. (Podden, som brukar leka ”Trädgårdsdags” i P1, leker alltså idag ”Snedtänkt”.) 

Mats kommer därefter in på samtids- och gatukonst, och ger oss en grundkurs i vem Banksy är. Edward ger diabetiker och andra en rad tips på hur man kan äta och dricka läckerheter samtidigt som man håller koll på blodsockret, och det visar sig att nämnde Jarl Borssén en gång i tiden fått både Edward och Mats att oroa sig för yrsel, skörbjugg och andra bristsjukdomar. 

Men dessa lasternas män vill förstås leva i nuet, så förutom diabetestips berättar de hur man kan göra just det, det vill säga leva ”här och nu”, genom frukostar och luncher utan slut, dagslångt häng med vänner eller kanske sunkkrogsrundor. Mats vet hur man skapar ”en känsla av odödlighet” och tillsammans tipsar de om hur man kan stödja sina favoritrestauranger på ett coronasäkert vis.

Edward berättar än en gång om hur arkivarier festar, och Mats kommer på att han skulle kunna ta jobb som TV-peppare. Och så får ni veta allt som är värt att veta om Göteborgsglögg, eller kanske snarare dunderglögg!

Poddepisod 95: ”Så roligt ska vi visst ha det!”

5 november, 2020 by Alkoholpolitik Arkiv och historia av Gunilla Kinn Delikatesser Edwards böcker Edwards egna artiklar Etikettips Fester Kulturhistoria Mat och dryck Näringsliv Öl Podden Edward Bloms smörgåsbord Politik Presenttips Restauranger Traditioner Vardagsliv Vin

Avsnittet läggs upp här (senare under dagen): https://play.acast.com/s/edwardblom

Eftersom Edward Blom sitter på sitt kontor och – åtminstone i början av samtalet – lider av brist på ädla drycker kommer samtalet in på vatten. Inte minst vigvatten, som råkar finnas på just detta kontor. Mats Ryd undrar om det skulle vara möjligt att använda vigvatten i en humidor, för att på så vis välsigna cigarrerna – och Edward berättar om hur det mesta (inklusive tobaksplantor) är möjligt att få välsignat för den fromme.
Mats får sig ett gott skratt när Edward avslöjar att han under flera år, som den nitiske arkivarie han var, skrev ut all elektronisk postgång på papper. Apropå sin nya gasspis och -ugn med tillhörande stekspett ger Mats oss alla ännu ett finfint tittartips: nämligen matlagningsfilmer med Jacques Pepin (och Julia Child).
Det är inte bara synen på värdet av blaskig öl som skiljer de tu gastronomerna åt, utan även vilken roll utseendet och synintrycken spelar för maträtter. Edward vänder sig mot att även hemmakockar och -konditorer förväntas uppnå optisk perfektion på allt de lagar och bakar; Mats tycker att visuella effekter åtminstone på finare restauranger är en viktig del av upplevelsen, vilket Edward snudd på tycker är trams. De blickar tillbaka till barockens traditioner att duka upp kulinariska skådespel, och till det japanska sättet att servera vackra upplägg på tallriken – och enas åtminstone om att ”den som inte har KBT-timmar har inte levt”.
Plötsligt får Edward ett champagneglas i handen (Palmer Vintage 2013, om någon undrar – en födelsedagsgåva från hans barndomsvänner) vilket passar utmärkt eftersom en stor del av samtalet ägnas Mattias Svenssons nyutkomna bok ”Så roligt ska vi inte ha det; en historia om svensk alkoholpolitik” till vilken Edward skrivit förordet. De bisarra alkoholregleringar som funnits – och i stor utsträckning finns – i Sverige diskuteras, och hur de inte bara dödade den svenska krogkulturen utan även tillåtits inskränka demokratiska och mänskliga rättigheter. Boken är viktig läsning för alla, således, inte bara för alkoholromantiker!
När bör man som gäst erbjuda sig att hjälpa värden? undrar en lyssnare, varför Edward ger initierade tips på hur man är till god hjälp och när man faktiskt inte är det.
En annan lyssnare vill ha hjälp att skapa en flerrättersmeny att serveras med porter och stout, vilket han naturligtvis får, och en tredje undrar om i vilken mån gästernas berusningsgrad går ihop med god etikett – och så får både Mats och Edward tillfälle att hylla sina favoriter bland drycker: tyska rieslingviner!
Skriv gärna till: podden@edwardblom.se
Sponsring av poddens produktionskostnader: https://www.patreon.com/join/edwardblom

Poddepisod 90: ”Om Erik Johan Stagnelius och vad man dricker när man flyger”

1 oktober, 2020 by Arkiv och historia av Gunilla Kinn Delikatesser Etikettips Litteratur och teater Lyrics Mat och dryck Podden Edward Bloms smörgåsbord Restauranger Traditioner Vardagsliv

Här finns episod 90: https://play.acast.com/s/edwardblom/90.omerikjohanstagnelius-ochvadmandrickernarmanflyger Och nedan kan ni läsa vad samtalet handlar om denna gång.

Varför finns ljus rom, när det finns mörk, och hur kan vi ha missat att Ulriksdals värdshus inhyser en restaurang under annat namn (Emmer)? Det diskuterar gastronomerna och alkoholromantikerna Edward Blom och Mats Ryd – och så spekulerar de om att Mats’ italienska uttal, apropå ett vin från Etnas nordsluttning, skulle kunna få poddens redaktör Gunilla att rymma med en hajtandsförsedd skådespelare med smäktande stämma.

”Nattens poet”, Erik Johan Stagnelius, ”romantiken när den är som bäst” enligt Edward, får stort utrymme i denna poddepisod – om än med många intressanta stickspår såsom helgongravar i Rom, blomflugor, perfekta räkmackor och andra kroppsliga njutningar (och Mumintrollen). Stagnelius, och andra poeter av samma epok, får Mats och Edward att tala om såväl poetisk mytbildning och gnostiska tankemodeller som om hur man klarar av att leva i nuet även när man förläst sig på romantisk poesi.

Att Stagnelius hängde och rentav bodde på krogen Gyllene freden i Stockholm får Edward att drömskt tänka på dess krögare Filip Fastén – och Mats att tänka ut en dröm om ”en otroligt lång lunch” på Gyllene freden, med inspelning av åtta poddavsnitt och efterföljande rännstensbesök.

I ett läsarbrev apropå trasiga robotgräsklipparknivar hittar Edward intressanta samtidsfenomen, och ett annat läsarbrev ger upphov till en trivsam diskussion om vad man kan dricka i olika situationer, såsom när man grillar, befinner sig på en flygplats eller äter en klassisk svensk räksmörgås. Det visar sig att Mats och Edward har helt olika angreppssätt, både vad gäller ölsorter och alkohol i samband med flygresor.

Skriv till poddens redaktion via denna adress: podden@edwardblom.se

Sponsra gärna podden! Mer information finns här: https://play.acast.com/s/edwardblom

Edwardkrönika: Ett land behöver alla sorters företag

4 mars, 2020 by Arkiv och historia Betraktelser Edwards egna artiklar Näringsliv

Denna krönika av Edward Blom publicerades ursprungligen i tidningen Företagshistoria.

Kan ett företag stå stilla?

Häromdagen var jag på middag hos goda vänner. Värden Matts berättade att han skrivit en artikel till ett kommande nummer av Företagshistoria, om en liten glasstillverkare som funnits länge men aldrig expanderat. Vi började tala om olika företag som valt att göra sin grej år efter år, utan större expansion, som om världen stod stilla.

Jag minns en kickoff för minst tio år sedan, då en kollega som läst mycket managementlitteratur med emfas hävdade att ”en verksamhet som inte växer går under!”. Ett påstående jag sedan dess funderat över under mitt arbete med näringslivets historia. Stämmer det verkligen?

Uppenbart är:

1. Mycket få företag har grundats med stort aktiekapital från början. Det finns enstaka sådana, men de allra flesta världsföretag startades som mycket små rörelser.

2. De allra flesta företag som grundats har med tiden upphört. Det gäller såväl expansiva som stagnerande. De flesta företagare har antagligen inte ens haft för avsikt att företaget ska överleva deras egen pensionering.

3. En betydligt mindre del av alla företag som grundats har istället köpts upp av något annat företag.

4. En försvinnande liten del av alla grundade företag har vuxit och blivit storföretag.

Vi vet att när en bransch är ung fylls den av en uppsjö små företag, som sedan under ett sekels gång slår sig samman tills det endast återstår några få bjässar. Bryggerier och försäkringsbolag är typexempel på branscher som på detta sätt konsoliderats. Här gäller: växa och sluka, eller gå under. Men, inom t.ex. restaurangbranschen har alla försök att bilda stora kedjor misslyckats, förutom inom segmentet snabbmat. Det finns åtskilliga hundraåriga restauranger som inte växer, utan förblir en ensam enhet i samma lokaler. Och även inom andra branscher finns det förvånansvärt många familjeföretag som tuffar på, utan att synbart bry sig om att lägga världen under sig.

Mitt favoritexempel är Fröbergs i Finspång, grundat 1879. Med Fröbergs uppstod den svenska postorderbranschen – och de var inte bara först. Det var ur Fröbergs hela branschen skapades! Den unge J.P. Åhlén lärde sig allt som anställd på Fröbergs. Men medan ”kopian” Åhlén & Holm först blev ett gigantiskt postorderföretag och med tiden kom att bygga varuhus över hela Sverige, och medan nya postorderfirmor stod upp som svampar ur jorden, så nådde Fröbergs sin höjdpunkt en bit in på 1900-talet, fick problem under kriget, varefter man gick tillbaks till sin kärnverksamhet: stämplar och visitkort – och har förblivit vid sin läst sedan dess. Idag med ungefär lika många anställda som på 1890-talet.

För en entreprenör är nog ett sådant förnöjt företag en styggelse, men jag finner det charmigt. Precis som ett gott samhälle behöver alla sorters människor tror jag ett land behöver alla sorters företag.

Poddepisod 68: (Alkohol)romantik i fastlagstider

27 februari, 2020 by Alkoholpolitik Arkiv och historia av Gunilla Kinn Delikatesser Edward-evenemang Fester Kulturhistoria Mat och dryck Mina tv- och radioprogram Podden Edward Bloms smörgåsbord Resor Restauranger Traditioner Vin

Klicka här för att lyssna på episoden: https://play.acast.com/s/edwardblom/80bd98c4-30b1-469a-9111-479e12aaa84d

Här nedan kan ni läsa mer om vad avsnittet handlar om:

68. (Alkohol)romantik i fastlagstider

Dags för den andra delen av livepoddsändningen från Wärdshuset Ulla Winbladh på Djurgården, inspelat den 18 februari. Omgivna av middagsätande poddlyssnare ägnar sig Edward Blom och Mats Ryd denna gång av olika skäl åt tidigare sällan skådad, eller avlyssnad, mängd av (alkohol)romantik.Valentindagen som nyss passerat innebar för Edwards del detta år mysigt, hjärtformat pyssel med barnen på förskolan, medan Mats riktade sina kärlekshandlingar till ädla drycker i en djup källare.

Apropå djupa källare resonerar Edward och Mats om ifall arkivarier är sakliga, tråkiga och korrekta eller ej, och om exempelvis en arkivassistent skulle kunna skapa sådana förfalskningar i ett arkiv att dennes släkt får en helt ny framtid.

I djupa källare kan man även lagra ostar, vilket osökt för oss in på ämnet hur man matchar Stilton, Roquefort, Comté och andra favoritostar med dessertviner, och Mats tipsar om ett par riktigt prisvärda vinfynd på Systembolaget – bland annat ett som är ultimat till gäddqueneller.

Plötsligt dyker en ankfettsexpert, tillika poddens ljudtekniker Henrik Insulander, upp med råd om animaliska fetter, vilket får Edward att än en gång förklara varför grönsaksätare inte bör vara vegetarianer utan tillåta sig bacon, ister, njurtalg och andra fetter som gör livet smakligare.

Mats kommer på ett helt nytt användningsområde för botox, när diskussionen handlar om värdiga frackar och partyinriktade smokingar – detta apropå en lyssnarfråga om hur man kan få till fler användningsområden för sin smoking, vilket får många kreativa svarsförslag.

När diskussionen handlar om helt hypotetisk hembränning får vi lära oss att det, åtminstone enligt en viss källa i Pajala, tar tio år att lära sig bemästra hembränningsapparater! Även hembränningen har naturligtvis sin kulturhistoria, och med hjälp av Mattias Svenssons kommande bok ”Så roligt ska vi inte ha det” kan Edward förklara vad Limes Norrlandicus innebär i detta fall.

Nästa lyssnarfråga handlar om fisket i Färnebofjärden, men framför allt hur man bäst inreder ett före detta vapenskåp till barskåp. Här har Mats och Edward otaliga tips på hur man bör införskaffa flaskor som kan tillfredsställa såväl ”kinkiga whiskynördar” som … tja, egentligen alla som gärna tar sig en drink.

Avslutningsvis avslöjar Mats lite mer om sitt estniska ursprung, och så handlar det om tröstmat, ”comfort food”, med smält ost och möjligen bröd, skinka och ägg i olika former!

P S Mats’ vintips denna gång:

• Laroche Bourgogne Réserve (artikelnummer 5621)

• Olivier Leflaive Bourgogne Les Sétilles (5657)

P S 2: Redaktören Gunilla hälsar, apropå en diskussion i podden, att uttalet för den av maraskakörsbär tillverkade kroatiskitalienska likören Maraschino såklart är [maraskino]. 🙂

P S 3: Sponsra gärna podden genom Patreon: https://www.patreon.com/join/edwardblom

P S 4: Maila gärna till: podden@edwardblom.se

Poddepisod 67: ”Den stora trumpetstöten” – livepodd från Ulla Winbladh

21 februari, 2020 by Arkitektur och stadsplanering Arkiv och historia av Gunilla Kinn Delikatesser Edward-evenemang Fester Kulturhistoria Mat och dryck Podden Edward Bloms smörgåsbord Restauranger Stockholms stadsplanering Traditioner Tyskland

Här finns denna fantastiska episod! (Klicka på länken, och sedan på den lilla vita pilen på fotografiet.) Nedan

67. Den stora trumpetstöten – livepodd från Ulla Winbladh

Dags för den allra första livepodden! Edward Blom och Mats Ryd spelar denna gång in sitt samtal inför ett hundratal glada middagsgäster på Värdshuset Ulla Winbladh på Djurgården i Stockholm, under inmundigande av en ”klassisk” respektive en ”lyx-”meny som även gästerna kunnat välja.Samtalet inleds med en diskussion om årets Guide Michelin-stjärnutdelning till Sveriges krogar, inklusive en lovprisning till krögaren och kocken Mathias Dahlgren. Edward förklarar varför han trivs så bra på Expressens kulturfest, Mats spekulerar i att Judas äter margarin, och så funderar Edward på om han borde bli lika jovialisk hemmavid som han är i poddsändningarna,

Eftersom huset som Ulla Winbladh är inrymt i kom till inför den stora Stockholmsutställningen, det vill säga Allmänna konst- och industriutställningen, sommaren 1897 så kretsar dagens temasamtal kring just denna fantastiska händelse och dess kulturhistoria och kvarvarande byggnadsarv.

På ett område stort som två stycken Skansen byggdes utställningen upp, inklusive exempelvis ”Gamla Stockholm” – en miniatyr av den medeltida stadskärnan som stockholmarna kunde vandra omkring i eller dricka tysk öl vid.

Edward kallar Stockholmsutställningen för ”den stora trumpetstöten”, som användes för att övertyga såväl utlänningar som, inte minst, svenska folket, om att Sverige vid slutet av 1800-talet blivit en modern och innovativ industrination. Både Mats och Edward fantiserar om hur en nutida Stockholmsutställning skulle kunna byggas upp på Gärdet i 1890-talsromantisk anda, med förankring bakåt men framåtblickande – och Edward kommer in på ett av sina favoritämnen, nämligen hur 1800-talet är ständigt underskattat i den allmänna historiesynen.

En lyssnarfråga om skärgårdsmat handlar om såväl strömming som grisar och måsägg, och en annan om Ekerökrogar – vilket får Mats och Edward att drömma om fler landsbygdsrestauranger och kvarterspubar.

Poddepisod 60: Tequila, mobilmän och vintermys

5 december, 2019 by Advent, Lucia och jul Arkiv och historia av Gunilla Kinn Etikettips Fester Kulturhistoria Mat och dryck Podden Edward Bloms smörgåsbord Traditioner

Den sextionde episoden av ”Edward Bloms smörgåsbord” hittar ni här: https://play.acast.com/s/edwardblom/3f8d3e48-8f4c-47f4-9662-95487fa9f498

Nedan kan ni läsa vad den handlar om!

60. Tequila, mobilmän och vintermys

Vilken dryck som som passar bäst till cigarrer och olika sätt att inmundiga tequila är några av poddens samtalsämnen. Mats drar mezcalens i allmänhet och tequilans i synnerhet kulturhistoria, och Edward berättar mer eller mindre glada tequilaminnen från 80-talet.Eftersom Edward nyligen besökt Gotland, för att hålla föredrag om Visby Köpmangilles 325-årsjubileum och av bara farten hälsa på i Gotlands bryggeri, kan de tu gastronomerna inte låta bli att romantisera hur det är att så här års vandra omkring mol allena i medeltida stadskärnor. (Om ni ser någon i decembermörkret som strosar genom Gamla stans gränder i Stockholm med hörlurar i öronen så är det säkert Mats som lyssnar på Mozartmusik.)

Den här gången är det Mats som varit arg på något i veckan som gått, närmare bestämt på ”Mobilmannen” – den människotyp som, utan att skämmas, talar så högljutt i sin mobiltelefon under tågfärder att alla i hela vagnen involveras i managementklyschor, affärshemligheter och sentenser som ”att prata om diskussionen som ledde fram till beslutet”.

Edward får därmed anledning att tala om mobiltelefonetikett på tåg. Vilket leder över till lyssnarfrågan om hur man gör när inbjudna vänner och bekanta felaktigt tror att de får ta med sig sina vänner och bekanta till ens glöggfest (enligt Edward är det OK att ödmjukt be att få ta med gäster från utlandet och så kallade ”span”, men där går gränsen).

Avslutningsvis konstaterar de båda gastronomerna att de ser fram emot att gå på efterfest och att döden är en förutsättning för livsglädje – och så går Edward raskt igenom skillnaden mellan rompunsch och arrakspunsch.

Brev med glada tillrop, etikettfrågor och annat kan sändas till: podden@edwardblom.se

I podden provades denna gång: José Cuervo Platino De La Familia (8183901)