Subscribe

Archive | Resor

En underbar söndag

I går var en härlig söndag! Vi tog tåget till Westport i grannstaten Connecticut, där vi mötte vännen Lotta. Efter lite sightseeing gick jag i en mycket fin mässa i en lokal katolsk kyrka, samtidigt som Gunilla och Lotta hade mellanhavanden med polisen (Se Lottas blogg).

Assumption Church, Westport, CT

D

Därefter blev det brunch (utmärkta pocherade ägg bl.a.) i en trivsam, historisk ”lada” ägd av gamla kvinnotjuaren Richard Gere, som vi dock inte såg skymten av, och lite sightseing på vägen tillbaka, bl.a. såg vi Martha Stewarts (superkänd, superrik amerikansk ”sköna-söndag-kvinna” med tv-show och b massa  böcker och som Lotta bott granne med) ägor, inklusive hennes från tv kända växthus.

På kvällen åt vi grisfötter (se ovan) och hoppade mellan jazzklubbar (nåja två i alla fall) här hemma i Harlem med min kollega Gustav och en god vän till honom som var i New York på semester.

Först var vi på legionärernas klubb borta på 132:a gatan, nära S:t Alosius, bättre stämning får man leta efter – och sedan anrika Lenox lounge, där alla stora spelat och Malcolm X jobbar som dörrvakt långt innan han hette något med X. I alla fall om man får tro en guidebok jag läste.

Bilden till höger föreställer min älskling och två stycken ”Harlme nights” och är inte alls arrangerad.

Och lyckligtvis är ju söndagar fastefria …

En morgon i Harlem

En morgon när jag drog upp persiennerna så var det en gigantisk, flygande, skär goskanin som tittade tillbaks på mig från andra sidan fönstret. Jag var nära att spontant avlägga livslång godtemplared, men som tur var kom Gunilla in, avbröt mitt edsvärande i tid och berättade att även hon såg tingesten och att den således säkerligen verkligen befann sig där ute.

Och så var det, den var inte alls flygande utan hängde i en jättestor kran. Här i Harlem vet de hur man roar sig en heldagsmorgon …

Men till slut hade den flygit klart, landade och kördes hem i taxi …

Min fiancée om drottningens snedsteg

På lördag kl. 11:03 (med repris söndag 18:00) kommer min fästmö Gunilla Kinn vara intervjuad i Medierna i SR P1 rörande historien med drottningens fotstukning – eller snarare historiens mediemässigt intressanta principfrågor. Jag tjyvlyssnade under intervjun och det hon sa var mycket intressant – som vanligt.

Vi var för övrigt i Beretta-butiken, som drottningen handlade i före stukningen, och vilken härlig samling jaktslipsar, exklusiva picknickväskor, fickpluntor, koffertar etc. Kan inte tänka mig ett bättre ställe att hitta en present till Carl XVI Gustav. Han har tur som har Drottningen. Skulle själv inte bli ledsen om Gunilla gav mig ett träschatull med numrerade (så man vet vems som är vems) jagdbitterglas från samma affär nästa gång jag har namnsdag.

Men det jag inte kan förstå är att Drottningen själv behöver gå runt och inhandla sina varor. Kan väl inte vara meningen att en kunglighet skall springa omkring bland soptunnor på New Yorks trottoarer! Någonstans där har väl ändå vanlighetsivern slutligen ändå gått för långt? (Drottningen av England tillåts som bekant inte ens bära en plånbok enligt lagen.) Kanske krävs det en höjning av apanaget så att Drottning Silvia kan få en extra butler till att handha shoppingen.

Resor

min älsklings blogg , som visserligen är lika dåligt uppdaterad som min sedan vi blev tillsammans, finns nu kartor över våra senaste resor runt om i USA – samt ett inlägg om Aftonbladets fotograf och den snubblande drottningen. Rekommenderas.

Fotot är f.ö. taget på en av resorna, på en färja mellan Delaware och Maryland om jag minns rätt; efter att jag märkligt nog råkat hitta en syssling som firade sitt guldbröllop.

Idealstaden

Så fann vi den äntligen.  Jag hade alltid vetat att den befann sig någonstans, långt där ute …

Edward Blom besöker Edwardsville

 Och den hade allt: förutom resans  enda rastplats, just den enda gång vi hade matsäck – dessutom …

Edwardsville

… en baptistkyrka

… en till helt annan baptistkyrka

… en unierad metodistkyrka

ett postkontor (tyvärr inte öppet, fast det var mitt på dagen, men i alla fall) …

 

… en affär (som sålde pizza)

och ett tvättäkta stadshus (stort som två friggebodar).

Amerikanska apotek

USA är ett hemskt bigott land vad gäller alkoholhaltiga drycker (t.ex. får de stackars ungdomarna inte köpa vin förrän de fyllt 21 eftersom det anses bättre att de tar droger). När det gäller apoteksvaror är man däremot mindre restriktiv …

Det finns få ställen i New York där man inte, om man blickar ordentligt, kan se minst två jätteapotek samtidigt – och hela landsbygden är fylld av gigantiska drive in-apotek. Men dessa apotek är inte som de där hemma, utan en bisarr blandning av just apotek samt affär som säljer ett urval av sådant som får en att  behöva apotek. Ja, Ni hörde rätt. Förutom receptbelagda mediciner, receptfria mediciner och lite hygienartiklar säljs: godis av låg kvalitet, chips och annan snacks, starköl, läsk och ett litet urval av riktigt dålig, kemifylld och högsockerhaltig färdigmat på burk.

Den underbara bilden nedan skulle få svenska myndigheter att skrika av skräck och inte kunna uttala ”ansvarsfull och återhållsam marknadsföring” på flera dagar. Ja, bilden föreställer skyltfönstret till ett apotek och ja, det är en stor, glad goskanin som gör reklam  för starköl, dålig starköl.

Apoteksskyltfönster i New York

Somnade i sjuksängen och vaknade upp i köttätarnas himmel

Kära läsare,

förlåt för det långa uppehållet, men jag har varit sjuk. Den envetna förkylningen som jag skrivit om tidigare lyckades göra en förhoppningsvis sista attack genom att mutera om sig till halsfluss, något som sänkt mig totalt. Tonsillerna svällde till orimlig storlek och täcktes av vita, varande  bölder; smärtan var enorm bara jag svalde saliv och mat var inte att tänka på. I tio dagars tid levde jag enbart på glass, och det tog nästan två veckor innan det gick att dricka något minsta syrligt utan att halsen brann, vilket även innebar två veckor av ohejdad nykterhet!

Tre gånger besökte jag vårdmottagningen som försökte med hostmediciner, alla sorters smärtlindring och penicilliner – utan synbar förbättring. Mot slutet av det hela var det så dags att åka tillbaks till Gunilla och New York. Att ha halsfluss på ett flygplan är inget jag rekommenderar och dessutom hade jag läst att halsfluss ger svår odör ur munnen, vilket inte är toppenroligt när man äntligen skall få kyssa sin älskade efter två veckor i från varandra.

Odören visade sig dock inte vara så farlig, och efter en knapp vecka av sängliggande konvalescens även här i Harlem (vilken förvisso var miljoner gånger mer tilltalande än när jag legat sjuk ensam hemma i Sverige) kunde jag i går äntligen ge mig ut på en lite längre färd i form av en heldag i Brooklyn:  först på New Yorks motsvarighet till spårvägsmuseet (kul, men man kunde gjort ännu mer av det – skall blogga om det på min jobbblogg längre fram) och sedan på stadens mest klassiska köttrestaurang, Peter Luger.

Peter Luger var en upplevelse. Priserna var lite väl kraftigt tilltagna, tillbehören ganska trista (en ok bbq-sås  som de var överdrivet stolta över, tomatsallad och lite spenatröra, men o vad man längtade efter vitlökssmör och bea, och kanske en intressantare grönsak) och det fanns i princip bara en enda rätt att välja på, den stora t-bensteken. (Den kallades porter house steak, men är inte sjuden i porter som den svenska portersteken utan bara ugnsstekt i rikligt med smör.) Och ändå var det värt vartenda öre. Vilket kött! Vilket fantastiskt, underbart, himmelskt, formidabelt kött! Man fick grillbestick, men det hade utan svårighet gått att skära det med smörkniv av trä. Så orimligt mört, och vilken smak! Det här var köttvännernas himmelrike!

Vi fick ett gemensamt uppläggningsfat, och även portionerna var formidabla. Gunilla åt bara en tredjedel av jättestycket så jag fick trycka i mig två tredjedelar. Det här var inte en rätt man lät packa in i en ”doggybag” och värmde upp dagen efter. Om det berodde på att jag just gått av penicillinet denna dag, att det var den första ute på promenad på flera veckor eller den fantastiska (fanatiska) mängden kött jag satte i mig bör vara osagt. Men en pytonorm som svalt en get brukar vara mer energisk. Gunilla fick leda mig ner och upp för tunnelbanetrappor och väl hemma somnade jag som en stock, fast klockan bara vara halv åtta och sedan sov jag i drygt tolv timmar tills det var dags att gå upp till högmässan i S:t Aloysius. Så kan det gå – och jag vill göra det igen!

Baluns i Västergötland

Gunilla Kinn på Skara StadshotellJag har ju helt glömt bort att jag lovade bilder från vår resa i Västergötland.

Som jag tidigare nämnde i förbigående så var Gunilla och jag för tre veckor sedan på stort baluns på Skara stadshotell. Det var ägarna, Bengt Roser med familj, som bjöd in till sin traditionella Trettondagsfest med fantastisk mat, föreställning i den egna teatern och massvis av trevliga (kända och okända) människor och champagne. Underbart!

Vi har dagdrömt en hel del om att ha issvanar på vårt framtida bröllop, men det är nog något som antagligen kommer fortsätta att vara just en dröm – inte bara för issvanarnas egen kostnad, som för att det man serverar på issvanar (ostron, kaviar etc.) tenderar att spräcka var budget … Men på Stadshotellet var det issvanar förra året – kändes som om man förflyttas till förstaklassmatsalen på en atlantångare 1930. Detta år dock mer modernistiska isskulpturer. På bilden syns Gunilla titta ut genom ett vackert is-R på vilket det vilade diverse läckerheter.

Följande dag blev vi upphämtade av gode vännen Bradley, som är hemmahörande i London, men som nu var i sin lilla stuga i Västergötland, ett smakfullt inrett 1700-talstorp som varit i diverse inredningstidningar och dagen till ära även var dekorerat med naturliga istappar.

Efter att åter ha haft en mycket lyckad kväll, fick vi sova över i lokala herrgårdens gäststuga omgivna av enorma mängder fasaner.

Salig julshopping

Ett helt våningsplan bara med julgransdekorationer, tio gånger mer glittrande, blinkande och pråliga än de där hemma; så långt ifrån den tröttsamma svenska medelklassens smakfulla halmstjärnor och kulor i vitt  – Och halva priset på allt!

Jag brukar mycket sällan lägga mina pengar på annat än delikatesser, sprit, resor, välgörenhet och cigarrer; köper nästan aldrig några saker, men här grep habegärets vansinne fullsändigt tag i mig. Jag älskar jul! Och jag älskar julgranssaker, ju glittrigare desto bättre.

Med Adolfsons & Falcks gamla slagdänga ”Mer jul” tonande i mitt inre gled jag omkring mellan gondolerna, med mina läppar förvridna i en dåres leende och fullständigt okontaktbar tills, tills  … hela vagnen var full.

En höst i New York flyr snabbt

Edward Blom och Gunilla Kinn i New York

Vad snabbt tiden försvann. I september var jag här i New York hos min fästmö Gunilla i en knapp vecka, och det kändes som om vi hann se halva stan. Nu i höst skulle jag vara här i nästan två månader, en oändlig tidsrymd jämfört med semesterresor – och det känns som vi knappt hunnit ner en sväng till Down Town …

Först låg vi däckade i över en vecka: jag i något som liknade influensa, men kanske var det bara sviterna av för många vaccin tagna samtidigt; Gunilla i en förfälig hoståkomma. När vi lagom börjat återhämta våra krafter var jag tvungen att åka tillbaks till Sverige för att hålla ett föredrag för jobbets räkning.

Tillbakakommen var jag naturligtvis trött och jetlaggad och snart var det dags att packa för nästa resa – till Haiti. Där var vi i tio dagar och efter det kändes det som om man gått igenom en känslomässig mangel och det tog någon vecka i civilisationen för att landa. Och lagom när det var dags för att börja åka på utflykter och se sevärdheter, så hade vi plötsligt båda två dragit på oss nya åkommor: Gunilla svår hosta och feber, jag influensaliknande symptom och utslag. Det var som en upprepning av våra sjukdomar en dryg månad tidigare – med skillnaden att jag denna gång hela tiden var (är) rädd för att det var (är) malaria, denguiefeber eller någon annan exotisk tropisk sjukdom. (Jag lyckades ju få fyra myggbett sista natten på Hotel Oloffson när vi lyxade till med en underbar svit, så hypokondrikern inom mig säger att mina överlevnadschanser är små.)

Nu börjar jag känna mig kry igen, och Gunilla är i alla fall bättre – och då återstår: fyra dagar. FYRA DAGAR! Av hela mina två månader. Och på listan över allt vi skulle hinna se och göra här har vi prickat av fem saker av nitton– suck! Men tre till skall hinnas med de närmsta dagarna om inte feberkurvorna vänder uppåt igen. Fast, som min mor sa i telefon när jag klagade: ”Du åkte ju inte över Atlanten för att se New York utan för att se Gunilla – och det gör du väl lika bra när ni ligger sjuka hemma i sängen”.

Jo, förvisso nog var det sällskapet med min älskade som var anledningen att jag åkte hit och nog har vi haft ett fantastisk trevligt vardagsliv i Harlem. Gemensam frukost, gemensamt knattrande på våra datorer i arbetsrummet, lustfyllda matinköp, matlagning, lunch, promenad, träning, middag med levande ljus, alfapetspel och en hel del kramar. Då och då något besök på en bar eller restaurang bara vi eller med goda vänner, mellan sjukdomssejourerna. Det har inte varit många minuter vi varit i från varandra.

Så fast det var lite snopet att vi missade nästan allt så har det ändå varit två av mitt livs bästa månader.