Subscribe

Archive | Resor

Baluns i Västergötland

Gunilla Kinn på Skara StadshotellJag har ju helt glömt bort att jag lovade bilder från vår resa i Västergötland.

Som jag tidigare nämnde i förbigående så var Gunilla och jag för tre veckor sedan på stort baluns på Skara stadshotell. Det var ägarna, Bengt Roser med familj, som bjöd in till sin traditionella Trettondagsfest med fantastisk mat, föreställning i den egna teatern och massvis av trevliga (kända och okända) människor och champagne. Underbart!

Vi har dagdrömt en hel del om att ha issvanar på vårt framtida bröllop, men det är nog något som antagligen kommer fortsätta att vara just en dröm – inte bara för issvanarnas egen kostnad, som för att det man serverar på issvanar (ostron, kaviar etc.) tenderar att spräcka var budget … Men på Stadshotellet var det issvanar förra året – kändes som om man förflyttas till förstaklassmatsalen på en atlantångare 1930. Detta år dock mer modernistiska isskulpturer. På bilden syns Gunilla titta ut genom ett vackert is-R på vilket det vilade diverse läckerheter.

Följande dag blev vi upphämtade av gode vännen Bradley, som är hemmahörande i London, men som nu var i sin lilla stuga i Västergötland, ett smakfullt inrett 1700-talstorp som varit i diverse inredningstidningar och dagen till ära även var dekorerat med naturliga istappar.

Efter att åter ha haft en mycket lyckad kväll, fick vi sova över i lokala herrgårdens gäststuga omgivna av enorma mängder fasaner.

Salig julshopping

Ett helt våningsplan bara med julgransdekorationer, tio gånger mer glittrande, blinkande och pråliga än de där hemma; så långt ifrån den tröttsamma svenska medelklassens smakfulla halmstjärnor och kulor i vitt  – Och halva priset på allt!

Jag brukar mycket sällan lägga mina pengar på annat än delikatesser, sprit, resor, välgörenhet och cigarrer; köper nästan aldrig några saker, men här grep habegärets vansinne fullsändigt tag i mig. Jag älskar jul! Och jag älskar julgranssaker, ju glittrigare desto bättre.

Med Adolfsons & Falcks gamla slagdänga ”Mer jul” tonande i mitt inre gled jag omkring mellan gondolerna, med mina läppar förvridna i en dåres leende och fullständigt okontaktbar tills, tills  … hela vagnen var full.

En höst i New York flyr snabbt

Edward Blom och Gunilla Kinn i New York

Vad snabbt tiden försvann. I september var jag här i New York hos min fästmö Gunilla i en knapp vecka, och det kändes som om vi hann se halva stan. Nu i höst skulle jag vara här i nästan två månader, en oändlig tidsrymd jämfört med semesterresor – och det känns som vi knappt hunnit ner en sväng till Down Town …

Först låg vi däckade i över en vecka: jag i något som liknade influensa, men kanske var det bara sviterna av för många vaccin tagna samtidigt; Gunilla i en förfälig hoståkomma. När vi lagom börjat återhämta våra krafter var jag tvungen att åka tillbaks till Sverige för att hålla ett föredrag för jobbets räkning.

Tillbakakommen var jag naturligtvis trött och jetlaggad och snart var det dags att packa för nästa resa – till Haiti. Där var vi i tio dagar och efter det kändes det som om man gått igenom en känslomässig mangel och det tog någon vecka i civilisationen för att landa. Och lagom när det var dags för att börja åka på utflykter och se sevärdheter, så hade vi plötsligt båda två dragit på oss nya åkommor: Gunilla svår hosta och feber, jag influensaliknande symptom och utslag. Det var som en upprepning av våra sjukdomar en dryg månad tidigare – med skillnaden att jag denna gång hela tiden var (är) rädd för att det var (är) malaria, denguiefeber eller någon annan exotisk tropisk sjukdom. (Jag lyckades ju få fyra myggbett sista natten på Hotel Oloffson när vi lyxade till med en underbar svit, så hypokondrikern inom mig säger att mina överlevnadschanser är små.)

Nu börjar jag känna mig kry igen, och Gunilla är i alla fall bättre – och då återstår: fyra dagar. FYRA DAGAR! Av hela mina två månader. Och på listan över allt vi skulle hinna se och göra här har vi prickat av fem saker av nitton– suck! Men tre till skall hinnas med de närmsta dagarna om inte feberkurvorna vänder uppåt igen. Fast, som min mor sa i telefon när jag klagade: ”Du åkte ju inte över Atlanten för att se New York utan för att se Gunilla – och det gör du väl lika bra när ni ligger sjuka hemma i sängen”.

Jo, förvisso nog var det sällskapet med min älskade som var anledningen att jag åkte hit och nog har vi haft ett fantastisk trevligt vardagsliv i Harlem. Gemensam frukost, gemensamt knattrande på våra datorer i arbetsrummet, lustfyllda matinköp, matlagning, lunch, promenad, träning, middag med levande ljus, alfapetspel och en hel del kramar. Då och då något besök på en bar eller restaurang bara vi eller med goda vänner, mellan sjukdomssejourerna. Det har inte varit många minuter vi varit i från varandra.

Så fast det var lite snopet att vi missade nästan allt så har det ändå varit två av mitt livs bästa månader.