Subscribe

Archive | Edwards egna artiklar

Fem saker som gjorde Edward upprörd (2017)

24 april, 2025 by Betraktelser Edwards egna artiklar Kulturhistoria Politik Traditioner Vardagsliv

Under många år var Edward Blom krönikör i Fokus. Detta är en av de texter han då skrev (publicerad den 28 april 2017: https://www.fokus.se/kronika/rysk-roulette-regelboken).

EDWARDKRÖNIKA Det finns teman som inte riktigt räcker till en krönika, men som ligger där och skaver år efter år. Saker som ingen annan verkar ha satt fokus på, så här kommer de: ”Fem synnerligen disparata saker som gör mig upprörd”.

  1. Sprit som rysk roulette
    Av någon anledning har spritdrycker undantag från att behöva sätta ut ingredienser och näringsvärden. Det som anses självklart i alla andra sammanhang: att en allergiker inte ska falla död ner för att en produkt innehåller den ört, nöt eller frukt personen inte tål, en diabetiker ska kunna se att halten sockerarter ligger under 5 % eller en vegan att födoämnet inte innehåller animaliska tillsatser gäller allt vi intar – utom sprit.
    Varför alkoholhaltiga drycker är fråntagna denna regel, och varför det inte pågår någon debatt i frågan, är ett mysterium. Ändra!
  2. Ojämlikt incitament
    Ja, det finns strukturer som gör att kvinnor tar ut mer föräldraledigt än män, men det hela styrs också mycket av att det blir en stor ekonomisk förlust om den som tjänar mest (ofta fadern) tar ledigt. Jag har en massa vänner som velat dela lika på ledigheten, men inte haft råd.
    Varför kan man inte sätta en matematiker på att konstruera en modell där bådas inkomster vägs in, samt effekterna av respektives ledighet, så att det i alla familjer blir ekonomiskt indifferent vem som tar ut ledigheten. Vips, så är föräldraledighet ingen plånboksfråga och fler skulle dela lika. Vill man sedan ytterligare öka likheten får man använda politiska styrmedel, men detta vore en självklar start!
  3. Samtalsdödare
    Det finns säkert de som besöker ett etablissemang för att de gillar att praktisera amatörpantomim, bara vill bli fulla eller önskar fly ensamheten utan att behöva tilltalas.
    Vi andra vill tala med varandra, umgås, konversera, kommunicera, debattera, skvallra, lära känna någon eller kanske lösa all världens problem. Då behöver man minst en vän, ett bord, varsin stol, någonting att äta, någonting att dricka – och möjlighet att använda mänsklighetens mest fantastiska verktyg: språket.
    Varför då stänga av detta verktyg med hög musik? En del påstår att det är för att gästerna ska dricka mer – men man konsumerar väl minst lika mycket under en animerad diskussion fylld av glada skålar. Snälla krögare, stäng av!
  4. Heliga källor
    Sverige är fullt av heliga källor. En del var kultplatser redan under asatiden och övertogs av kristendomen; andra uppstod i samband med kristna martyrier. De flesta finns kvar – men är avstängda. När jag vill dricka heligt vatten får jag åka till Lourdes, fastän jag passerar Trefaldighetskällan i Lill-Jansskogen dagligen. Ända in på 1900-talet drack man brunn där och höll folkfest på trefaldighetsdagen. Det må vara en extremt smal fråga, men varför inte låta oss troende få tillgång till vattnet? Kulturhistoriskt finns det också skäl för det.
  5. Hej Lars!
    Sverige har en tradition av att man sätter förnamnen i den ordning de låter vackrast. Jag är t.ex. döpt till Lars Edward Blom. Förr i tiden stod tilltalsnamnet alltid understruket eller i versaler i pass, på patientbrickor etc. Men av någon bisarr anledning har detta ändrats. När jag och min hustru Gunilla besöker en vårdmottagning blir vi numera alltid uppropade som ”Lars och Agnes”.
    Denna svenska namnsed är redan hotad på grund av internationalisering (bl.a. uppstår besvär vid köp av flygbiljetter). Men att man i Sverige ytterligare ställer till det är förfärligt. Ansvariga politiker och tjänstemän, gör om – gör rätt! Nu! Hur svårt kan det vara att stryka under eller fetstila tilltalsnamnet?

    Edward Blom



    P S Denna krönika publicerades alltså i magasinet Fokus den 28 april 2017, med rubriken ”Rysk roulette i regelboken”. Fokus-prenumeranter kan läsa den här.
    Håller ni med? Är det fortfarande (2025) så att förstanamnen tar över tilltalsnamnen i väntsalsuppropen? Har allmänheten de senaste åren börjat dricka brunn på Trefaldighetsdagen? Är ljudvolymen fortfarande för hög på restaurangerna? Kommentera gärna!

Edwardkrönika: Att preppa är inte nog beredskap

16 februari, 2024 by Alla blogginlägg Edwards egna artiklar Politik

Denna kolumn publicerades i Svenska Dagbladet (på ledarplats, där Edward Blom är återkommande kolumnist) den 27 januari 2024, då med rubriken ”Att preppa är inte god beredskap”.

Vad vi behöver är inte i första hand medborgare som är beredda på krig. Vi behöver ett så välutrustat och vältränat försvar att fienden besegras redan innan de når våra kuster.

ÖB har uppmanat alla svenskar att vara förberedda ”om det som händer i Ukraina i dag händer här imorgon”. Statsministern har sagt att varenda svensk måste vara beredd att försvara landet.

Men om hotet nu är på allvar, så räcker det knappast att preppa. Och det är fel att lägga över ansvaret för försvaret av landet på den enskilde. Det är ju just polis, försvar och rättsväsende som även en libertarian tycker ska handhas av staten. Men försvaret är inte tillräckligt starkt i dag för att göra en invasion omöjlig – eller ens tillräckligt oattraktiv.

Ryssland av i dag är inte intresserat av att som Sovjetunionen upprätta satellitstater med marionettdiktatorer som kuvar sina inlåsta befolkningar. Som vi ser i Ukraina är Rysslands linje mer att kidnappa barnen, våldta kvinnorna, tortera männen till döds och därefter fylla de nya landområdena med sitt eget folk.

Som kristen har jag större delen av mitt liv haft en pacifistisk hållning. Jag anser att det är upp till var och en att välja om den tycker den har rätt att döda en annan människa i självförsvar eller hellre välja att dödas – eller för den delen att välja mellan att stanna eller försöka fly. Men ska vi välja att inte försvara oss måste vi göra det med öppna ögon och förstå vad det kommer att innebära. Inte bara försumma försvaret för att vi är usla på att prioritera.

Man brukar säga att en frisk person har tusen önskningar, men en sjuk bara en. Det finns många viktiga frågor på politikernas bord, men i händelse av krig går alla dessa upp i rök. Vad spelar vår ekonomi och våra satta klimatmål för roll, om det inte längre finns någon svensk statsbildning? Vad spelar sjukvård, social rättvisa och gängbrottslighet för roll, om de flesta av oss är döda eller blivit straffarbetare?

Det är naivt att tro att det räcker att höja försvarsbudgeten till 2 procent av BNP, och att få nya vapen om några år samtidigt som Ryssland ställt om till krigsekonomi. Förra gången vi hade försatt oss i samma situation, i slutet av 1930-talet, höjde vi försvarsutgifterna från 1,6 procent till över 10 procent mer eller mindre omgående.

Det räckte då, tack vare stora eftergifter, att tyskarna i grunden gillade Sverige – och en del tur. Ja, vi kommer kanske med i Nato. Men om Trump vinner höstens presidentval i USA innebär Nato inte samma säkerhet som förr. Och även om vi skulle få hjälp av andra länder, och de skulle lyckas driva ut angriparen, skulle Sverige efteråt vara förött.

Jag tror de flesta skulle hålla med om att ifall alternativet verkligen vore ett krig med Ryssland skulle det vara fullt rimligt att
– lägga halva statsbudgeten på försvaret
– ställa om all svensk industri till krigsproduktion (inte minst drönare)
– få till ett hemvärn av Schweiz omfattning
– minera kusterna
samt
– införa samlingsregering.

Vad som varierar är åsikten vid vilken bedömd risknivå sådana extremåtgärder anses rimliga.

Jag vet inte heller hur stor risken bedöms enligt de styrande. Men vad vi behöver är inte i första hand tio miljoner medborgare som är beredda på att kriget kommer. Vi behöver ett så välutrustat och vältränat försvar att fienden besegras redan innan de når våra kuster.

Edward Blom

Vad som är viktigt på julbordet (enligt Edward)

20 december, 2023 by Advent, Lucia och jul Alla blogginlägg Arkiv och historia Delikatesser Edwards egna artiklar Fester Kulturhistoria

Hur kommer det sig att maträtter som dopp i grytan, grisfötter, ål, brunkål, struvor och klenäter aldrig tycks försvinna, trots att de oftast bara äts en gång om året? Edward Blom har svaret.

(Denna text publicerades ursprungligen av Svenska Dagbladets kulturredaktion Under strecket, den 2 december 2023.)

Den vanligaste frågan journalister ställer till mig så här års är vilken som är den mest omistliga rätten på julbordet. Antingen för mig personligen, eller ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Men i båda fallen blir frågan fel. Det finns inte en sådan rätt. Det viktigaste är mångfalden och minnesritualen.

Det ligger djupt i den mänskliga kulturen att man behöver minst ett tillfälle om året när allting skiljer sig från vardagen. I nästan alla kulturer finns därför vanan att, hur knapert man än har det, lägga undan lite varje dag till den årliga festen – den som ger en något att längta till och något att minnas. Den svenska julen innebar ett sådant paradisiskt undantagstillstånd, markerat av halm på golvet, färggranna bonader på väggarna och brinnande ljus som lyste upp stugan (i stället för bara öppna spisen och små lysstickor), då ingen behövde arbeta – och det fanns mat och dryck i överflöd.

Det historiska allmogejulbordet var inte identiskt över hela landet, i varje gård eller ens för varje år. Det enda som alltid förknippats med ordet ”jul”, sedan det uppkom, är inte en rätt utan en dryck: vikingarnas förkristna julfirande var en ceremoni där gudar och avlidna firades med rituella skålar i öl. Det liturgiska skålandet, att ”dricka jul”, fortsatte sedan att spela en betydande roll långt efter att seden kristnats.

Julölen var vanligtvis en maltrikare festölsversion av det öl man bryggde till vardags och var därför betydligt starkare och fylligare – så att ”fragga [skummet] står som en hatt”. Alltid överjäst; mörkt om man hade hårt vatten, ljusare om man hade mjukt. När vi närmar oss 1800-talet hade dock vissa specialrecept för julöl utvecklats, som sätt att färga ljust öl mörkare.

Julmaten var ursprungligen all festmat som fanns att tillgå och man hade oftast samlat på sig många olika saker, men en relativt liten mängd av varje.

Då allmogen historiskt levde nästan enkom på spannmål var gröt och bröd ofrånkomligt i de flesta hushåll. För att skilja julgröten från vardagsgröt kokades den inte på vatten, utan på de skvättar mjölk som gick att klämma ut ur korna trots att det var vinter. Från 1700-talet fick alltfler möjlighet att unna sig importerade risgryn i gröten till jul och midsommar, något som de burgna kunnat göra sedan medeltiden. Nisse, hustomten eller gårdsvätten, skulle ha sin portion och inte heller i den fick smörklicken saknas. Länge ska seden att skänka mat till gårdstomten, som antagligen går tillbaka till forntida offerritualer, ha förknippats med nyår.

Vanligtvis eldade man bara upp bakugnen två gånger per år, så allt bröd var stenhårt och fick ätas uppblött, men till jul skulle det vara färskt och mjukt. Alla i hushållet fick varsin pyramidformad brödhög, med ett stort vardagsbröd i botten och sedan allt mindre och finare brödsorter högre upp. Det översta brödet kunde till och med ha bakats på siktat vetemjöl, sötats med vört och kanske kryddats med kummin. Socknens fattiga fick stora, enkla bröd som julgåva; någon man ville ställa in sig hos fick ett litet finbröd. Bröden formades till solkors, spiraler och olika djurformer, som vi i dag gör med saffransbröden – de allra äldsta formerna antagligen med historia ända tillbaka till förkristen tid. Barnen fick bröd formade till grisar eller hundar. Viktigast var såkakan, det stora skådebrödet som alltid skulle ligga i julbordet mitt.

Ägde man kor skulle årets största ost sparas till jul, ibland lagrad från fjolsommarn. Ofta hade den legat under kärvarna som en påminnelse om att all säd måste ha tröskats färdigt innan julfriden. Nästan allt smör man kärnade såldes. En stor del gick på export. Det var ett av de få sätt en enkel bonde kunde få in kontanter som behövdes till salt och enstaka andra köpevaror. Till vardags använde man bara ister som fett, men till jul smör. En välbeställd bondgård hade även en hög julsmör som inte fick röras, ståtligt stående på en svarvad smörstake.

Sovlet på julbordet varierade. Vanligast var (sedan årtusenden) fläskköttet, då grisen var den effektivaste köttproducenten i jordbruksområden. Den bidrog till ytterligare variation. Hade man slaktat en gris så fanns det också ett huvud, fyra grisfötter och lika många lägg, en knorr, en hals, ett stort revbensspjäll, ett antal mindre fläskstekar, ett visst antal kotletter och så mycket blod, lever och tarmar för att få till en viss mängd palt, pastej och korvar av olika storlek och smak. Skinkan åt allmogen aldrig till jul förrän runt sekelskiftet 1900, då det är den styckningsdetalj som håller att lagras längst (tänk parmaskinka) och således sparades till sämre tider enligt förrådshushållningens principer. Om man inte i stället sålde den till någon närliggande herrgård där den åts som stek.

Under århundradenas gång minskade tillgången på kött, i takt med att befolkningen blev större. Det blev inte bättre av att reformationen avskaffade det katolska köttförbudet (abstinensen) som rått nästan hälften av årets dagar. Nu kunde samhällets välbemedlade äta kött dagligdags, och det blev mindre över till allmogen. Jaktreglerna inskränktes och från 1647 förbjöds vanligt folk även att jaga småvilt på egen mark. Som magrast var det kring år sekelskiftet 1700, då hela 90 procent av allmogens näringsintag bestod av spannmål.

Det är ur detta faktum vi ska förstå att grisen i Sverige blivit en julsymbol som broderats på bonader, pryder julkort och ger form åt pepparkakor och marsipankonfekt. De allra flesta fick fordom kanske bara äta sig mätta på kött en enda gång under året: julen blev inte bara Frälsarens födelses fest, utan även Den stora grisfesten.

Men långt ifrån alla åt gris. Man tog vad man hade: i fäbodkulturen dominerade hård-, färsk- och mesostar tillsammans med kokkött, korvar och syltor från kor man slaktat av inför vintern. Utmed kusterna dominerade fisken. I Skåne följde man den alleuropeiska vanan att äta julgås. (En sed engelsmännen uppehöll till andra världskriget då de fick amerikanska kalkoner som nödhjälp.) Julgås, julgädda, salt oxbringa eller rökt fårfiol var således nästan lika vanliga som nummer 1 på bordet även sedan julskinkan gjort entré.

Tre julrätter var så viktiga under julfirandet att de mot slutet av 1800-talet skulle komma att få något av en särställning, även i stadsmiljö där man inte hade samma mångfald av olika livsmedel som på landet: gröten, lutfisken och doppet.

Till gröten var varje närvarande tvungen att rimma. I bondemiljö tilläts drängar och pigor vanligtvis smäda husbonden i dessa rim, utan att riskera bestraffning. En säkerhetsventilsritual som har motsvarigheter i andra kulturer, till exempel den japanska körsbärsblomningspicknicken där anställda tillåts driva med chefen.

Att gröten skulle göras på mjölk och vitast möjliga gryn var inte bara för att det var gott, utan även ett arv från medeltiden när man förordade vit mat på julaftonen. Under katolsk tid varade julfastans köttförbud till och med julafton, så då åt man det lyxigaste man hade som inte var kött: lutfisk. En dyr köpevara (ursprungligen tillverkad av skråanslutna ”fiskblötare”) och som med sin geléiga konsistens var en välsignelse för tidens många tandlösa.

Seden i Sverige att börja fira jul en dag för tidigt beror på att alla kristna helgdagar inleds kvällen innan, efter att den sista tidegärden sjungits. Man lade sig visserligen tidigt förr, men gick gärna upp en stund mitt i natten – och då kunde man ju provsmaka julkorven. Ännu i början av 1900-talet intogs julaftonens viktigaste mål sent på kvällen, vilket kan vara en reminiscens av detta.

Fast åtminstone från början av 1800-talet hade doppet redan hunnit bli vanligt att inta mitt på julaftonsdagen. Man kokade olika sorters fläskkött och vissa korvar i en stor gryta; doppade sedan bröd i detta näringsrika spad. Alla, inklusive tjänstefolk och barn, doppade i samma gryta, vilket gav en nästan rituell prägel åt det hela.

Då brödet, som nämnt, var stenhårt åts det dagligdags uppblött. Att denna urgamla sed ännu lever kvar till jul i många familjer är ett tecken på julätandets inslag av minnesritual. Inom liturgiforskningen talar man om Baumstarks princip, som innebär att de viktigaste mässorna under kyrkoåret också behållit de äldsta liturgiska bruken – varför dessa kan användas närmast arkeologiskt för att spåra hur det mässfirandet såg ut under urkyrklig tid. På samma sätt kan julbordet med sina i övrigt nästan utdöda rätter som dopp i grytan, lutfisk, gås, grisfötter, risgrynsgröt, rull- och pressylta, ål, sillsallad, brunkål, Edamerost, torkade dadlar, struvor och klenäter utgöra en provkarta över olika perioders nordiska matbruk.

Det är nästan som om man ville att förfäderna skulle få en chans att smaka på sina gamla favoriträtter. Och faktum är att ännu på 1800-talet stod all julmat framme under julnatten för att förfäderna (eller änglarna) skulle komma ner och äta av den. Alla julveckorna fick skådematen stå kvar. Efteråt ansågs dessa ha dragit till sig av julens magi och änglaölet kunde användas för att vattna gårdsträdet, såkakan begravas vid den första plöjningen för bättre skörd och julsmöret nyttjas som universalmedicin hela året.

Hos förmögna borgare och andra ståndspersoner såg julmaten annorlunda ut än hos allmogen: lyxmat som stekar och skaldjur med importerade kryddor, viner, punsch och konfekt. Under 1800-talet skulle de folkliga och de förnäma traditionerna komma att korsbefruktas. När svenskarna lämnade landsbygden blev omfattningen på julmaten först mindre – men sedan tog mångfalden åter mark när många rätter som egentligen tillhörde restaurangernas smörgåsbord kom att bli julmat.

Mitt svar på journalisternas fråga är alltså att det inte är en viss rätt som utgör kvintessensen av julbordet, utan mångfalden och minnesritualen. På vårt julbord hemma står alla tidigare nämnda rätter, samt julsmör, såkaka och änglaöl. Bibeln ligger på skänken bredvid för uppläsning av julevangeliet. Dopp i grytan intas mitt på dagen i köket. Nisse får naturligtvis sin gröt – och det starka julölet skummar i stora tomteprydda ölstop, ända fram till Tjugondedagen.

Edward Blom

Gastronom och kulturhistoriker

Bokförsäljning julen 2023

27 november, 2023 by Advent, Lucia och jul Allting gott och alldeles för mycket av Gunilla Kinn Bebisar och barn Edwards böcker Edwards egna artiklar Edwards recept Etikettips

Nu är det dags igen! Inför julen har vi en tillfällig försäljning av individuellt signerade böcker från vårt eget lager.

Bokförsäljningen pågår nu, och till och med den 19 december. Perfekt för alla er som söker julgåvor till nära och kära, eller till personalen, eller kanske vinster i ett julklappslotteri – och visst finns det de som fyller år, döps, tar examen och gifter sig så här års också?!

Ni beställer böcker genom att maila: gunilla@edwardblom.se och betalar i förväg med Swish. Böckerna skickas sedan med PostNord. Läs nedan för mer detaljerade instruktioner!

Företagskunder som vill göra större beställningar (minst tio exemplar) kan få mängdrabatt. Kontakta oss för offert.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

UPPDATERING Tyvärr har vi tvingats höja fraktkostnaderna i prislistan nedan sedan den först publicerades.
Det beror på att PostNord i år har krympt sina storlekar på kuverten, så vi måste gå upp till storlek XL för många böcker och bokkombinationer (som tidigare rymts i L-kuvert).
Vi beklagar såklart denna krympflationseffekt! Observera att XL-kuvertet ofta slukar två (2) stycken böcker; isåfall betalar du givetvis bara för en (1) frakt à 116:- (gäller upp till 2 kilo totalt).

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

SIGNERADE BÖCKER FRÅN AB EDWARD BLOM & CO

Fakta om de respektive titlarna (innehåll, utgivningsår, förlag, sidantal etc) torde enklast hittas via googling, eller sök hos Libris. Maila oss gärna (gunilla@edwardblom.se) om ni har specifika frågor som ni inte hittar svaret på via googling! 🙂

Vi kommer också att göra enstaka inlägg om några av böckerna framöver.
Står titeln inte med i listan nedan är den tyvärr slut i vårt lager.

KOKBÖCKER – PRISLISTA
”Allting gott och alldeles för mycket” (endast så kallat mjukband/flexband, ej inbunden) av Edward Blom och Gunilla Kinn Blom
Pris: bok 175:– + frakt 85:- = 260:– *)

”Kokkonst för livsnjutare” (endast mjukband/flexband, ej inbunden) av Edward Blom och Gunilla Kinn Blom
Pris: bok 150:- + frakt 116:- = 266:- *)

”Life is a Banquet” (inbunden) av Edward Blom och Gunilla Kinn Blom Detta är ”Allting gott och alldeles för mycket” utgiven i New York; översatt till engelska!
Pris: bok 284:- + frakt 116:-= 400:-
Kvarvarande exemplar kan ha något slitna skyddsomslag.

”Mums för minigourmeter och matgladisar” (inbunden) av Edward Blom, Gunilla Kinn Blom och Henrietta Anefalk; recept, råd och kulturhistoria med inriktning på barnmat för främst 0–3-åringar
Pris: bok 200:- + frakt 116:-= 316:-

ÖVRIGA BÖCKER AV EDWARD BLOM – PRISLISTA

”I full blom; mina betraktelser om viktiga och oviktiga ting” (inbunden) av Edward Blom. Pris: 250:- + frakt 66:- = 316:-

”Edward Bloms etikettbok – Om konsten att umgås med människor” (inbunden) av Edward Blom.
Pris 245:- + frakt 116:- = 361:-

”Handelsbilder; 125 år med svensk handel” (inbunden) med text av Edward Blom
Pris: 200:- + frakt 116:- = 316:-
Kvarvarande exemplar kan ha något slitna skyddsomslag. Endast få exemplar kvar!

”Ögonblicket – 52 händelser ur Företagsminnen” (häftad) med bildtexter av Edward Blom
Pris: 50:- + frakt 66:- = 116:-

”Deutsche, die das Stockholmer Braueriwesen industralisierten” (häftad, 70 sidor) av Edward Blom
Pris: 125:- + frakt 66:- = 191:-

ÖVRIGA TITLAR MED VISST INNEHÅLL AV EDWARD BLOM – PRISLISTA
”Radikalism och avantgarde; Sverige 1947–1967” (redaktörer: Torbjörn Elensky och Christian Abrahamsson). Samtidshistorisk antologi, inbunden; med kapitlet ”När finserviserna gallrades ut” om mat, dryck och restaurangliv av Gunilla Kinn Blom och Edward Blom.
Pris: 300:- + frakt 116:- = 416:-

”Matens historia; från A till Ö” av Jan-Öjvind Swahn (inbunden) med uppdateringar av Edward Blom
Pris: 225:- frakt 116:- = 341:-

Det finns även några andra, udda böcker i våra förråd, som vi kan komma att göra enstaka upplägg om.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

SÅ HÄR FUNKAR DET
Vi skickar böckerna i vadderade PostNord-kuvert. Men vi gör av logistiska skäl bara utskick ett par gånger i veckan, så beställ i god tid om du vill vara säker på att få dem i tid. Tjocka böcker, t ex etikettboken, måste vi sända från postterminal, så de har ännu längre leveranstid. Böcker som ska komma fram före jul måste enligt PostNord skickas före den 20 december (men det kan givetvis ske förseningar).

SÅ HÄR GÖR DU:

Maila till gunilla@edwardblom.se, med ordet BOKBESTÄLLNING med i ämnesraden, och ange:

1) Vilken/vilka böcker du vill köpa (se prislistan ovan).

2) Postadress till vilken paketet ska skickas – till dig själv, eller kanske direkt till en annan mottagare?

3) Om det ska stå något särskilt i dedikationen, eller om vi får fria händer. (Ange om du INTE vill att det stå något alls. Om inget annat sägs skriver vi nämligen en allmän dedikation ställd till dig som beställt, i regel med förnamn/efternamn.) Böcker skrivna av oss båda signeras av oss båda.

Eventuellt 4) Om du vill ha böckerna inslagna som present, för en avgift på 35:- extra per bok. Det blir enkelt brunt, omönstrat omslagspapper – men tillräckligt fint som presentinslagning om den ska direkt till sin mottagare!

Vi återkommer per mail med betalningsinstruktioner. Enklast går Swish; ange i första beställningsmailet om du föredrar annan betalningsmetod (via bank).
När betalningen kommit in signerar och skickar vi boken/böckerna så snart vi hinner enligt önskade instruktioner, förhoppningsvis inom en vecka.

VÄRT ATT VETA:
• Om du beställer flera böcker kan det hända att den totala fraktkostnaden blir lägre. Vi packar så förmånligt vi kan, och återbetalar eventuellt överskott. Tyvärr har PostNord krympt sina kuvert i storlekarna, så att det inte längre går att sampacka på samma sätt som vi gjort tidigare.

• Vill du göra en större beställning, t ex till hela tjocka släkten eller till ett företag? Maila oss för kostnadsförslag. Vi ger rabatt vid köp av minst 10 exemplar.

• Vissa titlar har vi än så länge gott om! Andra titlar har vi få av, så vi reserverar oss för slutförsäljning.

• Priserna inkluderar moms (6 %).

• Vi har dessvärre inte möjlighet att skicka brev till adresser utanför Sverige. Om du bor i något annat land får vi be dig ordna så att vi kan skicka till någon vän i Sverige.

• Tyvärr kan vi inte matcha bokjättarnas pressade fraktkostnader. De flesta av titlarna i listan är dock slutsålda där och hos respektive förlag, och kommer då inte ut i detaljhandeln igen. De kan heller inte erbjuda signerade böcker.

Poddepisod 95: ”Så roligt ska vi visst ha det!”

5 november, 2020 by Alkoholpolitik Arkiv och historia av Gunilla Kinn Delikatesser Edwards böcker Edwards egna artiklar Etikettips Fester Kulturhistoria Mat och dryck Näringsliv Öl Podden Edward Bloms smörgåsbord Politik Presenttips Restauranger Traditioner Vardagsliv Vin

Avsnittet läggs upp här (senare under dagen): https://play.acast.com/s/edwardblom

Eftersom Edward Blom sitter på sitt kontor och – åtminstone i början av samtalet – lider av brist på ädla drycker kommer samtalet in på vatten. Inte minst vigvatten, som råkar finnas på just detta kontor. Mats Ryd undrar om det skulle vara möjligt att använda vigvatten i en humidor, för att på så vis välsigna cigarrerna – och Edward berättar om hur det mesta (inklusive tobaksplantor) är möjligt att få välsignat för den fromme.
Mats får sig ett gott skratt när Edward avslöjar att han under flera år, som den nitiske arkivarie han var, skrev ut all elektronisk postgång på papper. Apropå sin nya gasspis och -ugn med tillhörande stekspett ger Mats oss alla ännu ett finfint tittartips: nämligen matlagningsfilmer med Jacques Pepin (och Julia Child).
Det är inte bara synen på värdet av blaskig öl som skiljer de tu gastronomerna åt, utan även vilken roll utseendet och synintrycken spelar för maträtter. Edward vänder sig mot att även hemmakockar och -konditorer förväntas uppnå optisk perfektion på allt de lagar och bakar; Mats tycker att visuella effekter åtminstone på finare restauranger är en viktig del av upplevelsen, vilket Edward snudd på tycker är trams. De blickar tillbaka till barockens traditioner att duka upp kulinariska skådespel, och till det japanska sättet att servera vackra upplägg på tallriken – och enas åtminstone om att ”den som inte har KBT-timmar har inte levt”.
Plötsligt får Edward ett champagneglas i handen (Palmer Vintage 2013, om någon undrar – en födelsedagsgåva från hans barndomsvänner) vilket passar utmärkt eftersom en stor del av samtalet ägnas Mattias Svenssons nyutkomna bok ”Så roligt ska vi inte ha det; en historia om svensk alkoholpolitik” till vilken Edward skrivit förordet. De bisarra alkoholregleringar som funnits – och i stor utsträckning finns – i Sverige diskuteras, och hur de inte bara dödade den svenska krogkulturen utan även tillåtits inskränka demokratiska och mänskliga rättigheter. Boken är viktig läsning för alla, således, inte bara för alkoholromantiker!
När bör man som gäst erbjuda sig att hjälpa värden? undrar en lyssnare, varför Edward ger initierade tips på hur man är till god hjälp och när man faktiskt inte är det.
En annan lyssnare vill ha hjälp att skapa en flerrättersmeny att serveras med porter och stout, vilket han naturligtvis får, och en tredje undrar om i vilken mån gästernas berusningsgrad går ihop med god etikett – och så får både Mats och Edward tillfälle att hylla sina favoriter bland drycker: tyska rieslingviner!
Skriv gärna till: podden@edwardblom.se
Sponsring av poddens produktionskostnader: https://www.patreon.com/join/edwardblom

Edwardkrönika: Ett land behöver alla sorters företag

4 mars, 2020 by Arkiv och historia Betraktelser Edwards egna artiklar Näringsliv

Denna krönika av Edward Blom publicerades ursprungligen i tidningen Företagshistoria.

Kan ett företag stå stilla?

Häromdagen var jag på middag hos goda vänner. Värden Matts berättade att han skrivit en artikel till ett kommande nummer av Företagshistoria, om en liten glasstillverkare som funnits länge men aldrig expanderat. Vi började tala om olika företag som valt att göra sin grej år efter år, utan större expansion, som om världen stod stilla.

Jag minns en kickoff för minst tio år sedan, då en kollega som läst mycket managementlitteratur med emfas hävdade att ”en verksamhet som inte växer går under!”. Ett påstående jag sedan dess funderat över under mitt arbete med näringslivets historia. Stämmer det verkligen?

Uppenbart är:

1. Mycket få företag har grundats med stort aktiekapital från början. Det finns enstaka sådana, men de allra flesta världsföretag startades som mycket små rörelser.

2. De allra flesta företag som grundats har med tiden upphört. Det gäller såväl expansiva som stagnerande. De flesta företagare har antagligen inte ens haft för avsikt att företaget ska överleva deras egen pensionering.

3. En betydligt mindre del av alla företag som grundats har istället köpts upp av något annat företag.

4. En försvinnande liten del av alla grundade företag har vuxit och blivit storföretag.

Vi vet att när en bransch är ung fylls den av en uppsjö små företag, som sedan under ett sekels gång slår sig samman tills det endast återstår några få bjässar. Bryggerier och försäkringsbolag är typexempel på branscher som på detta sätt konsoliderats. Här gäller: växa och sluka, eller gå under. Men, inom t.ex. restaurangbranschen har alla försök att bilda stora kedjor misslyckats, förutom inom segmentet snabbmat. Det finns åtskilliga hundraåriga restauranger som inte växer, utan förblir en ensam enhet i samma lokaler. Och även inom andra branscher finns det förvånansvärt många familjeföretag som tuffar på, utan att synbart bry sig om att lägga världen under sig.

Mitt favoritexempel är Fröbergs i Finspång, grundat 1879. Med Fröbergs uppstod den svenska postorderbranschen – och de var inte bara först. Det var ur Fröbergs hela branschen skapades! Den unge J.P. Åhlén lärde sig allt som anställd på Fröbergs. Men medan ”kopian” Åhlén & Holm först blev ett gigantiskt postorderföretag och med tiden kom att bygga varuhus över hela Sverige, och medan nya postorderfirmor stod upp som svampar ur jorden, så nådde Fröbergs sin höjdpunkt en bit in på 1900-talet, fick problem under kriget, varefter man gick tillbaks till sin kärnverksamhet: stämplar och visitkort – och har förblivit vid sin läst sedan dess. Idag med ungefär lika många anställda som på 1890-talet.

För en entreprenör är nog ett sådant förnöjt företag en styggelse, men jag finner det charmigt. Precis som ett gott samhälle behöver alla sorters människor tror jag ett land behöver alla sorters företag.

Poddepisod 56: Berlinöl och Berlinmurens fall

7 november, 2019 by av Gunilla Kinn Delikatesser Edward-länkar Edwards egna artiklar Kulturhistoria Mat och dryck Öl Podden Edward Bloms smörgåsbord Restauranger Tyskland

Lyssna på podden här! (Klicka på länken, sedan på den lilla svarta pilen mitt i bilden.)

56. Berlinöl och Berlinmurens fall

Nyanländ från ett boksigneringsevenemang i Karlskoga och med endast en tonfisksallad i magen dimper Edward Blom ned framför poddmikrofonen, där Mats Ryd bjuder berlinska burköl och glatt berättar att podden nu fått över en miljon lyssningar!Vi lyssnare uppdateras på läget för poddens älghjärna – som just nu ligger i Edwards frys, varifrån glass och kryddgrönt trängts ut till förmån för den gigantiska älgskallen från ett jaktlag i Katrineholmstrakten. (Uppföljning utlovas i en januaripodd.)Mats demonstrerar en skapelse av hans privata parfymör, och Edward avslöjar vad en Edward Blom-parfym borde innehålla.

Sedan handlar det, apropå helgens 30-årsminnesdag, till stor del om Berlinmurens uppgång och fall: Edward berättar Berlinmurens kulturhistoria, eller vad man ska kalla det, och även om när han som storögd 19-åring och korrespondent-wannabe begav sig till Berlin i november 1989, när det verkade och blev uppenbart att muren skulle falla.

I ett lyssnarbrev röjs ”det värsta etikettbrott” Edward någonsin har hört talas om – detaljerna ska inte avslöjas här, men det handlar i alla fall om en så kallad doggy bag i Washington – och ämnet ”flaskstorlekar” avhandlas också.

Här är blogginlägget Edward nämner under samtalet:

http://www.edwardblom.se/2019/10/09/rapport-fran-berlinmurens-fall-november-1989

Edwards Fars dags-tips:

https://www.dukadebordet.com/se/sv/mkd-4634_Edwardsglas

https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=yes&search_word=edward+blom

https://www.adlibris.com/se/sok?filter=author%3AEdward%20Blom

 

Maila gärna redaktionen: podden@edwardblom.se

 

I denna episod avnjöts dessa ölsorter, med Systembolagets artikelnummer inom parentes:

• Stone (88742) Go To India Pale Ale

• Stone White Ghost (1597) Berliner Weisse

Edward Blom på bokmässan i Göteborg 2019

23 september, 2019 by Alla blogginlägg Allting gott och alldeles för mycket Edwards egna artiklar Kokkonst för livsnjutare Presenttips TV och radio

Boken ”I full blom” handlar om allt som Edward vill berätta om, smått som stort: om att bli far, om rakning, om njutningsmedel av olika slag, om att vara en ung stofil, om dödsskräck och om allehanda anekdoter ur hans händelserika liv. (Nej, den är inte mer än bitvis särskilt ”gladlynt”, även om Andres Lokko fått för sig det i denna ehum … satiriska text.)

Hör Edward berätta mer på Bokmässan i Göteborg denna vecka! Nedan finns programmet, som vi uppdaterar vartefter. Boken finns från och med denna vecka i allehanda boklådor.

Torsdagen den 26 september

17.00–17.45 B08:40 Edward är en av flera paneldeltagare i ”Fråga Kulturradion”, om mat och måltidskultur, under ledning av Karsten Thurfjell. Läs mer här: https://bokmassan.se/programs/fraga-kulturradion-mat-och-maltidskultur

OBS! Programmet kommer senare att sändas i Sveriges Radio P1, antingen den 18 oktober eller 1 november

 

Fredagen den 27 september
• 15.30-16.00  B02:02  Signering i Bonnierförlagens monter.
• [TID OCH PLATS SÄTTS UT HÄR INOM KORT] Vår egen signering, någonstans inom mässområdet eller Gothia Towers!  Ingen bokförsäljning, utan vi signerar böcker ni fått skaffa på andra håll. (Möjligen tar vi med några exemplar av  vår bebis- och barnmatsbok ”Mums för matgladisar och minigourmeter”; pris 200:-/styck.)
• 18.00-18.20 F01:64   Café Skrivas scen; våning 2 i F-hallen. ”Att använda sig av det personliga”. Samtal (med Ebba Östberg, förlagschef). Bokförsäljning och signering efteråt.

 

Lördagen den 28 september
• 11.00-11.20 Food court scenen, vid Mat-& livstilsscenen.  Intervju, med efterföljande bokförsäljning och signering.
• 12.30-12.45   B02:02  Intervju på Bonnierförlagens Monterscen Astrakan. Bokförsäljning och signering efteråt.
• 14.40-15.00 F01:39 Gunilla Brodrej från Expressens kulturredaktion intervjuar Edward. Bokförsäljning och signering efteråt.
• 16.00-16.20  Seminarielokal J2 Edward på scenen! Bokförsäljning och signering efteråt.
• 17.20-17.40  Biblioteks- & berättarscenen. Framträdande, med efterföljande bokförsäljning och signering.

Edwardkrönika: Sverige behöver kvastar!

12 juli, 2019 by Alkoholpolitik Betraktelser Edwards egna artiklar Mat och dryck Näringsliv Politik Resor Restauranger Traditioner Tyskland Vardagsliv Vin

Här slår Edward Blom ett slag för en idé som är verklighet i Tyskland: små, informella matställen i hemmiljö på landsbygden!

Idén dryftades av Edward även vid ett centerpartistiskt seminarium i Almedalen sommaren 2018, och lyftes därefter av ledarskribenten Jenny Sonesson i Göteborgsposten: https://www.gp.se/ledare/sonesson-l%C3%A5t-edward-bloms-dr%C3%B6m-bli-verklighet-1.6932338

När jag var student i tyska Freiburg hoppade vi ofta in ett par bilar och åkte ut på landet. Runtomkring i det vackra Baden ligger Tysklands bästa värdshus, men dit åkte vi bara om vi blev bjudna, annars blev det en Strauße.

Där satt vi inklämda vid rustika trämöbler i överdekorerade skänksalar, njöt regionala specialiteter och kallt lantvin till mycket låga priser. Vanligtvis blev vi ompysslade av en värdinna iklädd folkdräkt, pratsam och med en dialekt som inte ens mina tyska vänner helt kunde dechiffrera.

Straußen – eller Besenwirtschaft, som är det officiella ordet – är små matserveringar som inte behöver uppfylla vanliga regler. En vinodlarfamilj kan ställa fram ett par bord, förbereda några lokala specialiteter (som kallskuret, fläskgryta eller Flammkuchen) och hänga ut en kvast (Strauße) utanför dörren. För detta krävs varken tillstånd, teknisk specialutrustning eller nitiska livsmedelsinspektörer. Rättigheten går tillbaka till Karl den stores tid; verksamheten måste vara begränsad till sammanlagt fyra månader per år och man får högst ha 40 sittplatser – även om det vanligtvis är betydligt färre. Systemet finns under olika namn över hela den vinodlande delen av Tyskland, Österrike och Schweiz.

Något som ständigt slår mig som gastronom är att Matsverige har ett grundläggande problem, som trots en stark foodietrend, internationella kockmedaljer, statliga satsningar och en växande småskalig matproduktion gör att vi ändå ligger långt efter kontinenten. Det är den svenska lagstiftningen – anpassad för gigantiska matindustrier, storkök och jätterestauranger – som med sin allsmäktiga utformning ligger som en decimetertjock hormoslyrindränkt filt över alla små kulinariska verksamheter.

Från norr till söder kväver denna dödsfilt allt gott och vackert: Församlingar som enbart serverar kyrkkaffe på söndagarna måste ändå investera i svindyr fettavskiljare. Korvkiosker tillåts inte laga potatismos av potatis utan bara av pulver. Förskolor förbjuds att ha barnen med i köket fast det ingår i pedagogiken. En del förskolor får inte ens laga egen mat, för att de inte har ett speciellt rotfruktsrum! Scouter anmäls när de säljer hembakade bullar. På fäbodar och minimejerier tvingas ägaren duscha varje gång han går från djuren till ystandet och kärnandet – kanske 25 gånger om dagen. Vintillverkare tillåts inte använda redskap av trä. Restauranger får varken krydda sitt eget brännvin eller lufttorka skinka.

Lagarna är inte anpassade efter storleken på verksamheten. Även om man bara vill driva en sommarservering med några bord i sitt vardagsrum är det samma krav på hyperfläktar, fettavskiljare, kassaregister och livsmedelsutbildning som för gigantiska kantiner. Och skyll inte på EU, så här ser det inte ut i övriga Europa! Fast det kan ju vara som med höstens »glöggförbud« att Livsmedelsverket missuppfattat EU-reglerna …

Vad Sverige behöver är en total reform av matlagstiftningen. Ett nytt system där lagen anpassas efter verksamhetens omfattning. Varför inte börja med restaurangerna? Kopiera det tyska systemet med Straußen – fast förstås utan krav på vinodling. Jag drömmer om att resa på svenska landsbygden och se kvastar hänga ut från bondgårdar och villor. Bara att kliva in i någons trädgård, lada eller gillestuga och trakteras porterstek på egenskjuten älg, våfflor eller mormors kroppkakor … Kanske till och med ett glas kallt, hembryggt äppelvin? Fast så långt kan man nog aldrig få den grå filten att rullas tillbaka.

Denna krönika publicerades första gången i magasinet Fokus i januari 2017.

Edwardkrönika: Upp till kamp för dymmelonsdagen!

15 mars, 2019 by Advent, Lucia och jul Arkiv och historia Betraktelser Edwards egna artiklar Fester Knäppa grejer Kulturhistoria Mediekritik Traditioner Vardagsliv

Denna krönika skrev Edward för några år sedan, men dess budskap är tyvärr fortfarande aktuellt.

Jag drömmer mig tillbaka till den ljuva tid när Kungliga Vetenskapsakademien hade monopol på almanackor.

Nyligen inföll fastlagsveckan då man historiskt åt de hetväggar, eller semlor, som folk numera sätter i sig under flera månader – men även ”ål i kål”, blodpannkakor, rensoppa, fläsk och kroppkakor. I katolska områden som södra Tyskland, Louisiana eller Brasilien firas fastlagen ännu med stora karnevaler. De länder som inte går så långt äter i alla fall speciella bakverk, oftast kakor friterade i animaliskt fett, då allt animaliskt var förbjudet under fastan.

Fastlagen kulminerar med fettisdagen. Dagen efter är det askonsdag som är fastans första dag ­– och då katoliker än idag beger sig till kyrkan för att få ett kors av aska tecknat i pannan som tecken på botgöring och påminnelse om vår dödlighet.

Mitt under fastan infaller midfastosöndagen, som förr var en liten minifestdag för att man skulle orka fortsätta fasta och lite grand få ta ut påskens glädje i förskott. Sedan kommer palmsöndag, följd av stilla veckan med dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag och så påskafton. Men redan före fastans början inföll vårdagjämningen, en dag som varit oerhört viktig i de flesta kulturer och även styr när påsken infaller.

Tills för några år sedan fick nästan alla svenskar ständiga påminnelser om allt detta. En nästintill daglig lektion i vår historia. Och det inte bara om de religiösa dagarna som så starkt påverkade våra förfäders liv, utan även om folkliga dagar styrda av lantbruket och årstidens växlingar med rötter i bondepraktika och runstav, och om nationellt viktiga dagar.

Nyligen, och i tysthet, har allt detta gått förlorat.

Sedan smartmobilerna slagit igenom på bred front har allt fler gått över till elektroniska kalendrar. Utmönstrade är därmed inte bara forna tiders pappersalmanackor utan med dem kunskapen om när det är Mickelsmäss, menlösa barns dag, vintersolstånd, Valborgsmässoafton, FN-dagen, Mårten gås, Gustav Adolfsdagen, flaggdagar och åtskilligt annat.

Själv använder jag, som många, Googles kalender. I den kan man förvisso (med vissa svårigheter) ställa in så att  svenska helgdagar sätts ut, men av de ovannämnda dagarna är endast två helgdagar. Övriga, som är självskrivna i papperkalendrarna, finns inte med i de elektroniska – inte ens påskafton! Borta är även namnsdagarna, som (även om de genomgick en tanklös revision på 1990-talet) ändå leder sina rötter tillbaka till medeltiden.

Kontakten med vår historia, förståelsen för vad vi kommer från, är viktig. Det är också nödvändigt att ha märkesdagar att hänga upp tillvaron kring: att komplettera den linjära tidsuppfattningen med en cyklisk. Kulturkonservatisten inom mig drömmer sig tillbaka till den ljuva tid när Kungliga Vetenskapsakademien hade svenskt privilegium (monopol) på almanackor – något som faktiskt varade ända till 1972. Även om min inre frihetsivrare värjer sig mot tanken att släpa någon inför skranket för att ha tryckt illegala kalendrar.

Men en lag borde inte behövas. Det skulle ta kalenderjättarna ett par timmar att få in de svenska märkesdagarna som standard i sina svenskspråkiga versioner. Och de skulle göra det, om det upplevdes som en konkurrensfördel. Det tragiska är att våra traditioner tydligen inte betyder mer för oss än att de kan falla bort utan att vi ens lägger märke till det. Kanske har vi haft almanacksprivilegium och andra paternalistiska lagar så länge att vi hämmats fullständigt i vår initiativförmåga?

Låt oss ändra på detta! Kräv märkesdagarna åter. Om kalenderjättarna vägrar kan vi ju alltid ge privilegiet tillbaka till Vetenskapsakademien. Om inte annat tror jag Google och Microsoft skulle bli mäkta förvånade.

Denna krönika publicerades första gången i magasinet Fokus i mars 2016.