Subscribe

Archive | Restauranger

Ännu i Tyskland

Befinner mig ännu i Stuttgart. En lite märklig ort: själva staden bombades helt sönder i 2:a världskriget så att knappt något gick att rekonstruera. Men trots att man byggde helt nya, gräsliga betonghus så blev stadsplanen väldigt underlig och genom allt har man dragit stora motorvägsliknande vägar. Det enda vackra i innerstan är slottsparken och den vill politikerna riva bort en tredjedel av för att bygga ny underjordisk järnvägsstation, vilket lett till enorma protester och övervåld från polisen. Staden är nog, med undantag av Mannheim föstås, västra Tysklands fulaste – i det tidigare DDR kanske det finns en och annan konkurrent möjligtvis, men jag tvivlar.

Jag har två vänner som bott här i trakten om jag minns rätt: U. växte upp här, men har sagt att det är sista stället på jorden hon vill bo på – tror hon tyckte folk var bigotta. J. stammade härifrån och jobbade något år här efter examen, men var väldigt besviken, tyckte att  folk var för materialistiska. Av min korta titt att döma verkar folk dock trevliga, men det är inte riktigt den där idyllen som överallt annars i Sydtyskland så länge man håller sig inne i själva staden.

Åker man fem-tio minuter med taxi kommer man dock utanför det som historiskt var själva Stuttgart och ut i småstäder och byar som i dag är helt ihopväxta med den större staden, och de klarade sig bättre i kriget så här finns vackra gamla hus och trivsamma restauranger och runt omkring härliga vinberg. Vi åt som sagt riktigt trevligt i söndags (olika sorters kött med spätzle d.v.s. äggnudlar), i går var det vinprovning uppe i bergen. Vid bordet satt förutom Alexander och jag, Deutsche Banks arkivarie som är en god vän och talar riktigt bra svenska, en trevlig tysk-fransyska, en liten herre som satt för långt bort för att jag skulle  kunna inleda konversation med honom, samt en landsmannschafter (alltså en person som tillhört en tysk studentförening, men inte av samma sort som jag). Han hade tydliga mensurärr som jag lade märke till direkt, och han var mycket förvånad när jag berättade att jag också var coleurstudent. Ingen tysk i dag lägger märke till de där små skråmorna och förstår var det är berättade han.

I dag var Alexander (min chef) och jag på ett riktigt bra ställe: ett gammalt stadsmurtorn, visserligen sammanstörtat i kriget men återuppbyggt av de gamla stenarna och nytt trä och puts 1980. Här serverades fantastisk tjock, vitt sparris med toner av jordärtskocka och jordkällare, tillräckligt beskt men inte för beskt. Och ett riktigt bra rieslingvin till det. Å, vad gott det var!

Ni som hängt med bloggen ett tag har sett inlägg från Alexanders och mina kombinerade arbets- och sparrisresor tidigare, och då har jag haft egna foton – tyvärr är min mobilkamera glömd i NY och min egen kamera har fått fel på linsen efter att batteriet tog slut när objektivet var utfällt och den sedan inte kunde fällas in igen utan fick ligga utfälld och utsättas för tryck i väskan – så några egna foton blir det inte här, utan bara några snodda från nätet. Men se gärna t.ex. detta inlägg: http://edwardblom.blog.mtgnewmedia.se/2009/05/02/pa-cecilienhof/ – finns rätt många träffar om man googlar ”Edward Blom” och sparris överhuvudtaget, varav en del är rätt konstiga, fast det är Pers fel, men många inlägg från min gamla TV8-blogg måste man välja chachad på för att komma rätt till.

Anledningen att jag varit här är för övrigt tyska näringslivsarkivariernas ( Die Vereinigung deutscher Wirtschaftsarchivare) årliga konferens som lyckligtvis alltid infaller just under sparrissässongen. Det är oerhört givande och intressanta föredrag, men eftersom jag inte sov något när jag reste från USA och varit total jetlaggad råkade jag faktiskt nicka till en sekund i går – pinsamt när jag insåg att förra gången jag nickade till vid ett föredrag var – hmm, inledningsföredraget på söndagskvällen precis ett år och en dag tidigare under samma konferens. Då hade jag nämligen varit på Amarantherbalen hela natten innan och sedan direkt flugit till konferensen som alltid inleds med ett föredrag på söndagskvällen. Som synes ovan hade jag sömnbrist även för två år sedan, men då anlände jag ett par dagar i förväg till konferensplatsen så jag var i god form när väl föredragen satte in.

Måltider i USA del 4: Ännu en biff

En annan gång befann vi oss någon halvtimme utanför Atlantic City, jag var vrålhungrig och sur för att vi hade besökt ett ställe som sades ha USAs bästa pizza – men eftersom jag följer Methode Montignac så äter jag inte saker med kolhydrater och det fanns ingen kolhydratfri rätt utan bara pizzas, smörgåsar etc. Då som en hägring fanns det plötsligt där framför oss: Black cat!

Stället hade en gigantisk biff med äppelmos och cole slaw och för att piffa upp denna halvkilos köttklump så gick det att beställa den med extra hummer! Ja, ni hörde rätt, en hel hummerstjärt lades till på tallriken fast biffen redan var mer än väl tilltagen. Ibland är bara USA så bra!

Inredningen var också intressant. Det var en spritbutik och restaurang som satt ihop med en kassa mellan. Spritbutiken skymtas i bortre delen av rummet på bilden nedan. I i restaurangdelen satt massa pensionärer från trakten och tog sig en lunchöl – så trivsamt.

Fotona med mig på tagna av min älskling Gunilla Kinn. (Hur hon lyckades ljussätta bartenderns bak till höger i bilden ovan har jag dock ingen aning om – som synes tittar jag åt helt annat håll medan jag smälter maten – men hon har gått en avancerad fotografutbildning på ICP i New York.

Måltider i USA del 3: Smokey Hollow

För knappt två månader sedan flög  vi till Atlanta och bilade sedan genom Alabama (för att se på minnen från medborgarrättsrörelsens kamp för svartas rösträtt på 1960-talet), sedan ner till Mardi Gras (karnevalen) i Mobile och så en hel del runt i områderna längs Mexikanska golfen och  slutligen vidare till New Orleans.

I det mörkaste Alabama, långt borta från allt, blev vi hungriga. De enda ställen vi kommit förbi var förfärliga drive in-snabbmatsställen och sedan upphörde de också och kvar fanns bara nedlagda vägkrogar i förfallna lador. Men vi hade en GPS. Frankt sökte vi således på restauranger i närheten och upptäckte att om man åkte en kvart rakt in i skogen på en pytteliten landsväg så skulle man komma till en grill i en by med det lovande namnet Smokey Hollow (rökiga hålan).

Sagt och gjort! Väl framme möttes vi av ett ösregn och följande uppmuntrande  skylt.

.

Inredningen var mycket charmfull. Alkoholrättigheter saknades men den fromma ägarinnan och henns tre barn (det yngsta bara fyra-fem år och med en t-shirt som förklarade att hon var ställets maskot) gjorde det bästa för att passa upp oss. Stället besöktet enbart av barnfamiljer från trakten och inredningen var som hämtad ur en gammal amerikansk road movie.

 .

Men det märkliga var att maten var fantastisk. Först en mycket genomarbetad grönsaksbuffé som ingick, sedan varsin jättebiff med stekta, gröna tomater (naturligtvis) och andra tillbehör. Enormt läckert och löjligt billigt. Vi gav massa dricks och förklarade skrattande att samma rätt skulle ha kostat det dubbla i New York. Och då hade vi ändå hunnit glömma att New York-biffarna i sin tur bara kostar hälften av vad motsvarande biffar skulle kosta hemma i Stockholm. Ibland är livet härligt!

Tyvärr var jag så fruktansvärt hungrig att jag åt hela 400 gramsbiffen utan att tänka på att ta fram kameran – tills en enda bit återstod, samt  en liten skiva grön tomat. Förutom bröd och andra kolhydrater som jag ändå inte tänkte sätta i mig. Så denna brandskattade tallrik är allt jag har som bildbevis.