Tag Archives: Harlem

Glöggmusslor

Även om det blivit väldigt mycket restaurangbesök både i New York och när vi rest runt, så har vi naturligtvis ätit de flesta måltider hemma. Tyvärr har jag fotat väldigt få och skrivit ner recepten på än färre. Men, denna skapelse åt vi i förrgår. Receptet kan synbart framstå som lite komplicerat, men egentligen är det en mycket snabb rätt som man slänger i hop på en kvart.

Edward Bloms glöggmusslor
Blåmusslor i torr glöggsås med kattfiskfiléer

Finhacka en halv gul lök, två vitlöksklyftor, fem soltorkade tomater och fem tjocka skivor bacon.
Fräs detta i rikligt med ghee (raffinerat smör) eller om det inte finns vanligt smör, och ett stänk olivolja.
Tillsätt efter några minuter en kasse borstade blåmusslor.
När musslorna så smått börjat öppna sig häll på: 2 dl osötad glögg (rödvin kryddat med glöggkryddor, d.v.s. nejlika, ingefära, kardemumma och kanel, eller glöggextrakt och med tillsats av rikligt med rom). Man kan naturligtvis också ta 1,5 dl rödvin, dryt 0,5 dl mörk rom och ca 1 krm vardera av nämda kryddor.
Smaka av med lite söt sherry eller annat starkvin om man vill få en aning sötma.
Låt småputtra några minuter.
Stek under tiden två kattfiskfiléer i mycket rikligt med ghee eller smör.
Ta upp filéerna och vispa ner ett par matskedar vetemjöl i smöret som fisken stekts i, späd med spadet från musslorna som nu tas från värmen.
Koka upp såsen, häll den över musslorna och rör om och lägg fiskfiléerna uppepå.

Fisken är bara extra tillbehör för att det skall kännas som en två-rättersmåltid i ett. Vill Ni bara ha musslor går även det utmärkt, då görs såsredningen för sig i smör, ev med ett stänk fiskspad.

 

 

 

Inköpet av kattfisken, som syns på bilden, och musslorna skedde i vår charmiga fiskhandel ett kvarter bort. Ingen vacker fisk direkt.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Själva tillredandet i vårt lilla kök.

Inte helt stilla Stilla vecka

Nu är det Stilla veckan (fastans kulmen) och jag borde inte tänka på lukulliska läckerheter utan mer på andliga ting, och jag var faktiskt och biktade i förmiddags i S:t Aloiysius (jesuitkyrkan som ligger ett par kvarter bort) – men så ringde några vänner som var på väg upp till Harlem och så blev det i alla fall middag ute …

Vi hade först tänkt Marcus Samuelssons Red Rooster, men där var det så fullt med folk (hippa Harlembor, någon sorts dignitärer som kom med livvakter och plåtades  av paparazzis – samt en rejäl dos svenska affärsmän och au pair-flickor) att vi inte fick bord. Så det blev den utmärkta fransmannen bredvid istället: Fransk löksoppa,  Monkfish (vet ej vad det är men smakade kattfisk – utmärkt) och mörk chokladmousse. Fantastiskt gott alltsamman. Ett uppfriskande (nåja) glas iste istället för vin fick bli min lilla uppoffring – även de mest förtappade gör sina små försök …

Annars blir det som sagt mest religiöst nu. I söndags var palmsöndagen och här fick man riktiga palmer och inte bara lingonris som hemma i Sverige; en vänlig gammal dam flätade dem till små kors som hon sedan gav till mig och andra bänkgrannar. I tisdags var det oljevigningsmässa som jag tyvärr missade, i morgon skärtorsdagens långa kvällsmässa med fottvagning – sedan långfredag med procession och gudstjänst med korshyllning, varefter fastan tar slut och påsken inleds med årets längsta och roligaste mässa: midnattsmässan. Det lutar åt att vi går på den spanskspråkiga, även om jag inte förstår spanska så vet jag ju vad som sägs eftersom den är sig lik år efter år.

Önskar alla några dagar av eftertänksamhet och sedan en fantastiskt glad och välsmakande påsk!

En underbar söndag

I går var en härlig söndag! Vi tog tåget till Westport i grannstaten Connecticut, där vi mötte vännen Lotta. Efter lite sightseeing gick jag i en mycket fin mässa i en lokal katolsk kyrka, samtidigt som Gunilla och Lotta hade mellanhavanden med polisen (Se Lottas blogg).

Assumption Church, Westport, CT

D

Därefter blev det brunch (utmärkta pocherade ägg bl.a.) i en trivsam, historisk ”lada” ägd av gamla kvinnotjuaren Richard Gere, som vi dock inte såg skymten av, och lite sightseing på vägen tillbaka, bl.a. såg vi Martha Stewarts (superkänd, superrik amerikansk ”sköna-söndag-kvinna” med tv-show och b massa  böcker och som Lotta bott granne med) ägor, inklusive hennes från tv kända växthus.

På kvällen åt vi grisfötter (se ovan) och hoppade mellan jazzklubbar (nåja två i alla fall) här hemma i Harlem med min kollega Gustav och en god vän till honom som var i New York på semester.

Först var vi på legionärernas klubb borta på 132:a gatan, nära S:t Alosius, bättre stämning får man leta efter – och sedan anrika Lenox lounge, där alla stora spelat och Malcolm X jobbar som dörrvakt långt innan han hette något med X. I alla fall om man får tro en guidebok jag läste.

Bilden till höger föreställer min älskling och två stycken ”Harlme nights” och är inte alls arrangerad.

Och lyckligtvis är ju söndagar fastefria …

En morgon i Harlem

En morgon när jag drog upp persiennerna så var det en gigantisk, flygande, skär goskanin som tittade tillbaks på mig från andra sidan fönstret. Jag var nära att spontant avlägga livslång godtemplared, men som tur var kom Gunilla in, avbröt mitt edsvärande i tid och berättade att även hon såg tingesten och att den således säkerligen verkligen befann sig där ute.

Och så var det, den var inte alls flygande utan hängde i en jättestor kran. Här i Harlem vet de hur man roar sig en heldagsmorgon …

Men till slut hade den flygit klart, landade och kördes hem i taxi …

Salig julshopping

Ett helt våningsplan bara med julgransdekorationer, tio gånger mer glittrande, blinkande och pråliga än de där hemma; så långt ifrån den tröttsamma svenska medelklassens smakfulla halmstjärnor och kulor i vitt  – Och halva priset på allt!

Jag brukar mycket sällan lägga mina pengar på annat än delikatesser, sprit, resor, välgörenhet och cigarrer; köper nästan aldrig några saker, men här grep habegärets vansinne fullsändigt tag i mig. Jag älskar jul! Och jag älskar julgranssaker, ju glittrigare desto bättre.

Med Adolfsons & Falcks gamla slagdänga ”Mer jul” tonande i mitt inre gled jag omkring mellan gondolerna, med mina läppar förvridna i en dåres leende och fullständigt okontaktbar tills, tills  … hela vagnen var full.