Archive by Author

Gammal dikt

31 januari, 2011 by Huvudmeny

Egentligen borde jag skriva ett inlägg om hur bra Restaurant KB (Konsnärsbaren) är, för det har jag lovat källarmästaren redan för ett halvår sedan – och dessutom stämmer det. Men det får bli längre fram …

Gunilla åker åter till USA till helgen, ett föredrag skall skrivas för ICA och hållas på lördag, årets kock på torsdag, till kusinerna i morgon – jag har förtvivlat mycket att hinna med. Har till och med fått skjuta på en middag hos Gitto, Sveriges bästa amatörkock!

Alltså ingen nyskriven blogg utan lite skåpmat. Letade runt på datorn och hittade denna uppgivna dikt som jag skrev för elva år sedan, när mitt hjärta var i ett helt annat tillstånd än i dag.  

Permanent Rose

I hantverksbutikens fönster

stod en skylt med prov på färg,

bland lera, brodergarn och mönster:

citron, späda björklöv och ärg;

 

vindruvsrankans mörkt gröna;

himmel och valnöt och brand.

Färg som hos Kidneyböna,

färg som en Gotlandsstrand.

 

Men bland dem så lyste klarast

en välbekant röd nyans:

Livet som underbarast,

Gudsmoderns rosenkrans,

 

blodet det vilda och varma,

kärlekens glädje och kval,

fru Karneval som hörs larma

blodet i helga Graal.

 

Vid färgprovet namnet stod skrivet

Permanent Rose det löd.

I olja men inte i livet

så finns det beständigt röd.

 

För rosor står röda sju dagar;

mitt hjärta är urblekt och armt

och blodet, ej hjälper jag klagar,

blir aldrig mer rusigt och varmt.

 

12/2 2000

Baluns i Västergötland

28 januari, 2011 by Mat och dryck Resor Teater

Gunilla Kinn på Skara StadshotellJag har ju helt glömt bort att jag lovade bilder från vår resa i Västergötland.

Som jag tidigare nämnde i förbigående så var Gunilla och jag för tre veckor sedan på stort baluns på Skara stadshotell. Det var ägarna, Bengt Roser med familj, som bjöd in till sin traditionella Trettondagsfest med fantastisk mat, föreställning i den egna teatern och massvis av trevliga (kända och okända) människor och champagne. Underbart!

Vi har dagdrömt en hel del om att ha issvanar på vårt framtida bröllop, men det är nog något som antagligen kommer fortsätta att vara just en dröm – inte bara för issvanarnas egen kostnad, som för att det man serverar på issvanar (ostron, kaviar etc.) tenderar att spräcka var budget … Men på Stadshotellet var det issvanar förra året – kändes som om man förflyttas till förstaklassmatsalen på en atlantångare 1930. Detta år dock mer modernistiska isskulpturer. På bilden syns Gunilla titta ut genom ett vackert is-R på vilket det vilade diverse läckerheter.

Följande dag blev vi upphämtade av gode vännen Bradley, som är hemmahörande i London, men som nu var i sin lilla stuga i Västergötland, ett smakfullt inrett 1700-talstorp som varit i diverse inredningstidningar och dagen till ära även var dekorerat med naturliga istappar.

Efter att åter ha haft en mycket lyckad kväll, fick vi sova över i lokala herrgårdens gäststuga omgivna av enorma mängder fasaner.

Längtan till morgonlandet

27 januari, 2011 by Betraktelser Näringsliv Politik

Läser i DN m.fl. tidningar att man i Kina tänker slå ihop nio städer till en enda megastad med över 40 miljoner invånare. Området kommer bli större än Wales, eller lika stort som Dallas jämförs det i olika tidningar. Ett snabbtåg skall binda ihop allting och koppla samman även med Hong Kong. Budgeterad kostnad  1.875 miljarder kronor. Jag längtar dit!

Förvisso: baksidan är att man i Kina i rasande takt rivit en stor del av den historiska kulturbebyggelsen i städerna de senaste årtiondena och därmed raderat ett fantastiskt kulturarv. Vidare att man har stora miljöproblem. Och naturligtvis så skulle jag inte i längden stå ut att bo i en ickedemokrati utan fulla mänskliga rättigheter. Men ändå …

fastest-trainI Sverige kräver det år av diskussioner att bygga ut tvärbanan med en liten sidolinje, och arbetet tar tre år, hus högre än tio våningar stannar alltid vid ritbordet, det startas få nya storföretag och SJ:s lilla utvecklingskonto har plöjts ned i Hallandsåsen …

När jag var i Malaysia och Singapore härom året kunde man se hur hundratalas arbetare jobbade med ett bygge och att det gick i skift dygnet runt. När nya Tranebergsbron byggdes för några år sedan såg man aldrig fler än femton jobbare samtidigt och all verksamhet stängdes ner på eftermiddagen och låg sedan nere till följande morgon. Nu när tvärbanan byggs utanför mitt fönster sker det, trots alla modern teknik, betydligt långsammare än när stambanorna byggdes i slutet av 1800-talet.

I Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet är allting smått, långsamt och visionslöst. Projekten räknas på sin höjd i en miljard. Det är i Asien det händer. Där byggs världens högsta byggnader, där breder nätet av moderna snabbtåg ut sig, där planeras hyperstäder. Och nog känner man sig väldigt utanför här uppe i Europa, eller t.o.m. i när jag är där USA. Det är som att bo på Grönland, fisken är förträffligt men ingenting händer. 

För 125 år sedan var Sverige stället att bo i, då exploderade vår ekonomi, överallt byggdes fantastiska byggnader och vi var ledande inom de flesta konstarter. Idag är motsvarigheten Kina – och det känns tyvärr som man sitter här uppe i Hyperborea och missar hela partyt.

Nej, det är inget tekniskt fel – men tiden flyr

23 januari, 2011 by Huvudmeny Vardagsliv

Förbålt, förbålt ledsen att jag inte skrivit på flera veckor – så här skall det inte få bli. Men ibland är bara verklighetens hårda band så hårt tryckande. Nåja, jag skall inte klaga, har verkligen inte varit några tråkiga saker som drabbat mig bara: mitt intressanta arbete, en rolig tv-inspelning, min underbara fästmö och massa fantastiska middagar. Men allt tar tid, förfärligt mycket tid – och om man redan har en timme minus i sömn varje kväll, så funkar det inte att ta en dryg halvtimme för att skriva ett vettigt blogginlägg och ladda upp foton.

Hoppas det lugnar sig nu och lovar bot och bättring d.v.s massa roliga inlägg snarast. Det är pinsamt när folk börjar höra av sig och påpeka att det ”nog är fel på hemsidan” …

Detta inlägg har inte genomgått stavningskontroll vare sig av mig själv eller Word, och grammatiken börjar likna Stefan Hannas, ursäkt även för det – men som sagt. Tiden räcker inte, nu var jag ändå tvungen att få ut en förklaring.

Länkar

8 januari, 2011 by Edward-länkar

Åter från tre härliga dagar i Västergötland (stor fest på Skara Stadshotell, middag i ett underbart 1700-talstorp m.m. -bilder kommer.

I väntan på det några länkar om eller med mig:

Jag omnämns lite roligt i en programledares i P3 blogg.

 Jag intervjuas på buskispremiär i Skara i Skaraborg P4. (I ljudfilen inte texten.)

Jag ger stiltips i P3 häromdagen.

Lisa FW  kommenterar mina sabreringsförsök på nyårsafton.

Åter den ende Edward

4 januari, 2011 by Betraktelser

Fram tills jag började högstadiet kallades jag alltid Eddi, av släkt, vänner, lärare och alla jag mötte. T.o.m. på klasslistor och andra halvofficiella papper stod alltid mitt smeknamn. Någon annan Eddi mötte jag aldrig, förutom i engelska filmer och tidningar ˗ och då stavade de fel. Och hade jag mött en annan Eddi hade jag tyckt det varit mycket obehagligt, som att möta en Doppelgänger.

 Så kom jag tillbaks efter sommarlovet till högstadiet och hade plötsligt bytt t-shirt, jeans, jacka och träskor mot skjorta, pressvecksbyxor, manchesterkavaj och lågskor. Och jag var inte längre Eddi utan Edward.A man in half figure with short, curly hair and a hint of beard is facing left. He wears a coronet and holds a sceptre in his right hand. He has a blue robe over a red tunic, and his hands are covered by white, embroidered gloves. His left hand seems to be pointing left, to something outside the picture.

 Edvard, fast med enkelt v, hade visserligen funnits där hela tiden som något som stod i passet och i bankboken i föräldrarnas ”viktiga låda”, på silverskeden (jag fått av farfars kusin stadsträdgårdsmästare Holger Blom eftersom hans far hetat Edward Blom) och på silverbägaren från dopet, eller som en beståndsdel av fasters ibland förekommande smeknamn: ”Edvard Pledvard”. Men det var med högstadiet jag inte bara hade namnet Edward som en tillhörighet utan verkligen blev till en Edward. Och från dess stavade jag, barock som jag alltid har varit, med dubbelt-v.

 Inte heller Edward mötte man någonsin någon annan, förrän en gång på gymnasiet. En eftermiddag i andra ring kom ett par klasskamrater fnittrande fram och presenterade en kille med latinamerikansk bakgrund som gick bad- och idrottspersonalutbildning – och hette Eduard, fast med svenskt uttal. Det var en chock! Och jag är övertygad om att klasskamraterna letat rätt på honom just för att chocka mig. Jag ville ju vara den ende Edward – och skulle det finnas någon mer skulle det i alla fall vara någon mer lik mig och inte en ”bipare”, som bad- och idrottspersonalstudenterna kallades …

 Åren gick och jag blev vuxen, och jag fortsatte att vara den ende Edward och trivas med detta ˗ fast ibland kunde det ändå kännas lite tråkigt att man aldrig mötte någon annan. Och så för en femton år sedan lärde jag känna en.

 Det var en trippelbroder, såväl i Pimpinella Orden som Par Bricole och Amarantherordern, en genomsympatisk, munter gentleman vid namn Edward Bergh. Varje gång han fick syn på mig rusade han emot mig, tryckte min hand och sade ”Hej Edward”, varvid jag svarade ”Hej Edward” och så skålade vi ˗ för när man är på ordenssällskap håller man nästan alltid ett glas i hand. Och med namnens mystik var det en speciell gemenskap som infann sig och faktiskt en viss trevnad över att inte längre vara den ende Edward.

 Så gick det ytterligare några år varvid ännu en Edward införlivades i bekantskapskretsen. Det var på en stämma med Svensk Handel i Göteborg jag mötte Edvard Söderberg, även han en gentleman ut i fingerspetsarna med belevat sätt, vältrimmad vit mustasch och en glad och förbindlig blick. Att jag visade mig vara hans sysslingbarn gjorde att vi hade gemensamma intresse och samtalsämne i vår förfader Peder Herzog. Eftersom Edvard Söderberg var direktör i Söderbergska stiftelserna kom vi att ha en del kontakt yrkesmässigt och släktskapet kändes dubbelt genom vårt gemensamma förnamn.

 Så slog jag upp Svenska Dagbladet i förrgår och finner till min bestörtning att jag åter är den ende Edward. På sidan 29 står en nekrolog över min släkting Edvard Söderberg, och när jag vänder på bladet så finner jag där en dito över min ordensbroder Edward B Bergh. Och bara 72 respektive 67 år gamla. Så förfärligt tråkigt! Requiescant in Pacem! Hoppas det finns en Edward-klubb på andra sidan!

 Fast, en smula roligt är att en ny generation faktiskt är på väg. Tre av mina vänner har döpt sina barn till Edward och när man går på stan kan man höra unga mödrar ropa namnet efter sina telningar. Så om 20-talet år kanske jag kan rusa fram och muntert säga ”Hej Edward” till någon ung nybliven ordensbroder.

Nu vill jag ha champagne

4 januari, 2011 by Betraktelser Huvudmeny

  Hela 934 besökare i går, helt klart rekord på nya sajten – verkligen roligt med så många ivriga läsare. Tycker nästan någon champagnefirma eller gåsleverproducent kunde börja annonsera på sidan och betala mig in natura om det fortsätter så här . Hör av Er!

 Affären Hanna tycks ju ha nått sin upplösning i och med att herr kommunalrådet hört av sig från Thailand och gjort en halv pudel. Jag måste faktiskt erkänna att jag i går var helt övertygad om att bloggen hade kapats och att allt var ett skämt, (oerhört pinsamt tänkte jag med tanke på mina kraftiga utfall mot honom) men ibland överträffar verkligheten dikten: Stefan Hannas blogg var inte kapad, möjligen var hans hjärna kapad av allt för stora mängder brännande sol och mekong-whisky.

På en vitsigt formulerad blogg vid namn ”Fem minuter du aldrig få tillbaka” har Stefan Hanna fått den fina utmärkelsen ”Dagens tomte” – jag kan inte annat än gratulera. SvD:s ledare i dag handlade i stället om hur historien visar på att små partier måste skrapa botten av tunnan i jakt på kommunalråd … Fast vad det gäller Uppsala har det problemet även gällt  stora partier genom åren: Trots att staden är Sveriges fjärde och att den har den skarpaste samlingen hjärnor i landet (tack vare universitetet), så har den politiska kvaliteten i Uppsalas fullmäktige ofta varit beklämmande låg.

 Nu har Stefan Hanna gått igenom sin blogg och som jag förstår det tagit bort de formuleringar som upprört mig och andra, så nu är det roliga över för denna gång. Fast lite snurrig i mössan verkar han fortfarande, Läs t.ex. dagens inlägg! En sak är säker, jag kommer fortsätta följa hans blogg – åtminstone så länge han är kvar i Thailand. Någonting säger mig att den inte lär överleva många dagar efter att han kommit hem och mött partikamraterna.

Affären Hanna löper vidare

3 januari, 2011 by Huvudmeny Politik

Nu har fler börjat undra om Stefan Hannas blogg är kapad. UNT har lyckats få tag på honom från Thailand, men efter samtalet tycks frågetecknen bara än större. Uppenbart har han skrivit om fetma, bidragsfusk etc. – men om de sedan förvanskats är oklart. Har någon varit inne och förvrängt hans texter, eller minns han inte själv vad han skrivit i omtöcknat tillstånd? Han har själv inte tillgång till sin blogg och kan se efter, enligt samtalet. Läs UNT-texten här.

Jag läste några äldre inlägg på hans blogg som var välskrivna och hade vettigt innehåll, vilket tyder på att den senaste veckans texter är skrivna av någon annan. Som en mig närstående påpekade i ett mejl så tyder dock hans valfilmer, se exemplet nedan, på att han nog varit kapad redan under valrörelsen.