Här är en krönika som Edward skrev för några år sedan för en branschtidning för detaljhandeln.

Jag minns en supermarket i Malaysia för några år sedan: utmed en jättedisk låg allsköns fiskar i prydliga förpackningar. Jag beundrade dem länge, och hade jag haft tillgång till ett kök hade jag fyllt en hel korg.
Här hemma får man i bästa fall laxsida, torskfilé och rensad strömming utan att ställa sig i kön till delikatessdisken. I köttdisken kan man däremot välja på minst 50-talet färdigpaketerade detaljer.
Förr i tiden såldes allt i lösvikt eller som styckevaror. Ville man köpa rockknappar fick handlaren eller biträdet ta fram och förevisa de som fanns att välja på ur olika lådor. Sedan var det svårt att säga nej – så man frågade ogärna. Matvaror vägdes upp och slogs in i paket. Det tog tid, och alla ens val synades.
När konsumentförpackningarna dök upp under andra halvan av 1800-talet (först för varor som öl, skurpulver och tobak) sparade handeln tid och pengar. Förpackningarna innebar även en direktkontakt mellan tillverkaren och kunden, och möjliggjorde skapandet av varumärken. Men allra viktigast: det bäddade för övergången till självbetjäning.
Under ett halvsekel dök det sedan upp allt fler färdigförpackade varor på diskar och i lådor, som konsumenten kunde nå och ta på. Den första helt genomförda självbetjäningsbutiken av betydelse, Konsum Odengatan Stockholm, öppnade 1947. Därefter följde bransch efter bransch. På 1980-talet började Pressbyråkioskerna göras om till små självbetjäningsbutiker, och till slut övergav till och med statliga Systembolaget överdiskförsäljngen. Men en motståndsficka återstår: Varför har självbetjäningen inte slagit igenom för färsk fisk?
Att handla i manuella disken är charmigt, men det är nästan som att besöka saluhallen – något man älskar när man har gott om tid och pengar och önskar något extra. Alla andra gånger vill man själv få välja – utan någons överinseende! Vad jag längtar efter en rejäl disk med en massa paketerad fisk där man lätt kan se priset, läsa om fisken är mager eller fet, fast eller krämig, mild eller aromatisk – samt se miljömärkningen. Hela rödingar och abborrar, lax i olika former, sjötungefiléer, tonfiskkotletter, svärdfisk och gäddfärs – kanske till och med ostron.
Jag är säker på att fiskförsäljningen skulle mångdubblas om folk i lugn och ro finge se igenom utbudet och själva välja, och inte behöva skämmas för att man låter priset påverka eller för att man verkar okunnig. Självbetjäning är helt enkelt en lysande idé för alla varuslag: inte bara för alla varor utom just fisk.

Edward Blom