Tag Archives: New York

I lånta fotofjädrar

2 mars, 2011 by Betraktelser Huvudmeny Mat och dryck Sjukdomar Vardagsliv

En enda kommentar här, men åtskilliga mejl och Facebook-meddelanden, och alla är eniga: man skall inte blanda bilder på inflammerade tonsiller och underbara köttstycken. Ändå pejlade jag faktiskt lite med mitt livs glädje innan jag la ut dem, och hon tyckte på intet sätt det var stötande. Fast, hon kanske var fel person att fråga: med en mor som är kirurg och själv som journalist van att se all världens hemskheter och ändå behöva äta sin middag på kvällen för att orka med följande dags arbete.

Några citat från FB:

  • ”Läser din blogg på en restaurang i Rom. Fick snabbt rulla förbi bilden av dina tonsiller för att komma till bilder på mat. Puh.”
  • ”Men Edward, alltså… halsbilden.. och matbilderna.. nej snälla….”
  • ”Av barn och dårar får man höra sanningen: tag bort bilden på ditt svalg! Madre! :-/ ”

Tvingas dock erkänna: tonsillbilden var snodd från en ungersk tonsillit-expert-community på nätet. Inte för att mina inte såg identiskt uppsvällda och vitfläckiga ut – och inte för att jag inte förtjänar allt medlidande jag kan få – för det gör jag! Men om man inte delar lägenhet med Lennart Nilsson så är så skarpa bilder på ens inre organ inte något man snyter ur rockärmen.

Debuterat som fotograf har jag däremot gjort. I senaste numret av alltid lika läsvärda Neo står jag som upphovsman till min fästmös alla Haiti-fotografier. Nu var det förvisso så att jag endast tagit ett foto på Gunilla, och det var till min besvikelse inte ens med. Alla andra hade hon tagit själv, så någon riktig fotodebut blev det inte där heller. Utan återigen lånta fjädrar …

När jag ändå är i farten och fotobiktar får jag väl erkänna att min kamera var borttappad när vi var på Peter Luger, så även de bilderna var stulna från nätet. Om än identiska med vad vi åt.

P.g.a. kamerans försvinnande får ni heller inga bilder från det underbara cocktailpartyt hos förtjusande Elfi von Kantzow i Upper East Side i söndags, eller på gårdagens hemlagade Biff Greta, eller på dagens middag på Havana Central uppe i Morningside Heights. Men, nu är den återfunnen – och snart, mycket snart kommer här dyka upp alldeles äkta, karaktäristiskt suddiga-och-vingliga Edward Blom-foton. Jag nästintill lovar.

PS Illustrationsbilderna är … snodda. Vad trodde Ni?

Somnade i sjuksängen och vaknade upp i köttätarnas himmel

27 februari, 2011 by Mat och dryck Resor Vardagsliv

Kära läsare,

förlåt för det långa uppehållet, men jag har varit sjuk. Den envetna förkylningen som jag skrivit om tidigare lyckades göra en förhoppningsvis sista attack genom att mutera om sig till halsfluss, något som sänkt mig totalt. Tonsillerna svällde till orimlig storlek och täcktes av vita, varande  bölder; smärtan var enorm bara jag svalde saliv och mat var inte att tänka på. I tio dagars tid levde jag enbart på glass, och det tog nästan två veckor innan det gick att dricka något minsta syrligt utan att halsen brann, vilket även innebar två veckor av ohejdad nykterhet!

Tre gånger besökte jag vårdmottagningen som försökte med hostmediciner, alla sorters smärtlindring och penicilliner – utan synbar förbättring. Mot slutet av det hela var det så dags att åka tillbaks till Gunilla och New York. Att ha halsfluss på ett flygplan är inget jag rekommenderar och dessutom hade jag läst att halsfluss ger svår odör ur munnen, vilket inte är toppenroligt när man äntligen skall få kyssa sin älskade efter två veckor i från varandra.

Odören visade sig dock inte vara så farlig, och efter en knapp vecka av sängliggande konvalescens även här i Harlem (vilken förvisso var miljoner gånger mer tilltalande än när jag legat sjuk ensam hemma i Sverige) kunde jag i går äntligen ge mig ut på en lite längre färd i form av en heldag i Brooklyn:  först på New Yorks motsvarighet till spårvägsmuseet (kul, men man kunde gjort ännu mer av det – skall blogga om det på min jobbblogg längre fram) och sedan på stadens mest klassiska köttrestaurang, Peter Luger.

Peter Luger var en upplevelse. Priserna var lite väl kraftigt tilltagna, tillbehören ganska trista (en ok bbq-sås  som de var överdrivet stolta över, tomatsallad och lite spenatröra, men o vad man längtade efter vitlökssmör och bea, och kanske en intressantare grönsak) och det fanns i princip bara en enda rätt att välja på, den stora t-bensteken. (Den kallades porter house steak, men är inte sjuden i porter som den svenska portersteken utan bara ugnsstekt i rikligt med smör.) Och ändå var det värt vartenda öre. Vilket kött! Vilket fantastiskt, underbart, himmelskt, formidabelt kött! Man fick grillbestick, men det hade utan svårighet gått att skära det med smörkniv av trä. Så orimligt mört, och vilken smak! Det här var köttvännernas himmelrike!

Vi fick ett gemensamt uppläggningsfat, och även portionerna var formidabla. Gunilla åt bara en tredjedel av jättestycket så jag fick trycka i mig två tredjedelar. Det här var inte en rätt man lät packa in i en ”doggybag” och värmde upp dagen efter. Om det berodde på att jag just gått av penicillinet denna dag, att det var den första ute på promenad på flera veckor eller den fantastiska (fanatiska) mängden kött jag satte i mig bör vara osagt. Men en pytonorm som svalt en get brukar vara mer energisk. Gunilla fick leda mig ner och upp för tunnelbanetrappor och väl hemma somnade jag som en stock, fast klockan bara vara halv åtta och sedan sov jag i drygt tolv timmar tills det var dags att gå upp till högmässan i S:t Aloysius. Så kan det gå – och jag vill göra det igen!

En höst i New York flyr snabbt

17 december, 2010 by Betraktelser Resor

Edward Blom och Gunilla Kinn i New York

Vad snabbt tiden försvann. I september var jag här i New York hos min fästmö Gunilla i en knapp vecka, och det kändes som om vi hann se halva stan. Nu i höst skulle jag vara här i nästan två månader, en oändlig tidsrymd jämfört med semesterresor – och det känns som vi knappt hunnit ner en sväng till Down Town …

Först låg vi däckade i över en vecka: jag i något som liknade influensa, men kanske var det bara sviterna av för många vaccin tagna samtidigt; Gunilla i en förfälig hoståkomma. När vi lagom börjat återhämta våra krafter var jag tvungen att åka tillbaks till Sverige för att hålla ett föredrag för jobbets räkning.

Tillbakakommen var jag naturligtvis trött och jetlaggad och snart var det dags att packa för nästa resa – till Haiti. Där var vi i tio dagar och efter det kändes det som om man gått igenom en känslomässig mangel och det tog någon vecka i civilisationen för att landa. Och lagom när det var dags för att börja åka på utflykter och se sevärdheter, så hade vi plötsligt båda två dragit på oss nya åkommor: Gunilla svår hosta och feber, jag influensaliknande symptom och utslag. Det var som en upprepning av våra sjukdomar en dryg månad tidigare – med skillnaden att jag denna gång hela tiden var (är) rädd för att det var (är) malaria, denguiefeber eller någon annan exotisk tropisk sjukdom. (Jag lyckades ju få fyra myggbett sista natten på Hotel Oloffson när vi lyxade till med en underbar svit, så hypokondrikern inom mig säger att mina överlevnadschanser är små.)

Nu börjar jag känna mig kry igen, och Gunilla är i alla fall bättre – och då återstår: fyra dagar. FYRA DAGAR! Av hela mina två månader. Och på listan över allt vi skulle hinna se och göra här har vi prickat av fem saker av nitton– suck! Men tre till skall hinnas med de närmsta dagarna om inte feberkurvorna vänder uppåt igen. Fast, som min mor sa i telefon när jag klagade: ”Du åkte ju inte över Atlanten för att se New York utan för att se Gunilla – och det gör du väl lika bra när ni ligger sjuka hemma i sängen”.

Jo, förvisso nog var det sällskapet med min älskade som var anledningen att jag åkte hit och nog har vi haft ett fantastisk trevligt vardagsliv i Harlem. Gemensam frukost, gemensamt knattrande på våra datorer i arbetsrummet, lustfyllda matinköp, matlagning, lunch, promenad, träning, middag med levande ljus, alfapetspel och en hel del kramar. Då och då något besök på en bar eller restaurang bara vi eller med goda vänner, mellan sjukdomssejourerna. Det har inte varit många minuter vi varit i från varandra.

Så fast det var lite snopet att vi missade nästan allt så har det ändå varit två av mitt livs bästa månader.