Riv inte 1800-talets tullhus på Blasieholmen!
Arkitektur och stadsplanering Arkiv och historia Edwards egna artiklar Stockholms stadsplaneringDetta är Edwards synpunkter apropå ”Nobel Center”. Idag (22 april 2015) är sista dagen för Stockholms stads så kallade samråd. För mer information om hur man skickar synpunkter till staden, se här: http://bygg.stockholm.se/-/Nyheter/Nobel-Center-/samrad
Blasieholmen sett från Strandvägskajen. Foto: Edward Blom
Synpunkter, samråd Dp 2013-00460
Härmed avlägger jag mina synpunkter under samrådet inför den avsedda rivningen av Tullhuset och magasinen samt byggandet av ett ”Nobel Center” på Blasieholmen (Dp 2013-00460).
Det är med stor sorg jag har tagit del av förslaget om rivningarna på Blasieholmen. Både som vanlig medborgare och som arkivarie/kulturhistoriker finner jag förslaget fruktansvärt.
Tullhuset från 1876 är en arkitektonisk pärla med harmoniska former och intressanta detaljer. Att riva ett så vackert och intressant hus från 1800-talet är i sig något som aldrig borde få förekomma – särskilt som så många hus från den tiden redan gått förlorade, under de stora rivningarna på 1900-talet. Detta kunde förvisso lösas med att huset flyttas – ifall det är tekniskt möjligt (jämför Klocktornet, Norra station, som skulle flyttas men som revs i alla fall).
Som historiskt kulturminne är helhetsmiljön mycket skyddsvärd, som också många experter och remissinstanser påpekat.
I Sverige har vi tyvärr sett pejorativt på 1800-talet som epok. Detta eftersom man alltid ser ner på den epok som närmast föregår den egna, och under 1900-talets mitt var således 1800-talets slut en symbol för det gamla, omoderna, fattiga, smaklösa etc.
När vi i dag nått en bra bit in på ännu ett århundrade är det tid att se på 1800-talet med friska ögon som det århundrade då det moderna Sverige, och en stor del av det vi uppfattar som gott i vårt samhälle, uppstod.
Det var under 1800-talet Sverige fick näringsfrihet. Nog hade vi haft en del bruk, lite handel, jordbruk innan – men ett näringsliv i dagens bemärkelse uppstod först på 1800-talet. Det är då vi blev en exportnation, en snillenation, det var då Sverige blev rikt.
Denna rikedom användes även till bygget av ett nytt samhälle. Under 1800-talet uppkommer arbetarrörelsen, liksom folkrörelserna; den liberala rörelsen blir stark och grunden till de flesta av dagens partier läggs. Det moderna Sverige börjar byggas med minskad dödlighet, allmän skolplikt, avlopp, välfärd, tekniska högskolor etc. Under 1800-talet fördjupas och utvecklas Sveriges demokrati och en debatt och ideologisk diskussion pågår som senare leder fram till besluten om allmän rösträtt följande århundrade. Det Tegnér sade om 1700-talet och kulturlivet kan vi kort sagt även säga om näringslivet och samhället, fast då gällande 1800-talet: ”var stodo vi, om de ej varit till?”
Centrum i 1800-talets starka ekonomiska tillväxt och politiska samhällsbygge låg i huvudstaden. Stockholm var länge Sveriges viktigaste hamn för såväl utrikes som inrikes handel. Här tronade ännu Skeppsbroadeln, här restes bankpalatsen och här rullade pengarna. Tullhuset utgör en av skärningspunkterna mellan näringsliv och det offentliga. All världens varor som strömmade in i Stockholm skulle tullas och pengar skulle tas in från näringslivet till politikernas samhälleliga projekt.
Det bevarade Tullhuset och magasinen där varorna förvarades utgör tillsammans en fantastisk kulturmiljö, som vittnar om tiden innan Göteborg tagit över som vår stora hamnstad. Byggnaderna utgör ett monument över handelns historia, det svenska näringslivets ”Gründerzeit” (när de flesta av dagens exportföretag föddes), men är även ett monument över hur det offentliga tog in tull och skatter som användes för att bygga upp välfärdssamhället.
Nobelpriset är något fantastiskt ensartat som vi i Sverige ska vara enormt stolta över. Nobelkommittén måste behandlas med silkesvantar eftersom det är oerhört viktigt att prisceremonin, museet etc. blir kvar i Stockholm. Personligen finner jag dessutom det förslag av David Chipperfield som framförts på Nobel Center rent arkitektoniskt vackert. Men allt detta får inte göra oss blinda och skövla en ovärderlig miljö vi aldrig kan få tillbaka!
Tullhuset och magasinen och hela platsen borde rustas upp. Den är otroligt eftersatt och förfallen, vilket också är grunden till att rivningstankarna ens kommit upp. Magasinen skulle kunna fyllas med gallerier, fiskmarknad eller fiskrestauranger. Tullhuset med museiverksamhet eller (som tidigare) kommersiell verksamhet. Området skulle kunna bli fantastiskt.
Samtidigt ska Nobelcentret naturligtvis erbjudas en annan plats. Jag är inte man att finna ut den rätta platsen: säger jag Skeppsholmen så förstörs grönområden, säger jag ängen bredvid Junibacken så finns det säkert något argument mot det. Personligen skulle jag finna Nobelparken vid Djurgårdsbrunnsviken mest historiskt korrekt (den fick ju sitt namn eftersom ett nobelcentrum skulle ha byggts där). Vinterviken, Albano, Hagastaden, Hjorthagen, Tegelbacken och Liljeholmen har framförts av andra.
Efter 1960- och 1970-talens fruktansvärda rivningsraseri andades de flesta ut och trodde att denna hemska period var över. De senaste 5–10 åren har vi dock sett en tendens till återupptaget rivande av gamla 1800- och tidigt 1900-talsbyggnader i Stockholm (och övriga Sverige). Rivs Tullhuset trots att alla kulturinstanser uttalat sig mot det är det som att dra korken ur flaskan, eller snarare locket av Pandoras box. Må Blasieholmen inte bli startskottet för ett nytt rivningsraseri, utan ett nytt Münchenbryggeriet eller Kungsträdgårdens almlund! Låt oss bygga nytt på tomma platser – men behålla befintlig historisk bebyggelse, för att även i framtiden kunna läsa vår historia i stadslandskapet.
Edward Blom
Kulturhistoriker och arkivarie; hedersmedlem i Centrum för Näringslivshistoria
Error thrown
Call to undefined function ereg_replace()