av Gunilla Kinn Blom

Idag fyller vår dotter tre månader. Det är en lite speciell dag, eftersom det är vid det här laget som de flesta föräldrar kan börja sluta oroa sig för risken för plötslig spädbarnsdöd. Den minskar nämligen betydligt när barnet hunnit bli tre månader gammalt (men är tyvärr inte över förrän senare).

Tre månader är också den ungefärliga gränsen för när man tidigare (på 60-talet, kanske) brukade börja ge barnen de första smakportionerna, eller som vi kallar det i vår kommande bok ”Mums för minigourmeter och matgladisar”: ”smaksensationer”. Numera är ju startrekommendationen fyra månader för långsam matintroduktion, vilket också de flesta föräldrar verkar följa. Men jag kan väl avslöja att vi smygstartat genom att redan före tremånadersdagen – helt mot alla rekommendationer – låta våra barn smaka småsmå droppar av mangosaft, smultronsaft, vispgrädde, sås, polskt ister, surströmmingsspad och andra godsaker. Nu ser vi fram emot att det snart (kanske om en månad) blir dags att låta vår bebis vara med vid matbordet och bli mer delaktig i våra måltider än nu.

I Japan finns – lärde jag mig under arbetet med boken – en uråldrig tradition att uppmärksamma barnets ”första måltid”, i samband med att det fyller 100 (ibland 110 eller 120) dagar: okuizome. Vilket vår dotter gör först den 6 augusti. Men det är samma grund till firandet – att barnet överlevt den första, kritiska perioden som spädbarn. Vilket historiskt sett naturligtvis inte alls varit självklart (och ännu inte är det, förstås, även om spädbarnsdödligheten i moderna länder idag är en bråkdel av vad den varit).

Okuizome innebär att familjen ordnar en rituell uppdukning med en särskild lackservis, dekorerade ätpinnar och vissa rätter: ris med röda bönor, en helstekt fisk, soppa, inlagda grönsaker, riskakor, torkade plommon och bläckfisk eller småsten. Rätterna bär på symbolik, som att plommonen står för den rynkiga hud bebisen en dag får – en förhoppning om långt liv – och att bläckfisken/stenen symboliskt stärker de kommande tänderna. Följ länkarna nedan för att se bilder på hur det kan se ut!

Föräldrarna låtsasmatar bebisen under okuizome. Det är nämligen inte en riktig måltid, utan en ceremoni för att tillönska barnet ett liv utan brist på mat. Visserligen inte längre så vanlig i Japan, där yngre ersätter gamla traditioner med förenklade varianter – som att nöja sig med en skål ris eller att fotografera bebisen.

Vi befinner oss i skrivande stund på en restaurang i Riga, där vår bebis just fått suga lite på mitt finger som dessförinnan tryckts ner i en saftig bit grillat lamm (hon har alltså fått i sig en gnutta lammköttssmak, inte lammkött). Vi funderar på som bäst på hur vi ska hitta på en familjespecifik motsvarighet till okuizome, kanske genom att gå till en viss restaurang här i staden ikväll som vi sparat till ett särskilt tillfälle. För visst är innebörden i okuizome ändå något att ta efter?! Och firar vi det inte ikväll gör vi det kanske när hon blir 100 dagar. 🙂

Källor
Williams V, Celebrating Life Customs around the World: From Baby Showers to Funerals, 2016
https://blackcabbit.wordpress.com/2010/06/17/babycelebrations4
http://goinjapanesque.com/05982